Kategorier
Kultur Politik Språk

Feminister är inte människor

Nyspråk används i romanen 1984 för att beteckna Partiets strävan efter fullständig tankekontroll, inte minst genom att begränsa det språkliga utrymmet och ständigt omdefiniera ords betydelse. Men samma politiska process försiggår i den konkreta verkligheten i detta nu, som av en händelse av samma socialistiska vänster som i 1984 representeras av Partiet och Ingsoc.

Det rör sig dels om wokevänsterns strävan att retuschera litteraturhistorien genom att radera ord som «neger», eller rent av att redigera historien som sådan genom att i ikonoklastisk anda eliminera statyer och andra minnesmärken av personer som i nutiden förstås som «rasistiska», exempelvis Carl von Linné.

Men det handlar även om att stöpa om språkets mer elementära byggstenar, som att införa märkliga «könsneutrala» neopronomen eller att på annat vis göra språket «könsneutralt». Man (!) menar här från den rödgrönrosa vänsterns sida att «mansnormen» är förhärskande i samhället, och att detta inte minst uttrycks genom språket.

På förekommen anledning har man (!) inom den socialistiska fackvänstern och i en rad kommunstyrelser frångått sin tjänsteplikt att sträva efter invånarnas väl och istället ägnat sig åt etymologiskt dilettanteri, exempelvis genom att förorda glosor som «tjänsteperson» istället för «tjänsteman» i de dokument som omgärdar verksamheten.

Detta är förstås en blåkopia på motsvarande lexikaliska arbete som bedrivs i 1984, och därtill i exakt samma anda. Man (!) förstår inte att -man har just betydelsen «person» i dylika sammansättningar, och inte på något vis betecknar en manlig individ. Men eftersom den feministiska vänstern är allergisk mot män, går man till angrepp mot alla väderkvarnar som andas minsta spår av manlighet.

Om man (!) verkligen vill fullfölja snarare än att provocera med en löjlig symbolfråga, handlar det emellertid i grunden om ett grannlaga arbete som knappast låter sig genomföras i praktiken. Att vi svenskom skulle börja prata om *sjöpersoner istället för sjömän kommer helt enkelt inte att ske, och inte heller att vi benämner brandmän *brandpersoner.

Vi kommer att fortsätta bemanna verksamheter, om det så är med idel kvinnor, och man kan svårligen föreställa sig att allemansrätten ersätts med någon feministisk neologism. Andra ord är problematiska av andra skäl, som huvudman, då alternativet huvudperson redan existerar med annan betydelse.

Fransmän och engelsmän lär fortsätta vara vedertagna begrepp, snarare än *franspersoner eller engländare. Så även fackman, statsman, förman, gärningsman, spelman, rorsman och ålderman, likväl som alla andra etablerade former med suffixet i fråga. Tanken att kreti och pleti för varje sådant ord skulle ersätta med ett latinskt inlån person med exakt samma betydelse är helt enkelt vanvettig.

Etymologi berättar om vårt kulturella ursprung, som vi inte kan avhända oss utan att förlora vår identitet.

Särskilt huvudbry lär kommunisterna få med begrepp som mänskliga rättigheter, då människa och mänsklig är elementära avledningar av ordet man, i den helt könsneutrala betydelsen person. Är radikalfeminister månne inte MÄNniskor?

Besläktade företeelser är begrepp som humanitär, med samma urindoeuropeiska eymologiska rot, avlett från latinets homō, som i allt väsentligt är identiskt med det germanska man. Human är således en kognat till mänsklig, men via latinet snarare än urgermanskan. Humanism har förvisso aldrig varit en socialistisk paradgren.

Annat släktskap är ord som humus, det vill säga jord. Här har vi alternativt det germanska ordet weraldiz, eller värld som vi numera säger, där förledet wer- betyder just manvärld betyder ordagrant mansålder. I fornengelskan talade man om werman respektive wifman för man och kvinna, med -man åter i den strikt könsneutrala betydelsen person. I den mån ordet man har antagit en könad dimension, är det just för att inlån som person har nyttjats i dess ställe, eller som kontrast till strikt könade begrepp.

Säkerligen har det funnits och finns alltjämt något slags «mansnorm», men det har ingenting med språket att göra. Etymologin är fullständigt glasklar i detta avseende, och samtida «nytolkningar» från den feministiska vänsterkanten ändrar inte på detta faktum. Socialisterna borde återgå till konkreta politiska reformer istället för att peta i något man inte begriper sig på och som inte har den minsta praktiska betydelse för jämställdhet.

Språket är den företeelse som bär upp kulturen, och när man försöker genomdriva så radikala ingrepp i tungomålet raserar man den struktur som utgör grunden för vår kommunikation. Helt avsiktligt, naturligtvis, i syfte att förvirra och kontrollera. Låt inte socialisterna manipulera dig sålunda.

Kategorier
Asien Korea Kultur Språk

Nobelrepresentation

Det tog 123 år, men nu finns Korea och det fantastiska koreanska språket äntligen på kartan även med avseende på Nobels litteraturpris. Detta sedan Akademiens ständige dörröppnare förkunnat att Han Gang (한강) erhåller priset 2024, till den självutnämnda kulturelitens totala förvåning.

Inte heller i år blev det Can Xue, men väl en kvinnlig östasiatisk författare, och de är alltid roliga att läsa. Han Gang har jag aldrig läst, men vet att det kommer att bli underhållande när jag nu skrider till verket att plöja några av hennes verk.

Sedan några år tillbaka jobbar jag mig igenom nobelpristagarna bakåt i tiden, men det är en grannlaga uppgift som kommer att ta än fler år i anspråk, särskilt vid parallell läsning av en stor mängd annan litteratur. Varje nytt nobelpris innebär således ett litet avbräck i rutinen.

Verk av Han Gang (한강).

Det här med representation är ett tema som ständigt är aktuellt, särskilt avseende könsfördelningen bland pristagare, i vart fall för den radikalfeministiska vänstern och dess mediehus, från statstelevisionen till penisstorlekstabloiderna. De kan då glädja sig med att kvinnorna faktiskt leder under 2020-talet med 3–2, även om man allt som allt bara har kammat hem 18 av 121 litteraturpris, eller 15 %.

Vad pristagaren har mellan benen är dock helt oviktigt, och meritokratin är den enda parametern av intresse. Här finns en del biologiska faktorer som har bäring på elitens komposition i könsmässigt hänseende, och dem kan man inte bortse från. Den dag Nobelpriset låter kvotera in förment förfördelade grupper tappar man anseendet helt och hållet. Det sagt finns inget alls som hindrar kvinnlig dominans i just litteratur, då kvinnor generellt har bättre språkförmåga.

Representation är ändå inte oviktigt, och en mer relevant sådan avser härkomst, kultur och språk. Man kan kanske förvänta att ett svenskt, europeiskt och västligt pris har en viss bias som resulterar i viss överrepresentation av svenska, europeiska och västliga priser, men i ett globalt tidevarv blir den snedfördelningen allt mer belastande för Akademiens vidkommande, särskilt när den är så grotesk till omfattningen.

Det är således inte bara koreanska som har misshandlats av Akademien, utan även hindi/urdu med dess 415 miljoner talare, vietnamesiska (85 miljoner), persiska (62 miljoner) med många fler. Dessa kulturer skulle alltså inte ha frambringat ett enda författarskap värdigt ett nobelpris.

Språklig representation bland litteraturprisen.

Statistiken berättar att 112 av 121 priser (92.6 %) omfattar litteratur på indoeuropeiska språk, medan språkfamiljen i sig täcker 45 % av världens befolkning. Överrepresentationen är således 2.3-faldig. Inom familjen är det inte oväntat germanska språk som dominerar med 61 priser (50.4 %), med en överrepresentation om 7.8 gånger. Nederländska är dock av någon märklig anledning inte representerat.

Romanska språk samlar 35 priser (28.9 %), vilket är en överrepresentation om 2.4. Därefter följer baltoslaviska språk med 13 priser (10.7 %) och 3.1x, grekiska med 2 priser (1.7 %) och 9.8x överrepresentation, samt bengaliska med ett enskilt pris (0.8 %) och en underrepresentation om 0.68x. Även uraliska språk med 2 priser (1.7 %) och 5.3x är överrepresenterade, tack vare Finland och Ungerns respektive priser.

Det enda språk som i statistisk mening är välrepresenterat är Japan, med 2 priser (1.7 %) och 1.03x. Med Han Gangs pris för i år hamnar koreanska på 0.86x underrepresentation, men om Sydkorea skulle kamma hem ännu ett pris, blir det istället en överrepresentation.

Bland underrepresenterade språk finner vi utöver hindi och persiska framförallt kinesiska, med hela 0.087x i underrepresentation. Siffran innebär att det skulle krävas 11.5 gånger fler pristagare för att kinesiska skulle nå paritet med 1x, eller sammanlagt 23 pris istället för de 2 som faktiskt har delats ut.

Jämför vi istället med svenskans 7 priser (5.8 %) och 42x i överrepresentation, skulle det krävas 960 kinesiska pristagare för att matcha det svenska litteraturundret. Ett annat sätt att uttrycka detta är att det svenska litteraturområdet enligt Akademiens synsätt är 480 gånger mer relevant än det kinesiska, vilket nog inte har så mycket med verkligheten att göra. Än mer prekärt är saken för de indoiranska språken, som är 945 gånger mindre relevanta än det svenska, med ett enda pris (Rabindranath Tagore, 1913, bengaliska).

Eftersom detta är Asiens århundrade borde vi därför framgent se en strid ström av asiatiska författare erhålla litteraturpriset, och om det huvudsakligen är kvinnliga författare slår man två representationsflugor i en smäll.

Kategorier
Kultur Politik Språk Vetenskap

PK-redigering av floran och faunan

För en del år sedan beslöt en ornitologisk förening förändra taxonomin för fåglar med «rasistiska» namn, som negerfink, kafferseglare och zigenarfågel. Det gjorde kanske gott i själen hos dem det berör att på så sätt godhetssignalera att man tar krafttag mot rasismen, även om nog ingen i verkligheten tog anstöt av hävdvunna namn av det slaget.

Men den rättfärdiga kampen är ingalunda vunnen, utan många slag kvarstår innan man har redigerat hela taxonomin. Nu har internationella botaniska kongressen haft votering i ärendet, varvid man har beslutat att på samma sätt eliminera «rasistiska» namn i växtriket. Exempelvis kommer Erythrina caffra hädanefter att heta Erythrina affra, där suffixet affra ska förstås som «från Afrika».

Caffra härleds i sin tur från arabiskans kaffār (otrogen), med syftning på ickemuslimska afrikaner. I överförd betydelse «svart», som i det svenska kaffer. Caffrarne äro starke, korthårige, ha tjocka läppar, inböjd näsa och äro svarte, som Linné beskrev saken.

Omkring 300 arter omfattas av kafferbegreppet, och samtliga kommer att förlora den inledande konsonanten c. Även arter i släktet Hibberta kommer att inkluderas i reformen, då namnet syftar på en engelsk slavägare vid namn George Hibbert. Det är en form av vetenskaplig bildstormning, i analogi med extremvänsterns rasering av «rasistiska» statyer och annan anakronistisk redigering av kulturen och språket.

Botanist studerar Erythrina caffra.

Zoologin utanför ornitologin bjuder dock alltjämt motstånd, och menar att attityder kommer och går, och man kan inte hela tiden förändra namn på grund av modenycker. I själva verket är flera hundra tusen arter uppkallade efter personnamn, eller omkring en femtedel av hela faunan. Härav kvarstår arter som Anophthalmus hitleri (efter en viss Adolf Hitler) och Hypopta mussolinii (efter en viss Benito Mussolini).

Helst skulle väl vänstern vilja ha exklusiv rätt att välja lämpliga namn, som Karl Marx för en viss geting, Ho Chi Minh för skalbaggar och spindlar, eller favoritmuzakartisten Taylor Swift för spindeln Castianeira swiftay. Hur det är med skalbaggen Rhyzodiastes xii (efter Xi Jinping) är mer oklart, medan Aptostichus barackobamai (efter Barack Obama) är en given hit i det vänsterliberala PK-klägget.

Varken Trump eller Putin har hittills förärats en egen art, men däremot Klimat-Greta (Nelloptodes gretae) och Voldemort Zelenskyj (Ausichicrinites zelenskyyi), som båda kan komma att tolkas radikalt annorlunda i den framtid vi inte vet någonting om. Att ständigt redigera det förgångna för att passa en ängslig nutid är alltså en sällsynt dålig idé, och ett aldrig avslutat projekt.

Entomolog undersöker Anophthalmus hitleri.
Kategorier
Kultur Språk

Godvillig kulturimperialism

Tvenne socialliberala blaskor publicerar tätt inpå varandra ett par ledare i ämnet svengelska, med andemeningen att det är tämligen töntigt att nyttja en amerikansk vokabulär för att framstå som mer raffinerad. I den ena får man veta att Gôtelaborgs centralstation föreslås få namnet «Göteborg grand central» (!!) i analogi med amerikanska motsvarigheter. Skämskudden kommer med ens fram.

Vi har varit inne på det tidigare, och för en gångs skull har folkpartisterna rätt. Undertecknad står allra längst fram i kön för att förorda kunskaper i främmande språk, inte blott engelska, utan så många som möjligt, för att det dels ger en inkörsport till andra kulturer och dels stärker kännedomen om modersmålet.

Men på en och samma gång måste det svenska modersmålet värnas från främmande tillskott som inte tillför något nytt, utan blott ersätter befintliga ord. Ett annat förhållande rådde då plattyskan och senare franskan erbjöd nya termer för moderna företeelser då Sverige långsamt anslöt till kontinenten, och på samma sätt var vi dåtilldags i en socioekonomiskt underdånig position gentemot Hansans kontinentala herrar.

Så icke gentemot jänkarna, mot vilka vi har ett tämligen barockt förhållande, som allena grundar sig på film och annan kultur. Svenskarna har köpt illusionen om Amerika, men förstår inte hur landet ligger i verkligheten, till skillnad från oss som har verklig bakgrund i det dystopiska amerikanska samhället.

För egen del är engelska i princip arbetsspråk och även principiellt föredraget språk numera, men det skulle för den skull aldrig falla mig in att kommunicera med en svensk eller i förekommande fall person av annan nationalitet på engelska, om jag förstår dennes språk. För mig framstår det som att man har underkastat sig en annan kultur och avsagt sig sin egen, och med sådana personer har jag inget gemensamt och heller ingen som helst respekt.

Ändå är det kutym att HR-nissar och andra läskiga figurer kommunicerar just på imperiespråket, kanske av lathet och under täckmantel av ett «koncernspråk». Sådant går direkt ned i papperskorgen, särskilt som alstren andas en synnerligen arrogant ton, dessutom under den imbecilla föreställningen att man skulle ha en särskild begåvning i ämnet.

I verkligheten bryter 99.5 % av svenskar tämligen grovt, utan att förstå att så är fallet, och under den infantila tron att man är något slags världsmästare i engelska. Det är en tantaliserande tanke att en sådan assertativ attityd skulle kunna vara konduciv för den vidare dialogen, men så är obviöst inte fallet.

Jag går gärna ned mig i engelska och andra språk och deras respektive utveckling i minsta detalj, men jag vinnlägger mig samtidigt om att ha vattentäta skott språken emellan och att någorlunda konservera det egna målet, inte minst för att bevara den historiska kontinuiteten och värna den egna kulturen – i annat fall är vi koloniserade och utsatta för andras kulturimperialism.

Jackson Crawford samtalar med en svensk forskare om rökstenen, och i denna internationella kontext är engelskan det naturliga språket. Men samtidigt är rökstenen ett exempel på svenskans snabba förändring under blott tolv hundra år, och ingen svensk utan specialkunskaper kan numera förstå textens innebörd. Av det skälet bör man ha en konservativ hållning gentemot modersmålet.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik Språk

Förbjudna ord: negerordet

Fulaste orden i svenskan har korats i en opinionsundersökning, uppger statsmedier, utan att för den skull ange vilket ord som toppar listan. Termen i fråga har nämligen i etablissemangskretsar antagit en valör av så negativ art att den tydligen inte längre kan uttryckas i klartext, utan eufemiseras med «n-ordet».

Det rör sig alltså återigen om ordet neger, som i en importerad diskurs av wokeism har fått klä skott för rasism och allehanda negativa företeelser, i likhet med det amerikanska «N word». Det senare syftar emellertid som bekant på ordet nigger, som inte alls motsvarar det neutrala svenska ordet neger.

Vi har därför att göra med en social hyperkorrektion, med motsvarigheter i hur man benämner zigenare och på senare tid även finnar (!) och andra folkslag. Med eufemismer är det emellertid så att kedjan av termbyten aldrig upphör så länge det för subjektet i fråga finns en underliggande negativ denotation, varför ansatsen på det hela taget är meningslös.

Undersökningen i fråga är publicerad i Språktidningen, men lämnar tyvärr mycket i övrigt att önska. På uppdrag av Novus har man i intervjuer om tusen personer funnit att 32 % av respondenter anser att neger är det fulaste ordet i språket. Därefter följer hora (21 %), horunge (17 %), fitta (11 %), svenne (!) (5 %), kuk (3 %) samt idiot (1 %). Frekvensen följer efter en inledande omgång där man vaskat fram toppkandidater med spontana svar.

Vän av ordning undrar nog emellertid om inte pedofilhora, sprutluder, horfitta, pedofil, negerhora, tjackhora och motsvarande kombinationer är flera ordningar värre än de milda tillmälen som förekommer i listan, oaktat att neger inte ens är ett sådant utan alltså ett neutralt ord? Hur är det med tjackpundare, kuksugare, fittnylle, rövknullare med flera?

Ska man av denna märkliga undersökning därvid dra slutsatsen att zigenare trots allt inte behöver ersättas med rom, resande eller EU-migrant så som den politiskt korrekta diskursen gör gällande, och att vi istället bör utöka hetslagstiftningen med nedsättande invektiv mot svenskar (svennar)?

Förvisso är det så att språket är statt i kontinuerlig förändring, varvid ord ändrar såväl denotation som konnotation. Exempelvis hora har samma etymologi som ordet kär, och har alltjämt en sådan affektiv klang vänner emellan. På samma sätt används nigger i afroamerikanska miljöer sålunda, ett ord som en gång faktiskt föreslogs ersätta negro som mer neutralt.

Därmed är det inte förvånande att diskrepanser föreligger generationer emellan, varvid äldre personer alltjämt ser neger som en högst neutral term av beskrivande art utan känslomässig valör. Det är först i sammansättningar som negerjävel som ordet antar en negativ valör, medan bakverk som negerboll och negerkyss uppenbarligen har en mer positiv.

Det är således främst den yngre generationen av lättkränkta snöflingor som ser ordet neger som nedsättande, vilket bara är ägnat bevisa att indoktrineringen i vänstervriden wokeism fungerar som avsett. Naturligtvis är det samma generation Z som har störst benägenhet att nyttja neopronomen som hen och andra woketermer.

Inte oväntat finns därmed även en politisk dimension, varvid den rödgrönrosa falangen med wokeism som doktrin står på barrikaderna för att förändra språket i för dem önskad riktning. På andra sidan står en traditionalistisk höger som motsätter sig sådan elitistisk social ingenjörskonst och värnar det hävdvunna språket.

För egen del sällar jag mig till den senare fraktionen, dels av frihetsliberala skäl men även av lingvistiska. Omgivningen kan ställa krav på att tilltalas respektfullt i enlighet med hävdvunna normer, men aldrig att omtalas enligt den egna tolkningen av språkliga företeelser.

Konsekvenser av denna nyordning har vi redan sett i form av att kulturen redigeras i en ny sorts kulturrevolution, i vilken opassande verk plockas bort från biblioteken eller rent av bränns, eller i andra fall förskönas i nytryckningar. Det gäller sådana klassiker som Pippi Långstrump och Huckleberry Finn, men även tämligen nya skildringar i den gängse vuxenlitteraturen, vars författare helt sonika kancelleras från dagordningen på sovjetkommunistiskt manér.

En sökning på Litteraturbanken ger 1355 träffar på ordet neger, vilket indikerar en grannlaga uppgift för etablissemangets censorer att uppdatera den moderna formen av Index Librorum Prohibitorum, men därtill kommer förstås än fler romaner av nyare snitt som inte indexeras därstädes, samt allsköns andra alster.

Utanför den svenska litteraturens domäner är «problemet» än mer omfattande, och man måste således redigera ungefär hälften av samtliga nobelprisförfattares verk för att hålla sig à jour med den samtida kulturnormen. Utanför denna framhävda elit torde förekomsten vara än mer frekvent.

Michael Strunges Nigger 2.0 hör till de verk som måste totalförbjudas, då författaren inte bara använder ordet neger, utan dessutom den nedsättande termen nigger.