Kategori: Korea

Kategorier
❤️ Asien Japan Korea Kultur Musik

❤️ Le Sserafim (르세라핌)

Seoul är numera världens Babe-Mekka, till vilket Östasiens allra vackraste och talangfullaste flickor inom en radie om tusen mil anländer för att göra karriär. Från Japan och Kina, Vietnam och Thailand, Nya Zeeland och Australien, alla dras de till Sydkorea, för att det är där infrastrukturen finns i form av den genre vi kallar K-pop.

Le Sserafim (르세라핌) är härvidlag en typisk grupp, bestående av två japanskor, två sydkoreanskor och en koreansk amerikanska. Man får förstå att flickorna är rätt maxade i fråga om smink och dylikt, men man kan inte enkelt fejka drag, kroppsformer med mera.

Bländande utseende är alltså en del av paketet, en audiovisuell framställning i videoformat, med banbrytande redigering och den fräschaste popen för dagen. Det är för övrigt inte bara östasiatiska babes som drar till Seoul, utan även alla världens låtskrivare, inte minst de svenska.

Men vad gäller grupper som Le Sserafim och ❤️ Nmixx är musiken i sig ganska radikal, och skiljer sig väldigt mycket från typisk K-pop. I fallet Le Sserafim består mycket av EDM och mer udda inslag, varvat med en och annan traditionell låt. Givet kompositionen sjunger man på såväl koreanska som japanska, utblandat med en del engelska.

Icke desto mindre är det videoverken som lockar mest, och jag erkänner villigt att detta är en form av porr för mig, ett gift jag inte kan sluta med, bländverk jag inte kan sluta att titta på. Det gäller inte minst tjejerna själva, och i mitt sinne odlas en märklig form av habegär och vilja att äga. Läckrare än så här blir det inte.

Bandets namn är frasen I’m fearless med omkastade bokstäver, vilket syftar på debutsingeln 2022. Sedan dess har gruppen varit synnerligen produktiv, med ett omfattande register av låtar och videor, ofta med hundratals miljoner visningar per styck.

Som alla K-pop-artister är medlemmarna väl drillade i sång, musik, dans och andra grenar, men exempelvis Nakamura Kazuha (中村一葉) har bakgrund som balettdansös, med utbildning vid Bolsjojteatern i Moskva samt motsvarande institut i tre andra länder. Landsmaninnan Miyawaki Sakura (宮脇咲良) har ett förflutet i japanska supergruppen AKB48.

Även de koreanska medlemmarna Gim Chaewon (김채원), Hong Eunchae (홍은채) och Huh Yunjin (허윤진) har formell utbildning i bagaget, nämligen vid «idolakademien» Hanlim i Seoul och andra institutioner, samt erfarenhet från andra grupper. Något man omedelbart och instinktivt förstår när man konsumerar deras sköna verk.

Kategorier
Asien Japan Kina Korea Politik Ryssland USA

Joseons stigande stjärna

Nordkorea, eller 조선민주주의인민공화국 (Joseon minjujuui inmin gonghwagug / 朝鮮民主主義人民共和國, Cháoxiǎn mínzhǔ zhǔyì rénmín gònghéguó) som det egentligen heter, förärades under dagen besök från Kina, i form av ingen mindre än Xi Jinping (习近平) med hustru Peng Liyuan (彭丽媛). Den koreanske motparten, Gim Jeongeun (김정은 / 金正恩, Jīn Zhèng’ēn) – eller «Kim Jong-un» som han kallas här – mötte upp i ett solstrålande Pyeongyang (평양 / 平壤, Pingrang), tillsammans med makan Ri Seolju (리설주 / 李雪主, Lǐ Xuězhǔ) till dånande jubel och hurrarop från den församlade massan.

Xis besök är dels en reciprok diplomatisk gest, då Gim ju för ett tag sedan gästade Beijing tillsammans med Vladimir Putin, men dels även en ambition av att vårda relationen med den nordkoreanska buffertstaten i en tid då Moskva erbjuder vänskap, handel och annat. Det ryska inbördeskriget i Ukraïna har närt detta konvenansäktenskap mellan den östasiatiska juchestaten och den sibiriska petrojätten i norr, till Zhongnanhais avund.

Kina har nämligen av hävd kontrollerat Nordkorea genom sin stora handelsvolym, men Pyeongyangs vänsterprassel med Kreml har i viss mån frigjort den isolerade staten från Beijings band. Genom rysk handel har man erhållit materiel för vidareutveckling av sina vapensystem samt livsmedel och förnödenheter för industrin, som har tuffat på ganska bra under senare år.

I Förbjudna staden är man inte helt förtjust i att Gims vapenskrammel ökar i volym, eftersom det i sin tur leder till att Japan rustar, vilket ökar spänningarna i regionen. Samtidigt vill man mjuka upp förbindelserna mellan Nordkorea och USA, för att på sikt förmå Washington att skrota sanktionerna.

Trots allt är Pyeongyangs kärnvapenarsenal ett faktum, och absolut ingenting kommer att få Gim eller dennes efterträdare att avstå från denna livförsäkring, allra minst när man ser hur försvarslösa Tehran och Caracas förödmjukas av den amerikanska skurkstaten. Samtidigt «tillåts» folkmördarstaten Israel ha kärnvapen, utan att man för den skull sanktioneras till helvetet.

Västs tryck mot Joseon är en rest från kalla kriget, och har numera ingen relevans, annat än att förlänga lidandet för det nordkoreanska folket. Om sanktionerna skrotas, kommer landet att erfara en omfattande ekonomisk tillväxt, och med den allt större avspänning med det sydliga broderfolket. Man kan då börja skönja konturerna av en återförening.

Det senare ligger förvisso inte omedelbart i Kinas intresse, så länge Sydkorea är under amerikansk ockupation med ett antal militära installationer, men att trupperna är där just på grund av det forna koreakriget är en faktor man måste ta med i beräkningen. Vid en återförening har de inte längre något existensberättigande, även om Beijing inte kan lita på att USA packar ihop vid koreanskt töväder.

I förlängningen är ett återförenat Korea oundvikligt, och om det sker under en period av pax sinica desto bättre, då det är det normala tillståndet i regionen. Men vägen dit kan bara gå genom att erkänna Joseon som kärnvapenmakt, och att ge upp det ekonomiska förtrycket. Gör då detta.

Kategorier
Korea Kultur Politik

Medietystnad om åtalad vänsterextremist

Statsmedier och kommersiella medier med slagsida åt vänster konsulterar ofta «forskaren» Tobias Hübinette för att föra en tes om «rasism» och dylikt, men däremot går man aldrig in på hans tvivelaktiga bakgrund, omfattande en diger bunt domar i allehanda brottsmål. Inte heller denna gång, då han står åtalad för olaga hot mot två kvinnor – tystnaden är kompakt i etablissemangsmedier.

Det vänsterextrema hittebarnet från Sydkorea har gjort stor karriär på «rasism» och påhittade «forskningsgrenar» som «kritiska vithetsstudier», och i själva verket kan man karakterisera hans «arbete» som en enda stor hatskrift gentemot vita män. Hans bana tycks ytterst bottna i en märklig sexualneuros, med bakgrund i de egna tillkortakommandena.

Europeiska män som umgås med koreanska (japanska, kinesiska) kvinnor menar han lider av «pedofila böjelser», medan han själv klagar på att han aldrig får samma slags kvinnor. Den store «antirasisten» tycks här inte uppskatta att människor gillar olika, utan menar implicit att man bör hålla sig till sin egen «ras» (ett rasistiskt argument).

Ändå tycks han ständigt ha något slags «relation» till kvinnor, men av hans raljerande SMS-texter att döma är det högst platonska affärer där det täcka könet vill snuva det otäcka könet på dess vidlyftiga lön, som han uppbär av Karlstads «universitet» i egenskap av «lektor».

Regimtelevisionen SVT skrev för övrigt friskt om hur en «högerradikal» student anmälde sig på kursen «Ras och vithet i Sverige», och tog då parti för Hübinette genom att föra tesen att personen «saboterade» kursen genom att filma undervisningen. Statstelevisionen menar att just denna händelse orsakade att hälften av deltagarna hoppade av kursen medan Hübinette själv sjukskrev sig.

Hade det istället rört sig om en «vänsterradikal» student som wallraffar Sverigedemokraternas möten, kan vi vara säkra på att det hade blivit en lång följetong i statsmedierna. Det är det modus operandi som dessa mediehus arbetar efter, med en kraftig slagsida åt vänster.

Orsaken till att man inte skriver alls om Hübinettes åtal har alltså att göra med det faktum att «lektorn» är en ideologisk frände, en person man gärna nyttjar för att föra fram vänsterdoktriner kring woke och dylikt. Den vänsterextreme debattören är även känd som en av informationsbyrån Expos grundare, och får nog anses vara mer offentlig person än exempelvis provokonstnären och dissidenten Dan Park, vars ständiga åtal rapporteras pliktskyldigast av medierna.

Helt säkert kommer våldsverkaren och pyromanen att få fortsätta undervisa på Karlstads «universitet», även om han döms till fängelse för sina hot, och lika säkert är att regimmedierna kommer att fortsätta anlita Hübinette för hans bombastiska demagogi kring «rasism» och liknande teman – hans förvirrade men eldfängda retorik är guld värd för denna vänsterklick, som sedan länge dominerar den typen av institutioner.

Ur polismaktens förundersökningsprotokoll.
Kategorier
Korea Kultur Musik

Sexuell K-pop

När statstelevisionen råkar skriva något om K-pop handlar det uteslutande om BTS eller möjligen Blackpink, vilket delvis beror på att det är de största grupperna (från en tidigare generation), men även på att de företrädesvis har en feminin lyssnarbas. Statsteve är ju en kvinnodominerad arbetsplats, vilket ger denna färgning.

Och traditionellt har ju K-popen främst appellerat till unga tjejer, vilket har gett framväxt av en rad exklusiva pojkband, med sliskig romantik på temat. Väldigt få killar lyssnar till sådana band, särskilt i Korea, men även utomlands dominerar tjejfans. BTS är inget jag skulle lyssna på, för att bekräfta regeln.

Men under senare år har tjejbanden exploderat i popularitet, med en betydligt jämnare könsbalans i supporterskaran. Även här dominerar visserligen yngre tjejer bland fansen, men det finns en klar differentiering i hur grupper uppskattas av de båda könen.

Tjejbanden tenderar att uppskattas av killar om musiken och texterna är lite råare, och temat är mer maskulint, men även om brudarna är särskilt läckra. K-pop är överlag en audiovisuell konstform mer än renodlad akustik, varför videon är det självklara mediet. Inte all K-pop fungerar enbart i lurarna.

Det finns alltså en klar sexuell dimension i hur K-popen gestaltas och uppfattas. Motsvarigheter finns i Västerlandet, men de är inte lika framträdande som i det konservativa Korea. Av samma skäl är könsblandade band ovanliga, även om enskilda inhopp av manliga rappare emellanåt förgyller tjejbandens alster.

Hetast på K-pophimeln under det gångna året har väl Babymonster (베이비몬스터) varit, även om bandet inte finns på statsteves radar. Det är ett typexempel på en grupp som attraherar båda könen ungefär lika mycket, men ändå har en differentierad framtoning.

Låtar som «We go up» är tydligt våldsinriktade med råare rap i musiken, samtidigt som ett element av «girl crush» finns givet bandmedlemmarnas sex appeal – huvudsångerskan Rami (라미) är exceptionellt skön, för att ta ett exempel.

Samtidigt är K-pop ingen monolit eller klichégenre, utan en vitt förgrenad industri med den enda gemensamma nämnaren att ursprunget är Korea, om än med artister från Kina, Japan, Thailand, Vietnam, USA och Australien samt låtskrivare från hela världen. Det är egentligen västerländsk musik rakt igenom, i alla dess genrer, men med koreansk knorr. Experimentella i-dle (아이들) får tjäna som exempel på mer mogen dansmusik.

Tydligt kvinnlig bas och feminin prägel finns hos Ive (아이브), men även här gör «girl crush» att killar kan dras till bandet. Det är lite sötare, men ändå genial pop och mästerliga videoverk – de säljer faktiskt fler album än Blackpink. Som man behöver jag inte bry mig om andras åsikter, och följaktligen älskar jag detta sockersliskiga band!

Bland tjejband med starkast manlig åhörarskara återfinns Le Sserafim (르세라핌), och givet analysen ovan är det ganska enkelt att förstå varför när man ser deras videor. Det är mer moget innehåll, med maskulina attribut och kvinnlig sex appeal, även om musiken som sådan är neutral EDM.

Alldeles i mitten finner man æspa (에스파), som inte har någon särskild profilering mot någotdera könet, utan mest söker effektfull musik och dramatiska videoverk. Det är kanske det mer naturliga förhållningssättet, och det präglar alla större band i viss mån.

Examensdags: analysera nedanstående video med hjälp av den karakteristik som har givits i det ovanstående, och bestäm vilket kön som är i majoritet bland supporterskaran för bandet i fråga. Motivera ditt svar!

Manligt.
Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Ryssland Taiwan USA

Världskriget inleds

Som en vår tids Nostradamus beskrev jag i tiotalets sista skälvande dagar hur det svåra tjugotalet skulle komma att gestalta sig, med en allt kraftigare uppladdning stormakterna emellan, följt av lågkonjunktur, hög arbetslöshet, polarisering, pandemi och allsköns elände. Bara dagar senare inträffade pandemin, och inom loppet av några år har de flesta förutsägelser infriats.

Inte nödvändigtvis i den ordning som skissades – kristallkulan är suddig – men i principiella drag ser vi hur denna uppladdning nu börjar anta en urladdningsfas, med början i Ukraïna och fortsättning i Iran och Mellanöstern. Judestaten tar samtidigt tillfället i akt att invadera Libanon, och därmed är tredje världskriget redan ett faktum, då det involverar sammanlänkade konflikter och ett allt större antal länder på minst tre kontinenter.

Väpnad konflikt råder ännu inte i Europa, utan striderna begränsas till det ryska inbördeskriget i Ukraïna. Icke desto mindre har Europa fört krig mot Ryssland i politisk och ekonomisk mening i fyra år vid det här laget, samtidigt som man nu inleder väpnade attacker mot ryska civila fartyg på Östersjön – en modern form av statlig piratverksamhet som underminerar navigeringsfriheten och slutligen kan tända gnistan för en större väpnad konflikt.

Washingtons och Tel Avivs oprovocerade angrepp mot Tehran resulterade i skurar av robotar mot samtliga länder i Mellanöstern, nämligen de som härbärgerar amerikanska militärbaser. Därtill stängde Iran i försvar av Hormuzsundet för alla fartyg andra än kinesiska, vilket yttermera eldar på konflikten.

I denna konflikt förser Ryssland Iran med signalspaning, medan Kina har en mer undanskymd roll i båda krigen. Men Kina kan snart komma att bli en mer aktiv aktör, nämligen om dess intressen hotas. Dessutom kan Beijing ta tillfället i akt att nu i april återbörda Taiwan till moderlandet, då jänkarna än en gång går ned sig i evighetskrig i Mellanöstern – skillnaden mot förr är att Kina nu har kapaciteten.

Om så sker kan Japan engagera sig militärt i konflikten, i enlighet med vad Takaichi Sanae yttrade efter att ha svorts in som premiärminister. Det leder i sin tur till krig mellan Kina och Japan, vilket med automatik drar in USA i handlingarna, i egenskap av Japans avtalade beskyddare. Därmed är världskriget vidgat till en östlig scen.

Det stormoraliska Bryssel kommer samtidigt att utfärda en skur «sanktioner» mot Kina, men får genast som svar en hög exportkontroll på viktigare produkter som Europa är beroende av. Europas ekonomi tvärnitar, och som resultat skickar Storbritannien och Frankrike en «armada» till Sydkinesiska sjön för att bistå USA och Japan i dess krig mot Kina. Ja, till och med krigsminister Pål i Kristerssons moderatregim skickar HMS Karlskrona för att symboliskt lägga sig i det kinesiska fortsättningskriget!

Ryssland ställer sig med automatik på Kinas sida, och det lär bli osedvanligt varmt i Tokyo. Även Vietnam sällar sig till Kina, medan Sydkorea intar en neutral position. Gim Jeongeuns Nordkorea får tillfälle att ge igen för tidigare japanskt förtryck, och ställer sig således på Kinas och Ryssland sida. Hur Asean och enskilda länder som Thailand agerar återstår att se, det är inte självklart att de tar USA:s parti.

I Europa brakar helvetet löst när skärmytslingar på Östersjön småningom resulterar i eskalerande väpnad konflikt. Sverige får nu notan för sin aggressiva hållning och för att ha övergett neutraliteten, men värst blir det nog för de forna sovjetiska baltstaterna, vars höga svansföring nu förbyts i svansen mellan benen.

Europeiska Sovjetunionen riskerar att implodera, då Ungern och Visegrad-länderna inte vill gå i krig mot Ryssland. Det blir USA-marionetten Tyskland under Merz som får låta Wehrmacht tåga mot Moskva, i de villigas koalition eller vad man nu kallar det. Frankrike och Spanien ställer sig vid sidan.

Ytterst används kärnvapen, och inte i särskilt begränsad mening. Sådan är Rysslands kärnvapendoktrin, att om landets existens står på spel, kommer man att nyttja vapnen. Tre svenska storstäder pulvriseras, då Sverige ju är stridande part i Nato. Hundratals städer på kontinenten erfar samma öde, likväl som ett stort antal ryska städer.

Huruvida detta armageddon sprider sig till USA och Asien återstår att se, men under alla omständigheter är Europa den givna förloraren i detta scenario. För det har vi att tacka Uschela von der Liar, skatan Kallas och en rad europeiska länders ledargarnityr, inte minst den skogstokiga svenska moderatregimen under Kristersson. Det är nu begreppet liten hund med stor hunds attityd förkroppsligas och omsätts i dess givna konsekvenser.