Kategorier
Kultur Liberalism Politik Språk

Rör inte min neger

I samband med frågor från publiken yttrades N-ordet och vakter tillkallades. Smaka noga på den meningen. Vakter tillkallades för att «n-ordet» yttrades under en paneldebatt om äldre kultur med «rasistiska» uttryck, efter att en av deltagarna bekräftat alla fördomar om den egna etniciteten genom ett grand mal.

«N-ordet» i fråga är neger, ett neutralt ord som beyder svart, men som i en märklig överförd mening har kommit att representera rasism bland woke-vänstern. Begreppet är naturligtvis inlånat från USA, där the N-word betecknar det vanligtvis nedsättande ordet nigger. Det omfattar däremot inte det neutrala ordet negro, som närmast motsvarar det svenska neger.

Det är för all del inte första gången ett sådant debacle inträffar, utan har givna paralleller i den wokeinfesterade akademiska miljön, i vilken snöflingor till studenter känner sig «kränkta» om «n-ordet» nyttjas, även med så kallad «triggervarning». Det är samtidigt en del i den pågående västliga kulturrevolutionen, i vilken äldre kultur ska revideras och redigeras eller i förekommande fall destrueras av vänsterns bildstormare.

Förbjudna serier.

Här kan man emellertid misstänka att den förment förfördelade debattören Ghebrehawariat medvetet anställde en scen för att göra sig ett namn i Rörelsen, och han kan därvidlag sägas ha lyckats såtillvida att det blev klatschiga rubriker i stats- och kommersmedier i huvudfåran. Samtidigt blev uppträdandet närmast kalkonartat i allmogens optik, och den sortens vänsterextremism lever numera nog på lånad tid.

Kravet från invandrade element att vi måste förändra vårt hävdvunna språk är naturligtvis ohemult, och det är hög tid att ta tillbaka och värna vårt traditionella tungomål. Förvisso kan man ställa krav om att bli bemött med respekt, men man har ingen som helst rätt att definiera andras generella språkbruk – det gäller även det märkliga fenomenet kring neopronomen.

Ghebrehawariat och wokevänstern kan möjligen ha en egen uppfattning om neger och andra ord avseende betydelseomfång, men kan för den skull inte skriva andra på näsan en helt egen denotation som inte har förankring i den faktiska verkligheten. Rör inte min neger, och försök inte påverka mitt språkbruk.

Omvänd rasism.
Kategorier
Kultur Politik Språk

Babbesvenskan tar inte över

Wallah, i början Allah gjorde kaoz med himmel o jord. Jorden var chok keff, yani, djupen var kale o en gudsvind rullade fram på vattnet. «Sho bre, tänd lyset!» Aboow, vart ljus. Inshallah, o Mannen tyckte de va halal, yani, han delade lyset från mörkret. Allah sa lyset var dag o mörkret han sa var natt. Händish kväll och morgon, första dan. Mannen sa: «I vattnet ska va en dom, som ska dela vattnet.» Så händish. Gud gjorde domen och skilde vattnet under och över domen. Mannen sa domen var himlen. Yalla, händish kväll och morgon. Det var den andra dan, o Allah chillade.

Så kanske bibelen kan komma att inledas i nästa utgåva, om den av islam och woke inspirerade statskyrkan får bestämma. I vart fall menar en lingvist i ett reportage i statsteve att förortssvenskan sprider sig till standardsvenskan, och att den senare därför får förändrad prosodi, i riktning mot mindre rytmisk kontrast.

Men det kommer dock inte att ske, helt enkelt för att rinkebysvenskan är en lågstatusvarietet som stannar i de domäner där den praktiseras. Det hjälper inte att statsteve med avsikt låter sådan bruten förortssvenska basuneras ut av inkvoterade element i syfte att förbättra «representationen», utan det leder mest till förargelse och att man lämnar kanalen för annat.

Förvisso kan fortsatt massmigration och än mer misslyckad integration småningom leda till en kritisk massa även i språkhänseende, men i en sådan bisarr utveckling förändras inte svenskan, utan ersätts av arabiska, i likhet med hur det språket har erövrat stora delar av Mellanöstern. Egyptier är alltjämt egyptier i etnisk mening, men pratar erövrarnas språk.

I normalfallet förblir därför babbesvenskan ett randfenomen i förorten, och den har inga förutsättningar att spridas till befolkningen i stort. Detta även om svensk ungdom tar till sig något av den av statsradion upphöjda gangsterrappen, ty detta blir då som brukligt en typ av kortlivad slang som inte i grunden rubbar språkets elementa, enkannerligen inte dess prosodi – som man får med modersmjölken och därför inte är föremål för förändring.

Inshallah! Statskyrkan arbetar hårt på att ghettoisera verksamheten.

I stort har vi heller ingen blandning av befolkningen, utan isolat och enklaver i utanförskapsområden. I den mån invandrare upptas i majoritetsbefolkningen är det för att dessa aktivt strävar efter att bli svenska i kulturell mening, varvid särskilt barnen tar till sig standardsvenskan och annan svensk kultur på bekostnad av blattekulturen.

Så vad är då prosodi? Det är ett språks satsmelodi, dess rytm och dess betoning på enskilda morfem. Inte alla språk har sådan betoning, och föga förvånande saknar arabiska denna egenskap. Därför har araber svårt att lära svenska, på samma sätt som svenskar har svårt för tonspråk som kinesiska – det är språkliga egenskaper som ligger utanför modersmålets register.

Modern svenska karakteriseras av en egensinnig prosodi, i vilken betonade morfem har olika duration. Exempelvis är den banan man äter inte samma sak som banan man åker på. I det första fallet har vi bana:n med kort vokal V på första stavelsen och lång vokal V: på andra, och i det andra ba:nan med lång vokal V: på första stavelsen och kort vokal V på andra.

Till yttermera visso följs alltid en lång vokal V: av en motsvarande kort konsonant K, medan en kort vokal V alltid följs av en lång konsonant K: i de båda mönstren V:K och VK:. Fornsvenskan hade härvidlag större frihet, med VK och V:K: som ytterligare alternativ, för övrigt mönster som alltjämt återfinns i finlandssvenskan och därför ger den dess särskilda karakteristik – finlandssvenska är alltså inte bruten svenska, utan svenska med annan prosodi av äldre snitt.

Betrakta exempelvis orden boka och bocka, där det förstnämnda har en lång vokal o och en kort konsonant k (V:K), och det senare en kort vokal o och en lång konsonant k (VK:), uttryckt med ck i skrift. Fler exempel är mata / matta, sura / surra samt puta / putta.

Därtill kommer förstås tonaccent, med uttalsmässig skillnad i ton för olika ord. And är en fågel och ande är ett spöke, och i bestämd form har vi här ánden (grav accent) respektive ànden (akut). Stégen man tar uppför stègen betecknar ett annat sådant par. Men utan sådana jämförande par kan det vara svårare att förstå tonaccent, och man måste således lära sig rätt accent för varje svenskt ord – exempelvis känsel (grav) och pensel (akut) har olika accent, vilket förvirrar andraspråksutövare.

Duration och tonaccent är således vad som ger den sjungande satsmelodin i svenskan. Utan dessa karakteristiska element får man en enformig och robotartad satsmelodi med «staccatorytm» och felaktig betoning, det vill säga babbesvenska.

Förutsättningarna för en invandrad arab att i vuxen ålder lära sig perfekt svenska är i det närmast obefintliga, medan invandrare från andra språkfamiljer kan ha större framgång. Jag känner personligen en kinesisk kvinna som har lärt sig helt perfekt svenska i vuxen ålder på bara ett par år, vilket är möjligt om man har en språklig bakgrund i ett tonspråk som mandarin. Även talare av andra germanska språk kan med rätt ansträngning lära perfekt svenska.

Det omvända förloppet, att svenskar skulle ta till sig av en sociolekt eller varietet som präglar utanförskapsområden, kan alltså bara ske bland barn och ungdom i dessa miljöer, och för att det ska spridas till majoritetskulturen krävs att ett större antal utövare av babbesvenskan blir stilbildande och tongivande i etablissemanget, så till den grad att hävdvunnet språk trängs ut. Oddsen för det är astronomiska.

Även statsmedierna söker uppnormera blattekulturen på olika vis.
Kategorier
Asien Europa Japan Kina Kultur Språk

Kinesisk long

龍 Drakens år – 龙年longnian – är nu inlett i kinesisk och östasiatisk kultur, och för all del även i delar av västerländsk. Det är det mest magnifika av de tolv djuren i den kinesiska djurkretsen och bland andra mytologiska kreatur, med en förskräcklig mängd varianter till havs och på land.

Från kinesiskt håll finns numera en uttalad ambition att slå vakt om inhemska namn och begrepp för kinesiska företeelser, exempelvis att benämna Tibet med termen Xizang, och en liknande diskurs finns kring den kinesiska draken. Detta för att drakar i öst och väst är väsensskilda.

Den moderna västliga draken, sprungen ur medeltidskultur, gestaltas undantagslöst som en flygande och eldsprutande best som måste tas av daga som en fiende, så som förtäljt i legender som Sankt Göran och draken, Tors kamp med midgårdsormen Jörmungand och Sagan om ringen.

I kontrast är den kinesiska draken en beskyddare och en benägen varelse som är människans bästa vän, och den kan varken flyga eller spruta eld. Däremot är den kraftfull och ett värn mot fiender från alla håll och kanter, och av det skälet har den kommit att utgöra maktens symbol i imperier och länder i Östasien. Drakens närvaro signalerar trygghet.

Orientens och occidentens drakar har inga beröringspunkter i övrigt, annat än att utgöra två varianter av en tämligen global drakmyt. Drakar förekom redan i kulturen Yangshao (仰韶) för sju tusen år sedan, men var då något annorlunda beskaffade, som en blandform av ormar, krokodiler, fåglar och andra djur – den ursprungliga kinesiska draken kunde flyga. Den vinglösa imperiedraken är av mer «modernt» snitt, från Tang (唐, 618–907) och framåt.

Västdrakarna har som allt annat sina förlagor i Mesopotamien, Egypten och sedermera Grekland, som ormliknande kreatur. Man spekulerar i om generell fobi gentemot ormar ligger bakom den universella drakmyten, men det motsägs alltså av att den kinesiska draken inte är förknippad med sådan rädsla.

En annan hypotes hävdar att fossil av dinosaurier ligger till grund för uppkomsten av myten, vilket förmodligen är mer riktigt. Kina har ymnig förekomst av sådana fossil («drakben»), som ofta har nyttjats i traditionell kinesisk medicin. Mot det talar att våra skandinaviska drakar tycks sakna en sådan koppling, men det förutsätter då att myten har uppstått i Skandinavien – den är förmodligen importerad från stäppkultur som resten av den nordiska mytologin.

Nå, det kinesiska förslaget är att benämna den kinesiska draken lóng, efter pinyin för tecknet i fråga – traditionellt 龍, förenklat 龙. Sedvanlig språkförbistring gör att en anglodominerad värld dock skulle tolka detta som det engelska ordet long, varför man får förtydliga med den alternativa stavningen loong (/luŋ³⁵/) för att markera rätt vokalljud.

Det är emellertid en dålig idé, som inte heller den kommer att få fäste. Dels för att det ändå är en drake i mängden, om än med kinesiska kännetecken, och dels för att liknande drakar förekommer i grannkulturerna, i grunden samma drake men med annat uttal: i Japan りゅう (ryū) för den kinesiska, med ett annat förenklat tecken, eller たつ (tatsu) för den specifikt japanska.

Den kinesiska draken står stark ändå, och det bereder inga problem att skilja de båda varianterna åt. Det tycks vara tämligen allmänt känt att det rör sig om olika kulturella fenomen, om än i liknande förpackning, och även i Väst betraktas den kinesiska draken med viss vördnad.

Säkert vill man dock i Väst döda även den kinesiska draken, i enlighet med klassisk västlig mytologi!
Kategorier
Kina Kultur Politik Språk

No Ingrish in China

Statsreporter Tilde försöker få fatt i en taxi i Beijing, men går bet så fort hon inleder en konversation på engelska. Chauffören viftar bort henne, och kör vidare. Saken är ämnad illustrera hur svårt det är att vara turist i Kina, parallellt med en text på statstevewebben kring hur mycket den utländska turismen har minskat sedan pandemin.

Men chaffisarna – 司机siji – pratade inte mer engelska innan pandemin, varför just den egenheten nog inte kan förklara trenden. Om det nu är en trend, eftersom siffrorna åter vänder upp, inte minst till följd av en regim med visumfrihet för ett antal länders medborgare, en aspekt man naturligtvis inte nämner.

I verkligheten talar Tilde mandarin, och vet att ta sig fram med enkelhet i Kina. Reportaget är därför konstruerat, med liten bäring på verkligheten. Hon kunde lika gärna göra om bravaden på kinesiska, men i angränsande Tianjin, där man kan bli bortviftad av helt andra skäl – taxisystemen i Kina är komplicerade och olika överallt.

I grunden är tanken att kinesiska taxichaufförer ska kunna prata engelska absurd. Engelska må vara lingua franca i Väst, men världen är alltså större än så. Särskilt gäller att kunskaperna i engelska i Asien överlag är låga (och sjunkande).

Dessa de enklaste av serviceyrken skulle helt enkelt inte kunna upprätthållas under sådana krav, i vart fall inte med de låga priser som kännetecknar transporter i Kina. Det får anses vara tämligen självklart att transportnäringen i första hand syftar till att tjäna lokalbefolkningen, medan andra lösningar får nyttjas för internationell turism.

Sådana består bland annat i att hotellen har egna taxibilar och andra transporter för turister, naturligtvis till en något högre – men alltjämt billig – penning. Det gäller inte bara utländska turister, utan den vanligaste formen av inhemsk turism består av gruppresor under bevandrade guider.

Det kanske inte passar en västerlänning som vill vara «fri» och ta sig fram för egen maskin. Då kan man alltid hyra en bil vid flygplatsen, samtidigt som man ansöker om och omedelbart beviljas provisoriskt kinesiskt körkort. Fast den som har sett den kinesiska trafiken kanske tänker efter både en och två gånger innan man väljer det alternativet.

Istället kan man välja att bara vandra rakt ut i folkvimlet. Chansen är stor att man blir omhändertagen av turistguider som verkar i egen regi, och som mot ett rimligt courtage kan bli din personliga ciceron i den kaotiska kinesiska kulturen – lycka till med att finna motsvarande funktion i Väst!

På en del håll – centrala Shanghai och Beijing – är risken samtidigt inte helt försumbar att man blir lurad av förslagna typer, men man kan alltså inte lämna huvudet hemma bara för att man är på semester. Lita på de ensamma flickorna, och håll dig borta från alltför påträngande typer.

En annan tanke som är svårt eurocentrisk är att Kina måste anpassa sig till västliga system och seder, men det är alltså ett helt befängt synsätt. Kina har kommit längre, och nyttjar digitala betalsystem överallt, samtidigt som västliga betalkort mest godtas i bankomater och större varuhus.

Nog för att man från kinesiskt håll skulle kunna förenkla för utländska turister att ladda ned Weixin och fylla med pengar, men samtidigt är kontanter alltid gångbara överallt. Bankomater finns typiskt i varje kvarter, och såväl banker som hotell kan vara behjälpliga om det kniper.

Man måste inte heller beställa biljetter och annat på nätet, utan man har manuella luckor för sådana ändamål i allt från tåg till turistattraktioner. Efterblivna utländska turister som inte förstår språket och inte kan hantera en app får sälla sig till den stora inhemska efterblivna lantisbefolkningen, som gör som man alltid har gjort med kontanter.

Den större bilden är här att Kina sedan länge medvetet undviker att låta sig inlemmas i det USA-dominerade västliga systemet under Visa, Mastercard och Facebook, och istället premierar egna system. På så vis undgår man att bli sårbar för utländsk påverkan och externt inflytande, och att likt Sydkorea och Japan bli en amerikansk vasall.

Inte minst har den aggressiva amerikanska politiken med sanktioner och exportkontroll samt att undandra länder från internationella transferreringssystem som Swift yttermera övertygat Beijing om att utveckla egna metoder, i allt från Beidou (motsvarande GPS) till den egna rymdstationen Tiangong.

Det hjälper nog inte heller saken att både Bryssel och Washington ideligen talar om «derisking» och «decoupling», eftersom det bara ger fler incitament för Zhongnanhai att gå sin egen väg. De negativa sentimenten i Väst visavis Kina speglas med automatik i Kina, varvid även turismen drabbas av återverkningar.

Det sagt är turismen Kinas allra bästa instrument för att förmedla en positiv uppfattning om landet, bortanför den medvetet negativa propagandan som i övrigt formar allmogens bild. Ingen annan nation i världen kan konkurrera med Kinas många sevärdheter och upplevelser, om man bara vågar lämna den invanda komfortzonen.

Kategorier
Kultur Politik Språk

Nyanalfabetismen

Socialliberalerna har för ovanlighetens skull rätt i sak när man driver frågan om läsandets roll i skolan och allmänna betydelse för människans väsen. Numera förmår bara fyra av fem elever läsa ordentligt, samtidigt som en lägre ensiffrig andel brottas med betydande lässvårigheter.

Med stor förvåning erfor jag fordom vid ett tillfälle hur en vaktmästare vid en skola satte sig för att lära sig läsa i mogen ålder, vilket illustrerar hur ovanligt fenomenet tidigare var. I det land jag växte upp fanns i princip inte längre analfabetism, utan var ett problem som främst förknippades med utvecklingsländer.

Sedermera har dock allt större populationer från sagda skithålsländer migrerat till vår nation, och med dem har kommit associerade strukturella och kulturella problem, omfattande just analfabetism men förstås även en annorlunda kvinnosyn, kriminalitet och ickekompatibla värderingar i allmänhet. Som man bäddar får man ligga.

Samhällets institutioner har anpassats därefter, inte minst utbildningsväsendet. Högskolan har kommit att bli ett arbetsmarknadspolitiskt instrument i syfte att dölja arbetslöshet, samtidigt som kraven och kvaliteten har sjunkit successivt. Numera är det kutym att högskolestudenter knappt kan prestera grammatiska texter, vilket kan förstås som en sekundär effekt av mindre läsande och mindre god läsförmåga.

Detta är i sin tur ett elementärt resultat av försämrade resultat i den mer grundläggande utbildningen, vilket en rad Pisa-undersökningar har gett vid handen. Detta trots att man försökt trolla bort den migrationsrelaterade problematiken, vilket då demonstrerar att effekterna sprider sig utanför den främst berörda skaran – alla missgynnas när en allt större andel stökiga eftersläntrare tvunget «ska med».

Men även en lång rad vänsterliberala «reformer» kring digitalisering och relativistisk kunskapssyn har bäddat för eländet. Man pillar för jämnan i skolan med nya pedagogiska experiment, men inget alls tyder på att sådana skulle kunna ersätta högst traditionell inlärning.

Speciellt kan ljudböcker aldrig ersätta det skrivna ordet, och förmågan att läsa och skriva står i direkt proportion till den tid som har lagts på att träna färdigheterna, på samma sätt som i vilket annat ämne som helst. Klassiskt repetitiv inlärning är den grund på vilken man möjligen kan finslipa färdigheterna med modern pedagogik, men neurobiologin är nu som den är.

Å andra sidan kan ifrågasättas huruvida grundläggande skolning verkligen är nödvändig i dagens samhälle. Det tycks fungera ändå, vilket då demonstreras av att såväl grundskola som universitet släpper igenom de mest taffliga texter och resultat, eftersom genomströmningskravet är prioriterat.

En lång rad yrken i den moderna gigekonomin kräver ingen högre kognitiv förmåga, och tekniska hjälpmedel tenderar att överbrygga eventuella problem. Det är inte heller så att god språklig förmåga efterfrågas av näringslivet i någon större utsträckning, utan det rådande «HR»-patrasket därstädes lägger allt fokus vid «värderingar» och annat ovidkommande trams.

I själva verket är det egentligen bara vi excentriska kufar som fortfarande läser böcker, en allt mer exklusiv skara tidsrika stollar som väljer bort moderna nöjen som spel och skvalteve för den mer ansträngande antika underhållningen att läsa texter, i förekommande fall även på flera språk – en utrotningshotad företeelse i den maskinella översättningens tidevarv.

I brist på incitament kommer man alltså inte att kunna råda bot på problematiken. Barnen ser att bildning inte lönar sig, eller i vart fall inte är nödvändigt, och därför väljer man bort böcker för annat. Man kan ju alltid bli av statsmedier upphöjd gangsterrappare, fotbollsproffs eller knarklangare, lukrativa yrken som inte kräver förmåga att bearbeta djupare texter.