Den europeiska krigföringen mot Ryssland sker indirekt, genom ekonomiska sanktioner och andra tvångsmedel, medan man allmänt inte vågar möta ryssen på slagfältet. Frågan är ändå varför man överhuvudtaget har valt att gå i krig med Moskva, eftersom konflikten med Ukraïna inte rör Europa.
Annat än i egenskap av en pjäs då, i syfte att vidga den västallierade sfären med expansion av Nato och sedermera EU. Det är allt det handlar om, och har man inte fattat det vid det här laget är allt hopp nog ute. Europa har inget annat intresse av den forna sovjetstaten, Europas mest korrupta nation tillika fattigaste land, den ukraïnska rumpstaten.
Men den geopolitiska konflikten har man redan förlorat, eftersom Ryssland kontrollerar just de territorier som har ryskkulturell majoritet bland befolkningen, samtidigt som Kiev försvagas och nekas inträde i västklubbarna. Kreml upprätthåller därmed den hävdvunna säkerhetsordningen, även om det i västpropagandan betecknas som «imperialism» och en expansion som småningom kan vidgas till Nato-länder. 🤦🏼
Putin kanske försvagas ekonomiskt av trycket, men har i gengäld stabilt stöd av Kina, Indien och *-stan i att hålla hjulen snurrande, och därmed finns inget som kan reversera förloppet i termer av proxystrid. Man skulle behöva sätta stövlar i backen för att nå förändring, till risken av kärnvapenkrig – då skulle Nato-länder angripas i ryskt självförsvar.
Enda vägen ut är således fredssamtal, med praktiskt resultat att de oblast som Ryssland har tagit förblir under rysk kontroll, medan den ukraïnska rumpstaten ges återbyggnadsstöd och säkerhetsgarantier, förutsatt att man håller sig utanför Nato. Man får nöja sig med EU.
En del europeiska ledare förstår faktiskt detta, även om majoriteten ännu har en idealistisk barnatro om att man kan förmå Putin att backa ända hem till Moskva. Norges Gahr Støre och Finlands Stubb hör till de realpolitiska företrädarna, vilket beror på att man är grannar med Ryssland och därmed bättre känner björnen på dess klo.
På inrådan av Kievs Vladimir Zelenskij har det nordiska ledarparet haft samtal med Putin, vilket är en förutsättning för att vaska fram en fred. Utan sådana samtal fortsätter dödandet och lidandet, till ingens båtnad. Allra minst Europa, som är nedtyngd av ekonomisk recession, energikris, amerikanskt handelskrig och hårt konkurrenstryck från Kina – man har tagit alldeles fel konflikt.
Ändå får man kritik av nordiska kolleger, som Mette Fredriksen och Tuffe Uffe Kristersson, som agerar självsvådligt utan att först förhöra sig om bakgrundsdetaljerna. Man tycks alltså inte ha förstått att det är Kiev som är initiativtagare, och man brukar ju hävda att freden måste komma till på Kiev-statens villkor.
En sådan fred kan inte ske utan samtal, men de samtal som hålls behöver naturligtvis inte ha Europa som part – EU är akterseglat i stort i konflikten, och en fred görs då upp mellan stormakterna USA, Kina och Ryssland i konsultation med Ukraïna. Norges och Finlands deltagande är i egenskap av grannländer, inget annat.
Vad Fredriksen och Kristersson «tycker», eller vad Tysklands diktator Merz eller Storbritanniens diktator Burnham «anser» om detta är irrelevant, de har nämligen ingen plats vid bordet, utan får finna sig i att vara åskådare.