När statstelevisionen råkar skriva något om K-pop handlar det uteslutande om BTS eller möjligen Blackpink, vilket delvis beror på att det är de största grupperna (från en tidigare generation), men även på att de företrädesvis har en feminin lyssnarbas. Statsteve är ju en kvinnodominerad arbetsplats, vilket ger denna färgning.
Och traditionellt har ju K-popen främst appellerat till unga tjejer, vilket har gett framväxt av en rad exklusiva pojkband, med sliskig romantik på temat. Väldigt få killar lyssnar till sådana band, särskilt i Korea, men även utomlands dominerar tjejfans. BTS är inget jag skulle lyssna på, för att bekräfta regeln.
Men under senare år har tjejbanden exploderat i popularitet, med en betydligt jämnare könsbalans i supporterskaran. Även här dominerar visserligen yngre tjejer bland fansen, men det finns en klar differentiering i hur grupper uppskattas av de båda könen.
Tjejbanden tenderar att uppskattas av killar om musiken och texterna är lite råare, och temat är mer maskulint, men även om brudarna är särskilt läckra. K-pop är överlag en audiovisuell konstform mer än renodlad akustik, varför videon är det självklara mediet. Inte all K-pop fungerar enbart i lurarna.
Det finns alltså en klar sexuell dimension i hur K-popen gestaltas och uppfattas. Motsvarigheter finns i Västerlandet, men de är inte lika framträdande som i det konservativa Korea. Av samma skäl är könsblandade band ovanliga, även om enskilda inhopp av manliga rappare emellanåt förgyller tjejbandens alster.
Hetast på K-pophimeln under det gångna året har väl Babymonster (베이비몬스터) varit, även om bandet inte finns på statsteves radar. Det är ett typexempel på en grupp som attraherar båda könen ungefär lika mycket, men ändå har en differentierad framtoning.
Låtar som «We go up» är tydligt våldsinriktade med råare rap i musiken, samtidigt som ett element av «girl crush» finns givet bandmedlemmarnas sex appeal – huvudsångerskan Rami (라미) är exceptionellt skön, för att ta ett exempel.
Samtidigt är K-pop ingen monolit eller klichégenre, utan en vitt förgrenad industri med den enda gemensamma nämnaren att ursprunget är Korea, om än med artister från Kina, Japan, Thailand, Vietnam, USA och Australien samt låtskrivare från hela världen. Det är egentligen västerländsk musik rakt igenom, i alla dess genrer, men med koreansk knorr. Experimentella i-dle (아이들) får tjäna som exempel på mer mogen dansmusik.
Tydligt kvinnlig bas och feminin prägel finns hos Ive (아이브), men även här gör «girl crush» att killar kan dras till bandet. Det är lite sötare, men ändå genial pop och mästerliga videoverk – de säljer faktiskt fler album än Blackpink. Som man behöver jag inte bry mig om andras åsikter, och följaktligen älskar jag detta sockersliskiga band!
Bland tjejband med starkast manlig åhörarskara återfinns Le Sserafim (르세라핌), och givet analysen ovan är det ganska enkelt att förstå varför när man ser deras videor. Det är mer moget innehåll, med maskulina attribut och kvinnlig sex appeal, även om musiken som sådan är neutral EDM.
Alldeles i mitten finner man æspa (에스파), som inte har någon särskild profilering mot någotdera könet, utan mest söker effektfull musik och dramatiska videoverk. Det är kanske det mer naturliga förhållningssättet, och det präglar alla större band i viss mån.
Examensdags: analysera nedanstående video med hjälp av den karakteristik som har givits i det ovanstående, och bestäm vilket kön som är i majoritet bland supporterskaran för bandet i fråga. Motivera ditt svar!