Inflationen tar fart igen och svenskarna blir allt fattigare då Tidö-regimen under Kristerssons ledning är upptagen med allt annat än att förbättra för nationen och medborgarna. Arbetslösheten är fortsatt rekordstor, men regimen har barrikaderat sig i sitt «situation room» för att leka geopolitik, under det numera tröttsamma mantrat om att det är «allvarstider».
Allvarligt är det förvisso att ekonomin har gått i stå och att regimen inte gör ett dyft för att förändra Sverige i frihetlig och positiv riktning, men det man menar är förstås den internationella situationen, över vilken Sverige ändå inte råder. Kristersson är i sammanhanget en NPC, men tror tillsammans med Jonsson med flera på fullt allvar att man lirar i matchen.
Man berömmer sig för att ha sänkt skatterna med 23 miljarder, men på viket sätt det har stimulerat näringslivet och friserat arbetslösheten framgår inte. Det är istället klassisk moderatpolitik i syfte att gynna de egna väljarna i den mest förmögna kvartilen, en reform som inte gynnar nationen. Nog för att skatterna måste sänkas, men då kan man börja med momsen och energiskatten för att det ska komma alla till del och smörja handel och näringsliv.
Till val gick man på att åtgärda gängkriminalitet och andra effekter av massinvandring, men man kommer därvidlag inte ur fläcken. Utredning efter utredning tillsätts, men ur detta mynnar inget praktiskt ut, och inga positiva resultat erhålls. Sprängningarna och skjutningarna ökar istället, medan regimen i bästa sosseanda fortsatt storsatsar på ideologiska brott mot staten, som hets mot folkgrupp, sexhandel med mera.
Tillfrågad om saken uppger allmänheten (Indikator opinion) att sju av tio är missnöjda med regimens hantering av brottsbekämpning och kriminalitet, och följaktligen att bara tre av tio är nöjda. Inte ens i de egna leden har man förtroende för den förda politiken, vilket är ett veritabelt underbetyg för Strömmers tafatta hantering av buset.
För övrigt finns inget område överhuvudtaget där regimen har positivt balansnetto, men det är naturligtvis mest allvarligt att man i kärnfrågor presterar så genomuselt. Som i energipolitiken, där hela sex av tio anser att ministrinnan Busch (KD) alldeles har misslyckats med sin föresats att komma tillrätta med energiproblemet.
Till val gick man på att sänka elskatten, men den höjdes istället. Naturligtvis, det är en naturlag. Kärnkraften sattes i långbänk, och inte ett spadtag har hittills tagits. Medan samma slags projekt i Japan, Sydkorea eller Kina vid det här laget hade varit halvvägs framme. Ändå frågar man sig varför vi inte kan konkurrera med Östasien – vad är det man inte begriper?
Följaktligen hämtar Ebba Busch hem ett negativt balansnetto om -54 % i fråga om allmänhetens förtroende, då hela 76 % uppger att man saknar förtroende för landsförrädarinnan. Det är överlägset sämst i ministären Kristersson, följt av förbudssocialliberalen Johan Pehrsson (FP) med 63 % (-50 % i balansnetto) och Ulf Kristersson (M) i egen hög person med 57 % – den senare har dock «bara» -15 % i samlat netto, då han åtnjuter högt förtroende i de egna leden.
Vad dessa siffror säger är dels att moderatregimen av allt att döma redan nu är rökt inför kommande val, då man på punkt efter punkt har misslyckats i att uppfylla sina vallöften, och då man inte heller på något annat sätt har presterat i positiv riktning; och dels att såväl Kristdemokraterna som Folkpartiet riskerar att få tacka för sig, då de båda partierna är omåttligt impopulära och då framförallt Ebba Busch har gjort sig själv omöjlig.
Så får man visserligen inte säga, och mer prominenta personer har fått svälja förtreten efter ha gjort sådana förutsägelser. Man kan resonera att det ändå är två år kvar, men det finns inget som nu tyder på att regimen hinner vända utvecklingen under den tiden. Man kom aldrig loss ur startgroparna, och saktfärdigheten är alltjämt i samma klass som sengångarens. Regimen är inte av det rätta virket, och bör därför inte få förnyat förtroende.
