Diverseministern Kalle-Oskar Bohlin tog sig en promenad hem från jobbet, men blev då «förföljd» av några palestinademonstranter som tog tillfället i akt att berätta vad man tycker om det israeliska folkmordet på palestinier och moderatregimens hantering av ärendet. En banal och lite lustig incident, som emellertid ger upphov till en rad frågor.
En är varför en minister i landets regering, om än av den mer obetydliga sorten, inte har konstant personskydd. Det kan han uppenbarligen inte ha, om en skock demonstranter kan följa honom till fots utan att bestarna ingriper. Även obetydliga politiker har fått plikta med livet för att någon omedicinerad virrhjärna fått korn på vederbörande.
En annan är varför herr ministern promenerar hem under sådana omständigheter, istället för att bli transporterad av Gestapo. Det var väl ganska länge sedan Sverige blev av med den politiska oskulden, och landet är inte längre Bullerbyn eller liknande idyll – inte minst tack vare sådana ägghuvuden som Bohlin.
Till yttermera visso uppger Bohlin att han tvangs vända tillbaka mot riksdagshuset, eftersom hans adress inte är «offentlig». Men de som skulle kunna tänkas ha intresse av sådana uppgifter lär redan känna adressen i fråga, och om man regelbundet promenerar hem i egenskap av «halvkänd från teve» blir det till slut en illa dold hemlighet. Man kan nog lita på att AFA redan har publicerat.
Men om man ändå ger sig ut i denna verklighet, utanför den politiska lekkammarens skyddade rum, varför tror man då att man ska bli behandlad annorlunda än andra? Våldsmakten utreder ärendet som «ofredande», vilket aldrig skulle ha skett om en vanlig Svenne trakasseras på stan, vilket i sin tur är en dussinhändelse. Demonstranterna höll sig ändå på avstånd, och man har lika mycket rätt att beträda dessa gator som Bohlin. Det kan därför knappast leda till något rättsfall.
Bohlin har ändå fått smaka en liten dos av vad hans partis «öppna hjärtan»-politik har medfört, och mer av den sorten blir det förstås när hela Gazas befolkning ska vandra till Europa och ytterst Sverige, ivrigt påhejade av moderatregimen och dess supporterskara i Sverigedemokraterna. De stödjer som bekant folkmordet, och därmed även dess vidare konsekvenser.
Plockar man hit Mellanösterns folk, får man även Mellanösterns «kultur» och problem på köpet, vilket inbegriper lynchmobbar och andra för oss oacceptabla fenomen. Svensken vet sin plats och ofredar varken kändisar eller politiker, utan nöjer sig med att knyta näven i fickan och mumla. Icke så särklänningen, som är mer våldsbenägen och inte har samma begrepp kring personlig distans.
