För en del år sedan beslöt en ornitologisk förening förändra taxonomin för fåglar med «rasistiska» namn, som negerfink, kafferseglare och zigenarfågel. Det gjorde kanske gott i själen hos dem det berör att på så sätt godhetssignalera att man tar krafttag mot rasismen, även om nog ingen i verkligheten tog anstöt av hävdvunna namn av det slaget.
Men den rättfärdiga kampen är ingalunda vunnen, utan många slag kvarstår innan man har redigerat hela taxonomin. Nu har internationella botaniska kongressen haft votering i ärendet, varvid man har beslutat att på samma sätt eliminera «rasistiska» namn i växtriket. Exempelvis kommer Erythrina caffra hädanefter att heta Erythrina affra, där suffixet affra ska förstås som «från Afrika».
Caffra härleds i sin tur från arabiskans kaffār (otrogen), med syftning på ickemuslimska afrikaner. I överförd betydelse «svart», som i det svenska kaffer. Caffrarne äro starke, korthårige, ha tjocka läppar, inböjd näsa och äro svarte, som Linné beskrev saken.
Omkring 300 arter omfattas av kafferbegreppet, och samtliga kommer att förlora den inledande konsonanten c. Även arter i släktet Hibberta kommer att inkluderas i reformen, då namnet syftar på en engelsk slavägare vid namn George Hibbert. Det är en form av vetenskaplig bildstormning, i analogi med extremvänsterns rasering av «rasistiska» statyer och annan anakronistisk redigering av kulturen och språket.
Botanist studerar Erythrina caffra.
Zoologin utanför ornitologin bjuder dock alltjämt motstånd, och menar att attityder kommer och går, och man kan inte hela tiden förändra namn på grund av modenycker. I själva verket är flera hundra tusen arter uppkallade efter personnamn, eller omkring en femtedel av hela faunan. Härav kvarstår arter som Anophthalmus hitleri (efter en viss Adolf Hitler) och Hypopta mussolinii (efter en viss Benito Mussolini).
Helst skulle väl vänstern vilja ha exklusiv rätt att välja lämpliga namn, som Karl Marx för en viss geting, Ho Chi Minh för skalbaggar och spindlar, eller favoritmuzakartisten Taylor Swift för spindeln Castianeira swiftay. Hur det är med skalbaggen Rhyzodiastes xii (efter Xi Jinping) är mer oklart, medan Aptostichus barackobamai (efter Barack Obama) är en given hit i det vänsterliberala PK-klägget.
Varken Trump eller Putin har hittills förärats en egen art, men däremot Klimat-Greta (Nelloptodes gretae) och Voldemort Zelenskyj (Ausichicrinites zelenskyyi), som båda kan komma att tolkas radikalt annorlunda i den framtid vi inte vet någonting om. Att ständigt redigera det förgångna för att passa en ängslig nutid är alltså en sällsynt dålig idé, och ett aldrig avslutat projekt.
Tvenne socialliberala blaskor publicerar tätt inpå varandra ett par ledare i ämnet svengelska, med andemeningen att det är tämligen töntigt att nyttja en amerikansk vokabulär för att framstå som mer raffinerad. I den ena får man veta att Gôtelaborgs centralstation föreslås få namnet «Göteborg grand central» (!!) i analogi med amerikanska motsvarigheter. Skämskudden kommer med ens fram.
Vi har varit inne på det tidigare, och för en gångs skull har folkpartisterna rätt. Undertecknad står allra längst fram i kön för att förorda kunskaper i främmande språk, inte blott engelska, utan så många som möjligt, för att det dels ger en inkörsport till andra kulturer och dels stärker kännedomen om modersmålet.
Men på en och samma gång måste det svenska modersmålet värnas från främmande tillskott som inte tillför något nytt, utan blott ersätter befintliga ord. Ett annat förhållande rådde då plattyskan och senare franskan erbjöd nya termer för moderna företeelser då Sverige långsamt anslöt till kontinenten, och på samma sätt var vi dåtilldags i en socioekonomiskt underdånig position gentemot Hansans kontinentala herrar.
Så icke gentemot jänkarna, mot vilka vi har ett tämligen barockt förhållande, som allena grundar sig på film och annan kultur. Svenskarna har köpt illusionen om Amerika, men förstår inte hur landet ligger i verkligheten, till skillnad från oss som har verklig bakgrund i det dystopiska amerikanska samhället.
För egen del är engelska i princip arbetsspråk och även principiellt föredraget språk numera, men det skulle för den skull aldrig falla mig in att kommunicera med en svensk eller i förekommande fall person av annan nationalitet på engelska, om jag förstår dennes språk. För mig framstår det som att man har underkastat sig en annan kultur och avsagt sig sin egen, och med sådana personer har jag inget gemensamt och heller ingen som helst respekt.
Ändå är det kutym att HR-nissar och andra läskiga figurer kommunicerar just på imperiespråket, kanske av lathet och under täckmantel av ett «koncernspråk». Sådant går direkt ned i papperskorgen, särskilt som alstren andas en synnerligen arrogant ton, dessutom under den imbecilla föreställningen att man skulle ha en särskild begåvning i ämnet.
I verkligheten bryter 99.5 % av svenskar tämligen grovt, utan att förstå att så är fallet, och under den infantila tron att man är något slags världsmästare i engelska. Det är en tantaliserande tanke att en sådan assertativ attityd skulle kunna vara konduciv för den vidare dialogen, men så är obviöst inte fallet.
Jag går gärna ned mig i engelska och andra språk och deras respektive utveckling i minsta detalj, men jag vinnlägger mig samtidigt om att ha vattentäta skott språken emellan och att någorlunda konservera det egna målet, inte minst för att bevara den historiska kontinuiteten och värna den egna kulturen – i annat fall är vi koloniserade och utsatta för andras kulturimperialism.
Jackson Crawford samtalar med en svensk forskare om rökstenen, och i denna internationella kontext är engelskan det naturliga språket. Men samtidigt är rökstenen ett exempel på svenskans snabba förändring under blott tolv hundra år, och ingen svensk utan specialkunskaper kan numera förstå textens innebörd. Av det skälet bör man ha en konservativ hållning gentemot modersmålet.
Fulaste orden i svenskan har korats i en opinionsundersökning, uppger statsmedier, utan att för den skull ange vilket ord som toppar listan. Termen i fråga har nämligen i etablissemangskretsar antagit en valör av så negativ art att den tydligen inte längre kan uttryckas i klartext, utan eufemiseras med «n-ordet».
Det rör sig alltså återigen om ordet neger, som i en importerad diskurs av wokeism har fått klä skott för rasism och allehanda negativa företeelser, i likhet med det amerikanska «N word». Det senare syftar emellertid som bekant på ordet nigger, som inte alls motsvarar det neutrala svenska ordet neger.
Vi har därför att göra med en social hyperkorrektion, med motsvarigheter i hur man benämner zigenare och på senare tid även finnar (!) och andra folkslag. Med eufemismer är det emellertid så att kedjan av termbyten aldrig upphör så länge det för subjektet i fråga finns en underliggande negativ denotation, varför ansatsen på det hela taget är meningslös.
Undersökningen i fråga är publicerad i Språktidningen, men lämnar tyvärr mycket i övrigt att önska. På uppdrag av Novus har man i intervjuer om tusen personer funnit att 32 % av respondenter anser att neger är det fulaste ordet i språket. Därefter följer hora (21 %), horunge (17 %), fitta (11 %), svenne (!) (5 %), kuk (3 %) samt idiot (1 %). Frekvensen följer efter en inledande omgång där man vaskat fram toppkandidater med spontana svar.
Vän av ordning undrar nog emellertid om inte pedofilhora, sprutluder, horfitta, pedofil, negerhora, tjackhora och motsvarande kombinationer är flera ordningar värre än de milda tillmälen som förekommer i listan, oaktat att neger inte ens är ett sådant utan alltså ett neutralt ord? Hur är det med tjackpundare, kuksugare, fittnylle, rövknullare med flera?
Ska man av denna märkliga undersökning därvid dra slutsatsen att zigenare trots allt inte behöver ersättas med rom, resande eller EU-migrant så som den politiskt korrekta diskursen gör gällande, och att vi istället bör utöka hetslagstiftningen med nedsättande invektiv mot svenskar (svennar)?
Förvisso är det så att språket är statt i kontinuerlig förändring, varvid ord ändrar såväl denotation som konnotation. Exempelvis hora har samma etymologi som ordet kär, och har alltjämt en sådan affektiv klang vänner emellan. På samma sätt används nigger i afroamerikanska miljöer sålunda, ett ord som en gång faktiskt föreslogs ersätta negro som mer neutralt.
Därmed är det inte förvånande att diskrepanser föreligger generationer emellan, varvid äldre personer alltjämt ser neger som en högst neutral term av beskrivande art utan känslomässig valör. Det är först i sammansättningar som negerjävel som ordet antar en negativ valör, medan bakverk som negerboll och negerkyss uppenbarligen har en mer positiv.
Det är således främst den yngre generationen av lättkränkta snöflingor som ser ordet neger som nedsättande, vilket bara är ägnat bevisa att indoktrineringen i vänstervriden wokeism fungerar som avsett. Naturligtvis är det samma generation Z som har störst benägenhet att nyttja neopronomen som hen och andra woketermer.
Inte oväntat finns därmed även en politisk dimension, varvid den rödgrönrosa falangen med wokeism som doktrin står på barrikaderna för att förändra språket i för dem önskad riktning. På andra sidan står en traditionalistisk höger som motsätter sig sådan elitistisk social ingenjörskonst och värnar det hävdvunna språket.
För egen del sällar jag mig till den senare fraktionen, dels av frihetsliberala skäl men även av lingvistiska. Omgivningen kan ställa krav på att tilltalas respektfullt i enlighet med hävdvunna normer, men aldrig att omtalas enligt den egna tolkningen av språkliga företeelser.
Konsekvenser av denna nyordning har vi redan sett i form av att kulturen redigeras i en ny sorts kulturrevolution, i vilken opassande verk plockas bort från biblioteken eller rent av bränns, eller i andra fall förskönas i nytryckningar. Det gäller sådana klassiker som Pippi Långstrump och Huckleberry Finn, men även tämligen nya skildringar i den gängse vuxenlitteraturen, vars författare helt sonika kancelleras från dagordningen på sovjetkommunistiskt manér.
En sökning på Litteraturbanken ger 1355 träffar på ordet neger, vilket indikerar en grannlaga uppgift för etablissemangets censorer att uppdatera den moderna formen av Index Librorum Prohibitorum, men därtill kommer förstås än fler romaner av nyare snitt som inte indexeras därstädes, samt allsköns andra alster.
Utanför den svenska litteraturens domäner är «problemet» än mer omfattande, och man måste således redigera ungefär hälften av samtliga nobelprisförfattares verk för att hålla sig à jour med den samtida kulturnormen. Utanför denna framhävda elit torde förekomsten vara än mer frekvent.
Michael Strunges Nigger 2.0 hör till de verk som måste totalförbjudas, då författaren inte bara använder ordet neger, utan dessutom den nedsättande termen nigger.
I samband med frågor från publiken yttrades N-ordet och vakter tillkallades. Smaka noga på den meningen. Vakter tillkallades för att «n-ordet» yttrades under en paneldebatt om äldre kultur med «rasistiska» uttryck, efter att en av deltagarna bekräftat alla fördomar om den egna etniciteten genom ett grand mal.
«N-ordet» i fråga är neger, ett neutralt ord som beyder svart, men som i en märklig överförd mening har kommit att representera rasism bland woke-vänstern. Begreppet är naturligtvis inlånat från USA, där the N-word betecknar det vanligtvis nedsättande ordet nigger. Det omfattar däremot inte det neutrala ordet negro, som närmast motsvarar det svenska neger.
Det är för all del inte första gången ett sådant debacle inträffar, utan har givna paralleller i den wokeinfesterade akademiska miljön, i vilken snöflingor till studenter känner sig «kränkta» om «n-ordet» nyttjas, även med så kallad «triggervarning». Det är samtidigt en del i den pågående västliga kulturrevolutionen, i vilken äldre kultur ska revideras och redigeras eller i förekommande fall destrueras av vänsterns bildstormare.
Förbjudna serier.
Här kan man emellertid misstänka att den förment förfördelade debattören Ghebrehawariat medvetet anställde en scen för att göra sig ett namn i Rörelsen, och han kan därvidlag sägas ha lyckats såtillvida att det blev klatschiga rubriker i stats- och kommersmedier i huvudfåran. Samtidigt blev uppträdandet närmast kalkonartat i allmogens optik, och den sortens vänsterextremism lever numera nog på lånad tid.
Kravet från invandrade element att vi måste förändra vårt hävdvunna språk är naturligtvis ohemult, och det är hög tid att ta tillbaka och värna vårt traditionella tungomål. Förvisso kan man ställa krav om att bli bemött med respekt, men man har ingen som helst rätt att definiera andras generella språkbruk – det gäller även det märkliga fenomenet kring neopronomen.
Ghebrehawariat och wokevänstern kan möjligen ha en egen uppfattning om neger och andra ord avseende betydelseomfång, men kan för den skull inte skriva andra på näsan en helt egen denotation som inte har förankring i den faktiska verkligheten. Rör inte min neger, och försök inte påverka mitt språkbruk.
Wallah, i början Allah gjorde kaoz med himmel o jord. Jorden var chok keff, yani, djupen var kale o en gudsvind rullade fram på vattnet. «Sho bre, tänd lyset!» Aboow, vart ljus. Inshallah, o Mannen tyckte de va halal, yani, han delade lyset från mörkret. Allah sa lyset var dag o mörkret han sa var natt. Händish kväll och morgon, första dan. Mannen sa: «I vattnet ska va en dom, som ska dela vattnet.» Så händish. Gud gjorde domen och skilde vattnet under och över domen. Mannen sa domen var himlen. Yalla, händish kväll och morgon. Det var den andra dan, o Allah chillade.
Så kanske bibelen kan komma att inledas i nästa utgåva, om den av islam och woke inspirerade statskyrkan får bestämma. I vart fall menar en lingvist i ett reportage i statsteve att förortssvenskan sprider sig till standardsvenskan, och att den senare därför får förändrad prosodi, i riktning mot mindre rytmisk kontrast.
Men det kommer dock inte att ske, helt enkelt för att rinkebysvenskan är en lågstatusvarietet som stannar i de domäner där den praktiseras. Det hjälper inte att statsteve med avsikt låter sådan bruten förortssvenska basuneras ut av inkvoterade element i syfte att förbättra «representationen», utan det leder mest till förargelse och att man lämnar kanalen för annat.
Förvisso kan fortsatt massmigration och än mer misslyckad integration småningom leda till en kritisk massa även i språkhänseende, men i en sådan bisarr utveckling förändras inte svenskan, utan ersätts av arabiska, i likhet med hur det språket har erövrat stora delar av Mellanöstern. Egyptier är alltjämt egyptier i etnisk mening, men pratar erövrarnas språk.
I normalfallet förblir därför babbesvenskan ett randfenomen i förorten, och den har inga förutsättningar att spridas till befolkningen i stort. Detta även om svensk ungdom tar till sig något av den av statsradion upphöjda gangsterrappen, ty detta blir då som brukligt en typ av kortlivad slang som inte i grunden rubbar språkets elementa, enkannerligen inte dess prosodi – som man får med modersmjölken och därför inte är föremål för förändring.
Inshallah! Statskyrkan arbetar hårt på att ghettoisera verksamheten.
I stort har vi heller ingen blandning av befolkningen, utan isolat och enklaver i utanförskapsområden. I den mån invandrare upptas i majoritetsbefolkningen är det för att dessa aktivt strävar efter att bli svenska i kulturell mening, varvid särskilt barnen tar till sig standardsvenskan och annan svensk kultur på bekostnad av blattekulturen.
Så vad är då prosodi? Det är ett språks satsmelodi, dess rytm och dess betoning på enskilda morfem. Inte alla språk har sådan betoning, och föga förvånande saknar arabiska denna egenskap. Därför har araber svårt att lära svenska, på samma sätt som svenskar har svårt för tonspråk som kinesiska – det är språkliga egenskaper som ligger utanför modersmålets register.
Modern svenska karakteriseras av en egensinnig prosodi, i vilken betonade morfem har olika duration. Exempelvis är den banan man äter inte samma sak som banan man åker på. I det första fallet har vi bana:n med kort vokal V på första stavelsen och lång vokal V: på andra, och i det andra ba:nan med lång vokal V: på första stavelsen och kort vokal V på andra.
Till yttermera visso följs alltid en lång vokal V: av en motsvarande kort konsonant K, medan en kort vokal V alltid följs av en lång konsonant K: i de båda mönstren V:K och VK:. Fornsvenskan hade härvidlag större frihet, med VK och V:K: som ytterligare alternativ, för övrigt mönster som alltjämt återfinns i finlandssvenskan och därför ger den dess särskilda karakteristik – finlandssvenska är alltså inte bruten svenska, utan svenska med annan prosodi av äldre snitt.
Betrakta exempelvis orden boka och bocka, där det förstnämnda har en lång vokal o och en kort konsonant k (V:K), och det senare en kort vokal o och en lång konsonant k (VK:), uttryckt med ck i skrift. Fler exempel är mata / matta, sura / surra samt puta / putta.
Därtill kommer förstås tonaccent, med uttalsmässig skillnad i ton för olika ord. And är en fågel och ande är ett spöke, och i bestämd form har vi här ánden (grav accent) respektive ànden (akut). Stégen man tar uppför stègen betecknar ett annat sådant par. Men utan sådana jämförande par kan det vara svårare att förstå tonaccent, och man måste således lära sig rätt accent för varje svenskt ord – exempelvis känsel (grav) och pensel (akut) har olika accent, vilket förvirrar andraspråksutövare.
Duration och tonaccent är således vad som ger den sjungande satsmelodin i svenskan. Utan dessa karakteristiska element får man en enformig och robotartad satsmelodi med «staccatorytm» och felaktig betoning, det vill säga babbesvenska.
Förutsättningarna för en invandrad arab att i vuxen ålder lära sig perfekt svenska är i det närmast obefintliga, medan invandrare från andra språkfamiljer kan ha större framgång. Jag känner personligen en kinesisk kvinna som har lärt sig helt perfekt svenska i vuxen ålder på bara ett par år, vilket är möjligt om man har en språklig bakgrund i ett tonspråk som mandarin. Även talare av andra germanska språk kan med rätt ansträngning lära perfekt svenska.
Det omvända förloppet, att svenskar skulle ta till sig av en sociolekt eller varietet som präglar utanförskapsområden, kan alltså bara ske bland barn och ungdom i dessa miljöer, och för att det ska spridas till majoritetskulturen krävs att ett större antal utövare av babbesvenskan blir stilbildande och tongivande i etablissemanget, så till den grad att hävdvunnet språk trängs ut. Oddsen för det är astronomiska.
Även statsmedierna söker uppnormera blattekulturen på olika vis.
