Kategori: Språk

Tidöpartierna får inte mycket gjort, och har heller inga utsikter att vinna valet, men man kan för all del alltid passa på att utöva lite meningslös symbolpolitik i väntan på att bli vräkt. Till exempel att börja anamma namn och företeelser i Ukraïna med translitteration på den ukraïnska dialekten.

Själv skulle jag bli mer än nöjd om ukraïnofilerna i regimen och dess propagandapparater i statsmedierna börjar uttala självaste Ukraïna på korrekt sätt, det vill säga utan diftong -aj: oo-kra-ina. Det är så det uttalas i såväl ryskan som den ukraïnska dialekten, och det är så det markeras härstädes via dessa båda prickar över ï-et.

Att däremot börja ändra på Kiev, Donbass, Odessa och andra hävdvunna namn är inte ägnat att hjälpa Ukraïnas sak, och det är i språkvetenskaplig mening fullständigt vansinne att ge sig på ett dylikt företag. Detta för att såväl den ukraïnska dialekten som ukraïnska företeelser ofta är kraftigt bastardiserade av historiska händelser, som polsk och litauisk kolonialism.

Poloniseringen till trots är den ukraïnska dialekten – och det är en dialekt, inte ett språk – given i den östslaviska familjen, tillsammans med ryska och belarusiska. Rötterna finns i fornöstslaviskan, och om något har väl ryskan moderniserats snabbare än sina kusiner.

Icke förty är det i Kievrus som Ryssland uppstod, ett historiskt faktum som inte är konsonant med den förhandenvarande ukraïnofila psykosen. En komplicerande faktor är även att en stor andel i Ukraïna är ryssar med ryska som modersmål, inte minst president Voldemort Zelenskyj himself – han får anstränga sig ordentligt för att tala på knagglig dialekt. Avrussifieringen i Ukraïna är därför nog inte kompatibel med EU:s traktat om mänskliga rättigheter, utan tvärtom det första steget i avhumanisering.

För de flesta svenskar är namnet Tjernobyl så inetsat att det lär bli praktiskt omöjligt att indoktrinera allmogen att börja använda *Tjornobyl. Det är som när jänkarna säger ’Gorbachev, utan att förstå att den sista vokalen e inte skrivs ut med den accent den faktiskt har, ë = o, samtidigt som den första vokalen a reduceras till vokalmummel: Gərba’tjov. Eller Horbanenko, som de skulle säga i Ukraïna – Rosenbadregimen får väl ta intryck.

Men visst, låt oss trycka om alla förhandenvarande pamfletter, rapporter, böcker och andra trycksaker för att uppfylla regimens direktiv. Det är som en scen hämtad ur «1984», där språkkommittér ständigt arbetar för att anpassa nyspråket till den politiska verkligheten. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan statsmedierna hakar på och därmed ofrivilligt bekräftar att man i själva verket är regimmedier.

Regimen kommer hädanefter att lägga 3.5 % av BNI på militärt försvar, med en option om ytterligare 1.5 procentenheter om den förlegade försvarsalliansen Nato skulle kräva så. Det är för övrigt inte bara Tidöregimen, utan hela åttaklövern är faktiskt överens om saken.

Tycker man annorlunda hör man därför uppenbarligen till en minoritet, som kanske inte riktigt begriper de «allvarstider» vi sägs befinna oss i. Alternativt är det så att majoriteten inte alltid har rätt, vilket också skulle kunna formuleras som att majoriteten faktiskt nästan alltid har fel.

Om detta kan man tycka vad man vill, men faktum kvarstår emellertid att regimen med brett parlamentariskt stöd väljer att slösa skattebetalarnas medel på meningslös upprustning, samtidigt som arbetslösheten är rekordstor och tillväxten obefintlig. Man kunde inte ha ett mer felaktigt fokus.

Den allt mer senildementa finansministrinnan Svantesson uttrycker saken som att reformen genomförs på det att «våra barn och barnbarn inte ska behöva lära sig tala ryska», en löjlig metafor som uttrycks bakom en pulpet på vilken det vanligen står «Government of Sweden» på ett visst imperiespråk som barnen förväntas kunna tala.

Nu har det sedan drygt två sekel tillbaka aldrig förelegat någon risk för att Ryssland ska invadera och än mindre kunna kontrollera Sverige, och den risken har inte ökat i nutid. Däremot riskerar Sverige att anfallas av ryska robotar vid en bredare konflikt, eftersom man har valt att häva neutraliteten och ingå i en förlegad försvarsallians – egen förskyllan ligger bakom det försämrade säkerhetsläget.

Ryska är det därför även framgent bara bildade personer som kommer att tala, en allt mindre kulturell elit som bemästrar främmande språk andra än engelska, som mandarin och stora europeiska språk som spanska, franska och tyska. Vad barnbarnen än kommer att tala är det därför inte ryska, alldeles oavsett den politiska utvecklingen, eftersom Ryssland helt enkelt inte har en sådan ambition och allra minst förmåga att genomdriva en sådan kulturimperialism.

Ändå har man kanske rätt i att barnbarnen inte kommer att tala svenska, eftersom svenskar snart är i minoritet i sitt eget land. Det är också så att modersmålet är i fritt fall då barn och unga inte längre läser böcker och därför inte kan uttrycka sig ordentligt då skolan förfaller och föräldrarna undandrar sig ansvar.

Till yttermera visso har blattesvenskan stort inflytande i populärkulturen, inte minst genom statsmediernas försorg i form av att propagera för förortsrap på rinkebysvenska, förstås vid sidan av det helt enformiga spåret med engelskspråkig kultur. De allt mindre svenska barnen lär därför i framtiden tala något slags svensk creole med arabisk prosodi och engelska slanguttryck inmixade här och var. Keff värre!

Det finns alltså områden som vore betydligt mer värda att satsa på än nya ståldildos till militären, och ett givet sådant gäller kulturell upprustning av nationen, på det att våra barn och barnbarn fortsatt ska kunna tala svenska. Men då måste man först förstå vilken invasion det är som faktiskt pågår, istället för att fantisera om en som aldrig kommer att inträffa. Den invasiva arten kommer inte österifrån.