Regimbildningen låter vänta på sig, så länge de fyra klimakteriekärringarna i sedvanlig ordning sätter sig på tvären. De är alla överens om Anderssonskan (S) som statsministerkandidat, men samtliga utanför Partiet tryckte samtidigt nej under den första omröstningen i kammaren.
Att säga nej och «sätta gränser» är kvinnor specialister på, medan män istället får saker gjorda och strävar efter att vidga gränser. När kvinnor dominerar är det inte bara förbudspolitiken som råder, utan det är också så att man inte ens kan leka i samma sandlåda utan att klösa varandra i ögonen.
För en man är den parlamentariska situationen tämligen självklar, nämligen att Bondeförbundet (C) har valt sida i det rödgröna vänsterkommunistiska lägret och att det därför är där man måste enas. Den «breda mitten» existerar inte annat än i Thand Ringqvists sjuka huvud, samtidigt som det är självklart att kommunisterna måste ingå i regeringen.
Man borde ha gjort upp om detta i god tid före valet, så att man vid det här laget hade kunnat ta itu med den sakpolitik man vill genomföra gemensamt. Istället förfaller man till samma slags ruttna spel som präglade regeringsbildningen under Annie Lööfs tid, en fullständig excess i bittra intrigmakerskors lek med demokratin.
Men i det lustspelet tycks klickonomins kulturskribenter trivas, och så även pajasen i mitten, han som drar i trådarna. Det vill säga talmannen Norlén, som här åter får tillfälle att glänsa med sina kafferep och underfundiga funderingar i ett alldeles för långt i tid utdraget spektakel.
I själva verket tycks processen i rampljuset ha stigit honom alldeles åt huvudet, då han härförleden lade fram en propå om att även talmän bör föräras statsbegravning, så som det anstår blåblodig adel i kungahuset. Talmannen är ju rikets andrarankade person, efter hans högfärdighet knugen, men före statens minister.
Gemensamt för alla tre är emellertid att de är icke folkvalda. Majestätets ämbete är ärftligt och utanför ordinarie grundlag, medan talmannen och statsministern väljs indirekt av riksdagen. Till skillnad från i demokratier, där presidenten väljs direkt av folket.
Men man kan svårligen se folkhav och utkommenderade gråterskor längs vägarna då Norlén eller hans efterträdare går ur tiden, utan folk i gemen kommer att klia sig i huvudet och undra vad det är för filur. Det finns många B- och C-kändisar som pockar på uppmärksamhet, och talmannen är inte riktigt så känd och populär som han gärna inbillar sig.
Statsministrar är då mer kända, men man kan nog inte föreställa sig att en sådan filur som Göran Persson (S) skulle locka till ett påkostat statligt evenemang då han går ur tiden, utan det skulle bli en ljummen tillställning för den egna etablissemangskretsen och statsmedierna.
Men säkert får Norlén ett billigt porträtt målat av sig, så som ministrar får målningar och byster skapade åt sig i kitschig statlig bildkonst. Om även hans hädanfärd är viktig, så som det anstår en farao, kan man kanske istället tänka sig att staten inrättar ett mausoleum i vilket man balsamerar kungar, drottningar, prinsar, prinsessor, hertigar och andra högfärdigheter, jämte stora statsmän som kulturministrar och talmän och någon stor kulturpersonlighet.
Det blir ett spännande museum, till vilket framtidens barn och unga kan vallfärda för att få en glimt av den store talmannen Andreas Norlén, demokratins bärande element i tider av regeringskris. I den avbildade statsmytologin omgärdas naturligtvis talmannens inglasade lekamen av ett bord uppdukat med kaffe och negerbollar, även om man kommer att kalla det något annat.
Samtidigt blir det en grannlaga uppgift för statsmausoleets föreståndarinna att rätteligen placera högfärdigheterna Dadgostar och Thand Ringqvist, då de väl inte vill vara döda i samma rum, eller i vart fall inte nära varandra. Fast egentligen borde de kanske slå en ring runt talmannen, för att visuellt demonstrera den demokratiska krisen kring 2020, en tid då kärringarna satte sig alldeles på tvären med armarna i kors och lamslog svensk politik.
