Nordkorea, eller 조선민주주의인민공화국 (Joseon minjujuui inmin gonghwagug / 朝鮮民主主義人民共和國, Cháoxiǎn mínzhǔ zhǔyì rénmín gònghéguó) som det egentligen heter, förärades under dagen besök från Kina, i form av ingen mindre än Xi Jinping (习近平) med hustru Peng Liyuan (彭丽媛). Den koreanske motparten, Gim Jeongeun (김정은 / 金正恩, Jīn Zhèng’ēn) – eller «Kim Jong-un» som han kallas här – mötte upp i ett solstrålande Pyeongyang (평양 / 平壤, Pingrang), tillsammans med makan Ri Seolju (리설주 / 李雪主, Lǐ Xuězhǔ) till dånande jubel och hurrarop från den församlade massan.
Xis besök är dels en reciprok diplomatisk gest, då Gim ju för ett tag sedan gästade Beijing tillsammans med Vladimir Putin, men dels även en ambition av att vårda relationen med den nordkoreanska buffertstaten i en tid då Moskva erbjuder vänskap, handel och annat. Det ryska inbördeskriget i Ukraïna har närt detta konvenansäktenskap mellan den östasiatiska juchestaten och den sibiriska petrojätten i norr, till Zhongnanhais avund.
Kina har nämligen av hävd kontrollerat Nordkorea genom sin stora handelsvolym, men Pyeongyangs vänsterprassel med Kreml har i viss mån frigjort den isolerade staten från Beijings band. Genom rysk handel har man erhållit materiel för vidareutveckling av sina vapensystem samt livsmedel och förnödenheter för industrin, som har tuffat på ganska bra under senare år.
I Förbjudna staden är man inte helt förtjust i att Gims vapenskrammel ökar i volym, eftersom det i sin tur leder till att Japan rustar, vilket ökar spänningarna i regionen. Samtidigt vill man mjuka upp förbindelserna mellan Nordkorea och USA, för att på sikt förmå Washington att skrota sanktionerna.
Trots allt är Pyeongyangs kärnvapenarsenal ett faktum, och absolut ingenting kommer att få Gim eller dennes efterträdare att avstå från denna livförsäkring, allra minst när man ser hur försvarslösa Tehran och Caracas förödmjukas av den amerikanska skurkstaten. Samtidigt «tillåts» folkmördarstaten Israel ha kärnvapen, utan att man för den skull sanktioneras till helvetet.
Västs tryck mot Joseon är en rest från kalla kriget, och har numera ingen relevans, annat än att förlänga lidandet för det nordkoreanska folket. Om sanktionerna skrotas, kommer landet att erfara en omfattande ekonomisk tillväxt, och med den allt större avspänning med det sydliga broderfolket. Man kan då börja skönja konturerna av en återförening.
Det senare ligger förvisso inte omedelbart i Kinas intresse, så länge Sydkorea är under amerikansk ockupation med ett antal militära installationer, men att trupperna är där just på grund av det forna koreakriget är en faktor man måste ta med i beräkningen. Vid en återförening har de inte längre något existensberättigande, även om Beijing inte kan lita på att USA packar ihop vid koreanskt töväder.
I förlängningen är ett återförenat Korea oundvikligt, och om det sker under en period av pax sinica desto bättre, då det är det normala tillståndet i regionen. Men vägen dit kan bara gå genom att erkänna Joseon som kärnvapenmakt, och att ge upp det ekonomiska förtrycket. Gör då detta.
