Kina har gjort det igen, det vill säga visat vägen för övriga världen hur man ska hantera etniska spänningar i samhället. Konceptet med etnisk enhet som grund för samhällsbygget bygger vidare på de framgångsrika sociala reformerna i Xinjiang som fick slut på den islamistiska terrorvågen i landet.
Det betyder inte att minoriteter «förtrycks» så som belackarna har det, men däremot att en grundkultur premieras som samhälleligt kitt. Var och en är i första hand kines, i andra hand hui, uigur, tibetan eller vad det nu kan vara. Det är den diametralt motsatta hållningen till den svenska, där invandrare har kommit till Sverige inte för att bli svenskar utan för att kunna fortsätta vara kurder och så vidare.
Men resultatet av den «öppna hjärtan»-politiken är just sådant som massiv tillväxt av utanförskapsghetton, kriminalitet i orten, kulturell slitning och mycket annat som eroderar det samhälleliga kittet och gör landet otryggt. Sverige har misslyckats gång efter annan och kommer att fortsätta misslyckas med integreringen så länge man inte tar fasta på detta koncept med en obligatorisk gemensam grundkultur.
Ansatser har förvisso funnits under mandatperioden, men i vanlig ordning har de brutits ned, urholkats och kompromissats bort på olika vis. Så länge myndighetsvänstern lever sitt eget liv bortanför regeringens kontroll, kommer problemen att kvarstå.
Lagen, officiellt benämnd Folkrepubliken Kinas lag om att främja etnisk enhet och framsteg (中华人民共和国民族团结进步促进法, Zhonghua renmin gongheguo minzu tuanjie jinbu cujinfa), tar fasta på att Kinas femtiofem officiellt erkända minoriteter – och hundratals fler – är bundna av ett gemensamt öde som vilar på nationen och dess välfärd.
Inre stridigheter, splittring och osämja är det som i historisk mening har söndrat Kina och därigenom gjort alla parter svaga, medan Kina och dess enskilda beståndsdelar i tider av enighet har vunnit enorma fördelar. Syftet är därför att förhindra ännu ett sådant förfall genom att angripa problemet vid dess rötter.
Problematiken i Xinjiang har varit belysande. Dels har den muslimska befolkningen därstädes anammat radikala idéer från angränsande Afghanistan, inte minst sedan den islamiska revolutionen i slutet av 1970-talet, samtidigt som Kina öppnade upp mot omvärlden. Och dels har de västra regionerna i Xinjiang länge släpat efter ekonomiskt, vilket har skapat ett utanförskap, den främsta grogrunden till radikalism, secessionism och terrorism.
Zhongnanhai löste det dilemmat genom att angripa källarmoskéerna, radikalismen och symbolerna för utanförskap, samtidigt som man skolade prekariatet för att kunna passa in i majoritetssamhället med arbete, inkomst och självständighet, en fullständigt självklar reform som dessvärre maldes sönder och samman i västliga lögner om «folkmord».
Samma idéer ska nu tillämpas nationellt varhelst det är nödvändigt, och omfattar bland annat obligatorisk undervisning på mandarin. Det är i och för sig inget nytt, utan har länge varit en strävan för att alla medborgare ska samsas under samma språk och grundkultur, utöver de myriader lokala språk och regiolekter som pratas. Samtliga länder i Väst har identiska program, men det brukar inte kallas «folkmord» här eller i övrigt anklagas för att erodera minoriteters kultur.
I Sverige är vi ju numera vana vid att myndigheterna skyltar på arabiska och andra främmande språk, då det är si och så med kunnigheten i svenska språket bland nysvenskar. I Kina gör man tvärtom och mandaterar att kinesiska tecken har företräde, återigen under ansatsen att andra språk och kulturer kan och bör bidra men inte får dominera. Det är klassisk kinesisk politik sedan två tusen år tillbaka, att dana en homogen grundkultur på vilken en nationell meritokrati kan byggas.
Den egentliga kontroversen, åtminstone utomlands, är den utomrättsliga tillämpningen, att dissidenter och andra bråkmakare som söker kinesisk splittring ska angripas, motarbetas och lagföras varhelst de befinner sig. Beijing tolererar således inte längre att Europa upplåter fristäder åt splittister, secessionister och terrorister som ges utrymme och resurser att söndra Kina under beskydd av annan stat.
Väst har länge gett näring åt sådana element just i syfte att försvaga Kina, inte för att man skulle bry sig om själva sakfrågan, men Kina säger nu rakt ut att man kommer att plocka dissidenter som man behagar om de anses hota den nationella säkerheten. Kan USA så kan Kina, det är så man ska tolka den senaste tidens utveckling, där Washington har gett just sådana incitament.

