Kategori: Språk

Kategorier
Kultur Politik Ryssland Språk

Barnbarnen talar ryska?

Regimen kommer hädanefter att lägga 3.5 % av BNI på militärt försvar, med en option om ytterligare 1.5 procentenheter om den förlegade försvarsalliansen Nato skulle kräva så. Det är för övrigt inte bara Tidöregimen, utan hela åttaklövern är faktiskt överens om saken.

Tycker man annorlunda hör man därför uppenbarligen till en minoritet, som kanske inte riktigt begriper de «allvarstider» vi sägs befinna oss i. Alternativt är det så att majoriteten inte alltid har rätt, vilket också skulle kunna formuleras som att majoriteten faktiskt nästan alltid har fel.

Om detta kan man tycka vad man vill, men faktum kvarstår emellertid att regimen med brett parlamentariskt stöd väljer att slösa skattebetalarnas medel på meningslös upprustning, samtidigt som arbetslösheten är rekordstor och tillväxten obefintlig. Man kunde inte ha ett mer felaktigt fokus.

Den allt mer senildementa finansministrinnan Svantesson uttrycker saken som att reformen genomförs på det att «våra barn och barnbarn inte ska behöva lära sig tala ryska», en löjlig metafor som uttrycks bakom en pulpet på vilken det vanligen står «Government of Sweden» på ett visst imperiespråk som barnen förväntas kunna tala.

Nu har det sedan drygt två sekel tillbaka aldrig förelegat någon risk för att Ryssland ska invadera och än mindre kunna kontrollera Sverige, och den risken har inte ökat i nutid. Däremot riskerar Sverige att anfallas av ryska robotar vid en bredare konflikt, eftersom man har valt att häva neutraliteten och ingå i en förlegad försvarsallians – egen förskyllan ligger bakom det försämrade säkerhetsläget.

Ryska är det därför även framgent bara bildade personer som kommer att tala, en allt mindre kulturell elit som bemästrar främmande språk andra än engelska, som mandarin och stora europeiska språk som spanska, franska och tyska. Vad barnbarnen än kommer att tala är det därför inte ryska, alldeles oavsett den politiska utvecklingen, eftersom Ryssland helt enkelt inte har en sådan ambition och allra minst förmåga att genomdriva en sådan kulturimperialism.

Ändå har man kanske rätt i att barnbarnen inte kommer att tala svenska, eftersom svenskar snart är i minoritet i sitt eget land. Det är också så att modersmålet är i fritt fall då barn och unga inte längre läser böcker och därför inte kan uttrycka sig ordentligt då skolan förfaller och föräldrarna undandrar sig ansvar.

Till yttermera visso har blattesvenskan stort inflytande i populärkulturen, inte minst genom statsmediernas försorg i form av att propagera för förortsrap på rinkebysvenska, förstås vid sidan av det helt enformiga spåret med engelskspråkig kultur. De allt mindre svenska barnen lär därför i framtiden tala något slags svensk creole med arabisk prosodi och engelska slanguttryck inmixade här och var. Keff värre!

Det finns alltså områden som vore betydligt mer värda att satsa på än nya ståldildos till militären, och ett givet sådant gäller kulturell upprustning av nationen, på det att våra barn och barnbarn fortsatt ska kunna tala svenska. Men då måste man först förstå vilken invasion det är som faktiskt pågår, istället för att fantisera om en som aldrig kommer att inträffa. Den invasiva arten kommer inte österifrån.

Invasion är inte alltid av det uppenbara slaget…
Kategorier
Kultur Matematik Politik Språk

Skolfärs med hackade betyg

Ekonomistudenter kan inte räkna, dundrar några företrädare för ekonomiutbildningar på en debattsida i kommerspressen, med underförstådd ansats av att äska ytterligare bidrag för att kompensera för bristen. Men dels är det knappast någon nyhet att sådana brister föreligger bland högskolestuderande, och dels angriper man fel problem.

I själva verket har förkunskaper i matematik sjunkit stadigt sedan 1960-talet, och förmodligen tidigare än så, enligt de diagnostiska prov som tekniska högskolor ger varje år till nyantagna studerande. Som konsekvens anordnas även en «repetitionskurs» i gymnasiets matematik.

Men för dessa ekonomistuderande är situationen mer prekär än så, eftersom man inte ens behärskar grundskolans (!) aritmetik. Man uppges ha problem med att avrunda eller omvandla decimaltal till motsvarande procentsats, brister som nog inte kan avhjälpas med en förberedande kurs. Krasst uttryckt har dessa personer inte i den högre utbildningen att göra.

Brister föreligger inte heller bara i matematik, utan även i svenska språket. Det visar sig att högskolestudenter ofta har problem att uttrycka sig på grammatiskt korrekt svenska, ett problem som numera även omfattar lärarkåren (!), som ett elementärt resultat av att sådana brister fortplantas och successivt urholkar akademin. Detta samtidigt som nyanalfabetism breder ut sig i landet, inte minst till följd av invandring.

Inte nog med det, studerande i nyare generationer förmår inte heller läsa böcker, eftersom man aldrig har tränats i färdigheten. Som ett resultat klarar man inte av att ta in längre texter, utan överbelastas när textmassan överskrider 140 tecken eller så. Detta är uppenbarligen till men för den som vill läsa digra luntor med tung akademisk text.

Förfallet i utbildningen, på alla nivåer, är alltså massivt. Men eftersom «alla ska med» är den folkpartistiska lösningen att helt enkelt ta bort betyget F, eftersom underkänt i något visst betyg utgör ett effektivt hinder för någon att läsa vidare. Det gäller naturligtvis särskilt svenska och matematik, kunskaper förutan vilka man nog bör satsa på någon mer praktisk karriär.

Här noterar man emellertid högre risk för arbetslöshet, självmord, kriminalitet och andra negativa konsekvenser av underkända betyg, varför man istället avser avveckla nuvarande beygsskala och ersätta den med en tiogradig variant. Medelbetyget ska därmed ges större vikt än betyg i enskilda ämnen, med given konsekvens att ekonomi- och andra studenter kommer fortsätta att sakna verkligt grundläggande behörighet.

I praktiken blir betygen meningslösa, och den meritokrati som aldrig riktigt har funnits i Sverige utraderas fullständigt. Det är ett resultat av att klåfingriga folkpartister och andra ständigt och jämt pillar i betygssystem och andra företeelser i skolan, istället för att ge långvarigt stabila förutsättningar.

Annodazumal (1800-talet) förelåg en betygsskala A, B, C, D, men den befanns sedermera vara otillräcklig, varför en mer fingradig variant A, a, AB, Ba, BC, C infördes, inte sällan med än mer finkornig variation medelst +, – och ?. Under 1960-talet etablerades istället en sifferskala 1–5, som på objektiva grunder kan sägas vara den mest praktiska, dels för att man enkelt kan ta fram ett medelbetyg, och dels för att en finare indelning är meningslös. Sifferskalan var dock relativ, vilket inte fungerar på högskolan där man inte har ett slumpmässigt urval (man har motiverade studenter) och därför inte heller normalfördelning.

Men prussiluskorna i Folkpartiet gav sig inte, utan insisterade på ännu en intetsägande betygsreform, vilket under 1990-talet gav skalan MVG, VG, G och IG, i vart fall på gymnasiet. I grundskolan nyttjades dock inte IG, eftersom «alla ska med» utan krav. Brister vidmakthålls och fortplantas därmed upp i högre årskurser, tydligen ända in i högskolan.

Under halvannat decennium har nu gällt skalan A–F, vilket så att säga sluter cirkeln och återtar 1800-talets bokstavsskala. Det råkar också vara en variant av den europeiska ECTS-skalan, som naturligtvis borde utgöra standard i hela unionen under tusen år – inte för att den är bäst, utan för att det just är en standard. Det enda som ständiga förändringar i betygssystem samt förekomst av lokala system renderar är enorma matriser där olika skalor översätts i varandra med varierande grad av precision.

Meritokratin måste således återupprättas, med successiv skärpning ju högre upp i utbildningen man kommer. Låt gå för att grundskolan kan ha visst spelrum, men behörighet till högskolan måste överensstämma med verkligheten. Den som inte behärskar matematik och svenska – med flera ämnen – på den nivå som krävs ska inte släppas över tröskeln.

Den som saknar förutsättningar måste istället erbjudas andra karriärvägar, och praktiska yrken måste således uppvärderas på alla tänkbara vis. Inte alla kan eller bör gå den akademiska vägen, och det är inte givet att en sådan ger bäst ekonomiskt utfall – ofta är så faktiskt inte fallet, utan det är som allt annat än fråga om efterfrågan och tillgång på marknaden.

Ständigt klåfingrigt pillande i betygssystem och andra meningslösa «reformer» har fullständigt förstört meritokratin och raserat grunderna för utbildningen.
Kategorier
Japan Kina Korea Kultur Politik Språk USA

Gulf of Trump

När jag gick i skolan för några tusen år sedan fick jag mig till livs att världens högsta berg minsann heter Mount Everest och som högst sträcker sig 8 848 meter över havet. Vi den tidens oskuldsfulla barn fick även lära oss rabbla de amerikanska delstaterna och vattendragen, samt även namnet på ännu ett «mount» i Alaska, nämligen McKinley.

Däremot erbjöds inte någon kunskap om de kinesiska provinserna och vattendragen, ej heller om andra regionala geografiska företeelser, som i förekommande fall av någon anledning var behäftade med engelskklingande namn, synbarligen efter deras «upptäckare». Öarna i Sydkinesiska sjön hade förstås legat orörda i tusentals år och aldrig påträffats av kineser, vietnameser och andra, förrän de fiffiga britterna plötsligt dök upp med sina kanonbåtar och ställde allt till rätta.

Det är i vart fall så narrativet har lagats, vilket är ett uttryck för att segraren skriver historien, i det här fallet den brittiska kolonialmakten. Det sägs att kolonialismen är till ända, men såvitt man kan förstå lär man fortfarande ut att det finns ett «mount» i Kina och Nepal vid namn «Everest», nu en meter högre, och barn lär sig alltjämt att rabbla förment viktiga amerikanska delstater och floder – men inte kinesiska.

I verkligheten heter världens högsta berg Sagarmāthā (सगर-माथा, Himmelsgudinnan) på sanskrit, Qomolangma (ཇོ་མོ་གླང་མ, Heliga modern) på tibetanska och ljudhärmande Zhumulangma (珠穆朗玛) på mandarin, det vill säga på de språk som dominerar i dessa bergstrakter. Kolonialbritterna var visserligen medvetna om dessa lokala namn, men fann det bäst att inte favorisera något, utan uppkallade istället berget efter en skotte. På den vägen är det.

Mot den bakgrunden kan man enklare förstå rabaldret kring Mexikanska golfen, som den amerikanska regimen under Trump numera kallar «Amerikanska golfen». Det där «mountet» vi lärde oss heter McKinley stöptes 2015 om av dåvarande presidenten Obama till «Denali» för att hedra ursprungsbefolkningens term, men har nu åter bytt namn till McKinley – även om man i Sverige aldrig brydde sig om detta skifte.

Geografiska företeelser byter alltså namn titt som tätt, och vad som blir «internationell» norm (främst i Västvärlden) beror på vilket normgivande inflytande makten i fråga har. Numera är den brittiska och amerikanska styrkenivån reducerad, även om äldre paradigm lever kvar som koloniala rester. Ja, hela Nord- och Sydamerika är förstås en kolonial företeelse med grund i slaveri och folkmord, även om man faktiskt har bevarat en stor mängd lokala geografiska platsnamn.

Vad man kan slå fast är att varje suverän nation kan ha sin alldeles egen uppsättning namn på företeelser världen över, och «Gulf of America» är i det avseendet inte alls uppseendeväckande. Liknande tvister föreligger överallt i världen, även i våra trakter.

Vi, danskarna och tyskarna kallar det Östersjön, för att havet ju ligger öster om Sverige – duh! Det gör även finnarna (Itämeri), trots att innanhavet ur deras synvinkel ligger västerut – det är en annan kolonial historia. Men för de flesta andra heter det Baltiska havet i någon tappning, och man har då en annan referenspunkt.

Motsvarande problematik finns kring Japanska havet (日本海, Nihon kai), som av koreanerna kallas Östhavet (동해, Donghae) eller till och med Koreanska österhavet. Sydkinesiska sjön är egentligen en europeisk kolonialterm, och i Kina heter havet kort och gott Söderhavet (南海, Nanhai), för att det ligger söder om Kina. Men det ligger samtidigt öster om Vietnam, varför det där kallas Östersjön (Biển Đông).

Samma problematik finns inte kring neutrala termer som Gula havet, Svarta havet, Röda havet eller Vita havet, varför man kanske kan finna en konsekvent och bestående lösning gemensam för alla genom att undvika att uppkalla platser efter personer, länder och väderstreck. Britterna kunde exempelvis ha tagit fasta på betydelsen av Qomolangma och nyttjat en engelsk översättning, och på samma sätt ha förfarit med de öar i Sydkinesiska sjön som på flertalet lokalmål betecknas Sandöarna.

«Amerikanska golfen» kommer det nog aldrig att kallas av andra än USA, och risken är påfallande att administrationer av olika kulör kommer att bolla namnfrågan fram och tillbaka, även gällande det där «mountet» i Alaska. Det blir omständigt för amerikanska karttjänster, men kanske ska vi ända vara tacksamma för att det inte rör sig om namn som «Gulf of Trump» eller «Mount Trump», termer värdiga en megalomanisk personlighet av Trumps kaliber.

America, Ameriworld, Ameriverse…
Kategorier
Kultur Politik Språk

Feminister är inte människor

Nyspråk används i romanen 1984 för att beteckna Partiets strävan efter fullständig tankekontroll, inte minst genom att begränsa det språkliga utrymmet och ständigt omdefiniera ords betydelse. Men samma politiska process försiggår i den konkreta verkligheten i detta nu, som av en händelse av samma socialistiska vänster som i 1984 representeras av Partiet och Ingsoc.

Det rör sig dels om wokevänsterns strävan att retuschera litteraturhistorien genom att radera ord som «neger», eller rent av att redigera historien som sådan genom att i ikonoklastisk anda eliminera statyer och andra minnesmärken av personer som i nutiden förstås som «rasistiska», exempelvis Carl von Linné.

Men det handlar även om att stöpa om språkets mer elementära byggstenar, som att införa märkliga «könsneutrala» neopronomen eller att på annat vis göra språket «könsneutralt». Man (!) menar här från den rödgrönrosa vänsterns sida att «mansnormen» är förhärskande i samhället, och att detta inte minst uttrycks genom språket.

På förekommen anledning har man (!) inom den socialistiska fackvänstern och i en rad kommunstyrelser frångått sin tjänsteplikt att sträva efter invånarnas väl och istället ägnat sig åt etymologiskt dilettanteri, exempelvis genom att förorda glosor som «tjänsteperson» istället för «tjänsteman» i de dokument som omgärdar verksamheten.

Detta är förstås en blåkopia på motsvarande lexikaliska arbete som bedrivs i 1984, och därtill i exakt samma anda. Man (!) förstår inte att -man har just betydelsen «person» i dylika sammansättningar, och inte på något vis betecknar en manlig individ. Men eftersom den feministiska vänstern är allergisk mot män, går man till angrepp mot alla väderkvarnar som andas minsta spår av manlighet.

Om man (!) verkligen vill fullfölja snarare än att provocera med en löjlig symbolfråga, handlar det emellertid i grunden om ett grannlaga arbete som knappast låter sig genomföras i praktiken. Att vi svenskom skulle börja prata om *sjöpersoner istället för sjömän kommer helt enkelt inte att ske, och inte heller att vi benämner brandmän *brandpersoner.

Vi kommer att fortsätta bemanna verksamheter, om det så är med idel kvinnor, och man kan svårligen föreställa sig att allemansrätten ersätts med någon feministisk neologism. Andra ord är problematiska av andra skäl, som huvudman, då alternativet huvudperson redan existerar med annan betydelse.

Fransmän och engelsmän lär fortsätta vara vedertagna begrepp, snarare än *franspersoner eller engländare. Så även fackman, statsman, förman, gärningsman, spelman, rorsman och ålderman, likväl som alla andra etablerade former med suffixet i fråga. Tanken att kreti och pleti för varje sådant ord skulle ersätta med ett latinskt inlån person med exakt samma betydelse är helt enkelt vanvettig.

Etymologi berättar om vårt kulturella ursprung, som vi inte kan avhända oss utan att förlora vår identitet.

Särskilt huvudbry lär kommunisterna få med begrepp som mänskliga rättigheter, då människa och mänsklig är elementära avledningar av ordet man, i den helt könsneutrala betydelsen person. Är radikalfeminister månne inte MÄNniskor?

Besläktade företeelser är begrepp som humanitär, med samma urindoeuropeiska eymologiska rot, avlett från latinets homō, som i allt väsentligt är identiskt med det germanska man. Human är således en kognat till mänsklig, men via latinet snarare än urgermanskan. Humanism har förvisso aldrig varit en socialistisk paradgren.

Annat släktskap är ord som humus, det vill säga jord. Här har vi alternativt det germanska ordet weraldiz, eller värld som vi numera säger, där förledet wer- betyder just man – värld betyder ordagrant mansålder. I fornengelskan talade man om werman respektive wifman för man och kvinna, med -man åter i den strikt könsneutrala betydelsen person. I den mån ordet man har antagit en könad dimension, är det just för att inlån som person har nyttjats i dess ställe, eller som kontrast till strikt könade begrepp.

Säkerligen har det funnits och finns alltjämt något slags «mansnorm», men det har ingenting med språket att göra. Etymologin är fullständigt glasklar i detta avseende, och samtida «nytolkningar» från den feministiska vänsterkanten ändrar inte på detta faktum. Socialisterna borde återgå till konkreta politiska reformer istället för att peta i något man inte begriper sig på och som inte har den minsta praktiska betydelse för jämställdhet.

Språket är den företeelse som bär upp kulturen, och när man försöker genomdriva så radikala ingrepp i tungomålet raserar man den struktur som utgör grunden för vår kommunikation. Helt avsiktligt, naturligtvis, i syfte att förvirra och kontrollera. Låt inte socialisterna manipulera dig sålunda.

Kategorier
Asien Korea Kultur Språk

Nobelrepresentation

Det tog 123 år, men nu finns Korea och det fantastiska koreanska språket äntligen på kartan även med avseende på Nobels litteraturpris. Detta sedan Akademiens ständige dörröppnare förkunnat att Han Gang (한강) erhåller priset 2024, till den självutnämnda kulturelitens totala förvåning.

Inte heller i år blev det Can Xue, men väl en kvinnlig östasiatisk författare, och de är alltid roliga att läsa. Han Gang har jag aldrig läst, men vet att det kommer att bli underhållande när jag nu skrider till verket att plöja några av hennes verk.

Sedan några år tillbaka jobbar jag mig igenom nobelpristagarna bakåt i tiden, men det är en grannlaga uppgift som kommer att ta än fler år i anspråk, särskilt vid parallell läsning av en stor mängd annan litteratur. Varje nytt nobelpris innebär således ett litet avbräck i rutinen.

Verk av Han Gang (한강).

Det här med representation är ett tema som ständigt är aktuellt, särskilt avseende könsfördelningen bland pristagare, i vart fall för den radikalfeministiska vänstern och dess mediehus, från statstelevisionen till penisstorlekstabloiderna. De kan då glädja sig med att kvinnorna faktiskt leder under 2020-talet med 3–2, även om man allt som allt bara har kammat hem 18 av 121 litteraturpris, eller 15 %.

Vad pristagaren har mellan benen är dock helt oviktigt, och meritokratin är den enda parametern av intresse. Här finns en del biologiska faktorer som har bäring på elitens komposition i könsmässigt hänseende, och dem kan man inte bortse från. Den dag Nobelpriset låter kvotera in förment förfördelade grupper tappar man anseendet helt och hållet. Det sagt finns inget alls som hindrar kvinnlig dominans i just litteratur, då kvinnor generellt har bättre språkförmåga.

Representation är ändå inte oviktigt, och en mer relevant sådan avser härkomst, kultur och språk. Man kan kanske förvänta att ett svenskt, europeiskt och västligt pris har en viss bias som resulterar i viss överrepresentation av svenska, europeiska och västliga priser, men i ett globalt tidevarv blir den snedfördelningen allt mer belastande för Akademiens vidkommande, särskilt när den är så grotesk till omfattningen.

Det är således inte bara koreanska som har misshandlats av Akademien, utan även hindi/urdu med dess 415 miljoner talare, vietnamesiska (85 miljoner), persiska (62 miljoner) med många fler. Dessa kulturer skulle alltså inte ha frambringat ett enda författarskap värdigt ett nobelpris.

Språklig representation bland litteraturprisen.

Statistiken berättar att 112 av 121 priser (92.6 %) omfattar litteratur på indoeuropeiska språk, medan språkfamiljen i sig täcker 45 % av världens befolkning. Överrepresentationen är således 2.3-faldig. Inom familjen är det inte oväntat germanska språk som dominerar med 61 priser (50.4 %), med en överrepresentation om 7.8 gånger. Nederländska är dock av någon märklig anledning inte representerat.

Romanska språk samlar 35 priser (28.9 %), vilket är en överrepresentation om 2.4. Därefter följer baltoslaviska språk med 13 priser (10.7 %) och 3.1x, grekiska med 2 priser (1.7 %) och 9.8x överrepresentation, samt bengaliska med ett enskilt pris (0.8 %) och en underrepresentation om 0.68x. Även uraliska språk med 2 priser (1.7 %) och 5.3x är överrepresenterade, tack vare Finland och Ungerns respektive priser.

Det enda språk som i statistisk mening är välrepresenterat är Japan, med 2 priser (1.7 %) och 1.03x. Med Han Gangs pris för i år hamnar koreanska på 0.86x underrepresentation, men om Sydkorea skulle kamma hem ännu ett pris, blir det istället en överrepresentation.

Bland underrepresenterade språk finner vi utöver hindi och persiska framförallt kinesiska, med hela 0.087x i underrepresentation. Siffran innebär att det skulle krävas 11.5 gånger fler pristagare för att kinesiska skulle nå paritet med 1x, eller sammanlagt 23 pris istället för de 2 som faktiskt har delats ut.

Jämför vi istället med svenskans 7 priser (5.8 %) och 42x i överrepresentation, skulle det krävas 960 kinesiska pristagare för att matcha det svenska litteraturundret. Ett annat sätt att uttrycka detta är att det svenska litteraturområdet enligt Akademiens synsätt är 480 gånger mer relevant än det kinesiska, vilket nog inte har så mycket med verkligheten att göra. Än mer prekärt är saken för de indoiranska språken, som är 945 gånger mindre relevanta än det svenska, med ett enda pris (Rabindranath Tagore, 1913, bengaliska).

Eftersom detta är Asiens århundrade borde vi därför framgent se en strid ström av asiatiska författare erhålla litteraturpriset, och om det huvudsakligen är kvinnliga författare slår man två representationsflugor i en smäll.