K-popen är en fantastisk industri, ett getingbo av kreativitet med låtskrivare, musiker, producenter och andra talanger från hela världen. Därför är också k-popen den mest moderna och intelligenta variant som finns i populärmusiken, och det är ett mysterium varför den inte har framgång överallt, exempelvis i Sverige.
Själv är jag så såld man bara kan bli. Jag har visserligen större dragning åt rock och klassiskt än pop, men just den här dansanta, rytmiska och professionella popen sprider optimism och glädje, och piggar upp tillvaron, i fest som i vardag.
Men är det inte samma slags pop som i Väst? Nej, inte riktigt, även om många grundläggande element är gemensamma. K-popen är flerdimensionell, och rymmer en hel del lokala influenser från Sydkorea och närområdet, varför man emellanåt kan höra en och annan rysk slinga i melodin. K-popen är på sätt gränslös och inte så snävt skuren, och det är just det som ger utrymme för nyskapande: man kan gå ur mallarna och lämna komfortzonen.
I vimlet av artister och grupper finner man snart personliga favoriter, och till sådana hör för min del tjejgruppen æspa (에스파, eseupa), en internationell kvartett flickor om tjugo och några vårar. Ja, det är alltid tjejgrupper, det finns en klar sexuell dimension i k-pop, även om pojkbanden har samma slags intelligenta pop i grunden.
Internationell, för att man som så många andra band (som (여자)아이들 (G)IDLE) har medlemmar från Kina och Japan utöver Sydkorea. Uppsättningen är här 🇰🇷 «Karina» Yu Jimin (유지민, 24), 🇯🇵 «Giselle» Uchinaga Eri (内永枝利, 23), 🇰🇷 «Winter» Kim Minjeong (김민정, 23) samt 🇨🇳 «Ningning» Ning Yizhuo (宁艺卓, 21), fyra extremt heta och duktiga brudar, men japanskan Giselle utmärker sig särskilt i termer av skönhet.
Bandet har existerat sedan 2020, och klättrar stadigt uppåt i ligan över mest populära artister. De har inte som Blackpink miljarder visningar på sina videor, men ändå några hundra miljoner. Samtidigt är det förstås inte alltid ett mått på bästa låtar.
En annan kvalitetsmarkör är att de två sydkoreanska medlemmarna även ingår i supergruppen Got the Beat, tillsammans med Irene och Seulgi från Red Velvet samt fantastiska soulsångerskan ❤️ Taeyeon (김태연). Talang tenderar att ansamlas i klump.
En sjuttiofemårig allians under informell ledning av en åttioettårig senildement US-president illustrerar ganska väl Natos tillstånd som en förlegad organisation. Den borde ha pensionerats efter kalla kriget, men istället tog man tillfället i akt att expandera med nya medlemmar från det forna sovjetblocket.
En titt på kartan ger en ganska kuslig bild av denna expansion, som skedde trots muntliga löften till Gorbatjëv om motsatsen. Den svaga ryska federationen kunde emellertid inte göra så mycket annat än att titta på när land efter land anslöts till Nato, och i stort utgjorde det inte heller något problem för Moskvas säkerhet. Man hade större problem med att få ordning på ekonomi och en begynnande demokrati under neokonservativ chockterapi.
Av kartan framgår emellertid också att Belarus och Ukraïna utgör mer geopolitiskt strategiska territorier, och det blir än mer uppenbart när man tar hänsyn till terrängen i området, som erbjuder flacka partier för truppförlyttning vidare mot Moskva. Vitryssland och Lillryssland är därtill ryska kulturella och historiska kärnområden, till skillnad från forna satelliter och buffertstater som baltländerna.
Därför kommer Kreml aldrig att släppa taget om Ukraïna, och även om Väst bångstyrigt inte vill ge upp sin massiva investering i att frikoppla Ukraïna, kommer det helt enkelt aldrig att ske att Ukraïna blir medlem i Nato. En eventuell ukraïnsk rumpstat, om en sådan blir fallet efter kriget, kan möjligen upptas i Europeiska unionen, om man någonsin kan komma tillrätta med den egna korruptionen och ekonomin.
Kartan punkterar även effektivt tesen om det ryska «hotet», och Sleepy Joe har förstås alldeles rätt när han hävdar att Nato i dag är starkare än det någonsin har varit. Ryssland varken kan eller vill angripa något land i Nato eller för den delen något annat land utanför dess berättigade intressesfär.
Allra minst har Ryssland intresse av att invadera Sverige, eftersom man dels inte kan hålla territoriet, och dels först måste ta Baltikum och Finland. Att Sverige sjuttiofem år efter alliansens bildande upptas som medlem är därför århundradets västgötaklimax, helt enkelt ett uruselt skämt som får oss att framstå som imbecilla och efterblivna amerikanska marionetter.
Sveriges säkerhet är inte och var inte hotad av Ryssland, men kan mycket väl bli om det fullskaliga kriget bryter ut, då vi nu har gjort oss själva till måltavlor genom att erbjuda USA en korridor till Ryssland. Det enda som har åstadkommits härvidlag är att stärka politiska egon, och den korte Kristerssons mindervärdeskomplex får nu fullt spel när han får leka med de stora grabbarna.
Allianser är farliga företeelser, vilket vi har sett i en rad historiska episoder, inte minst första världskriget som med automatik involverade allierade som fallande dominobrickor. Allianser är också en typiskt europeisk företeelse, medan länder som Kina helt enkelt inte ingår sådana.
Natos ambition att vidga sitt verksamhetsområde till «Indopacifien» är därför illavarslande, för att det bidrar till att militarisera och destabilisera en region som länge har haft fred under Pax sinica. Att engagera de amerikanska kolonierna Sydkorea och Japan i sådan allians är således vanvett, och särskilt att åter släppa loss den japanska terriern efter sjuttio år under pacifistisk konstitution.
Japan har aldrig hotats av grannländer, med undantag för två misslyckade mongoliska invasionsförsök, men däremot självt ställt till med omfattande kaos genom återkommande invasioner av Korea och sedermera även Kina och större delen av Öst- och Sydöstasien. Till skillnad från Tyskland har Japan aldrig riktigt sonat sina krigsbrott, och ser sig alltjämt som förmer än andra.
Kina är möjligen en buffel i regionen, men knappast ett hot mot någon i vedertagen mening. Kina är snarare garanten för fred och stabilisatorn för ekonomisk tillväxt, men med västlig intervention i form av allsköns pakter som Quad, Aukus och nu en antydan om ett Nato vidgat till Östasien blir effekten bara ökade spänningar och risk för storkrig.
Man ska här komma i håg att Washington inte har regionens stabilitet och välgång för ögonen, utan främst vill kontrollera och dominera Kina, en ambition i vilken man har sällskap av Tokyo. USA tar gärna ett krig om Taiwan, medan ett sådant skulle vara förödande för Östasiens vidkommande.
Men just därför kommer övriga länder i regionen att nobba samarbeten av sådant slag, och man kommer överhuvudtaget inte att ta ställning. Som forna västerländska kolonier förstår man att Väst har dolda motiv för sitt agerande. Som av en händelse är det också därför man inte tar ställning i konflikten i Ukraïna, för att den för världen i övrigt framstår som typiskt geopolitisk till sin natur, det vill säga att Väst nyttjar Ukraïna instrumentalt för andra syften än att värna lillryssarna.
Väst släppte aldrig sin kolonialistiska ådra, utan tog bara en kort paus. Man vill ha fortsatt total världsdominans med ett Nato i «Indopacifien».
Tio tusen containrar med ammunition har redan forslats från Nordkorea till Ryssland, och många fler lär det bli. Den slutna juchediktaturen har plötsligt fått användning för sina enorma lager av konventionella vapen, samtidigt som man i utbyte kommer i åtnjutande av modern teknik av olika slag.
Gim Jeongeuns tidigare besök i Ryssland återgäldas nu med ett formellt statsbesök av Vladimir Putin, det första på två decennier. Den förhärskande internationella doktrinen har länge varit att försöka kyla ned Gim och hålla landet på mattan, men i ljuset av ett förnyat kallt krig mellan Öst och Väst förändras denna dynamik undan för undan.
Det kan vara svårt att föreställa sig, men Nordkorea var länge den ekonomiskt mer framgångsrika av de två koreanska staterna. Den sydkoreanska kapitalismen bar frukt först under 1980-talet, då man fick bukt med korruptionen och påbörjade en demokratisering. Omvänt kollapsade Nordkorea i samband med Sovjetunionens fall 1991, eftersom man då blev av med stöd och marknader.
Den kommunistiska världen under Sovjetunionen isolerades som bekant av Väst medelst sanktioner och bojkotter, men man kunde ändå hålla ekonomin på en anständig nivå. Numera är det i princip bara Nordkorea som finns kvar i den kategorin av system, medan övriga världen verkar i den globala kedjan.
Det sistnämnda är också orsaken till att man inte kan nyttja samma metoder mot exempelvis Kina, eftersom landet är största handelspartner med större delen av världens länder och därmed tätt integrerat i världsekonomin. Av samma skäl kan man inte sanktionera Ryssland till stenåldern, eftersom landet på motsvarande vis har flitiga handelsförbindelser med omvärlden.
Gim levererar vapen till Ryssland.
Under det första kalla kriget dominerade Väst världsekonomin på ett helt annat vis än i dag, och man kunde då sätta kraft bakom orden. Numera är dock Kina en ekonomisk supermakt, med Indien i släptåg. Därmed har den globala ordningen allt mer förskjutits i östlig riktning.
Den så kallade «fredskonferensen» om Ukraïna häromdagen utgör ett gott exempel på denna nya ordning. Mötet var ett försök av Ukraïna och västmakterna att sätta dagordningen kring en framtida fred, men övriga världen valde att skicka representanter på lägre nivå eller att inte närvara alls. I slutändan skrev man inte heller på dokumentet, varför konferensen utmynnade i fullständigt fiasko.
Det är inte så att omvärlden bortanför den «gyllene miljarden» av finare människor i Väst inte bryr sig om fred eller om Ukraïna, bara det att man uppfattar Väst som en stridförande part. En fredskonferens under deltagande av bara den ena parten och dess allierade betraktas som löjlig och meningslös.
Man hade förstås liknande konferenser under andra världskriget, under vilka de kommande segrarmakterna diskuterade den framtida ordningen. Hitler var då inte inbjuden, men det var inte heller Frankrikes de Gaulle eller Kinas Jiang Jieshi. USA, Storbritannien och Sovjetunionen drog enväldigt upp ramarna för efterkrigstiden.
En viktig skillnad är här dock att det inte är segrarmakterna som konfererar om Ukraïna, även om man gärna vill inbilla sig det. Omvärlden utanför Väst inser detta, och låter därför inte låna sig till spektakel av detta slag.
Vad som är rätt och riktigt eller rättvist med mera spelar härvidlag ingen roll, utan verkligheten är vad den är, oavsett vad man har för känslomässig inställning till kriget och dess kontrahenter. Ryssland har kopplat greppet, och inget alls tyder på att man kommer att förlora. Därför är det också Moskva som kan ställa de huvudsakliga villkoren för fred. Sådan är realpolitiken.
Väst vägrar att förlika sig med denna nesa, och är därför fast beslutet att forsätta kampen i förhoppning om att man kan nöta ut Ryssland med en strid ström av vapen, ammunition och ekonomisk krigföring. Väst är trots allt så mycket rikare än Ryssland, och har råd att avsätta enorma resurser på att hålla Ukraïna brinnande i evighet. Detta är mycket riktigt Washingtons strategi, och dessvärre numera även Bryssels.
Men å ena sidan har vi de demografiska aspekterna, där det betydligt folkrikare Ryssland har ett givet övertag gentemot ett Ukraïna som kontinuerligt dräneras på manskap. Medelåldern i den ukraïnska hären är redan hög, samtidigt som man skickar gravida kvinnor och pensionärer som «förstärkning» till frontlinjen. Aldrig så mycket materiel hjälper alltså inte, om det inte finns utbildat manskap att hantera denna.
Å andra sidan har vi att Västs industriella kapacitet är tämligen nedgången efter decennier av utlokalisering till Kina, medan Rysslands är någorlunda habil. Den ekonomiska dvärgen kan därför hålla någorlunda jämna steg i att matcha de projektiler som levereras från Väst, och med hjälp av Nordkoreas arsenal har man ett gediget övertag.
Säkerligen förmår Väst rusta upp och snabbt ställa om produktionen, men i slutändan är det inte sådana faktorer som avgör kriget. Utslaget sker visserligen på slagfältet, men om man inte är villig att sätta in trupp är det redan avgjort till Rysslands fördel. Ty demografin, ty Rysslands naturresurser och exportkapacitet.
Konsekvens blir dessutom att Nordkorea stärker sina kort och därmed kan bidra till ökad instabilitet i regionen, en krutdurk som bara väntar på att explodera under amerikansk militär överkapacitet. Pyeongyang sitter med trumf på hand, och kan begära i princip vad man vill av Moskva i utbyte mot vapen och ammunition. Därmed är de internationella sanktionerna mot Nordkorea nu i princip upphävda i praktiken.
En annan följd är att man driver Kina och Ryssland allt närmare varandra, då man märkligt nog angriper båda makterna samtidigt istället för att söndra och härska på sedvanligt manér genom allianser med fiendens fiende. Så kan man inte besegra Ryssland, men däremot sätta krokben för sig själv.
Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet såg japansk imperialism breda ut sig med krig mot Kina och invasion av Korea, sedermera kompletterat med invasion av Kina och andra delar av Asien. Bestående följder blev bland annat klyvning av såväl Korea som Kina i tvenne delar vardera, en situation som ännu är förhandenvarande i vår tid i konflikterna kring Taiwan och Nordkorea.
De tre makterna ruinerades i grunden av stridigheterna, på samma sätt som europeiska länder under världskriget, men i både Korea och Kina vidtog dessutom inbördeskrig omedelbart efter Japans kapitulation 1945. Japan ockuperades istället av USA, som danade landet som en demokrati.
Japan hade också en i stort sett intakt industriell infrastruktur, som man hade byggt sedan man skrotade shogunatet och grundlade Meiji 1868. Det var därför ingen överraskning att Japan tog ledningen i att återuppbygga sitt land i vad som kallas det japanska ekonomiska undret.
Inte heller är det särskilt märkvärdigt att de fyra asiatiska tigrarna följde därpå, det vill säga Sydkorea, Taiwan, Singapore och Hongkong, då dessa åtnjöt västerländskt stöd och inflytande. Folkrepubliken Kina var å andra sidan utsatt för västerländska sanktioner av olika slag, samtidigt som man plågades av interna politiska problem fram till slutet av 1970-talet.
Men med Deng Xiaoping (邓小平) vid rodret från 1978 tog Kina samma väg som tidigare Japan och tigerekonomierna, med i stort sett samma metoder av att erbjuda billig arbetskraft och stabila förhållanden i utbyte mot tekniköverföring, varvid man från grunden har kunnat bygga upp en konkurrenskraftig industri och småningom blivit världens fabrik och logistiska nav.
I dag utgör Kina, Japan och Sydkorea en östasiatisk stålaxel, runt vilken snurrar mindre aktörer som Taiwan, Singapore och hela blocket av Asean. Politiska dispyter saknas inte, och har aldrig gjort, men i grunden är det tre välmående nationer i världens ekonomiska och teknologiska toppskikt som tillsammans har en livlig handel och andra utbyten efter en lång renässans, ännu i danande.
Detta är försås inte något nytt, utan är en dynamik som har upprepats gång efter annan under historiens lopp, med likartade ned- och uppgångar, interna stridigheter och monstruösa krig staterna emellan. Fordom gick man under benämningarna Qing (清), Joseon (조선, 朝鮮) och Tokugawa / Edo (徳川 / 江戸) med flera varianter dessförinnan, men i grunden är det samma länder som nu, med en gemensam grundkultur med rums- och tidsmässigt centrum i Tangdynastins Kina.
På samma sätt som Europa trivs bäst under fred, frihet och ekonomisk utveckling, gäller givetvis samma sak i Östasien, som för närvarande befinner sig i en långvarig fredlig period, trots skärmytslingar i haven, diverse gränsdispyter och vapenskrammel kring Taiwan och Nordkorea. Man har visserligen olika system, och har alltid haft, men det borde inte utgöra hinder för handel och samarbete.
I dagarna möts premiärministrarna Li Qiang (李强) och Kishida Fumio (岸田文雄) från Kina respektive Japan med Sydkoreas president Yun Seokyeol (윤석열, 尹錫悅) i ett trilateralt möte i Seoul, det första sedan pandemin bröt ut 2019. På agendan står bland annat Taiwan och Nordkorea, men även handelsrelaterade frågor.
Kina har sedan något år tillbaka en bojkott gentemot japansk fisk efter att Tokyo släppt ut radioaktiva rester från Fukushima i havet, i aktivitetsdoser som av internationella organ bedöms som obetydliga. I bakgrunden finns därför egentligen andra dispyter, som gruff kring öar eller retorisk pingpong om Taiwan och annat. Förmodligen kan man komma överens och därmed bilägga tvisten under detta möte.
Sydkorea är en mer resonlig partner, och Seoul tar inte ställning för Taiwan utan håller sig till principen om ett Kina. Å andra sidan har man placerat ut amerikanskt luftförsvar för att möta det nordkoreanska hotet, vilket av Kina mer ses som ett sätt att låta USA spionera på Kina från koreansk terräng. Eviga politiska tjuvnyp och kulturella gräl präglar också relationen, som dock i grunden är god.
Å andra sidan har Japan och Sydkorea ansträngt sig för att tina upp sin vanligen frostiga relation med upprinnelse i de japanska övergreppen under kriget. Bakgrunden är Kinas allt mer dominerande ställning i regionen, varvid man ser sig nödgade att hålla samman. Både Japan och Sydkorea är samtidigt allierade med USA och Väst i många avseenden, vilket komplicerar saken något.
Icke desto mindre är Kina både Japans och Sydkoreas största handelspartner, och man är därför beroende av goda relationer. Det gäller även för Kinas del, även om dess största handelspartner är USA, som man ligger i handelskrig med och i vilket Japan och Sydkorea är en del, nämligen avseende exportkontroll av avancerad teknik.
Men kilen slogs in av USA och andra för länge sedan, och så länge Väst har sådana hävstänger gentemot nationerna i Östasien och angränsande länder finns risk för konfrontation. Exempelvis kan en skarp konflikt mellan Kina och Taiwan urarta om Japan tar aktiv del i handlingarna på Taiwans och USA:s sida, varvid handelsutbytet och välståndet följer med ned i djupet.
Taiwan och Nordkorea är således veritabla krutdurkar som i ett slag kan explodera och destabilisera hela regionen, särskilt under amerikanskt inflytande. Därför har man att upprätta mekanismer för att undvika en sådan utveckling, vilket i praktiken innebär att Japan håller sig till sin pacifistiska konstitution och inte lägger sig i.
De tre nationerna står i kultur oerhört mycket närmare varandra än vad de inbördes politiska systemen vittnar om, och man borde i Beijing, Seoul och Tokyo gemensamt inse att man har allra mest att vinna på största möjliga samarbete och ömsesidiga utbyten, utan att för den skull försaka relationer med Väst och andra.
Tillsammans utgör de anrika kulturnationerna Östasiens trippelentent, eller skulle i vart fall kunna göra, det vill säga centrala makter som i gemensam regi upprätthåller fred, frihet och välstånd till allas båtnad. Det är kanske världens just nu viktigaste relationer, de tre makterna emellan, även om det sällan framgår i den gängse politiska diskursen och analysen.
Amerikanska bibeldunkare är alltid i behov av att etablera en dikotomi i gott och ont, en nyansfri klassificering i syfte att koncentrera krafterna mot ett urval av förmenta fiender. En sådan svartvit kategorisering utgörs av ondskans axel, eller axis of evil på amerikanska, ett begrepp som myntades av Dubya Bush inför det då stundande kriget mot terrorismen.
Axeln i fråga utgjordes av Iran, Irak och Nordkorea, nationer som Washington menade sponsrar terrorism och utvecklar massförstörelsevapen. Men exempelvis Irak gjorde varken det ena eller det andra, och numera vet vi att det som Colin Powell visade upp som «bevis» i FN utgjordes av en påse tvättmedel snarare än biologiska stridsmedel, det vill säga en falsk förevändning för att invadera och därmed destabilisera landet – vilket småningom släppte lös terrorn på riktigt.
Ursprungligen är det en ordlek med syftning på andra världskrigets axelmakter, Tyskland, Italien och Japan. Emellertid har retoriken på senare tid förnyats, främst av republikaner, och omfattar nu såväl Ryssland («ondskans imperium» i Reagans ordval) som Kina, medan US-allierade Irak har utgått. Iran och Nordkorea kvarstår således i kvartetten.
De fyra nationerna har dock inte så mycket gemensamt med varandra, mer än att utpekas som USA:s godtyckliga fiender. Kina ingår aldrig allianser med andra, utan tar avstånd från pakter och blockpolitik. Förhållandet till Ryssland är mer eller mindre framtvingat av Västs fientliga hållning gentemot Beijing, och de två nationerna är egentligen inte kompatibla med varandra – den historiska fiendskapen är omfattande.
Inte heller Nordkorea allierar sig med andra, utan håller stenhårt på sin juchefilosofi om självförsörjning och oberoende i isolering från omvärlden. I Kinas optik utgör landet mest en buffert gentemot Sydkorea, som huserar en mängd amerikanska baser, och man har i övrigt inget gemensamt med varandra.
Tehran är den verkligt udda fågeln i boet, och utgör för Rysslands vidkommande mest en proxyarena för geopolitik i Mellanöstern, medan Kina främst har intresse av olja och andra utbyten. Det finns ingen ideologisk samhörighet bland dessa vitt skilda makter, annat än att man tar avstånd från amerikansk hegemoni.
Ur en annan synvinkel kan man se spelet mellan USA och Kina som en kamp om världsherravälde, även om det bara är den förra parten som har som målsättning att upprätthålla hegemoni. De två supermakterna kompletteras av EU, Indien och Ryssland, som alla i någon mening är imperiebyggen, och den amerikanska rivaliteten med såväl Ryssland som Kina kan därmed ses som geopolitiskt naturlig.
Iran och Nordkorea är emellertid mindre stater som inte har något globalt inflytande överhuvudtaget, och knappt ens regionalt sådant. De passar således inte in i bilden av axelmakter, utan är petitesser för USA:s vidkommande. Enda anledningen till att Nordkorea inte krossades 1950–1953 är att Kina klev in i matchen och sparkade ut jänkarna, medan Iran skulle falla på lika kort tid som tidigare Irak vid en het konflikt.
Frågan är vidare hur man definierar «ondska», ett närmast religiöst begrepp som saknar mening utan vidare precisering. För all del kan man finna mycket «ont» i länderna i fråga, men det gäller för all del även en lång rad andra nationer som inte är inkluderade i den inbillade axeln.
Frågar man världen i stort, utanför Västs trångsynthet, skulle en stor andel svara att det snarare är USA som utgör den primära ondskan i världen, i egenskap av anstiftare av otaliga krig, invasioner, statskupper och andra interventioner, därtill ett imperium som är byggt på kolonialism, negerslaveri och genocid.
Ser man till Global peace index 2023 intar USA plats 131, inte så långt från Iran (147) eller Nordkorea (149), medan Kina (80) däremot befinner sig på den fredligare halvan i samma härad som Frankrike (67). Kina har visserligen inte varit i krig sedan 1979, men har skärmytslingar med Indien (126) och rör upp en del damm i Sydkinesiska sjön, bland annat med Filippinerna (115), vilket drar ned betyget.
Krigande Ryssland (158) ligger naturligtvis pyrt till i sagda index, likväl som Iran (147), men det gör även Mellanösterns enda ockupationsmakt Israel (143), den etno- och apartheidstat som obetingat utgör USA:s allierade i vått och torrt. En annan US-allierad stat, Türkiet, intar delad plats 147 med Iran.
Man skulle därför utan vidare kunna betrakta de två genocidala kolonialmakterna USA och Israel som ondskans axelmakter, kanske i sällskap med anglosfären i övrigt, vars utbredning uteslutande bygger på långvarig kolonisation, exploatering, slaveri, folkmord och förtryck. Faktum är att världen i stort betraktar just USA och Israel som de två största hoten mot världsfreden, ett resultat som är stabilt över tid.
Men eftersom USA är världsmästare i disciplinen propaganda, går i vart fall vi i den fria världen ständigt på retoriken om vilka som är the good guys respektive the bad guys, och sväljer fullt ut förtuggade klichéer som operation Iraqi freedom när sådana presenteras på ett försåtligt sätt i US-trogna medier, till skillnad från Rysslands motsvarande «fullskaliga» invasion.
Det är så mycket lättare för kollektivet att sluta upp kring en förenklad fabel än att granska detaljerna i förhandenvarande konflikter och därmed få en karta i gråskala snarare än en svartvit rendering utan större verklighetsförankring: China bad, America good.
