Kategori: Korea

Kategorier
Korea Kultur Musik

Sexuell K-pop

När statstelevisionen råkar skriva något om K-pop handlar det uteslutande om BTS eller möjligen Blackpink, vilket delvis beror på att det är de största grupperna (från en tidigare generation), men även på att de företrädesvis har en feminin lyssnarbas. Statsteve är ju en kvinnodominerad arbetsplats, vilket ger denna färgning.

Och traditionellt har ju K-popen främst appellerat till unga tjejer, vilket har gett framväxt av en rad exklusiva pojkband, med sliskig romantik på temat. Väldigt få killar lyssnar till sådana band, särskilt i Korea, men även utomlands dominerar tjejfans. BTS är inget jag skulle lyssna på, för att bekräfta regeln.

Men under senare år har tjejbanden exploderat i popularitet, med en betydligt jämnare könsbalans i supporterskaran. Även här dominerar visserligen yngre tjejer bland fansen, men det finns en klar differentiering i hur grupper uppskattas av de båda könen.

Tjejbanden tenderar att uppskattas av killar om musiken och texterna är lite råare, och temat är mer maskulint, men även om brudarna är särskilt läckra. K-pop är överlag en audiovisuell konstform mer än renodlad akustik, varför videon är det självklara mediet. Inte all K-pop fungerar enbart i lurarna.

Det finns alltså en klar sexuell dimension i hur K-popen gestaltas och uppfattas. Motsvarigheter finns i Västerlandet, men de är inte lika framträdande som i det konservativa Korea. Av samma skäl är könsblandade band ovanliga, även om enskilda inhopp av manliga rappare emellanåt förgyller tjejbandens alster.

Hetast på K-pophimeln under det gångna året har väl Babymonster (베이비몬스터) varit, även om bandet inte finns på statsteves radar. Det är ett typexempel på en grupp som attraherar båda könen ungefär lika mycket, men ändå har en differentierad framtoning.

Låtar som «We go up» är tydligt våldsinriktade med råare rap i musiken, samtidigt som ett element av «girl crush» finns givet bandmedlemmarnas sex appeal – huvudsångerskan Rami (라미) är exceptionellt skön, för att ta ett exempel.

Samtidigt är K-pop ingen monolit eller klichégenre, utan en vitt förgrenad industri med den enda gemensamma nämnaren att ursprunget är Korea, om än med artister från Kina, Japan, Thailand, Vietnam, USA och Australien samt låtskrivare från hela världen. Det är egentligen västerländsk musik rakt igenom, i alla dess genrer, men med koreansk knorr. Experimentella i-dle (아이들) får tjäna som exempel på mer mogen dansmusik.

Tydligt kvinnlig bas och feminin prägel finns hos Ive (아이브), men även här gör «girl crush» att killar kan dras till bandet. Det är lite sötare, men ändå genial pop och mästerliga videoverk – de säljer faktiskt fler album än Blackpink. Som man behöver jag inte bry mig om andras åsikter, och följaktligen älskar jag detta sockersliskiga band!

Bland tjejband med starkast manlig åhörarskara återfinns Le Sserafim (르세라핌), och givet analysen ovan är det ganska enkelt att förstå varför när man ser deras videor. Det är mer moget innehåll, med maskulina attribut och kvinnlig sex appeal, även om musiken som sådan är neutral EDM.

Alldeles i mitten finner man æspa (에스파), som inte har någon särskild profilering mot någotdera könet, utan mest söker effektfull musik och dramatiska videoverk. Det är kanske det mer naturliga förhållningssättet, och det präglar alla större band i viss mån.

Examensdags: analysera nedanstående video med hjälp av den karakteristik som har givits i det ovanstående, och bestäm vilket kön som är i majoritet bland supporterskaran för bandet i fråga. Motivera ditt svar!

Manligt.
Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Ryssland Taiwan USA

Världskriget inleds

Som en vår tids Nostradamus beskrev jag i tiotalets sista skälvande dagar hur det svåra tjugotalet skulle komma att gestalta sig, med en allt kraftigare uppladdning stormakterna emellan, följt av lågkonjunktur, hög arbetslöshet, polarisering, pandemi och allsköns elände. Bara dagar senare inträffade pandemin, och inom loppet av några år har de flesta förutsägelser infriats.

Inte nödvändigtvis i den ordning som skissades – kristallkulan är suddig – men i principiella drag ser vi hur denna uppladdning nu börjar anta en urladdningsfas, med början i Ukraïna och fortsättning i Iran och Mellanöstern. Judestaten tar samtidigt tillfället i akt att invadera Libanon, och därmed är tredje världskriget redan ett faktum, då det involverar sammanlänkade konflikter och ett allt större antal länder på minst tre kontinenter.

Väpnad konflikt råder ännu inte i Europa, utan striderna begränsas till det ryska inbördeskriget i Ukraïna. Icke desto mindre har Europa fört krig mot Ryssland i politisk och ekonomisk mening i fyra år vid det här laget, samtidigt som man nu inleder väpnade attacker mot ryska civila fartyg på Östersjön – en modern form av statlig piratverksamhet som underminerar navigeringsfriheten och slutligen kan tända gnistan för en större väpnad konflikt.

Washingtons och Tel Avivs oprovocerade angrepp mot Tehran resulterade i skurar av robotar mot samtliga länder i Mellanöstern, nämligen de som härbärgerar amerikanska militärbaser. Därtill stängde Iran i försvar av Hormuzsundet för alla fartyg andra än kinesiska, vilket yttermera eldar på konflikten.

I denna konflikt förser Ryssland Iran med signalspaning, medan Kina har en mer undanskymd roll i båda krigen. Men Kina kan snart komma att bli en mer aktiv aktör, nämligen om dess intressen hotas. Dessutom kan Beijing ta tillfället i akt att nu i april återbörda Taiwan till moderlandet, då jänkarna än en gång går ned sig i evighetskrig i Mellanöstern – skillnaden mot förr är att Kina nu har kapaciteten.

Om så sker kan Japan engagera sig militärt i konflikten, i enlighet med vad Takaichi Sanae yttrade efter att ha svorts in som premiärminister. Det leder i sin tur till krig mellan Kina och Japan, vilket med automatik drar in USA i handlingarna, i egenskap av Japans avtalade beskyddare. Därmed är världskriget vidgat till en östlig scen.

Det stormoraliska Bryssel kommer samtidigt att utfärda en skur «sanktioner» mot Kina, men får genast som svar en hög exportkontroll på viktigare produkter som Europa är beroende av. Europas ekonomi tvärnitar, och som resultat skickar Storbritannien och Frankrike en «armada» till Sydkinesiska sjön för att bistå USA och Japan i dess krig mot Kina. Ja, till och med krigsminister Pål i Kristerssons moderatregim skickar HMS Karlskrona för att symboliskt lägga sig i det kinesiska fortsättningskriget!

Ryssland ställer sig med automatik på Kinas sida, och det lär bli osedvanligt varmt i Tokyo. Även Vietnam sällar sig till Kina, medan Sydkorea intar en neutral position. Gim Jeongeuns Nordkorea får tillfälle att ge igen för tidigare japanskt förtryck, och ställer sig således på Kinas och Ryssland sida. Hur Asean och enskilda länder som Thailand agerar återstår att se, det är inte självklart att de tar USA:s parti.

I Europa brakar helvetet löst när skärmytslingar på Östersjön småningom resulterar i eskalerande väpnad konflikt. Sverige får nu notan för sin aggressiva hållning och för att ha övergett neutraliteten, men värst blir det nog för de forna sovjetiska baltstaterna, vars höga svansföring nu förbyts i svansen mellan benen.

Europeiska Sovjetunionen riskerar att implodera, då Ungern och Visegrad-länderna inte vill gå i krig mot Ryssland. Det blir USA-marionetten Tyskland under Merz som får låta Wehrmacht tåga mot Moskva, i de villigas koalition eller vad man nu kallar det. Frankrike och Spanien ställer sig vid sidan.

Ytterst används kärnvapen, och inte i särskilt begränsad mening. Sådan är Rysslands kärnvapendoktrin, att om landets existens står på spel, kommer man att nyttja vapnen. Tre svenska storstäder pulvriseras, då Sverige ju är stridande part i Nato. Hundratals städer på kontinenten erfar samma öde, likväl som ett stort antal ryska städer.

Huruvida detta armageddon sprider sig till USA och Asien återstår att se, men under alla omständigheter är Europa den givna förloraren i detta scenario. För det har vi att tacka Uschela von der Liar, skatan Kallas och en rad europeiska länders ledargarnityr, inte minst den skogstokiga svenska moderatregimen under Kristersson. Det är nu begreppet liten hund med stor hunds attityd förkroppsligas och omsätts i dess givna konsekvenser.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Kultur Politik Teknik USA

Riskminimering

Det bidde en lilla riset denna gång, det vill säga en Xiaomi (小米). Detta efter att iLuren först tappade ljudåtergivning i en rad sammanhang, för att senare slumpmässigt stänga ned sig själv. Kvaliteten för äppelskrutten lämnade således mycket i övrigt att önska, särskilt som den har haft en mycket passiv roll som främst router.

Även en äldre lur från det amerikanska skurkbolaget dog för ett tag sedan, efter att batteriet hade svällt upp och trängt ut både skärm och elektroniskt innanmäte. Dess roll som träningspodd får nu ersättas av den fortfarande levande men sönderfallande modellen.

Givet den utvecklingen var en ny iTelefon utesluten från början i spekulationerna, och som tämligen långvarig kund av äppelprylar kan jag bara konstatera att företagets produkter har haft en långvarig och stadigt nedåtgående kurva i funktionalitet och kvalitet. I mjukvarusammanhang har Apple ersatt Microsoft i fråga om att leverera bloat och att tillföra fler buggar än nyheter.

På förekommen anledning har jag således beslutat att fasa ut mitt beroende av det kaliforniska bolagets ekosystem, för att på så sätt riskminimera de vidare inköpen och den tekniska arsenalen. Givet den politiska utvecklingen kan man inte riktigt veta om och när USA beslutar att stänga ned Europa med någon kill switch.

Det är inte heller någon hemlighet att Apple har samröre med såväl säkerhetstjänsten NSA som den amerikanska regimen, och därmed utgör en given del i det amerikanska militärindustriella komplexet. Man ger federala myndigheter åtkomst till molndata, som därmed inte bara fritt kan samla information om användare utan även ges förstärkta verktyg att bryta sig in telefoner.

Några fler amerikanska tillverkare finns i princip inte längre, men om en sådan funnes skulle den få nobben av samma skäl. Bland de mest populära telefonerna återfinns även Samsung (삼성, 三星, Tre stjärnor), som visserligen är sydkoreanskt men icke förty lyder under den amerikanska skurkregimen genom dess direktiv om exportkontroll och annat.

Xiaomi hamnar först på tredje plats bland popuära tillverkare, men är å andra sidan så mycket mer och så mycket yngre än de båda andra. Det är ett sexigt märke med läckra och tilldragande produkter, som givet priset är synnerligen attraktiva. Min nya Xiaomi 15T Pro ligger exakt rätt i förhållande mellan pris och prestanda.

Operativsystemet, Androgyn eller Genocid eller vad det nu heter, är visserligen fortfarande ett barn av Google, med fullständigt horribla intrång i integritet och annat, men Xiaomi har delvis tagit kontrollen genom att bygga det egna HyperOS på androidskelettet (澎湃OS, Pengpai OS).

Ett alternativ hade varit Huawei (华为) med dess helt fristående HarmonyOS (鸿蒙, Hongmeng), och det kanske blir nästa investering, lagom till att man når paritet med chipseten från TSMC. Även av politiska skäl skulle det vara skönt att ge amerikanska, svenska och europeiska regimer fingret.

Nu kanske vän av ordning undrar om man inte tvärtom borde vara försiktig med kinesiska produkter, givet vad som har stått i tidningarna om möjligt spionage och övervakning med mera? Grejen är ju den, att det stannar just vid möjligheter, medan den amerikanska skurkregimen sedan 1970-talet har varit insyltad i en strid ström av spioneri- och övervakningsskandaler av europeiska företag, politiker och andra personer, dock utan att detta har resulterat i något annat än en axelryckning från de naiva européerna.

Tillfället ger dock tjuven, och man ska generellt vara misstänksam mot stora bolag oavsett härkomst. Det är också av den anledningen man ska diversifiera och riskminimera, så att man inte fastnar i en företagslåsning i form av ett proprietärt ekosystem.

Småningom ska andra mackapärer erfara samma slags transformation, och det är nog hög tid att överge japanska såväl kameror som bilar, för att satsa på andra marknader, som Kina och i förekommande fall Europa – kamerorna i Xiaomi är gjorda av tyska Leica. Kinesiska tillverkarna Oppo och OnePlus har samtidigt avtal med svenska Hasselblad.

Exempelvis föreställer jag mig att nästa bil blir en BYD, när Anderssonskan (S) och Bryssel dels stimulerar inköp av elbilar och dels häver handelstullarna. I annat fall får det väl bli en begagnad dieselstånka tills vidare, eller kanske en kinesisk hoj?

Svårare att ersätta blir datorn, men jag föreställer mig att det blir någon hårdvaruhistoria från Taiwan med ett sydafrikanskt operativsystem i botten. Man får offra lite invand bekvämlighet för att bryta ny mark och skaka av sig gammal mossa.

Kategorier
Asien Film Korea Kultur Politik

Svensk mjuk makt

Nej, någon sådan har inte Sverige och har inte haft på länge. Svensk film är under all kritik, och i stort en form av statligt sponsrad woke utan kommersiell eller konstnärlig framgång. Svensk så kallad musik begränsar sig samtidigt numera till märklig negerrap från orten, även den utan relevans utanför landets gränser.

Men om man får tro Aftonbladets virriga ledarskribinna Jonna Sima är det statlig styrning och offentligt stöd till kulturlivet som skapar framgång, och hon beklagar att moderatregimen skär ned på såväl kulturstöd som «enprocentmålet» samt avvecklar den socialistiska «feministiska utrikespolitiken». Vad detta nu har med mjuk makt att göra.

För tesen åberopar hon den sydkoreanska kulturella framgången med k-pop, film och litteratur, där den senare nog bara begränsar sig till ett enstaka nobelpris. Sant är att Sydkorea har investerat i k-pop och annan kultur, på ungefär samma vis som Japan med sitt «Cool Japan», men det är i infrastruktur snarare än i villkorade bidrag som i det svenska socialistiska systemet.

Märkliga krav om kvoterad könsfördelning och politisk korrekthet, som under Svenska filminstitutets regim, förekommer alltså inte i Sydkorea, eller för den delen Japan. Den hypersexualitet i traditionella könsroller som odlas i båda länderna, samt i Kina, hade aldrig tolererats i det vänsterliberala Sverige, där socialistisk jämställdhet i kombination med *2SHBTQIAP++ regerar. Än mindre Japans omfattande porrindustri, som är en fundamental del av landets mjuka makt, men som hade varit helt omöjlig i Sverige.

Sima ställer också upp en märklig tes om att den sydkoreanska kulturen frodas i en demokratisk tradition, till skillnad från Nordkorea och «den kinesiska regimen». Tanten vet då inte mycket om Asien i stort eller Kina och Korea i synnerhet, eftersom Kina är en så mycket större kulturell maktfaktor än Sydkorea, inte minst på filmens område.

Hon verkar inte heller vara överens med tidningens egna kulturkritiker, som höjer en kinesisk författare som Liu Cixin till skyarna för sina science fiction-mästerverk. Inte heller verkar hon förstå att k-pop till stor del bärs upp av kinesiska och japanska talanger, och att det är en panasiatisk företeelse med många förgreningar och beröringspunkter. Sydkoreansk kultur verkar inte i ett vakuum.

Så hur skulle Sverige kunna emulera en sådan veritabel framgång? Det kan man inte, för att Sverige är Sverige, och att man därmed aldrig kan släppa kontrollen, utan kräver politiskt inflytande in i minsta detalj. Detta är det socialistiska regleringshelvetet på jorden, där staten är allestädes närvarande, och sådana regimer skapar aldrig stor kultur.

Stor kultur kan inte heller byggas på politisk korrekthet, utan den kräver att få gå extremt långt utanför ramarna för att ha såväl konstnärlig som kommersiell framgång. Sydkoreansk film är ofta så långt från sådan politisk korrekthet man kan komma, och är i vissa fall så våldsam och brutal att den aldrig skulle kunna produceras i ett så mesigt och fjantigt land som Sverige.

För att svensk kultur skulle frodas på liknande sätt krävs inte bara «armlängds avstånd», utan även att kulturen släpps fri från de politiska ramarna med riktade stöd. Pengar får skjutas in på annat vis, utan några som helst krav på eller inblandning i verksamheten, ungefär som man investerar i en aktie. Den samhälleliga repressionen i stort måste även upphöra, och yttrandefrihet införas.

I samma ögonblick som politiker eller statsmedier befläckar en viss kultur, är den i princip död. Stor kultur kan aldrig någonsin odlas inom politiska ramar, utan lever alltid utanför sådana, fritt och självständigt. Den läxan måste Sverige lära om man till äventyrs skulle vilja odla mjuk makt.

Sverige hade fordom mjuk makt, men det var i ett annat samhälle som inte led av repression, politiskt korrekthet och åsiktskorridorer.
Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Ryssland USA

Segerparad

Den västliga historieskrivningen har att andra världskriget härjade mellan första september 1939 och andra september 1945, men det är bara slutdatumet som är korrekt. För med den karakteristiken kan man inte tala om något krig i världen, eftersom det inledande skedet uteslutande utspelade sig i Europa.

Nordafrika kom in i bilden 1940, men det var i egenskap av europeiska kolonier snarare än afrikanska nationer som sådana. Först med Japans angrepp mot Pearl Harbor i december 1941 blev konflikten global, då Asien och Nordamerika blev involverade. Med den märkliga historieskrivningen, alltså.

Men i själva verket hade kriget i Asien pågått sedan 1937, med Japans fullskaliga invasion av Kina 7 juli, ett angrepp som föregicks av invasion och ockupation av Manchuriet 1931. Japan nöjde sig för övrigt inte med Kina, utan koloniserade stora delar av Asien, och syftet med att bomba Pearl Harbor var att fördröja amerikanskt motstånd.

Bombningarna av Shanghai och andra kinesiska städer blev på sin höjd en notis i den tidens provinsiella svenska och europeiska tidningar, och än i dag förbigår man i skolans historieundervisning med den största tystnad sådana händelser som massakern i Nanjing 1937, då 300 000 kinesiska civila mördades av japanska trupper.

Det är så för att man har ett utstuderat eurocentriskt eller västligt synsätt, och «världen» med västliga ögon har alltid varit Västvärlden. Därför talar man om «världskriget» med samma slags begränsade utblick, som ett krig mellan länder i Västvärlden, och möjligen några bihang därtill.

Japanska imperiets brutala invasion av Kina betraktas istället som en separat företeelse benämnd andra sino-japanska kriget (det första utspelade sig 1894–1895, då Taiwan blev en japansk koloni). Följaktligen talar man i Kina inte primärt om världskriget, utan om «motståndskriget mot Japan» (抗日战争, kang Ri zhanzheng), vanligen förkortat till «motstå Japan» (抗日, kang Ri) eller «motståndskriget» (抗战, kangzhan).

I Japan benämner man istället kriget som en «incident» (事變, jihen), och än i dag förskönar man i japanska skolböcker imperiets mångahanda brott mot mänskligheten, därtill på order av regeringen. Japan har inte på samma sätt som Tyskland gjort upp med sitt brutala förflutna, varför man alltjämt kan läsa i respekterade japanska tidningar märkliga kolumner om att massakern i Nanjing eller det japanska imperiets missbruk av «trivselkvinnor» (tvångsprostituerade kinesiska och koreanska kvinnor) är påhittade företeelser.

Åttio år har passerat sedan denna hemska tid tog slut, och det är mot den bakgrunden man ska se Kinas segerdag, en omfattande militärparad som går av stapeln i Beijing 3 september. Inbjudna gäster är bland andra Vladimir Putin, Gim Jongeun och de flesta ledare i Asien och Centralasien, medan Europa och USA förstås lyser med sin frånvaro.

Man vill inte ge Kina glans och uppmärksamhet, och man vill inte heller dela podium med Putin eller Gim, men i grunden är det en (då) västallierad som uppmärksammar samma slags krigsslut som vi, med samma slags önskan om fred och välstånd. Om nu européerna egentligen vill ha fred, med tanke på Ukraïna först-policyn.

Budskapet är att Kina är starkt och att man aldrig mer tänker låta sig underkastas utländsk aggression, oavsett om den kommer från Japan, USA eller Europa. Men detta vänds förstås i Japan och Väst till retorik om «kinesisk aggression», en företeelse som saknar historisk legitimitet, då Kina har dominerat med handel, kultur och diplomati samt i övrigt murat in sig.

Kina har inte heller någon betydande försvarsbudget att tala om, utan den ligger stabilt kring två procent, till skillnad mot de fem procent som krigshetsarna i evighetskrigens Europa nu preparerar för. Men i ett stort land med en starkt växande ekonomi blir det ändå en betydande utväxling i militär slagkraft, nog för att freda sig även mot den amerikanska hegemonen.

Men det är ett budskap man inte gillar i Europa och USA, för att det accentuerar att Västs storhetstid är förbi, och att man inte längre dominerar världen. Realpolitiskt är det också ett faktum att Ryssland hamnar under Beijings paraply, naturligtvis helt självförvållat då Väst kontinuerligt har stött bort Kina genom ständiga angrepp mot landet och infiltration i Hongkong, Tibet och Xinjiang, för att inte tala om handelstullar mot elbilar och grön teknik eller stödet till utbrytarprovinsen Taiwan.

Man har sig själv att skylla, och medan Europa försvagas dag för dag genom märkliga politiska beslut kring kärnkraft och energi eller för den delen satsningen på Ukraïna, tuffar Kina på som det världens ekonomiska lokomotiv man har kommit att bli. Europa har egentligen ingen glans att ge Kina, man är självlysande som man är.