Att svensk statstelevision ständigt och jämt förmedlar märkliga narrativ som har föga med verkligheten att göra beror förvisso på de egna statsreportrarnas monumentala inkompetens och okunskap, enkannerligen med avseende på Kina, men den trenden förstärks genom de muppar man bjuder in som «experter» på området, i regel figurer med fientlig inställning till fenomenet i fråga, för att matcha statsmediernas hållning.
I regimteves morgonstudio kunde man därför få sig till livs skrönan att det var nationalistregeringen som vann kriget mot Japan, det vill säga «det styret som i dag sitter på Taiwan», och att det därför är ironiskt att Kommunistpartiet arrangerar en segerparad till minne av krigsslutet. Enligt denna, eh, skarpa «analys» hade kommunisterna ingenting alls med saken att göra, utan var vid tiden en mindre falang utan betydelse.
För det första sitter nationalisterna, det vill säga Guomindang (国民党), inte alls i regeringsställning i Taibei, utan det gör istället Demokratiska framstegspartiet Minjindang (民进党), i den «gröna terror» som leds av Lai Qingde. Man kunde tycka att en kinaanalytiker borde känna till sådana elementära fakta.
Sagde Lai har för övrigt förbjudit veteraner från Guomindang att delta i paraden, under hot om indragna pensionsutbetalningar och dylikt. Det är just en snygg demokrati. Guomindang som parti har för övrigt inget att anmärka på tillställningen, utan man är ense i det mesta med fastlandet, utom i frågan om vem som ska representera Kina – och så har det varit sedan slutet på inbördeskriget.
För det andra hävdar inte Kina att det var Kommunistpartiet som segrade mot Japan, utan den kinesiska nationen. Vid den tiden var idioten Jiang Jieshi, nationalisternas ledare, mer upptagen av att kriga mot kommunister än att bekämpa den japanska invasionen, vilket fick hans egna generaler att småningom sätta honom i husarrest (!) tills han gick med på att ingå i en (andra) gemensam front med kommunisterna.
Nationalister och kommunister stred alltså i allians under hela kriget, och återupptog inte de interna stridigheterna förrän japanerna hade besegrats. Detta enade Kina var i övrigt i allians med USA, som var den makt som ytterst betvingade det japanska imperiet.
Visserligen hade nationalisterna större styrkor, ungefär fyra gånger fler, men kommunisternas gerillatrupper var samtidigt betydligt mer effektiva. Japanerna hade därför ingen framgång mot kommunisterna i norr, på samma sätt som nationalisterna småningom var chanslösa mot kommunisterna i det fortsatta inbördeskriget.
Om regimteves «verifieringsdesk» hade satts på uppdraget, hade man alltså tvingats fastslå att kommunisternas bidrag till segern var omfattande och otvivelaktigt, och att dagens kommunistparti knappast sysslar med historierevisionism. Man varken förminskar nationalistregeringens bidrag eller förstorar de egna, utan berättar om nationens kamp och seger mot japansk och västerländsk imperialism. Förstår man inte till fullo den bakgrunden, förstår man inte heller Kina och dynamiken i grannskapet.