På västfronten intet nytt, utan Europa har alldeles kört i diket och där lagt sig i skyttegrav. Eller så kämpar man mot väderkvarnar och andra fantasier, utan att förstå slagfältets realiteter. Som skottspolar far man i skytteltrafik runtom i Europa för att pussas, kramas och diskutera, men ut kommer bara gegga och rotvälska utan mening.
En ständig punkt på programmet tycks utgöras av «säkerhetsgarantier» för Ukraïnas vidkommande, vilket i sig är en rimlig ambition. Men tanken att Europa skulle stå för den är ohemul, och visar att vi här har att göra med «de virrigas koalition» mer än något annat behjärtansvärt.
Detta är helt i fantasins land, och visar att man inte har förstått – inte vill förstå, inte vill erkänna att man förstår – krigets grundorsaker, det faktum som initialt ledde till handling från Moskvas sida, och de omständigheter som skulle leda till avveckling av dessa stridigheter, nämligen Natos smygexpansion österut allt närmare Moskva.
För Rysslands vidkommande är säkerhetsgarantin att Ukraïna förblir en neutral buffert gentemot Nato, och då kan man alltså inte skicka Nato-soldater till landet i «fredsbevarande» syfte. Det är Nato-styrkor, just sådana som Kreml inte vill ha på Ukraïnas territorium, och när de väl är på plats är Ukraïna därför i praktiken en del av Nato.
Det är ett hjärndött narrativ som sprids för den inhemska hjärndöda populasen i Europa, under devisen man, mod och morske män, att «Ryssland inte kommer att vinna» (trots att man sedan länge står som segrare), und so weiter. Det kommer aldrig att hända, och om Sverige och andra stridspittar vill sända soldater till Ukraïna kan man göra det redan i dag och ta fajten som en man – men det vågar man inte.
Säkerhetsgarantier får alltså implementeras på annat vis, exempelvis med en FN-styrka som inte består av manskap från Väst eller Nato. Eller villiga länders frivilligtrupp, kanske Kina, och om man inte tolererar det från Västs sida skulle västallierade Japan och Korea duga lika bra; de är inte med i Nato, det är huvudsaken.
Hur som helst blir det ingen fred förrän Bryssel och Europas huvudstäder förstår denna dynamik, men man tycks inte vilja vara beredd på att ge upp ambitionen att ta Ukraïna och införliva landet i den egna Natosfären. Därmed blir det inte heller någon fred, eftersom det är den hårda kärnan i konflikten, det ursprungliga dilemmat.