Kategorier
Europa Kina Korea Politik Ryssland USA

Ondskans axel

Amerikanska bibeldunkare är alltid i behov av att etablera en dikotomi i gott och ont, en nyansfri klassificering i syfte att koncentrera krafterna mot ett urval av förmenta fiender. En sådan svartvit kategorisering utgörs av ondskans axel, eller axis of evil på amerikanska, ett begrepp som myntades av Dubya Bush inför det då stundande kriget mot terrorismen.

Axeln i fråga utgjordes av Iran, Irak och Nordkorea, nationer som Washington menade sponsrar terrorism och utvecklar massförstörelsevapen. Men exempelvis Irak gjorde varken det ena eller det andra, och numera vet vi att det som Colin Powell visade upp som «bevis» i FN utgjordes av en påse tvättmedel snarare än biologiska stridsmedel, det vill säga en falsk förevändning för att invadera och därmed destabilisera landet – vilket småningom släppte lös terrorn på riktigt.

Ursprungligen är det en ordlek med syftning på andra världskrigets axelmakter, Tyskland, Italien och Japan. Emellertid har retoriken på senare tid förnyats, främst av republikaner, och omfattar nu såväl Ryssland («ondskans imperium» i Reagans ordval) som Kina, medan US-allierade Irak har utgått. Iran och Nordkorea kvarstår således i kvartetten.

De fyra nationerna har dock inte så mycket gemensamt med varandra, mer än att utpekas som USA:s godtyckliga fiender. Kina ingår aldrig allianser med andra, utan tar avstånd från pakter och blockpolitik. Förhållandet till Ryssland är mer eller mindre framtvingat av Västs fientliga hållning gentemot Beijing, och de två nationerna är egentligen inte kompatibla med varandra – den historiska fiendskapen är omfattande.

Inte heller Nordkorea allierar sig med andra, utan håller stenhårt på sin juchefilosofi om självförsörjning och oberoende i isolering från omvärlden. I Kinas optik utgör landet mest en buffert gentemot Sydkorea, som huserar en mängd amerikanska baser, och man har i övrigt inget gemensamt med varandra.

Tehran är den verkligt udda fågeln i boet, och utgör för Rysslands vidkommande mest en proxyarena för geopolitik i Mellanöstern, medan Kina främst har intresse av olja och andra utbyten. Det finns ingen ideologisk samhörighet bland dessa vitt skilda makter, annat än att man tar avstånd från amerikansk hegemoni.

Ur en annan synvinkel kan man se spelet mellan USA och Kina som en kamp om världsherravälde, även om det bara är den förra parten som har som målsättning att upprätthålla hegemoni. De två supermakterna kompletteras av EU, Indien och Ryssland, som alla i någon mening är imperiebyggen, och den amerikanska rivaliteten med såväl Ryssland som Kina kan därmed ses som geopolitiskt naturlig.

Iran och Nordkorea är emellertid mindre stater som inte har något globalt inflytande överhuvudtaget, och knappt ens regionalt sådant. De passar således inte in i bilden av axelmakter, utan är petitesser för USA:s vidkommande. Enda anledningen till att Nordkorea inte krossades 1950–1953 är att Kina klev in i matchen och sparkade ut jänkarna, medan Iran skulle falla på lika kort tid som tidigare Irak vid en het konflikt.

Frågan är vidare hur man definierar «ondska», ett närmast religiöst begrepp som saknar mening utan vidare precisering. För all del kan man finna mycket «ont» i länderna i fråga, men det gäller för all del även en lång rad andra nationer som inte är inkluderade i den inbillade axeln.

Frågar man världen i stort, utanför Västs trångsynthet, skulle en stor andel svara att det snarare är USA som utgör den primära ondskan i världen, i egenskap av anstiftare av otaliga krig, invasioner, statskupper och andra interventioner, därtill ett imperium som är byggt på kolonialism, negerslaveri och genocid.

Ser man till Global peace index 2023 intar USA plats 131, inte så långt från Iran (147) eller Nordkorea (149), medan Kina (80) däremot befinner sig på den fredligare halvan i samma härad som Frankrike (67). Kina har visserligen inte varit i krig sedan 1979, men har skärmytslingar med Indien (126) och rör upp en del damm i Sydkinesiska sjön, bland annat med Filippinerna (115), vilket drar ned betyget.

Krigande Ryssland (158) ligger naturligtvis pyrt till i sagda index, likväl som Iran (147), men det gör även Mellanösterns enda ockupationsmakt Israel (143), den etno- och apartheidstat som obetingat utgör USA:s allierade i vått och torrt. En annan US-allierad stat, Türkiet, intar delad plats 147 med Iran.

Man skulle därför utan vidare kunna betrakta de två genocidala kolonialmakterna USA och Israel som ondskans axelmakter, kanske i sällskap med anglosfären i övrigt, vars utbredning uteslutande bygger på långvarig kolonisation, exploatering, slaveri, folkmord och förtryck. Faktum är att världen i stort betraktar just USA och Israel som de två största hoten mot världsfreden, ett resultat som är stabilt över tid.

Men eftersom USA är världsmästare i disciplinen propaganda, går i vart fall vi i den fria världen ständigt på retoriken om vilka som är the good guys respektive the bad guys, och sväljer fullt ut förtuggade klichéer som operation Iraqi freedom när sådana presenteras på ett försåtligt sätt i US-trogna medier, till skillnad från Rysslands motsvarande «fullskaliga» invasion.

Det är så mycket lättare för kollektivet att sluta upp kring en förenklad fabel än att granska detaljerna i förhandenvarande konflikter och därmed få en karta i gråskala snarare än en svartvit rendering utan större verklighetsförankring: China bad, America good.

Den verkliga ondskans axel: USA och Israel.
Kategorier
❤️ Asien Kina Korea Kultur Musik Taiwan

❤️ (여자)아이들 (G)IDLE

Koreapopen är en synnerligen kreativ genre, men de flesta band skriver inte själva musiken. Istället är det professionella låtskrivare och andra figurer i bakgrunden som står för de kreativa inslagen, varefter de söta och väldrillade flickorna – och i förekommande fall pojkarna – får i uppdrag att gestalta verket.

Det är visserligen inte unikt för Korea, men det är ändå mer utmärkande för den koreanska popfabriken än för dess västliga motsvarighet. Men undantag finns givetvis, och bland artister som står på egna ben hör bland andra Sunmi och inte minst (G)IDLE.

Den senare gruppen – vars namn uttalas utan inledande G, det vill säga idle på engelska – måste förstås som ett veritabelt fenomen, och är således föremål för min omedelbara kärlek. Det är mer avantgardistisk konstpop än traditionell K-pop, vilket även avspeglas i de intelligenta videoverken.

K-pop är nu inte en nationell angelägenhet, utan en gemensam popmarknad för hela Öst- och Sydöstasien. Som så många andra band har (G)IDLE – (여자)아이들 eller Yeoja aideul = flickebarn – en högst internationell medlemskara.

Bandet formerades 2018 under ledning av 🇰🇷 Jeon Soyeon (전소연), omfattande sex medlemmar, utöver sagda Soyeon även 🇰🇷 Jo Miyeon (조미연); 🇹🇭 Nicha Yontararak (ณิชา ยนตรรักษ์) alias Minnie (민니); 🇨🇳 Song Yuqi (宋雨琦 / 송우기); 🇹🇼 Ye Shuhua (叶舒华 / 예슈화); samt numera avknoppade 🇰🇷 Seo Sujin (서수진). Fattas bara en japanska och en vietnamesiska, och uppställningen hade varit komplett!

Första studioalbumet I Never Die släpptes så sent som 2022, och det andra – lämpligen benämnt 2 – lanseras om exakt en vecka. Men i K-popens värld är videoströmningarna så oerhört mycket mer omfattande, medan pengarna finns i konserterna.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Kultur Politik Språk USA

Engelskans status förtvinar

Dö svidish dajalect är tämligen välkänd, och av sådant slag att handflatan gärna åker upp i pannan medan den andra handen letar efter skämskudden när det uttrycks. Förvirringen är total när statsteves stjärnor krystat uttalar saker som youtyoob istället för endera youtoob (/ˈjutub/) eller youchube (/ˈjuːtʃuːb/), som är de gängse uttalen.

Ändå är det en vanlig uppfattning bland svenskar att man är något slags världsmästare i engelska som andraspråk, trots den kraftiga brytningen och oförmågan att nyttja plurala eller subjunkta verbformer och andra egenheter i tungomålet. Man slänger sig gärna med uttryck på engelska, samtidigt som kommersiella produkter och reklam för dessa nyttjar engelska termer istället för svenska, trots att resultatet inte kan uppfattas som annat än töntigt – det är en kulturell anpassning och underordning till en socioekonomiskt starkare kultur.

Noga räknat hör svenskarna faktiskt ändå till de folk som bäst förmår tala engelska som andraspråk, och man intar därmed en sjätteplats i den globala rankingen, enligt ett språkföretags återkommande mätningar. Det beror emellertid inte på bättre språkförmåga, utan är en konsekvens av att svenska likt engelska är ett germanskt språk, därtill med omfattande beröringspunkter sedan danelagen under vikingatiden.

Förmågan att bemästra engelska beror av lingvistisk och kulturell närhet eller forna status som koloni.

I topp bland länder finner man inte oväntat Nederländerna, då den västgermanska nederländskan är närmast besläktad med engelskan. Därefter följer den forna brittiska kolonin Singapore och andra germanska länder, nämligen Österrike, Danmark, Norge och Sverige – vi är alltså sämst i Skandinavien i denna mening.

Därefter finner vi Belgien, som likt Nederländerna har nederländska som tungomål, men även franska, ett annat språk som sedan normandernas erövring 1066 har haft omfattande inflytande över engelska språket. Det är nog inte helt förvånande att den forna nederländska och brittiska kolonin Sydafrika återfinns på nionde plats, följt av det germansktalande Tyskland.

Kroatien och Grekland intar jumboplatserna i det skikt som motsvarar «mycket god förmåga», och följs av mestadels europeiska länder i nivåerna «god förmåga» och «medelmåttig förmåga», jämte forna brittiska eller amerikanska kolonier som Kenya, Nigeria, Malaysia, Filippinerna och Hongkong.

I största allmänhet kan man därför hävda att engelskans ställning är starkast i germanska länder, därefter i länder vars språk hör till den indoeuropeiska språkfamiljen, eller i forna kolonier vars administrativa språk utgjordes av engelska. I andra delar av världen tunnas förmågan successivt ut, beroende på lingvistiskt och kulturellt avstånd.

«Låg förmåga» eller «mycket låg förmåga» finner man därför generellt i Afrika och Asien, med undantag för forna kolonier eller länder med starkt amerikanskt eller tidigare brittiskt inflytande, som Sydkorea, Filippinerna och Indien, men även i delar av Latinamerika inklusive Mexiko – västra USA är trots allt spansktalande.

Engelskanivån i Kina och Japan sjunker.

Både Japan och Kina hörde fordom till länder med «medelmåttig förmåga», men i Japan har förmågan successivt sjunkit under ett decennium, medan engelskan i Kina har tappat alldeles i status sedan USA inledde fientliga handlingar mot landet under Trump. Man har därför medvetet tonat ned undervisningen i engelska, och istället prioriterat de nationella språken.

Den globala trenden är också i kraftigt vikande, uttryckt av att förmågan bland 18–20-åringar faller hela åttionio punkter, motsvarande ett tapp från «medelmåttig förmåga» till «mycket låg förmåga» under perioden 2015–2023. Den amerikansk-brittiska kulturen tappar alltså i status, vilket är ytterligare ett uttryck för att en unipolär världsordning har ersatts av en flerpolig.

Numera lockar CJK-draman och motsvarande popmusik minst lika mycket som tidigare amerikansk och brittisk kultur, inte bara i Asien utan även i USA, Brasilien med flera länder, varför behovet av och nyttan med engelska minskar. Det är strikt talat bara i Europa som man ser ett uttalat behov av att bemästra engelska, vilket kanske mest är ett beklagligt uttryck för att EU står under amerikansk suzeränitet.

Den uppväxande globala generationen dissar engelskan.
Kategorier
Asien Kina Korea Politik Ryssland

Imperialismens osynliga hand

Gim Jeongeun och Vladimir Putin håller show för världen, i en ansträngning att enas mot imperialismen. Men i fonden är det tillgång och efterfrågan enligt marknadens osynliga hand som här gör sig gällande, det vill säga den kapitalistiska mekanism som tillgodoser ömsesidiga behov.

Rysslands tarv är härvidlag konventionell ammunition, av det slag som Pyeongyang har samlat på sig under sjuttio års vapenstillestånd i väntan på den slutliga drabbningen. Nordkorea drunknar helt enkelt i ammunition och vapen, även om risskålen är halvtom.

Det är inte att undra på att Rysslands lager av ammunition sinar, givet att Väst har försett det svarta hålet i Ukraïna med en störtskur av vapen och ammunition, så till den grad att även västmakternas lager är oroväckande tomma. Detta är emellertid mumma för det militärindustriella komplexet, som får fyllda orderböcker.

Gims regim är å andra sidan i behov av mer modern teknik för sina missil- och rymdprogram, utöver spannmål i mängder. Det är nog ingen överdrift hävda att Nordkoreas brister är så mycket större, och att man därför har förutsättning att göra en mycket god affär med Moskva.

Därtill är Kreml nödd och tvungen, eftersom man inte kan erhålla vapen och ammunition från annat än ett fåtal utfrysta stater, som Nordkorea och Iran, där den sistnämnda makten främst har försett Ryssland med drönare.

Även Kina har exporterat komponenter i den utsträckning som är möjlig utan att bryta mot de olagliga västsanktionerna, varvid mindre nogräknade aktörer har varit verksamma. Samtidigt har västmateriel läckt in i en ymnig ström längs den porösa gränsen mot Ryssland, varför ingen egentlig brist har kunnat skönjas i landet.

Men skulle inte även Kina kunna skicka ammunition under nordkoreansk täckmantel, nu när Gim har gett sig in i leken? Den väldiga kinesiska produktionen skulle snabbt kunna ta fram ymniga mängder ammunition, som sedan skulle kunna distribueras på ett finmaskigt och förtäckt sätt för att undgå satellitövervakning och andra kontrollmekanismer, med Gim Jeongeun som målvakt.

Det är en riskabel operation, som kan väcka den västliga vreden om det uppdagas, och därmed eskalera sanktionsrallyt yttermera. Men med Kina blir det då fråga om sanktionspingpong, eftersom man inte stillatigande kommer att ta stryk, och därmed lär världsekonomin dyka ordentligt.

Zhongnanhai avstår nog just nu från att ge sig in i leken, men det är ett kort man kan spela om den geopolitiska situationen förvärras. Beijing har behov av viss kontroll över situationen, inte minst i den egna regionen, där Nordkorea är en blindgångare som kan explodera när som helst. Man måste även reglera Ryssland på lämpligt vis.

Samtidigt ser vi här hur konflikten får allt fler tentakler världen över, varvid risken för det totala kriget ökar ytterligare. Uppladdningen fortskrider som estimerat, och det svåra tjugotalet fortsätter, om än i annorlunda skepnad. Någon risk för att man ska besinna sig finns emellertid inte, och tiden vi lever i är därför synnerligen intressant.

Kategorier
❤️ Film Korea Kultur

❤️ 김민희 Gim Minhui

Det hände sig en gång att jag såg filmen Winter’s Bone (2010), och så att säga «upptäckte» Jennifer Lawrence, det vill säga att prestationen gjorde ett habilt och permanent intryck. Inte bara på mig, utan på de flesta åskådare, och det är ju så stjärnor manifesteras.

Samma sak gäller många andra figurer, exempelvis Gim민희Minhui (eller «Kim Min-hee» med nordkoreansk stavning), vars minimala uttryck avslöjar en särskilt sällsynt förmåga att gestalta känsloyttringar med miner, ögonspel och andra attribut.

Moby Dick (모비딕) (2011)

Bakgrunden är som vanligt ganska brokig, och vägen till toppen har ingalunda varit spikrak, utan kantad av hårt arbete, misslyckanden och stegvisa framgångar. Very Ordinary Couple (연애의 온도, Yeon-ae-ui ondo) (2013) är en sådan milstolpe, och ger ett smakprov på Gims talang för relationsdramer och förmåga att ta ut svängarna.

Very Ordinary Couple (연애의 온도) (2013)

I No Tears for the Dead (우는 남자, Uneun namja) (2014) besätter hon istället den mer passiva rollen som måltavla för en professionell lönnmördare, i en typiskt koreansk miljö av besinningslöst våld, och ger därmed prov på en annan sida.

No Tears for the Dead (우는 남자) (2014)

För svenskar och västerlänningar i gemen är emellertid Handmaiden (아가씨, Agassi) (2016) det verk som sätter Gim på världskartan, och det med ganska ordentligt besked. Filmen betraktas allmänt som ett mästerverk, trots en tämligen erotisk och emellanåt pornografisk estetik som inte brukar tilltala västerlandets radikalfeministiska vänsterkotteri.

Handmaiden (아가씨) (2016)

Efter en sådan prestation kunde man tycka att rollerna skulle trilla in från alla håll och kanter, men ingen blir profet i sitt eget land. Särskilt inte om man har en relation med en tjugotvå är äldre gift man med barn, nämligen regissören Hong상수Sangsu. Det traditionella koreanska samhället rynkar gärna på näsan åt sådana ickekonforma förhållanden, och straffar därför avfällingen.

La caméra de Claire (2017)

I Väst kunde man inte bry sig mindre, och därför har priserna och den goda kritiken fortsatt trilla in, även om Gim Minhui därefter uteslutande har arbetat tillsammans med Hong, som kan förstås som en koreansk motsvarighet till Ingmar Bergman och liknande regissörer med existens, relationer och realism som teman.

On the Beach at Night Alone (밤의 해변에서 혼자) (2017)

Gims senare karriär består således i mer stillsamma, smala och seriösa verk, som inte alltid är lika publikfriande, men mumma för cineasten och finsmakaren, som La caméra de Claire (2017), The Day After (그 후, Geu-hu) (2017) och On the Beach at Night Alone (밤의 해변에서 혼자, Bamui haebyeoneseo honja) (2017), där den sistnämnda resulterade i en silverbjörn för Gim vid Berlins filmfestival.

The Day After (그 후) (2017)

Gim Minhui kan för all del fortsätta det täta samarbetet med Hong, varvid paret blir en koreansk motsvarighet till Jia樟柯Zhangke med fru ❤️ ZhaoTao, det vill säga ett radarpar vars summa är större än de enskilda delarna och vars verk bildar en särskild genre.

The Woman Who Ran (도망친 여자) (2020)

Men den här kvinnan är ämnad åt något större, och det är på tiden att hon får pröva vingarna i mer prövande roller framöver. Korea slänger bort sin nationalklenod över skvaller och moral istället för att ytterligare vässa sin produktion.