Nä, jag vet fan inte vem Dermot Clemenger är, eftersom jag aldrig ser på TV4. Däremot ser man dennes namn figurera i medienarrativet dag ut och in, som en helknäpp följetong. Ja, förutom i statsmedierna, där man inte vill «avslöja» hans namn, även om det redan är på allas läppar. Vad som är knäppast är inte gott att veta.
Tydligen ska «profilen» ha gjort sig «skyldig» till hela trettioen fall av brott mot staten, det vill säga det doktrinära och ideologiska brottet att ha utövat sin borna rätt att med var och en utbyta pengar mot tjänster, i detta fall av sexuellt slag vid diverse thaibodar. Uppenbarligen ska «kändisen» även ha erkänt sagda offerlösa brott, men därefter flytt landet.
Då kan han inte längre «delges», varför han bara behöver vänta på att preskriptionstiden löper ut för att undgå straff för dessa brott mot socialdemokratin. Detta går dock inte för sig, varför hela poliskåren har engagerats i detta fruktansvärda ideologiska brott, varvid man har efterlyst Clemenger internationellt och begärt handräckning av brittisk polis.
Problemet här är att sexköpslagens räckvidd inte gäller utanför rikets gränser, även om man arbetar hårt för att åstadkomma global sådan. Särskilt gäller att sexhandel är laglig i Storbritannien, på samma sätt som i större delen av Europa, och att dubbel straffbarhet därför inte är tillämplig. Det är därför oklart varför brittisk polis skulle engagera sig, och tecken tyder på att man tar det med viss ro.
Men det större problemet och den större frågan är varför snuten alltjämt prioriterar brott mot staten och symbolfrågor, när man säger sig ha fullt fokus på den tunga brottsligheten? De röda åklagerskorna i rättsväsendet angriper alltjämt journalister som Samnytts chefredaktör och konstnärer som Dan Park, samtidigt som sexköpspolisen Simon fortsatt får härja fritt i sitt heliga korståg mot naturlagar.
Statsrådet Strömmer har att förklara sig varför denna märkliga prioritering alltjämt gäller, och även rikspolischef Lundh har att motivera polisens inriktning. Även mediejättarna borde veta hut – var vi inte överens om att kancellera woke?