Grammatiknazister har i all modern tid beklagat språkets «förfall» och fnyst åt ungdomens vårdslösa hantering av modersmålet. Tegnér menade att man även borde tvätta bort det främmande smink från ärans och hjältarnas språk, synbarligen utan att beakta att halva dikten står på plattysk grund (vremede, sminke, ere, hilte, sprāke).
Tegnér var nu ingen obildad man, utan professor i grekiska, utöver skald och aktiv göticist i Götiska förbundet, en nationalistisk rörelse som förfäktade det forna arvets betydelse. I den mest extrema tolkningen (rudbeckianismen) ansågs goterna (korrekt) vara identiska med götar, och därmed skulle civilisationens urhem också ha stått i det forna Norden. Idén snappades senare upp av nationalsocialismen, och på den vägen har såväl runor som annat fornnordiskt arv kommit att kontamineras med grumliga politiska konnotationer.
Hur «förfallet» har fortskridit har i det tidigare beskrivits i form av svenskans schematiska utveckling från urnordiska och fornsvenska till den moderna nusvenskan. De första förändringarna var huvudsakligen fonetiska, de senare som en följd även grammatiska och syntaktiska.
I ur- och fornnordiskan uppstod bland annat tryckaccent på första stavelsen av ord, vilket resulterade i synkopering och apokopering, det vill säga bortfall av vokal och därmed förkortning av ord: PG *kuningaz → FN konungr → FS konung → S kung. Tryckaccenten innebar även att ett unikt germanskt omljud uppstod, som ett resultat av assimilation av tryckstark vokal med trycksvag: PG *fadēr/*fadriz → FN faðir/feðr → FS faþir/fæþer → S fader/fäder.
Fornnordiskan hade även nasaliserade varianter av vokaler, men de försvann undan för undan i fornsvenskan och andra dotterspråk. Äldre fornsvenska och tidigare germanska språk var dessutom i huvudsak OV-språk (han skal hanum þing uisæ), även om ordföljden i övrigt var fri i kraft av fullskalig morfologi. Under medeltiden utvecklade svenskan istället allt mer VO-följd (han skall visa honom till tinget), samtidigt som betydande inlån skedde från lågtyska och latin.
Yngre fornsvenska gjorde därefter upp med äldre stavelsemönster. Modern svenska har vokal-konsonantpar av växlande längd, antingen kort vokal i kombination med lång konsonant (matt) eller vice versa (mat), medan äldre fornsvenska även omfattade kombinationerna kort-kort och lång-lång. Fornsvenskan minde således mer om dagens invandrarsvenska uttal, i vilket talarna inte har en från barndomen uppövad känsla för denna komplementära morfemlängd (och än mindre motsvarande fenomen för hela ord, det som ger typiskt svensk sjungande satsmelodi).
Den stora vokaldansen under yngre fornsvensk tid gav språket en helt ny dräkt. Vokalskiftet skedde delvis som resultat av massiva inlån från lågtyskan, men accentuerades av digerdödens verkningar från 1350. En tredjedel av befolkningen antas ha strukit med i pesten, varav det stora flertalet hörde till en äldre (och delvis skrivkunnig) generation med en konservativ inverkan på språket. I England hände under samma period The great vowel shift, en helt parallell utveckling som ligger till grund för den udda engelska ortografin (till exempel bite uttalas inte längre som det skrivs).
Vokalskifte kan ske naturligt i språk över tid, som under fornnordiskans framväxt, men vanligen inte så våldsamt; det krävs således en extern faktor för att förklara ett sådant skeende. I vokaldansen erhölls en dominoeffekt, där ett skifte ledde till nästa: [a:] → [o:], saa blev såg; [o:] → [u:], båk blev bok; och [u:] → [ʉ:] oot blev ut. Även korta vokaler förändrades: [a] → [o] framför -ng, -rd och -ld, som i lang → lång.
Men om betonade vokaler överlag hastigt byter ljudvärde, vad händer då med obetonade vokaler som ingår i böjningsformer för substantiv, adjektiv och verb? De förlorar i mening. Vokaldansen bidrog således till att kasussystemet kollapsade, att verbkongruensen reducerades till numerus (singular och plural), samt att ord inte längre böjdes efter genus. Förändringarna tvingade fram en fastare ordföljd och ett vidare bruk av prepositioner och artiklar, liksom subjektstvång. Svenskan blev betydligt mer analytisk.
När processen var mer eller mindre fullbordad i början av 1500-talet hade vi det nysvenska språket, som var mer skilt från äldre fornsvenska än vad dagens svenska är från danska. Liknande mönster uppstod vid samma tid i Danmark och Norge, tillsammans med andra mer lokalt färgade förändringar. Men inte i Island! Visserligen har även isländskan vederfarits ett vokalskifte, men inte i samma omvälvande form. Island (liksom Färöarna) var mer förskonat från både digerdöden och lågtysk kulturimperialism, och har därför i stora drag bevarat sin fornnordiska prägel.
Även isländskan har dock varit utsatt för en del morfologiskt och fonetiskt «förfall», men samtidigt har man i modern tid bedrivit en medveten språkvård, varvid «förfallna» former har återupplivats. Vår tidigare jämförelse av Första moseboken under olika svenska språkepoker har sålunda följande isländska motsvarighet. Först Guðbrandsbiblía från 1584:
Í upphafi skapaði Guð himin og jörð. Og jörðin var eyði og tóm og myrkur var yfir undirdjúpinu. Og Guðs andi færðist yfir vötnin. Og Guð sagði: «Verði ljós!» Og þar varð ljós. Og Guð sá að ljósið var gott. Þá skildi Guð ljósið frá myrkrunum og kallaði ljósið dag en myrkrið nótt. Þá varð af kveldi og morni sá fyrsti dagur. Og Guð sagði: «Þar verði ein festing á milli vatnanna sem í sundur skal skilja vötnin hvor frá öðrum.» Þá gjörði Guð eina festing og skildi vötnin sem voru undir festingunni frá þeim vötnum sem voru yfir festingunni. Og það skeði so. Og Guð kallaði festingina himin. Þá varð út af kveldi og morni sá annar dagur.
Biblía 21. aldar från 2007 är i det närmaste snarlik, trots att det skiljer mer än fyra hundra år mellan de två utgivningarna. Ordvalet är på en del ställen annorlunda, liksom kasusformerna, men för en modern islänning är den forna texten ändå lika lättläst som den moderna.
Í upphafi skapaði Guð himin og jörð. Jörðin var þá auð og tóm. Myrkur grúfði yfir djúpinu en andi Guðs sveif yfir vötnunum. Þá sagði Guð: «Verði ljós.» Og það varð ljós. Guð sá að ljósið var gott og Guð greindi ljósið frá myrkrinu. Guð nefndi ljósið dag en myrkrið nótt. Það varð kvöld og það varð morgunn, hinn fyrsti dagur. Þá sagði Guð: «Verði festing milli vatnanna og hún greini vötn frá vötnum.» Þá gerði Guð festinguna. Skildi hún milli vatnanna sem voru undir festingunni og vatnanna sem voru yfir festingunni. Og það varð svo. Og Guð nefndi festinguna himin. Það varð kvöld og það varð morgunn, hinn annar dagur.
Motsvarande avsnitt på fornnorska från början av 1300-talet (ur samlingen Stjórn) ges nedan, med annan ortografi och en delvis annan text. Skillnaden mellan fornnorska och fornisländska var marginell, och dagens isländska kan således anses vara en form av fornvästnordiska fixerad i medeltida språkbruk.
J vpphafi skapadi gud himinriki. JIrdin uar þa aud ok aauaxtar laus ok utan alla prydi. Ok uoru myrkr af loptzins skugga ok uskęrleik alla uegna um iordina. En guds heilagr andi fluttiz yfir uItnin. Ok þa sagdi gud sua. Verdi lios. Ok þegar i stad uard liosit. ok sealfr hann saa at liosit uar gott ok skildi hann þat i brott fra myrkrinu. ok gaf þi nafn at þat skylldi heita dagr enn myrkrunum at heita nátt. Ok sua uard aptann ok morginn. bædi samt einn natturlighr dagr. Verdi festingarhiminn i milli uatnanna ok skili þau i sundr sin i milli. Ok þegar i stad uard sua. gaf gud honum þat nafn at hann heti himinn. Ok sua uard aptann ok morginn medr fyrri grein annarr dagr.
En elementär observation är således att språk kan förändras fort om det finns språklig friktion och livligt kulturellt utbyte, och mindre snabbt om språket är någorlunda isolerat. Plötsliga katastrofer kan påskynda språkförändring, särskilt om populationen är liten – Sveriges samlade befolkning var drygt en miljon år 1300, men bara 350 000 hundra år senare. Yngre personer är samtidigt mer benägna att driva språkförändringar än äldre; ett modernt exempel är hur yngre ofta uttalar läka med samma öppna ä-ljud som i lära, en samtida form av lindrigt vokalskifte.
Språklig friktion uppstår lättast mellan snarlika språk, som angelsaxarnas fornengelska och vikingarnas fornnordiska, eller svenskarnas fornsvenska och låglandstyskarnas medellågtyska. Medan vikingarna stod på mer jämbördig grund med angelsaxarna, kom lågtyskarna med en högteknologisk och högkulturell invasion – svenskan saknade egna ord för de många inlånade termerna, samtidigt som ett massivt inflöde av främmande ord är svårt att förena med bevarad morfologi.
Högre socioekonomisk status underlättar språklig imperialism. Lågtyskarna inte bara handlade med svenskarna, utan bosatte sig i de svenska städerna och uppgick till stor del i den styrande samhällseliten. Nutidens dominans av engelskspråkig kultur är en västanfläkt i jämförelse med den tidens lågtyska inflytande. Den kristna reformationen upphöjde på samma sätt den liturgiska högtyskan under 1500-talet, vilket satte punkt för lågtyskans dominans. Senare influenser av tyska, franska och engelska skulle dock inte ha annan än lexikal verkan.
Medveten språkkonservativ politik kan motverka förändringar, men en efterbliven stat i sin linda har varken ambition eller resurser att sörja för sådan språkvård. Hög utbildningsgrad i en population verkar i konserverande riktning, men också i likriktande. Den svenska folkskola som instiftades 1842 sörjde för att eleverna skulle få ett enhetligt uttal och lära sig motsvarande enhetliga skrift, vilket fick till följd att dialektalt uttal motverkades och stigmatiserades. Samtidigt kom det skriftliga språket att färga av sig på talspråket, och skriften blev en likriktande och stabiliserande mall för språket – av det skälet är nusvenskan mer hållfast än tidigare förlagor.
Men i ett område kring Siljan i nordvästra Dalarna finns en hel grupp av så kallade dalmål, som länge har stått emot alla former av likriktning. Gruppen är inte heterogen, utan uppvisar distinkta skillnader av såväl fornvästnordisk som fornöstnordisk karaktär. Målen – dialekterna, språken – har visserligen genomgått en självständig utveckling i en del avseenden, och har i modern tid allt mer kommit att påverkas av nusvenskan, men är i grunden 1300-talets fornsvenska och fornnorska bevarad in i samtiden.
Mest känd är älvdalskan, som har bevarat fornnordiska nasala vokaler och andra för tiden egenartade ljudvärden, som fullt register av stavelselängder. Formläran har bevarats i betydligt större utsträckning än i nusvenskan, och nyttjar genus, tre kasus och personböjda plurala verbformer, i vart fall i klassisk älvdalska. Ett exempel på mer modern älvdalska får illustrera (Mark 2:6–12, Lars Stensland, 2015):
6 Eð war nog skriptlärder so såt dar og, og dier-dar tainkt fer sig siuover: 7 «Ur beller andar glåmå so? An äðer ju. Ukin dug felåt syndär autum Guð?» 8 Iesus bigript fel mindyösummu wen dier tainkte, og saggd að diem: «Ur nyttið taintş so i järtum iðrum?» 9 Ukadier ir littest saj að lamam: Syndär dainer irå felåtner, eld tä saj: Rait upp dig, tag bårų dąi og gok? 10/11 Men so ulið witå at Mennistşunes Sun ar maktę tä felåt syndär jär ǫ juordn – og nų akudireð an min lamam – «so ser ig að dig: Rait upp dig, tag bårų dąi og gok iem!» 12 Dǫ rai’tt kalln upp sig, tuog bårų sąi og fuor aut so oller såg eð. Og dier wart upi gåp, priseð Guð og saggde: «Noð slaikt am wįð si’tt aldri!»
Satsen i era hjärtan är med dativ på formen i järtum iðrum, med pronomen efter substantiv. Finit verb si’tt föregår adverbet aldri, medan nusvenskan skulle ha aldrig sett. Diftongen ai som i rait (räta) finns visserligen även i gotländskan, men är här ett fornvästnordiskt drag. Nasala vokaler finns i bårų dąi. Formen tuog (tog) visar ett eget älvdalskt vokalskifte. Bibel 2000 har följande rendering på nusvenska, som jämförelse:
6 Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: 7 «Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?» 8 Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: «Hur kan ni tänka så i era hjärtan? 9 Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? 10/11 Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig» – och nu talade han till den lame – «stig upp, ta din bädd och gå hem.» 12 Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: «Aldrig har vi sett något sådant!»
De flesta svenskar har svårt att förstå älvdalskan, och frågan är då om det är en svensk dialekt eller ett eget språk? Definitionsmässigt måste nämligen talare inom existerande varieteter (dialekter, sociolekter, idiolekter) av ett språk kunna förstå varandra. Samtidigt finns många länder som har ett flertal inbördes oförståeliga «dialekter», som ändå i politisk mening antas höra till samma språk. Mandarin, wu och kantonesiska är således kinesiska «topolekter», katalanska och kastilianska spanska, samt sardiska och venetianska italienska. Men samiska räknas inte som en svensk dialekt, och inte heller är baskiska en spansk, beroende på att de tillhör vitt skilda språkfamiljer eller är isolat.
Med lingvistisk definition flyter språken fritt i både rum och tid, och eftersom det rör sig om ett steglöst kontinuum saknas fasta gränser. Om svenskar inte förstår älvdalska, så förstår de sannolikt inte heller Gustav Vasas mer «moderna» svenska, än mindre Birger Jarls ålderdomliga. Vi skulle dock kunna ha en ledig konversation med Ulrika Eleonora, om vi bortser från senare tiders tillskott i ord, men det kommer sannolikt inte tretusentalets svenskar att kunna.
Det går därför inte att finna en enskild punkt i rum eller tid där man kan hävda att svenskan uppstod. Språket är ett kontinuum, och man kan bara ange relativ förståelse gentemot en annan punkt (eller period) i rum och tid. Under den tid som nationalstaten Sverige har existerat har språket förändrats så våldsamt att det inte längre är samma ursprungliga tungomål; det rör sig om ett spektrum av olika språk, vidareutvecklade från tidigare stadier och med externa impulser.
Renderar vi ovan citerade Markusevangelium i det språk som talades i våra regioner under 300-talet, är det inte längre förståeligt ens i enstaka fragment. Codex argentus eller silverbibeln är skriven på gotiska, ett numera utdött östgermanskt språk som talades av goterna. Det är inte klarlagt om goterna ursprungligen utgjorde skandinaviska stammar som migrerade till Polen och vidare sydväst, men däremot finns belägg för att sydskandinavisk kultur under bronsåldern utövade stort inflytande i den gotiska regionen i nuvarande Polen. Under alla omständigheter antas gotiskan ha varit närbesläktad med den urnordiska som då talades i det som vi idag kallar Sverige:
6 wesunuh þan sumai þize bokarje jainar sitandans jah þagkjandans sis in hairtam seinaim: 7 ƕa sa swa rodeiþ naiteinins? ƕas mag afletan frawaurhtins, niba ains guþ? 8 jah suns ufkunnands Iesus ahmin seinamma þatei swa þai mitodedun sis, qaþ du im: duƕe mitoþ þata in hairtam izwaraim? 9 ƕaþar ist azetizo du qiþan þamma usliþin: afletanda þus frawaurhteis þeinos, þau qiþan: urreis jah nim þata badi þeinata jah gagg? 10 aþþan ei witeiþ þatei waldufni habaiþ sunus mans ana airþai afletan frawaurhtins, qaþ du þamma usliþin: 11 þus qiþa: urreis nimuh þata badi þein jah gagg du garda þeinamma. 12 jah urrais suns jah ushafjands badi usiddja faura andwairþja allaize, swaswe usgeisnodedun allai jah hauhidedun mikiljandans guþ, qiþandans þatei aiw swa ni gaseƕun.
De tidiga urnordiska runstenarnas fragmenterade språk uppvisar klara likheter med gotiskan, och det är också möjligt att forngutniskan på Gotland i någon mån påverkades av gotiskan. Expertisen lutar dock åt att gutniskan är en mer självständig fragmentering av urnordiskan, och således inte är en avledning ur fornnordiskan. Det ger stöd åt teorin om isolering som kraft för både arkaismer och novationer.
Men med gotiskan och urnordiskan närmar vi oss den bortre gränsen för de germanska språken, som en tidig utveckling av urgermanskan, vars vagga anses ha stått i södra Skandinavien och det vidare östersjöområdet. All senare utveckling från urgermanskan måste således betraktas som «förfall» från ett ursprungligen högtstående och ädelt språk, om man får tro svenskans många belackare nu och då.
Men redan urgermanskan var stadd i våldsamt «förfall», i alla fall enligt teorin om urindoeuropeiska (PIE, protoindoeuropeiska) som tidigast kända stam. Urgermanskan hade färre kasus, färre tempus eller aspekter i verb och färre modus än vad PIE hade. Urindoeuropeiskan antas på goda grunder ha uppstått på stäppen i ett område kring Svarta havet och Kaspiska havet runt år -4500, och dess utövare ska senare i perioder ha migrerat i alla väderstreck, för att sedermera ge upphov till de germanska, italiska, keltiska, slaviska, indoiranska, hellenska och anatoliska språkfamiljerna. För detta finns inte bara lingvistiska belägg, utan även arkeologiska och genetiska; spridningen är väldokumenterad.
Beridet stäppfolk med hjulförsedda vagnar och en för tiden avancerad kultur kunde således utöva stora mått av kulturimperialism i vidsträckta områden befolkade av jämförelsevis efterblivna hövdingariken. Det handlade inte så mycket om militär underkuvning som kulturell assimilation, inte helt olikt svenska språkets utveckling under lågtyskans inflytande, fast i större potens. Latinets utbredning under Roms storhetstid är en annan parallell.
En annan liknelse är kristendomens expansion som romersk statskyrka. Ett för tiden attraktivt socialt system anammades av lokala eliter, och med den ett helt kulturellt system, inklusive språk (latin). Indoeuropéerna hade sålunda en för tiden högkulturell och högteknologisk fördel, som medgav vida spridning i ett ofantligt stort område med låg befolkningsdensitet. Det hade inte kunnat upprepas i en senare tid.
De många indoeuropeiska språkfamiljerna utvecklades därför genom gradvis kulturell assimilation under många sekler, varvid lokala språk gav «färg» åt det indoeuropeiska systemet, precis som vulgärlatinet hade olika «smak» i olika koloniserade områden under Rom, «smaker» som senare skulle ge de moderna romanska språken. Urgermanskan var härvidlag den allra sista förgreningen ur PIE, och dess «färg» beror således av det eller de helt okända språk som talades i regionen dessförinnan.
Vid det laget hade den lokala varianten av PIE med all säkerhet redan «degenererat» i ett enklare och mer analytiskt stadium, eftersom vi vet att det är resultatet av språklig friktion. Därav följer att den germanska språkbildningen redan från början var mer analytisk och mindre syntetisk än tidigare förgreningar.
Svenskan är således i den absoluta grunden ett sent indoeuropeiskt språk med rötter i trakterna kring dagens Ukraïna, fonetiskt färgat av dåtidens lokala språk i Skandinavien och östersjöområdet, självständigt vidareutvecklat och förgrenat i den germanska språkfamiljen, och sedermera kraftigt påverkat av andra språk i först den germanska familjen, och senare den romanska, ideligen statt i riktning mot mer analys och mindre syntes.
Om man med «förfall» menar allt större avsteg från en rik formlära, har alla språk i Europa förfallit sedan antiken. Latin hade en rik morfologi, men den var fattig i jämförelse med klassisk grekiska. Romanska språk utvecklade ur vulgärlatin har förlorat stora delar av latinets syntetiska struktur, men har bevarat avsevärt mer än de germanska moderna språken (och till viss del även nyutvecklat böjningsmönster för vissa tempus). Och i de germanska språken har isländskan alltjämt rikast formlära, följt av tyskan, medan engelska och de skandinaviska språken är betydligt mer analytiska. Även i slaviska språk finns en (mindre) divergens, med ryskan som mest aktiv medlem.
Riktningen förefaller vara entydigt från syntes till analys, just på grund av ständig friktion mellan närbelägna språk, eller genom påverkan av stora grupper andraspråkstalare (afrikaans förlorade nederländskans morfologi så). Om man ska jämställa detta med «förfall» i civilisatorisk mening, har vi hela tiden rört oss mot ett allt primitivare stadium sedan grekiska och senare latin dominerade Europa. Som en konsekvens måste även det urindoeuropeiska språket ha motsvarat den förnämsta civilisation världen någonsin har skådat, det vill säga beridna nomader från den ryska stäppen… kanske ändå inte en helt rimlig hypotes.
Den stora frågan är således varför urindoeuropeiskans formlära var så oerhört rik till att börja med, eller hur morfologi överhuvudtaget uppstår i språket. Med utgångspunkt i hur syntesen bryts ned, kan man då slå fast att den måste byggas upp under motsatta förhållanden, det vill säga i små samhällen som under lång tid är relativt isolerade och förskonade från språklig aggression.
Utan yttre påverkan tenderar sådan grammatikalisering flektera språk för att det ger den mest kompakta och effektiva kommunikationen. Det är således ingen tillfällighet att nordamerikanska indianspråk ofta är höggradigt flekterande. På samma sätt är inuitspråk som grönländska polysyntetiska, där mängder av morfem bakas in i ett enskilt ord.
För barn spelar det ingen roll om ett språk är syntetiskt eller analytiskt, eftersom barn har en hög plastisk förmåga att absorbera vilken som helst befintlig struktur. Men för vuxna som lär sig ett andraspråk är syntetiska språk svårare att anamma, och om många sådana L2-talare existerar i ett språkområde sker till slut nedbrytning, helt enkelt för att det är mest ekonomiskt för ömsesidig kommunikation.
Med en analogi från datalogin kan syntetiska språk liknas vid lågnivåspråk, som är minneskompakta och snabba, medan analytiska språk är högnivåspråk med större minneskrav för att kunna bearbeta syntaxen. Barn «kompilerar» båda språkformerna lika effektivt, medan andraspråkstalare har lättare att «tolka» de syntaktiskt rikare analytiska språken.
Med denna utredning kan vi slutligen slå fast att svenskan inte är stadd i «förfall», utan i kontinuerlig utveckling och raffinering för att kunna hantera en allt mer komplex omvärld. Språket kommer alltid att anta den form som är mest effektiv för utövarna, under de förutsättningar som i varje period är givna. Därmed inte sagt att den i varje ögonblick givna formen inte ska vårdas.