Nyspråk används i romanen 1984 för att beteckna Partiets strävan efter fullständig tankekontroll, inte minst genom att begränsa det språkliga utrymmet och ständigt omdefiniera ords betydelse. Men samma politiska process försiggår i den konkreta verkligheten i detta nu, som av en händelse av samma socialistiska vänster som i 1984 representeras av Partiet och Ingsoc.
Det rör sig dels om wokevänsterns strävan att retuschera litteraturhistorien genom att radera ord som «neger», eller rent av att redigera historien som sådan genom att i ikonoklastisk anda eliminera statyer och andra minnesmärken av personer som i nutiden förstås som «rasistiska», exempelvis Carl von Linné.
Men det handlar även om att stöpa om språkets mer elementära byggstenar, som att införa märkliga «könsneutrala» neopronomen eller att på annat vis göra språket «könsneutralt». Man (!) menar här från den rödgrönrosa vänsterns sida att «mansnormen» är förhärskande i samhället, och att detta inte minst uttrycks genom språket.
På förekommen anledning har man (!) inom den socialistiska fackvänstern och i en rad kommunstyrelser frångått sin tjänsteplikt att sträva efter invånarnas väl och istället ägnat sig åt etymologiskt dilettanteri, exempelvis genom att förorda glosor som «tjänsteperson» istället för «tjänsteman» i de dokument som omgärdar verksamheten.
Detta är förstås en blåkopia på motsvarande lexikaliska arbete som bedrivs i 1984, och därtill i exakt samma anda. Man (!) förstår inte att -man har just betydelsen «person» i dylika sammansättningar, och inte på något vis betecknar en manlig individ. Men eftersom den feministiska vänstern är allergisk mot män, går man till angrepp mot alla väderkvarnar som andas minsta spår av manlighet.
Om man (!) verkligen vill fullfölja snarare än att provocera med en löjlig symbolfråga, handlar det emellertid i grunden om ett grannlaga arbete som knappast låter sig genomföras i praktiken. Att vi svenskom skulle börja prata om *sjöpersoner istället för sjömän kommer helt enkelt inte att ske, och inte heller att vi benämner brandmän *brandpersoner.
Vi kommer att fortsätta bemanna verksamheter, om det så är med idel kvinnor, och man kan svårligen föreställa sig att allemansrätten ersätts med någon feministisk neologism. Andra ord är problematiska av andra skäl, som huvudman, då alternativet huvudperson redan existerar med annan betydelse.
Fransmän och engelsmän lär fortsätta vara vedertagna begrepp, snarare än *franspersoner eller engländare. Så även fackman, statsman, förman, gärningsman, spelman, rorsman och ålderman, likväl som alla andra etablerade former med suffixet i fråga. Tanken att kreti och pleti för varje sådant ord skulle ersätta med ett latinskt inlån person med exakt samma betydelse är helt enkelt vanvettig.
Särskilt huvudbry lär kommunisterna få med begrepp som mänskliga rättigheter, då människa och mänsklig är elementära avledningar av ordet man, i den helt könsneutrala betydelsen person. Är radikalfeminister månne inte MÄNniskor?
Besläktade företeelser är begrepp som humanitär, med samma urindoeuropeiska eymologiska rot, avlett från latinets homō, som i allt väsentligt är identiskt med det germanska man. Human är således en kognat till mänsklig, men via latinet snarare än urgermanskan. Humanism har förvisso aldrig varit en socialistisk paradgren.
Annat släktskap är ord som humus, det vill säga jord. Här har vi alternativt det germanska ordet weraldiz, eller värld som vi numera säger, där förledet wer- betyder just man – värld betyder ordagrant mansålder. I fornengelskan talade man om werman respektive wifman för man och kvinna, med -man åter i den strikt könsneutrala betydelsen person. I den mån ordet man har antagit en könad dimension, är det just för att inlån som person har nyttjats i dess ställe, eller som kontrast till strikt könade begrepp.
Säkerligen har det funnits och finns alltjämt något slags «mansnorm», men det har ingenting med språket att göra. Etymologin är fullständigt glasklar i detta avseende, och samtida «nytolkningar» från den feministiska vänsterkanten ändrar inte på detta faktum. Socialisterna borde återgå till konkreta politiska reformer istället för att peta i något man inte begriper sig på och som inte har den minsta praktiska betydelse för jämställdhet.
Språket är den företeelse som bär upp kulturen, och när man försöker genomdriva så radikala ingrepp i tungomålet raserar man den struktur som utgör grunden för vår kommunikation. Helt avsiktligt, naturligtvis, i syfte att förvirra och kontrollera. Låt inte socialisterna manipulera dig sålunda.
