Kategori: Språk

Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland Språk

Regimteve anammar regimspråk om Kiev

Vi är i krig, yttrade regimledaren Kristersson härförleden, med underförstådd syftning på Ryssland. Ryssland är emellertid inte i krig med oss, och inte heller har Sverige officiellt förklarat Ryssland krig, varför kriget nog mest pågår i Kristerssons mjuka och överhettade hjärna.

Sant är förstås att Väst sedan länge för ett hybridkrig mot Ryssland, omfattande ekonomiska sanktioner, sabotage och andra instrument, och att Ryssland i någon mån svarar på det, men det hetare kriget uteblir så länge ingen trupp skickas att strida på den ukraïnska rumpstatens sida.

Instrumenten omfattar sådant som att undanhålla svenska konsumenter ryska varor, exempelvis vodka på den statliga vinlådan, men även privata initiativ som att ta bort Vasiljev-katedralen från Kefir-paketen. Det är på den imbecilla nivån.

Kommunerna ägnar sig åt illegal paradiplomati genom att hissa den ukraïnska vimpeln i tid och otid, och de redan censurkåta biblioteken har funderat i termer av att låta Dostojevskij röna samma öde som tidigare utgåvor av Pippi Långstrump, det vill säga brännas på bål.

Staten censurerar medelst dess statstelefoni ryska nyhetskällor som RT och Sputnik, och har på senare tid även ägnat sig åt etnisk profilering genom att misstänkliggöra samtliga fastighetsägare av rysk härkomst för spioner. Man vill således expropiera egendomen, vilket väl visar hur lågt i kurs äganderätten står även i Tidöregimens ideologi.

Ukraïna först-policyn genomsyrar numera även de alldeles för många myndigheternas arbete, och man ska därför inte bli förvånad över att Institutet för språk och folkminnen i form av dess «språkråd» har föranstaltat ukraïnska translitterationer av hävdvunna geografiska platsnamn som Kiev, Odessa, Tjernobyl med flera, helt och hållet som en politisk partsinlaga – just vad en sådan myndighet inte ska göra.

Förvånad ska man inte heller bli att regimens propagandamedier SVT och SR genast anammar de nya «reglerna» och hastigt och lustigt skriver *Kyjiv, *Tjornobyl, *Odesa och *Donbas i sin propagandistiska rapportering. Det är så föga förvånande att jag till och med förutspådde detta för ett tag sedan, då regimen först yppade «reformen».

Regimteve visar sig alltså vara tvättäkta regimteve, som följer regimens minsta vink och utan undantag framför dess linje, allra helst i fråga om Ukraïna. Statsmedierna är sannerligen en del av hybridkriget mot Ukraïna, och arbetar därmed i samma tradition som Pravda i Sovjetunionen en gång i tiden.

Problemen med att så lättvindigt byta namn på dessa hävdvunna företeelser är emellertid flerfaldiga. Dels kommer Krim (*Krym) och Donbass (*Donbas) aldrig åter att bli ukraïnska territorier, varför «reformen» lär sitta illa med tiden, enkannerligen då kriget är slut och relationen med Ryssland har normaliserats. Risken finns även att hela Ukraïna slukas av Ryssland, nämligen då motståndet slutligen upphör då västmakterna har fått nog.

Till yttermera visso sitter en skriftform som *Kyjiv synnerligen illa i svensk ortografi, och är alltså inte i enlighet med svensk stavning. Det gäller även *Krym och många andra former, som helt enkelt får ett annat uttal, eftersom svenskar tenderar att uttala saker som de skrivs – till exempel *Taipei istället för det korrekta Taibei, eller det i och för sig hävdvunna *Peking istället för det internationellt erkända och språkligt korrekta Beijing. Man kunde ha ändrat de senare istället för att ge sig in i geopolitiken med tveksamma råd.

Människor är för övrigt väldigt konservativa i språkligt hänseende, och lär inte plötsligt börja yra om *Tjornobyl efter att ha vuxit upp med Tjernobyl som begrepp. Sådan propaganda kan bara vinna kraft hos de formbara generationerna alfa och beta, och det hör väl till att ungdomen ska förvirras och indoktrineras sålunda.

Att de propagandistiska statsmedierna måste väck är en hävdvunnen åsikt i ganska breda lager, men i och med detta debacle kan vi nog även lägga Institutet för språk och folkminnen till en lång lista av obehövliga myndigheter att nedmontera vid lämpligt tillfälle. Man har här frångått en lång rad principer för att tillmötesgå regimens begäran, och därmed har man även motiverat varför man inte längre behövs som expertmyndighet.

Säkrast är nog att behålla hävdvunna former i detta fall.
Kategorier
Kina Kultur Politik Religion Språk Tibet Xinjiang

Etnisk enhetslag

Kina har gjort det igen, det vill säga visat vägen för övriga världen hur man ska hantera etniska spänningar i samhället. Konceptet med etnisk enhet som grund för samhällsbygget bygger vidare på de framgångsrika sociala reformerna i Xinjiang som fick slut på den islamistiska terrorvågen i landet.

Det betyder inte att minoriteter «förtrycks» så som belackarna har det, men däremot att en grundkultur premieras som samhälleligt kitt. Var och en är i första hand kines, i andra hand hui, uigur, tibetan eller vad det nu kan vara. Det är den diametralt motsatta hållningen till den svenska, där invandrare har kommit till Sverige inte för att bli svenskar utan för att kunna fortsätta vara kurder och så vidare.

Men resultatet av den «öppna hjärtan»-politiken är just sådant som massiv tillväxt av utanförskapsghetton, kriminalitet i orten, kulturell slitning och mycket annat som eroderar det samhälleliga kittet och gör landet otryggt. Sverige har misslyckats gång efter annan och kommer att fortsätta misslyckas med integreringen så länge man inte tar fasta på detta koncept med en obligatorisk gemensam grundkultur.

Ansatser har förvisso funnits under mandatperioden, men i vanlig ordning har de brutits ned, urholkats och kompromissats bort på olika vis. Så länge myndighetsvänstern lever sitt eget liv bortanför regeringens kontroll, kommer problemen att kvarstå.

Lagen, officiellt benämnd Folkrepubliken Kinas lag om att främja etnisk enhet och framsteg (中华人民共和国民族团结进步促进法, Zhonghua renmin gongheguo minzu tuanjie jinbu cujinfa), tar fasta på att Kinas femtiofem officiellt erkända minoriteter – och hundratals fler – är bundna av ett gemensamt öde som vilar på nationen och dess välfärd.

Inre stridigheter, splittring och osämja är det som i historisk mening har söndrat Kina och därigenom gjort alla parter svaga, medan Kina och dess enskilda beståndsdelar i tider av enighet har vunnit enorma fördelar. Syftet är därför att förhindra ännu ett sådant förfall genom att angripa problemet vid dess rötter.

Problematiken i Xinjiang har varit belysande. Dels har den muslimska befolkningen därstädes anammat radikala idéer från angränsande Afghanistan, inte minst sedan den islamiska revolutionen i slutet av 1970-talet, samtidigt som Kina öppnade upp mot omvärlden. Och dels har de västra regionerna i Xinjiang länge släpat efter ekonomiskt, vilket har skapat ett utanförskap, den främsta grogrunden till radikalism, secessionism och terrorism.

Zhongnanhai löste det dilemmat genom att angripa källarmoskéerna, radikalismen och symbolerna för utanförskap, samtidigt som man skolade prekariatet för att kunna passa in i majoritetssamhället med arbete, inkomst och självständighet, en fullständigt självklar reform som dessvärre maldes sönder och samman i västliga lögner om «folkmord».

Samma idéer ska nu tillämpas nationellt varhelst det är nödvändigt, och omfattar bland annat obligatorisk undervisning på mandarin. Det är i och för sig inget nytt, utan har länge varit en strävan för att alla medborgare ska samsas under samma språk och grundkultur, utöver de myriader lokala språk och regiolekter som pratas. Samtliga länder i Väst har identiska program, men det brukar inte kallas «folkmord» här eller i övrigt anklagas för att erodera minoriteters kultur.

I Sverige är vi ju numera vana vid att myndigheterna skyltar på arabiska och andra främmande språk, då det är si och så med kunnigheten i svenska språket bland nysvenskar. I Kina gör man tvärtom och mandaterar att kinesiska tecken har företräde, återigen under ansatsen att andra språk och kulturer kan och bör bidra men inte får dominera. Det är klassisk kinesisk politik sedan två tusen år tillbaka, att dana en homogen grundkultur på vilken en nationell meritokrati kan byggas.

Den egentliga kontroversen, åtminstone utomlands, är den utomrättsliga tillämpningen, att dissidenter och andra bråkmakare som söker kinesisk splittring ska angripas, motarbetas och lagföras varhelst de befinner sig. Beijing tolererar således inte längre att Europa upplåter fristäder åt splittister, secessionister och terrorister som ges utrymme och resurser att söndra Kina under beskydd av annan stat.

Väst har länge gett näring åt sådana element just i syfte att försvaga Kina, inte för att man skulle bry sig om själva sakfrågan, men Kina säger nu rakt ut att man kommer att plocka dissidenter som man behagar om de anses hota den nationella säkerheten. Kan USA så kan Kina, det är så man ska tolka den senaste tidens utveckling, där Washington har gett just sådana incitament.

Kategorier
Kultur Politik Ryssland Språk

Ukraïnofil moderatregim

Tidöpartierna får inte mycket gjort, och har heller inga utsikter att vinna valet, men man kan för all del alltid passa på att utöva lite meningslös symbolpolitik i väntan på att bli vräkt. Till exempel att börja anamma namn och företeelser i Ukraïna med translitteration på den ukraïnska dialekten.

Själv skulle jag bli mer än nöjd om ukraïnofilerna i regimen och dess propagandapparater i statsmedierna börjar uttala självaste Ukraïna på korrekt sätt, det vill säga utan diftong -aj: oo-kra-ina. Det är så det uttalas i såväl ryskan som den ukraïnska dialekten, och det är så det markeras härstädes via dessa båda prickar över ï-et.

Att däremot börja ändra på Kiev, Donbass, Odessa och andra hävdvunna namn är inte ägnat att hjälpa Ukraïnas sak, och det är i språkvetenskaplig mening fullständigt vansinne att ge sig på ett dylikt företag. Detta för att såväl den ukraïnska dialekten som ukraïnska företeelser ofta är kraftigt bastardiserade av historiska händelser, som polsk och litauisk kolonialism.

Poloniseringen till trots är den ukraïnska dialekten – och det är en dialekt, inte ett språk – given i den östslaviska familjen, tillsammans med ryska och belarusiska. Rötterna finns i fornöstslaviskan, och om något har väl ryskan moderniserats snabbare än sina kusiner.

Icke förty är det i Kievrus som Ryssland uppstod, ett historiskt faktum som inte är konsonant med den förhandenvarande ukraïnofila psykosen. En komplicerande faktor är även att en stor andel i Ukraïna är ryssar med ryska som modersmål, inte minst president Voldemort Zelenskyj himself – han får anstränga sig ordentligt för att tala på knagglig dialekt. Avrussifieringen i Ukraïna är därför nog inte kompatibel med EU:s traktat om mänskliga rättigheter, utan tvärtom det första steget i avhumanisering.

För de flesta svenskar är namnet Tjernobyl så inetsat att det lär bli praktiskt omöjligt att indoktrinera allmogen att börja använda *Tjornobyl. Det är som när jänkarna säger ’Gorbachev, utan att förstå att den sista vokalen e inte skrivs ut med den accent den faktiskt har, ë = o, samtidigt som den första vokalen a reduceras till vokalmummel: Gərba’tjov. Eller Horbanenko, som de skulle säga i Ukraïna – Rosenbadregimen får väl ta intryck.

Men visst, låt oss trycka om alla förhandenvarande pamfletter, rapporter, böcker och andra trycksaker för att uppfylla regimens direktiv. Det är som en scen hämtad ur «1984», där språkkommittér ständigt arbetar för att anpassa nyspråket till den politiska verkligheten. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan statsmedierna hakar på och därmed ofrivilligt bekräftar att man i själva verket är regimmedier.

En vanlig uppfattning är att ukraïnska är ett eget språk, men det förhåller sig till ryska ungefär som skånska förhåller sig till svenska, det vill säga är en ful dialekt.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik Språk

Britter förfasas över negerordet

Det så kallade «n-ordet» är ju en vänsterkommunistisk import av motsvarande ord i USA och anglosfären, men med den skillnaden att «the N-word» syftar på det nedsättande ordet «nigger» snarare än det neutrala «negro», som motsvarar det svenska neger. Det är därför en form av hyperkorrektion i det svenska fallet, eftersom ordet neger aldrig har haft en negativ konnotation – det är en form av paternalistisk uppfostring från elitens sida att påbjuda eufemismen, en uppvisning i godhet.

Men även i anglosfären är bruket av «the N-word» en tidstypisk eufemism, som rimmar illa med att det svärs mer än någonsin i medier numera. Det har åtföljts av en storskalig redigering av kulturen, då man har omarbetat klassiska verk som Huckleberry Finn, med efterföljd i svenska klassiker som Pippi Långstrump.

Man kunde tro att speciellt britterna borde vara mer bekymrade över att Starmer-regimen kör landet i diket och att man dignar över en allt tuffare levnadskostnadskris, men samtalsämnet för dagen är faktiskt att en skådis yttrade negerordet på en brittisk filmgala, ett evenemang som väl annars hade passerat obemärkt. Aktören i fråga, någon John Davidson, sägs ha Tourettes syndrom, men man tycks inte ha överseende med saken trots det.

Nämligen för att han ju trots allt tänkte tanken innan han yttrade den! Därmed visade han sig vara en så kallad «rasist», eftersom han umgås med sådana tankar, oaktat att han inte kan kontrollera hur han yttrar sig.

Men jag är beredd att satsa allt jag äger på att de folkpartistiska elitdamerna i Stockholms allra finaste borgarkvarter på samma sätt som Davidson faktiskt tänker «neger» när de ser en neger eller på annat sätt är mentalt engagerade i begreppet. Först efter att tanken har bildats kommer den inlärda hyperkorrektionen, oftast utan att man ens är medveten om det. Men saken kan avslöjas med lämplig elekronisk apparatur kring hjärnan.

Det är för att det är ett inarbetat begrepp i kulturen, som saknar motsvarighet. Neologismer som «afrosvensk» duger inte, eftersom nationaliteten inte är given eller uppenbar – det kan lika gärna vara en afrodansk, en afrotysk eller en afroafrikan. Adjektivet «svart» fungerar inte heller som ersättning för substantivet «neger», utan man får då komplettera med «svart person» eller liknande krångligheter. Vilket bara folkpartistiska damer i fina borgarkvarter gör i hyperkorrektion, efter att ha tänkt «neger» i preprocessorn.

Bara personer med direktlänk till det undermedvetna är därför ärliga, eftersom man inte låter filtrera sina tankar innan man yttrar dem. Men till skillnad från tourettegökarna är det en medveten och behärskad handling, en vilja av att inte låta andra kontrollera det egna språkbruket eller omdefiniera den egna verklighetsuppfattningen.

«Neger» säger jag. Vad säger du, och vad säger det i så fall om dig?

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Språk

Köpa en negro

Det har hänt igen att någon lättkränkt uppmärksamhetshora får medieutrymme efter att ha upptäckt något «rasistiskt» godis i affären. Tidigare har det rört sig om svenskkoreanska hittebarn som tar illa vid sig av de «rasistiska« hattarna och ögonen på godiset Kina, och nu är det ånyo en variant på negertemat.

Vem mongot är tänker jag inte berätta, eftersom det vore att falla för afropersonens bekräftelsebehov, men det rör sig om någon «artist» känd från statsradion, dock förmodligen helt obekant för normala människor. Snubben fick syn på godiset «Negro» i butiken, och fick något slags grand mal.

Halstabletterna i fråga härrör från Serbien, och har närmare hundra år på nacken. Namnet syftar i vanlig ordning på färgen svart, som i så många europeiska språk. Men i de vänsterkränktas värld är förstås allt rasism, och den inte helt glasklara symboliken är här att man kan «köpa en negro» för en tia.

Afrosvensken menar vidare att ordet «negro» i Sverige har en «grövre» betydelse (än vadå?), och att det ska heta svart. Men svenskan känner inget ord «negro», utan bara sådana derivat som neger, som substantiv likväl som i adjektivistiskt bruk: negerboll betecknar en svart boll, inte en boll gjord av negrer.

Tanken att man skulle översätta utländska varumärken för att tillfredsställa en vänsterbliven klick av lättkränkta rättshaverister är förstås absurd, och det romanska ordet «negro» är så frekvent förekommande att det dessutom vore omöjligt i praktiken.

Exempelvis har den (s)tatliga vinlådan inte mindre än 144 produkter med ordet negro/-a i produktnamnet, som Rio Negro 992, Angelo Negro och Ànima Negra. Men berätta inte det för afroartisten, han kan ju tänkas gå bärsärkargång på (S)ystembolaget av all denna «rasism» som flödar i öppen dager.

Anispastillens namn syftar på inget annat än dess färg, och man likställer poetiskt produkten med en sotare som rensar svalget. Huruvida butiksoligarken väljer att lyssna på kritiken är oklart, då den typen av vänsterblivna kränkthetsspasmer inte längre är riktigt à la mode. Bättre att slänga ut gaphalsen än halstabletten, tycker jag!