Kategori: Språk

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Språk

Britter förfasas över negerordet

Det så kallade «n-ordet» är ju en vänsterkommunistisk import av motsvarande ord i USA och anglosfären, men med den skillnaden att «the N-word» syftar på det nedsättande ordet «nigger» snarare än det neutrala «negro», som motsvarar det svenska neger. Det är därför en form av hyperkorrektion i det svenska fallet, eftersom ordet neger aldrig har haft en negativ konnotation – det är en form av paternalistisk uppfostring från elitens sida att påbjuda eufemismen, en uppvisning i godhet.

Men även i anglosfären är bruket av «the N-word» en tidstypisk eufemism, som rimmar illa med att det svärs mer än någonsin i medier numera. Det har åtföljts av en storskalig redigering av kulturen, då man har omarbetat klassiska verk som Huckleberry Finn, med efterföljd i svenska klassiker som Pippi Långstrump.

Man kunde tro att speciellt britterna borde vara mer bekymrade över att Starmer-regimen kör landet i diket och att man dignar över en allt tuffare levnadskostnadskris, men samtalsämnet för dagen är faktiskt att en skådis yttrade negerordet på en brittisk filmgala, ett evenemang som väl annars hade passerat obemärkt. Aktören i fråga, någon John Davidson, sägs ha Tourettes syndrom, men man tycks inte ha överseende med saken trots det.

Nämligen för att han ju trots allt tänkte tanken innan han yttrade den! Därmed visade han sig vara en så kallad «rasist», eftersom han umgås med sådana tankar, oaktat att han inte kan kontrollera hur han yttrar sig.

Men jag är beredd att satsa allt jag äger på att de folkpartistiska elitdamerna i Stockholms allra finaste borgarkvarter på samma sätt som Davidson faktiskt tänker «neger» när de ser en neger eller på annat sätt är mentalt engagerade i begreppet. Först efter att tanken har bildats kommer den inlärda hyperkorrektionen, oftast utan att man ens är medveten om det. Men saken kan avslöjas med lämplig elekronisk apparatur kring hjärnan.

Det är för att det är ett inarbetat begrepp i kulturen, som saknar motsvarighet. Neologismer som «afrosvensk» duger inte, eftersom nationaliteten inte är given eller uppenbar – det kan lika gärna vara en afrodansk, en afrotysk eller en afroafrikan. Adjektivet «svart» fungerar inte heller som ersättning för substantivet «neger», utan man får då komplettera med «svart person» eller liknande krångligheter. Vilket bara folkpartistiska damer i fina borgarkvarter gör i hyperkorrektion, efter att ha tänkt «neger» i preprocessorn.

Bara personer med direktlänk till det undermedvetna är därför ärliga, eftersom man inte låter filtrera sina tankar innan man yttrar dem. Men till skillnad från tourettegökarna är det en medveten och behärskad handling, en vilja av att inte låta andra kontrollera det egna språkbruket eller omdefiniera den egna verklighetsuppfattningen.

«Neger» säger jag. Vad säger du, och vad säger det i så fall om dig?

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Språk

Köpa en negro

Det har hänt igen att någon lättkränkt uppmärksamhetshora får medieutrymme efter att ha upptäckt något «rasistiskt» godis i affären. Tidigare har det rört sig om svenskkoreanska hittebarn som tar illa vid sig av de «rasistiska« hattarna och ögonen på godiset Kina, och nu är det ånyo en variant på negertemat.

Vem mongot är tänker jag inte berätta, eftersom det vore att falla för afropersonens bekräftelsebehov, men det rör sig om någon «artist» känd från statsradion, dock förmodligen helt obekant för normala människor. Snubben fick syn på godiset «Negro» i butiken, och fick något slags grand mal.

Halstabletterna i fråga härrör från Serbien, och har närmare hundra år på nacken. Namnet syftar i vanlig ordning på färgen svart, som i så många europeiska språk. Men i de vänsterkränktas värld är förstås allt rasism, och den inte helt glasklara symboliken är här att man kan «köpa en negro» för en tia.

Afrosvensken menar vidare att ordet «negro» i Sverige har en «grövre» betydelse (än vadå?), och att det ska heta svart. Men svenskan känner inget ord «negro», utan bara sådana derivat som neger, som substantiv likväl som i adjektivistiskt bruk: negerboll betecknar en svart boll, inte en boll gjord av negrer.

Tanken att man skulle översätta utländska varumärken för att tillfredsställa en vänsterbliven klick av lättkränkta rättshaverister är förstås absurd, och det romanska ordet «negro» är så frekvent förekommande att det dessutom vore omöjligt i praktiken.

Exempelvis har den (s)tatliga vinlådan inte mindre än 144 produkter med ordet negro/-a i produktnamnet, som Rio Negro 992, Angelo Negro och Ànima Negra. Men berätta inte det för afroartisten, han kan ju tänkas gå bärsärkargång på (S)ystembolaget av all denna «rasism» som flödar i öppen dager.

Anispastillens namn syftar på inget annat än dess färg, och man likställer poetiskt produkten med en sotare som rensar svalget. Huruvida butiksoligarken väljer att lyssna på kritiken är oklart, då den typen av vänsterblivna kränkthetsspasmer inte längre är riktigt à la mode. Bättre att slänga ut gaphalsen än halstabletten, tycker jag!

Kategorier
Kultur Politik Ryssland Språk

Barnbarnen talar ryska?

Regimen kommer hädanefter att lägga 3.5 % av BNI på militärt försvar, med en option om ytterligare 1.5 procentenheter om den förlegade försvarsalliansen Nato skulle kräva så. Det är för övrigt inte bara Tidöregimen, utan hela åttaklövern är faktiskt överens om saken.

Tycker man annorlunda hör man därför uppenbarligen till en minoritet, som kanske inte riktigt begriper de «allvarstider» vi sägs befinna oss i. Alternativt är det så att majoriteten inte alltid har rätt, vilket också skulle kunna formuleras som att majoriteten faktiskt nästan alltid har fel.

Om detta kan man tycka vad man vill, men faktum kvarstår emellertid att regimen med brett parlamentariskt stöd väljer att slösa skattebetalarnas medel på meningslös upprustning, samtidigt som arbetslösheten är rekordstor och tillväxten obefintlig. Man kunde inte ha ett mer felaktigt fokus.

Den allt mer senildementa finansministrinnan Svantesson uttrycker saken som att reformen genomförs på det att «våra barn och barnbarn inte ska behöva lära sig tala ryska», en löjlig metafor som uttrycks bakom en pulpet på vilken det vanligen står «Government of Sweden» på ett visst imperiespråk som barnen förväntas kunna tala.

Nu har det sedan drygt två sekel tillbaka aldrig förelegat någon risk för att Ryssland ska invadera och än mindre kunna kontrollera Sverige, och den risken har inte ökat i nutid. Däremot riskerar Sverige att anfallas av ryska robotar vid en bredare konflikt, eftersom man har valt att häva neutraliteten och ingå i en förlegad försvarsallians – egen förskyllan ligger bakom det försämrade säkerhetsläget.

Ryska är det därför även framgent bara bildade personer som kommer att tala, en allt mindre kulturell elit som bemästrar främmande språk andra än engelska, som mandarin och stora europeiska språk som spanska, franska och tyska. Vad barnbarnen än kommer att tala är det därför inte ryska, alldeles oavsett den politiska utvecklingen, eftersom Ryssland helt enkelt inte har en sådan ambition och allra minst förmåga att genomdriva en sådan kulturimperialism.

Ändå har man kanske rätt i att barnbarnen inte kommer att tala svenska, eftersom svenskar snart är i minoritet i sitt eget land. Det är också så att modersmålet är i fritt fall då barn och unga inte längre läser böcker och därför inte kan uttrycka sig ordentligt då skolan förfaller och föräldrarna undandrar sig ansvar.

Till yttermera visso har blattesvenskan stort inflytande i populärkulturen, inte minst genom statsmediernas försorg i form av att propagera för förortsrap på rinkebysvenska, förstås vid sidan av det helt enformiga spåret med engelskspråkig kultur. De allt mindre svenska barnen lär därför i framtiden tala något slags svensk creole med arabisk prosodi och engelska slanguttryck inmixade här och var. Keff värre!

Det finns alltså områden som vore betydligt mer värda att satsa på än nya ståldildos till militären, och ett givet sådant gäller kulturell upprustning av nationen, på det att våra barn och barnbarn fortsatt ska kunna tala svenska. Men då måste man först förstå vilken invasion det är som faktiskt pågår, istället för att fantisera om en som aldrig kommer att inträffa. Den invasiva arten kommer inte österifrån.

Invasion är inte alltid av det uppenbara slaget…
Kategorier
Kultur Matematik Politik Språk

Skolfärs med hackade betyg

Ekonomistudenter kan inte räkna, dundrar några företrädare för ekonomiutbildningar på en debattsida i kommerspressen, med underförstådd ansats av att äska ytterligare bidrag för att kompensera för bristen. Men dels är det knappast någon nyhet att sådana brister föreligger bland högskolestuderande, och dels angriper man fel problem.

I själva verket har förkunskaper i matematik sjunkit stadigt sedan 1960-talet, och förmodligen tidigare än så, enligt de diagnostiska prov som tekniska högskolor ger varje år till nyantagna studerande. Som konsekvens anordnas även en «repetitionskurs» i gymnasiets matematik.

Men för dessa ekonomistuderande är situationen mer prekär än så, eftersom man inte ens behärskar grundskolans (!) aritmetik. Man uppges ha problem med att avrunda eller omvandla decimaltal till motsvarande procentsats, brister som nog inte kan avhjälpas med en förberedande kurs. Krasst uttryckt har dessa personer inte i den högre utbildningen att göra.

Brister föreligger inte heller bara i matematik, utan även i svenska språket. Det visar sig att högskolestudenter ofta har problem att uttrycka sig på grammatiskt korrekt svenska, ett problem som numera även omfattar lärarkåren (!), som ett elementärt resultat av att sådana brister fortplantas och successivt urholkar akademin. Detta samtidigt som nyanalfabetism breder ut sig i landet, inte minst till följd av invandring.

Inte nog med det, studerande i nyare generationer förmår inte heller läsa böcker, eftersom man aldrig har tränats i färdigheten. Som ett resultat klarar man inte av att ta in längre texter, utan överbelastas när textmassan överskrider 140 tecken eller så. Detta är uppenbarligen till men för den som vill läsa digra luntor med tung akademisk text.

Förfallet i utbildningen, på alla nivåer, är alltså massivt. Men eftersom «alla ska med» är den folkpartistiska lösningen att helt enkelt ta bort betyget F, eftersom underkänt i något visst betyg utgör ett effektivt hinder för någon att läsa vidare. Det gäller naturligtvis särskilt svenska och matematik, kunskaper förutan vilka man nog bör satsa på någon mer praktisk karriär.

Här noterar man emellertid högre risk för arbetslöshet, självmord, kriminalitet och andra negativa konsekvenser av underkända betyg, varför man istället avser avveckla nuvarande beygsskala och ersätta den med en tiogradig variant. Medelbetyget ska därmed ges större vikt än betyg i enskilda ämnen, med given konsekvens att ekonomi- och andra studenter kommer fortsätta att sakna verkligt grundläggande behörighet.

I praktiken blir betygen meningslösa, och den meritokrati som aldrig riktigt har funnits i Sverige utraderas fullständigt. Det är ett resultat av att klåfingriga folkpartister och andra ständigt och jämt pillar i betygssystem och andra företeelser i skolan, istället för att ge långvarigt stabila förutsättningar.

Annodazumal (1800-talet) förelåg en betygsskala A, B, C, D, men den befanns sedermera vara otillräcklig, varför en mer fingradig variant A, a, AB, Ba, BC, C infördes, inte sällan med än mer finkornig variation medelst +, – och ?. Under 1960-talet etablerades istället en sifferskala 1–5, som på objektiva grunder kan sägas vara den mest praktiska, dels för att man enkelt kan ta fram ett medelbetyg, och dels för att en finare indelning är meningslös. Sifferskalan var dock relativ, vilket inte fungerar på högskolan där man inte har ett slumpmässigt urval (man har motiverade studenter) och därför inte heller normalfördelning.

Men prussiluskorna i Folkpartiet gav sig inte, utan insisterade på ännu en intetsägande betygsreform, vilket under 1990-talet gav skalan MVG, VG, G och IG, i vart fall på gymnasiet. I grundskolan nyttjades dock inte IG, eftersom «alla ska med» utan krav. Brister vidmakthålls och fortplantas därmed upp i högre årskurser, tydligen ända in i högskolan.

Under halvannat decennium har nu gällt skalan A–F, vilket så att säga sluter cirkeln och återtar 1800-talets bokstavsskala. Det råkar också vara en variant av den europeiska ECTS-skalan, som naturligtvis borde utgöra standard i hela unionen under tusen år – inte för att den är bäst, utan för att det just är en standard. Det enda som ständiga förändringar i betygssystem samt förekomst av lokala system renderar är enorma matriser där olika skalor översätts i varandra med varierande grad av precision.

Meritokratin måste således återupprättas, med successiv skärpning ju högre upp i utbildningen man kommer. Låt gå för att grundskolan kan ha visst spelrum, men behörighet till högskolan måste överensstämma med verkligheten. Den som inte behärskar matematik och svenska – med flera ämnen – på den nivå som krävs ska inte släppas över tröskeln.

Den som saknar förutsättningar måste istället erbjudas andra karriärvägar, och praktiska yrken måste således uppvärderas på alla tänkbara vis. Inte alla kan eller bör gå den akademiska vägen, och det är inte givet att en sådan ger bäst ekonomiskt utfall – ofta är så faktiskt inte fallet, utan det är som allt annat än fråga om efterfrågan och tillgång på marknaden.

Ständigt klåfingrigt pillande i betygssystem och andra meningslösa «reformer» har fullständigt förstört meritokratin och raserat grunderna för utbildningen.
Kategorier
Japan Kina Korea Kultur Politik Språk USA

Gulf of Trump

När jag gick i skolan för några tusen år sedan fick jag mig till livs att världens högsta berg minsann heter Mount Everest och som högst sträcker sig 8 848 meter över havet. Vi den tidens oskuldsfulla barn fick även lära oss rabbla de amerikanska delstaterna och vattendragen, samt även namnet på ännu ett «mount» i Alaska, nämligen McKinley.

Däremot erbjöds inte någon kunskap om de kinesiska provinserna och vattendragen, ej heller om andra regionala geografiska företeelser, som i förekommande fall av någon anledning var behäftade med engelskklingande namn, synbarligen efter deras «upptäckare». Öarna i Sydkinesiska sjön hade förstås legat orörda i tusentals år och aldrig påträffats av kineser, vietnameser och andra, förrän de fiffiga britterna plötsligt dök upp med sina kanonbåtar och ställde allt till rätta.

Det är i vart fall så narrativet har lagats, vilket är ett uttryck för att segraren skriver historien, i det här fallet den brittiska kolonialmakten. Det sägs att kolonialismen är till ända, men såvitt man kan förstå lär man fortfarande ut att det finns ett «mount» i Kina och Nepal vid namn «Everest», nu en meter högre, och barn lär sig alltjämt att rabbla förment viktiga amerikanska delstater och floder – men inte kinesiska.

I verkligheten heter världens högsta berg Sagarmāthā (सगर-माथा, Himmelsgudinnan) på sanskrit, Qomolangma (ཇོ་མོ་གླང་མ, Heliga modern) på tibetanska och ljudhärmande Zhumulangma (珠穆朗玛) på mandarin, det vill säga på de språk som dominerar i dessa bergstrakter. Kolonialbritterna var visserligen medvetna om dessa lokala namn, men fann det bäst att inte favorisera något, utan uppkallade istället berget efter en skotte. På den vägen är det.

Mot den bakgrunden kan man enklare förstå rabaldret kring Mexikanska golfen, som den amerikanska regimen under Trump numera kallar «Amerikanska golfen». Det där «mountet» vi lärde oss heter McKinley stöptes 2015 om av dåvarande presidenten Obama till «Denali» för att hedra ursprungsbefolkningens term, men har nu åter bytt namn till McKinley – även om man i Sverige aldrig brydde sig om detta skifte.

Geografiska företeelser byter alltså namn titt som tätt, och vad som blir «internationell» norm (främst i Västvärlden) beror på vilket normgivande inflytande makten i fråga har. Numera är den brittiska och amerikanska styrkenivån reducerad, även om äldre paradigm lever kvar som koloniala rester. Ja, hela Nord- och Sydamerika är förstås en kolonial företeelse med grund i slaveri och folkmord, även om man faktiskt har bevarat en stor mängd lokala geografiska platsnamn.

Vad man kan slå fast är att varje suverän nation kan ha sin alldeles egen uppsättning namn på företeelser världen över, och «Gulf of America» är i det avseendet inte alls uppseendeväckande. Liknande tvister föreligger överallt i världen, även i våra trakter.

Vi, danskarna och tyskarna kallar det Östersjön, för att havet ju ligger öster om Sverige – duh! Det gör även finnarna (Itämeri), trots att innanhavet ur deras synvinkel ligger västerut – det är en annan kolonial historia. Men för de flesta andra heter det Baltiska havet i någon tappning, och man har då en annan referenspunkt.

Motsvarande problematik finns kring Japanska havet (日本海, Nihon kai), som av koreanerna kallas Östhavet (동해, Donghae) eller till och med Koreanska österhavet. Sydkinesiska sjön är egentligen en europeisk kolonialterm, och i Kina heter havet kort och gott Söderhavet (南海, Nanhai), för att det ligger söder om Kina. Men det ligger samtidigt öster om Vietnam, varför det där kallas Östersjön (Biển Đông).

Samma problematik finns inte kring neutrala termer som Gula havet, Svarta havet, Röda havet eller Vita havet, varför man kanske kan finna en konsekvent och bestående lösning gemensam för alla genom att undvika att uppkalla platser efter personer, länder och väderstreck. Britterna kunde exempelvis ha tagit fasta på betydelsen av Qomolangma och nyttjat en engelsk översättning, och på samma sätt ha förfarit med de öar i Sydkinesiska sjön som på flertalet lokalmål betecknas Sandöarna.

«Amerikanska golfen» kommer det nog aldrig att kallas av andra än USA, och risken är påfallande att administrationer av olika kulör kommer att bolla namnfrågan fram och tillbaka, även gällande det där «mountet» i Alaska. Det blir omständigt för amerikanska karttjänster, men kanske ska vi ända vara tacksamma för att det inte rör sig om namn som «Gulf of Trump» eller «Mount Trump», termer värdiga en megalomanisk personlighet av Trumps kaliber.

America, Ameriworld, Ameriverse…