Kategori: Korea

Kategorier
Japan Kina Korea Kultur Politik Språk USA

Gulf of Trump

När jag gick i skolan för några tusen år sedan fick jag mig till livs att världens högsta berg minsann heter Mount Everest och som högst sträcker sig 8 848 meter över havet. Vi den tidens oskuldsfulla barn fick även lära oss rabbla de amerikanska delstaterna och vattendragen, samt även namnet på ännu ett «mount» i Alaska, nämligen McKinley.

Däremot erbjöds inte någon kunskap om de kinesiska provinserna och vattendragen, ej heller om andra regionala geografiska företeelser, som i förekommande fall av någon anledning var behäftade med engelskklingande namn, synbarligen efter deras «upptäckare». Öarna i Sydkinesiska sjön hade förstås legat orörda i tusentals år och aldrig påträffats av kineser, vietnameser och andra, förrän de fiffiga britterna plötsligt dök upp med sina kanonbåtar och ställde allt till rätta.

Det är i vart fall så narrativet har lagats, vilket är ett uttryck för att segraren skriver historien, i det här fallet den brittiska kolonialmakten. Det sägs att kolonialismen är till ända, men såvitt man kan förstå lär man fortfarande ut att det finns ett «mount» i Kina och Nepal vid namn «Everest», nu en meter högre, och barn lär sig alltjämt att rabbla förment viktiga amerikanska delstater och floder – men inte kinesiska.

I verkligheten heter världens högsta berg Sagarmāthā (सगर-माथा, Himmelsgudinnan) på sanskrit, Qomolangma (ཇོ་མོ་གླང་མ, Heliga modern) på tibetanska och ljudhärmande Zhumulangma (珠穆朗玛) på mandarin, det vill säga på de språk som dominerar i dessa bergstrakter. Kolonialbritterna var visserligen medvetna om dessa lokala namn, men fann det bäst att inte favorisera något, utan uppkallade istället berget efter en skotte. På den vägen är det.

Mot den bakgrunden kan man enklare förstå rabaldret kring Mexikanska golfen, som den amerikanska regimen under Trump numera kallar «Amerikanska golfen». Det där «mountet» vi lärde oss heter McKinley stöptes 2015 om av dåvarande presidenten Obama till «Denali» för att hedra ursprungsbefolkningens term, men har nu åter bytt namn till McKinley – även om man i Sverige aldrig brydde sig om detta skifte.

Geografiska företeelser byter alltså namn titt som tätt, och vad som blir «internationell» norm (främst i Västvärlden) beror på vilket normgivande inflytande makten i fråga har. Numera är den brittiska och amerikanska styrkenivån reducerad, även om äldre paradigm lever kvar som koloniala rester. Ja, hela Nord- och Sydamerika är förstås en kolonial företeelse med grund i slaveri och folkmord, även om man faktiskt har bevarat en stor mängd lokala geografiska platsnamn.

Vad man kan slå fast är att varje suverän nation kan ha sin alldeles egen uppsättning namn på företeelser världen över, och «Gulf of America» är i det avseendet inte alls uppseendeväckande. Liknande tvister föreligger överallt i världen, även i våra trakter.

Vi, danskarna och tyskarna kallar det Östersjön, för att havet ju ligger öster om Sverige – duh! Det gör även finnarna (Itämeri), trots att innanhavet ur deras synvinkel ligger västerut – det är en annan kolonial historia. Men för de flesta andra heter det Baltiska havet i någon tappning, och man har då en annan referenspunkt.

Motsvarande problematik finns kring Japanska havet (日本海, Nihon kai), som av koreanerna kallas Östhavet (동해, Donghae) eller till och med Koreanska österhavet. Sydkinesiska sjön är egentligen en europeisk kolonialterm, och i Kina heter havet kort och gott Söderhavet (南海, Nanhai), för att det ligger söder om Kina. Men det ligger samtidigt öster om Vietnam, varför det där kallas Östersjön (Biển Đông).

Samma problematik finns inte kring neutrala termer som Gula havet, Svarta havet, Röda havet eller Vita havet, varför man kanske kan finna en konsekvent och bestående lösning gemensam för alla genom att undvika att uppkalla platser efter personer, länder och väderstreck. Britterna kunde exempelvis ha tagit fasta på betydelsen av Qomolangma och nyttjat en engelsk översättning, och på samma sätt ha förfarit med de öar i Sydkinesiska sjön som på flertalet lokalmål betecknas Sandöarna.

«Amerikanska golfen» kommer det nog aldrig att kallas av andra än USA, och risken är påfallande att administrationer av olika kulör kommer att bolla namnfrågan fram och tillbaka, även gällande det där «mountet» i Alaska. Det blir omständigt för amerikanska karttjänster, men kanske ska vi ända vara tacksamma för att det inte rör sig om namn som «Gulf of Trump» eller «Mount Trump», termer värdiga en megalomanisk personlighet av Trumps kaliber.

America, Ameriworld, Ameriverse…
Kategorier
Europa Indien Kina Korea Kultur Politik Ryssland USA

Trumpna européer

Mindre än en vecka återstår innan Cirkus Trump drar igång, en bisarr föreställning med Beavis & Butthead vid spakarna i form av Donald och Elon. Europa bävar med fasa för vad som komma skall då den «transatlantiska länken» åter utsätts för hårda prövningar, givet att man har den brandgule mannens senaste sejour vid makten i färskt minne.

Man menar att det blir en osäkrare och sämre värld, där «värld» i vanlig ordning ska förstås som Västvärlden, som utgör en allt mindre andel av den stora och riktiga världen. Ty i denna riktiga och stora värld har man en helt annan uppfattning om den annalkande president, och är mestadels positivt inställd. Detta enligt en global opinionsundersökning genomförd av Europeiska utrikesrådet (ECFR).

Det visar sig att Brics-länderna Indien, Saudiarabien, Ryssland, Kina, Brasilien, Indonesien och Sydafrika är mest positiva till Trumps presidentskap, i fallande ordning. Därefter följer Ukraïna och Brics-kandidaten Türkiet på något positivt netto.

I det negativa spektrat finner vi Schweiz, EU-11 och Storbritannien, och allra mest negativa är man i Sydkorea med -56 % netto. Två tredjedelar av sydkoreaner anser att Trump är en dålig deal för landet, vilket har att göra med att Sydkorea i egenskap av neokolonial vasallstat är beroende av USA för sin säkerhet, och att Trump vill ha mer betalt för beskyddet.

Det positiva sentimentet i Kina kanske överraskar, givet att Trump senast inledde handelskrig mot landet och därmed skruvade ned den kinesiska tillväxten. Men eftersom Sleepy Joe Biden sedermera fortsatte och utökade sagda handelskrig, spelar just den aspekten mindre roll, och Kina är denna gång mer förberett på konfrontation, samtidigt som man sitter med trumf på hand.

Zhongnanhai ser samtidigt ett isolationistiskt USA under Trump som utmärkt för de egna ambitionerna, inte minst i fråga om Taiwan, Sydkinesiska sjön och relationerna med grannländer. Man får mer svängrum när världspolisen drar sig tillbaka.

Ryssland vädrar morgonluft av det enkla skälet att Trump har indikerat beredvillighet att avveckla stödet till Ukraïna och därmed effektivt sätta stopp för vidare stridigheter. Ryssland behåller därmed territoriella vinster, och kan utverka en deal om en ny säkerhetsdoktrin med Trumps regim. Det blir säkert inte billigt, men man uppnår hur som helst sina primära mål.

Respondenter i undersökningen anser att Ryssland därmed ökar sitt inflytande, samtidigt som USA:s geopolitiska dominans fortsätter att avta. Man är rörande överens, även bland européer, om att Kina är den största globala makten om tjugo år.

Men här har vi då svart och vitt på att Europa måste dra lärdom av denna utveckling och likt Indien och andra makter hedga mot alla möjliga utvecklingslinjer. Europa måste bli självständigt och inte förlita sig på USA för sin säkerhet under ett fånigt vasallskap. Det är alltså bara bra att den «transatlantiska länken» brister, för den har spelat ut sin roll lika mycket som Nato.

Här kommer Donald och Elon…
Kategorier
Asien Film Korea Kultur

Andra bläckfiskspelen

Ojing-eo geim (오징어 게임) är tillbaka i en andra serie, kanske mer känd som «Squid game» efter att ha tagit en märklig rundtur över Nordamerika och renderats på det engelska imperiespråket utan att publikum funderar närmare över det. Sju avsnitt släpptes i klump på annandagen, och ytterligare en packe lanseras under kommande år.

Första säsongen blev som bekant en sprudlande framgång, och utgjorde strömningsföretagets främsta kioskvältare någonsin. Utan överraskningsmomentet kan man knappast överträffa en sådan formidabel succé, men efterföljaren levererar ändå över förväntan.

Detta för att den underliggande premissen kan nyttjas om och om igen för olika syften, och serien måste därför förstås som en moralfilosofisk betraktelse utöver den banala underhållningskomponenten. Därtill får man aldrig nog av brutalt sydkoreanskt våld, även om man håller igen på sådant för att undslippa den västliga censuren.

Vinnaren i runda ett, 456 Seong Gihun (성기훈), fick som bekant avsmak för mänsklighetens korrupta natur, och bestämmer sig för att nyttja sitt enorma kapital till att avslöja och ställa inför rätta spelets herrar. För detta ändamål tvingas han småningom ställa upp än en gång i spelet, samtidigt som hans privatarmé arbetar från utsidan i att försöka finna orten i fråga.

Spelen följer i stort tidigare ordning, men med viss nyordning som är ägnad att överraska. Bland annat nästlar sig frontmannen Hwang Inho (황인호) in som spelare 001 för att manipulera Seong, så till den grad att han deltar fullt ut i ett väpnat uppror med massivt blodig utgång.

Som tidigare har deltagarna uttryckt samtycke till att delta, och arrangörerna följer till punkt och pricka det reglemente man har överenskommit i kontrakt. Efter varje spel anordnas en omröstning för att utröna huruvida kvarvarande deltagare ska dela på den aktuella potten, eller fortsätta spela.

Man kunde här tycka att det vore mer logiskt att ta en större delvinst hellre än att riskera livet i en allt mer upptrappad kamp, men underlaget består alltså av skuldsatta spelberoende personer som är vana att hantera betydligt sämre odds. «Bara ett spel till» är det gemensamma mantrat, som kanske karakteriserar beroendepotentialen hos dessa individer.

Denna typ av gladiatorspel skulle principiellt vara fullt möjliga att arrangera i frånvaro av relevant lagstiftning, och de mildare varianter som faktiskt föreligger illustrerar hur människors girighet och utsatthet utnyttjas av än girigare arrangörer under villkor som präglas av begränsad valmöjlighet, kanske än mer så i Sydkorea än i europeiska länder. Den illegala spelmarknaden under maffian är samtidigt på liv och död när skulder ska drivas in.

Serien är ett av många uttryck för koreansk kultur, som på detta vis slår igenom på bredare front i Väst. Koreansk film är tillsammans med japansk och kinesisk den bästa som produceras numera, kanske i konkurrens med oberoende amerikansk. Lägg därtill den k-pop (uttalas kå-pop utan skutt över Nordamerika) som erövrar stora delar av världen och årets Nobelpris i litteratur, och man förstår att Sydkorea har etablerat sig som en modern kulturell stormakt.

Ojing-eo geim 2 (오징어 게임 2).
Kategorier
Korea Kultur Liberalism Politik Taiwan

Skör koreansk demokrati

Sydkoreas president Yun Seokyeol (尹석열) fick under gårdagen för sig att iscensätta en statskupp genom att deklarera undantagstillstånd samt kalla in polis och militär för att barrikadera parlamentsbyggnaden. Såväl opposition som Yuns eget konservativa parti fördömde emellertid kuppen, och kunde samlas för votering för att häva undantagstillståndet.

Incidenten varade bara några timmar, och man kunde här gärna tro att Yun alldeles har tappat det, men i själva verket är detta en tradition i sydkoreansk politik. Sydkorea är en ung och inte helt stabil demokrati, och konstitutionen ger alldeles för mycket verkställande makt till presidenten, som en följd av det spända läget på Koreahalvön.

Landet demokratiserades först 1987, lagom till olympiska spelen i Seoul året därpå, och kantades dessförinnan av ständiga kupper och massakrer – vilket inte minst årets nobelpristagare i litteratur, Han Gang (한강), vet att berätta om i sina romaner.

Militären har också alltid haft en tendens att åtlyda presidentens – överbefälhavarens – diktat, som i upproret i Gwangju (광주) 1980, eller som under gårdagens dramatik. Trots att parlamentet hävde undantagstillståndet inväntade armén Yuns order flera timmar senare. Konstitutionen föreskriver här ingen ordning för militären, utan bara att presidenten ska åtlyda parlamentet. Så sent som 2019 stormades parlamentet av tre partier, vars medlemmar nyttjade våld mot parlamentsledamöter.

Märkligt stöd för Yuns undantagstillstånd kom från den likaledes unga och labila demokratin i den kinesiska provinsen Taiwan, där Demokratiska framstegspartiet (进步党, Jinbudang) framförde att man erfar en liknande situation som i Sydkorea, nämligen att parlamentet blockerar presidenten Lai Qingdes (赖清德) politiska plattform.

Men det senare är förstås helt normalt i republiker med maktdelning i lagstiftande och verkställande grenar, och Framstegspartiet borde veta bättre än att förorda det slags undantagstillstånd som Nationalisterna upprätthöll i närmare fyrtio år 1949–1987. Utspelet är mest ägnat visa att man inte riktigt har de demokratiska ryggradsreflexerna, och att demokratin är tämligen skör i dessa tigerekonomier.

Ska man iscensätta en statskupp måste man emellertid i princip ha folkligt stöd för sin sak. Det har inte Yun Seokyeol, och därför kommer han att få skaka galler vad det lider, på samma sätt som tidigare Bak Geunhye (박근혜), som dömdes till tjugofyra års fängelse för korruption. Även det har en parallell i Taiwan, där Chen Shuibian (陈水扁) dömdes till nitton års fängelse för samma slags brott.

I vår del av världen är sådana händelser nästan otänkbara, även om amerikansk lawfare mot Trump och underliga benådningar faller under samma korrupta fack. Europa präglas mer av oförvitliga tjänstemän i Oxenstiernas tradition, och korruptionen begränsar sig vanligen till personliga skumraskaffärer med lägenheter och kontokort – illa nog, men inte i närheten av östasiatiska skandaler.

Joseon ilbo (조선일보, 朝鮮日報) var under gårdagen under presidentens kontroll.
Kategorier
Europa Korea Politik Ryssland

Folkarmén rensar Kursk

Vladimir Vladimirovitj Putin tycks ha slagit en snillrik pakt med Gim Jeongeun om att hyra nordkoreanska legosoldater i utbyte mot teknik och pengar, nämligen då de råbarkade asiaterna sätts in för att städa upp i Kursk på ryskt territorium efter Kievs märkliga anfall mot Ryssland.

Den ukraïnska manövern var tänkt som avledning för att dränera ryska resurser, men strategin är huvudlös då Kiev saknar än mer manskap. Kreml kontrar således genom att sätta in legoknektar i området, medan ordinarie förband kan koncentrera sig på den egentliga fronten.

Utbytet blir därmed legitimt, eftersom koreanerna nyttjas för att försvara ryskt territorium snarare än att delta i annekteringen av Ukraïna. Västpakten hävdar visserligen att det rör sig om en «eskalering», men det är vulgärretorik och propaganda utan juridiskt eller annat värde.

Mer av sådan retorik hörs då man tonar ned den tolv tusen man starka truppens förmåga. Man menar att diktaturen mest förbereder soldater för militärparader och att man saknar erfarenhet av strid, eller att Gim har skickat fördömd kanonmat utan egentligt värde. De små gulingarna blir därmed ett lätt byte för den erfarna ukraïnska armén, menar man illvilligt.

Man får här nog påminna om att Kievs manfall har varit tämligen stort, och att inget är kvar av den armé som fanns då kriget inleddes. De som strider nu är äldre gubbar och yngre kvinnor utan erforderlig träning, även om den erfarenhet man har hunnit skaffa inte ska underskattas.

Nordkoreanska folkarméns bidrag till konflikten är tvärtom yngre män med lång militär utbildning och tjänstgöring, av allt att döma jägare och andra elitsoldater med erfarenhet av sabotage och ränker kring den koreanska gränsen. Därför lär Kursk rensas på ukraïnsk materia tämligen fort när motiverade krafter anländer.

Motivet i fråga är att dessa härdade soldater vid hemkomsten, om man överlever, kan räkna med att upptas i den övre medelklass som i Nordkorea lever ett tämligen hyggligt liv. För Gim är veteransoldater av stort värde, då de stärker Nordkoreas militära förmåga i den utdragna konflikten med syd, och han kan säkert tänka sig att skicka än fler om utfallet är gott.

Tankar har framförts om att koreanerna säkert kommer att «hoppa av» till Ukraïna och västmakterna, men man kan förutsätta att regimen i Pyeongyang har hållhakar på knektarna i form av familj, flickvänner och annat. Det är ändå Nordkorea vi pratar om.

Men som en säkerhetsåtgärd kommer man nog ändå att ha kvar koreanerna på ryskt territorium för att bevaka och säkra den ryska gränsen, medan ordinarie ryska förband avancerar i Ukraïna. Därmed undviker man även eventuella förvecklingar, exempelvis att Nato skulle få för sig att det nu vore legitimt med västtrupp i Ukraïna.

조선인민군 (Joseon inmingun) eller Nordkoreas folkarmé.