Informationsfrihet är en mänsklig rättighet, nämligen friheten för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser (artikel 19). Problemet är att den friheten inte längre gäller australiska ungdomar, sedan socialistregimen under Albanese förbjudit barn under sexton år från att använda socialer som Tiktok och Instagram.
Den skogstokiga straffkolonin har tidigare förbjudit porr med «små bröst» och andra underligheter, samt återkommande försökt impelementera bakdörrar i krypterade protokoll, en ordning som skulle underminera all näthandel i ett svep.
Uppenbart är därför att denna regim, i likhet med ett antal tidigare, vill få internet under sin fulla kontroll i en drakonisk mekanism som får Kinas system att förefalla alldeles harmlöst. Barnen är bara en första förevändning för att småningom få alla användare att framträda registrerat vad man än företar sig på nätet, och samma slags agenda föreligger i EU.
Därmed kan man kontrollera narrativet och debatten, samt företa finmaskiga operationer mot allsköns regimkritiker, ungefär så som pandemistrejkande chaufförer i Kanada fick sina banktillgångar frysta av den liberale diktatorn Trudeleau. Det är på den nivån man numera hanterar avfällingar, och det över hela den allt mer auktoritära Västvärlden.
Men i detta första skede lär man stöta på problem, eftersom man saknar verifieringsmekanismer och inte heller lär kunna hindra ungdomar från att använda VPN för att kringgå förbudet. Det kinesiska begreppet «hoppa över muren» (翻墙, fanqiang) får således en naturlig spridning till den australiska kontinenten.
Regimen lär samtidigt dana en fientlig ungdomsgeneration med denna aggression mot barn och unga, vilket borgar för mindre tillit och större polarisering i det australiska samhället. Man hävdar att man vill skydda barn och ungdomar från skadliga konsekvenser av sociala medier, men man har inga som helst belägg för att reformen har effekt i detta avseende. Tvärtom kan den skada barn som redan är isolerade och därmed inte har någon som helst kontaktyta.
Dylika drakoniska ingrepp i den grundläggande informations- och yttrandefriheten är inte politikens sak, i vart fall inte i en förment demokrati, utan en fråga för den enskilda familjen, som är den enda entitet som äger rätten att sålunda begränsa barns tillvaro.
