Judestatens fullskaliga annektering av Gaza är nu nära förestående, bekräftad av ingen mindre än den fullskalige människorättsförbrytaren Netanyahu i egen låg person. Därmed fullföljs det fullskaliga folkmordet, och de palestinier som inte dör av bomber eller svält och sjukdom får väl ta en simtur i Medelhavet. Nakba i praktiken.
Förr eller senare hamnar de hos oss, som så ofta förr. Men det tycks inte bekymra den svenska regimen, vars flummiga utrikesminister hävdar att vi från «svensk sida» är «vänner med Israel» och bara med ett minimum uttrycker kritik mot det fullskaliga brott mot mänskligheten som äger rum i Palestina.
Tänk om Stenergard hade sagt samma sak om Ryssland, att vi från «svensk sida» är «vänner med Ryssland» men ser «allvarligt» på landets «planer på att ta över Ukraïna». Det är naturligtvis otänkbart, även för den som tror sig vara Moskvas vän.
Länder har dock inga «vänner», utan bara samarbeten och intressen i nationalstatens tjänst. För närvarande finns inget i den judiska etnostatens agerande som motiverar ett närmare samarbete, men däremot unisont fördömande och kraftfullt agerande.
Men var är sanktionerna mot Tel Aviv? Och hur kan det komma sig att krigsförbrytaren Netanyahu kan färdas fritt i Europa utan att gripas, ställas till svars för vad han gör samt låsas in på livstid? Den svenska regimen och dess motsvarigheter i Europa, samt den europeiska centraldiktaturen i Bryssel, har vitt skild syn avseende apartheidstatens agerande och den ryska motsvarigheten.
Man tycks ha ett axiomatiskt och ovillkorligt stöd för den judiska regimen, oavsett vad den tar sig till. Det är oroväckande, eftersom det indikerar att man inte i någon mening har den «regelbaserade världsordningen» som grund för sitt agerande, utan upprätthåller ad hoc-relationer, just sådana allianser som förr eller senare alltid leder till krig.
Nej, vi från «svensk sida» är sannerligen inte Israels vänner, och det vore därför klädsamt om den vedervärdiga regimen i Rosenbad började agera med mer finess och mer neutral hållning. Man bör ta rygg på Frankrike, som i vart fall börjar skruva på sig inför det folkmord man passivt åser.
