För demokratin finns inget farligare än när staten håller sig med egna propagandakanaler, som därtill finansieras med tvång genom skatteuttag. Och statsmedier är just vad Sverige har, då man aldrig har förmått att hålla en neutral och opartisk profil, utan har en uppenbar och fullständigt genomskinlig slagsida åt vänster.
Detta till skillnad från etermedier i allmänhetens tjänst – public service broadcasting på imperiespråk – vars främsta kännetecken är just opartiskhet, neutralitet och frånvaro av politiskt eller kommersiellt inflytande. Radio och teve i allmänningen har inte en politisk agenda, utan har som uppdrag att beskriva verkligheten som den faktiskt är på ett konsekvensneutralt vis, i rimligaste mån.
I bjärt kontrast intar svenska statsmedier en vänsterliberal profil, med särskilt agendafokus på klimatet, veganism och andra vänsterfrågor, samtidigt som man inte förmår rapportera neutralt och objektivt från konfliktzoner som Ukraïna eller Palestina. Man förmedlar regelbundet statens syn på en mängd företeelser i allt från sexhandel till köttkonsumtion, samtidigt som man gör sig själv till aktivist för en rad företeelser i allt från demokrati och *2SHBTQIAP++ till kroppspositivism och annan woke. Rapporteringen från Kina och en del andra länder framstår som ett bisarrt skämt, samtidigt som nyhetsförmedlingen är tämligen undermålig överlag.
Dessvärre lär statsmedierna få hållas, då Sverigedemokraterna lägger sig platt istället för att ta strid om den företeelse man lovade att kväsa. Man är så nöjd med att ha fått åtkomst till maktens köttgrytor att man alldeles har tappat det. Därför är man nu en del av den åttaklöver som med acklamation bifaller vänsteroppositionens radikalfeministiska idéer och upprätthåller vänsterns propagandakanal. Vad ska vi egentligen med ett sådant parti till?
Regimen har på förekommen anledning till gummistämpelparlamentet överlämnat en proposition om statsmediernas fortsatta verksamhet 2026–2033, under vilken period man fortsätter erhålla ökade anslag. Sverigedemokraterna har nöjt sig med en granskning om mediehusens opartiskhet, en eftergift som är betydelselös och kommer att rinna ut i sanden.
Två osanningar som framförs är att statsmedierna skulle vara «oberoende» och dessutom ha ett «brett utbud», men i samma andetag nämner man att den som «inte tar del» av utbudet bör «ha en nytta» av verksamheten. Då är man per definition inte bred, utan tillfredställer bara en minoritet av rödgröna kommunaltjänstemän som gillar längdskidor och äter plantbaserad föda.
Vi som hatar melodifestival och förortsrap och hellre diggar K-pop och japanska filmer har inget alls att hämta från statsmedierna, och den verkliga bredden finner man således på videotjänster av olika slag. Det är också där den yngre generationen uteslutande hämtar sin information och sitt nöje, vilket borde få förespråkarna för statsteve att ompröva sin hållning – på sikt har statsmedier ingen framtid, och ju förr man tar dem av daga desto bättre.
