En tabloid skriver på ledarplats att Kiruna skulle kunna «rädda oss från Xi Jinping», nämligen om man finge bryta sällsynta jordartsmetaller tillsammans med järnmalm. Egentligen är beslutet redan fattat av Kristerssons moderatregim, men därefter ska saken delibereras i den demokratiska processen, vilket brukar ta några decennier eller så för den här typen av projekt.
Samerna ska ju få säga sitt, även om de alltid blir överkörda i slutändan när det verkligen gäller något viktigt för riket, men svårare är att flytta på hela byar för att kunna iscensätta brytningen. Därtill kommer tillståndsprocessen i den djupa staten, den myndighetsvänster som är marinerad i klimatdoktriner. Det ska utredas och prövas, överklagas och debatteras, protesteras och sympatistrekjas, och först därefter kanske man kan börja fundera på själva projektet.
Det är inte så att man tar spadtag från första dagen i Kina, men processen att utreda och besluta är betydligt snabbare än i en vänsterbliven demokrati som har slagit knut på sig själv med byråkrati. I Kina är det för övrigt det privata näringslivet som tog initiativet för trettio år sedan, och staten konsoliderade småningom verksamheten för femton år sedan, med högre miljökrav och annat.
I Sverige ämnar staten ta initiativet direkt genom statliga LKAB, som helt säkert kan utvinna metallerna. Det kan faktiskt vem som helst, och det är ju inte där det egentliga problemet finns. Förutom att Kina vimlar av samma slags fyndigheter som i Kiruna, har man även mer eller mindre monopol på processen att separera och raffinera metallerna.
Det är en mycket miljöfarlig och smutsig verksamhet som Väst förlade till Kina just för att man ville flytta miljöproblemen någon annanstans och samtidigt göra processen mycket billigare. Vill man nu ta tillbaka den industrin får man således hantera såväl miljöproblemen som den betydligt dyrare notan, därtill i konkurrens med Kina. Det kommer dessutom att ta sin lilla tid att återetablera denna gruvnäring, räkna med minst ett decennium.
Självklart ska vi göra det, men det kommer inte att frigöra oss från Kinas dominans, bara göra oss lite mindre beroende. Det är gott nog så, och vi ska inte önskedrömma om att kunna ersätta mogna industrier i Kina, för det blir bara Northvolt av det. Se det som en reservkapacitet, inget annat.
Men med den reserven i ryggen kanske paranojan för Kina kan släppa något, och det är ju inte så att Beijing har infört exportkontroll av metaller och dess tillämpningar för skojs skull, utan som ett omedelbart och direkt svar på Västs motsvarande exportkontroll, sanktioner och andra former av «economic coercion».
Behandla andra så som du själv vill bli behandlad är nog en bra utgångspunkt för relationen med Kina, eller för den delen varje annat land. Den uppnästa moderatregimen bör visa lite mer ödmjukhet i förhållande till främmande makt.