Sverige har under senare år begåvats med sådana pack som Brödraskapet, Original gangsters, Foxtrot, Dödspatrullen och Södertälje mafia, kriminella organisationer som regerar i utanförskapsområden och kontrollerar sådana segment som staten inte vill ta ansvar för, exempelvis avseende droger och sexhandel. I kölvattnet av denna utveckling har det besinningslösa våldet exploderat och Sverige blivit som en latinamerikansk bananrepublik.
Det sistnämnda förstärks samtidigt över rättsväsendets navelskåderi, när röda åklagerskor ständigt och jämt prioriterar doktrinära mål kring någon som sagt «neger» offentligt eller på annat sätt betett sig illa i godhetsmaffians optik. Följdriktigt åtalas nu en lekprogramledare vid statstelevisionen för att… eh… ha gett en kollega inte bara en utan två pussar under en blöt fest.
Nu tittar jag sedan länge inte på teve, och allra minst på statstelevisionen, och naturligtvis inte alls på töntiga lekprogram, som inte har i allmänfinaniserad television att göra överhuvudtaget. Men vad man kan förstå måste en sådan figur som leder dylika program kännetecknas av en viss grad av utåtriktad utstrålning och karisma, vilket ofelbart leder till den typen av närmanden.
Det oerhörda, eh, brottet lär ska ha ägt rum i soliga Spanien för knappt ett år sedan, vilket omedelbart väcker frågan huruvida dubbel straffbarhet är tillämplig. I Spanien är dylika pussar nämligen inte kriminaliserade, utan en given del av kulturen, även om det udda fallet med Jennifer Hermoso sticker ut – kanske är det detta som har gett inspiration?
En annan fråga är varför det statliga programbolaget på skattebetalarnas bekostnad arrangerar spritfester på lyxhotell utomlands, vilket väl torde vara det större brottet här. Under alla omständigheter lär Leijnegard, som den statliga programledaren sägs heta, ha «kränkt målsägandens sexuella integritet» genom att försöka pussa denna på munnen tvenne gånger under denna festliga tillställning. Dagen efter ska han ha bett om ursäkt i SMS och ångrat det oerhörda tilltaget, varvid kvinnan ska ha accepterat och föreslagit en middag.
Men efter lite längre betänketid om två månader kom hon fram till att här finns kanske en hacka att tjäna, varför en polisanmälan upprättades. Därmed engagerades rättsväsendet, inte i Foxtrots eller annan gängkriminell verksamhet, utan i ett veritabelt skitmål som överhuvudtaget inte har i rätten att göra, dels för att «brottet» inte ägde rum i Sverige, dels för att det naturligtvis inte är ett brott.
Fallet sätter inte bara fingret på den svenska statens inkompetens, utan visar även hur opportunt svenska kvinnor beter sig när möjligheten infinner sig. Det är av just det skälet den svenska statsfeministiska lagstiftningen med omvänd bevisbörda i sexualbrottsmål är så farlig, för att den inbjuder till detta slags manipulerande beteende, med helt orimliga konsekvenser för så futtiga skeenden.
Det var inte så länge sedan en svensk statsminister kommenterade att man i USA måste ha det oerhört gott ställt när man kan arrangera offentlig teater kring huruvida presidenten (Clinton) hade «haft sex» med «den där kvinnan» (Lewinsky), men sedan dess har ofantligt mycket vatten runnit under broarna. Nu diskuterar vi alltså oförargliga pussar, inte sexuella handlingar per se.
Retrospektivt är det en sinnebild för den västerländska civilisationens nedgång och fall, då man allt mer låter sig uppslukas av obetydligheter och då allt mellanmänskligt agerande numera utgör en potentiell «kränkning», från gruff i sandlådan i skolan till oförargliga pussar. Wokerörelsen «me too» var en försmak av något som nu mest liknar en parodi på en parodi, men det är där vi står nu.
Livet är otvetydigt beskaffat så att man emellanåt utsätts för ovälkomna närmanden, som vanligtvis hanteras inom ramen för nedärvda beteenden och kulturella sedvänjor. I rättsväsendet har sådant därför inte att göra, utan den arenan är avsedd för verkliga övergrepp där fredanden har avvisats och tvång tillämpats. Det aktuella fallet är alltså inte av den karaktären, och borde därför ha förblivit en privat malör.
