Livsmedelsoligarkerna har fått en ny «affärsidé», nämligen att paketera om mat med «kort datum» och frysa in det, för att därfter sälja till «rabatterat» pris. Det uppger statstelevisionen i en märklig artikel, där man vidare berättar att matsvinnet i butiker uppgår till svindlande 80 000 ton per år.
Det motsvarar 8 kg per person och år, och kommer till det svinn som sker i hemmet (15 kg) och i restaurangmiljö (11 kg), för att inte tala om det svinn som sker under hela kedjan av produktion av livsmedel. Det senare beror på kvalitetskrav, men man kunde enkelt sälja av sådant mindre kvalitativt gods med 70–80 % rabatt, exempelvis «fula» bananer.
Svinnet i butiken är emellertid en form av självbedrägeri, och visar att man inte har marknadsmässiga priser, utan väljer att försöka sälja till alldeles för högt pris. Vid kort datum har man vanligen 30–50 % rabatt på varan, men att därefter frysa in det och bara ge 30 % är ytterligare en form av ocker; det är helt otillräckligt för en så sekunda produkt.
Priserna måste alltså först och främst komma ned till normala nivåer, och då minskar givetvis även svinnet. Högre andel säljs och det blir mindre arbete för personalen, där det är den senare kostnaden som är drygast. Där har vi den verkliga vinn–vinnsituationen.
Vi som har koll på priserna ser hur sviniga oligarkerna är i prissättningen, där plötsliga påslag om 25 % sker regelmässigt, i flera omgångar, så att man alldeles prisar ut sig. Det gäller sådant som fisk, ost, kött och annat, som då måste svinnmärkas och slutligen kasseras. Folk köper helt enkelt inte äcklig norsk gummiost för åttio spänn kilot, som butiken dessutom marknadsför med vilseledande termer som «klipp» – vad som är klipp avgör konsumenten, inte butiken.
Vecka ut och vecka in marknadsför man toköverprissatt norsk lax som «tillfälligt parti», men absolut ingen köper den odlade smörjan på sådana ockernivåer. Ett antal sådana produkter bildar veritabla berg, som aldrig minskar i omfång. Var de slutligen tar vägen är inte gott att veta, men de förefaller gå på retur; butiken har säkert garantier från producenten, på samma sätt som för bröd.
Och det är där skon klämmer, att oligarkerna kan pressa producenter med sådana villkor samt regelmässigt ta ut överpriser. Om man vill komma tillrätta med denna problematik måste myndigheter få mer muskler och angripa just dessa fenomen, eftersom Sverige inte har en konkurrensutsatt livsmedelsdistribution utan en form av oligopol med karteller.
Man slår då ett flertal flugor i en smäll, nämligen minskat svinn, minskade priser och som en följd minskad inflation, för det är alldeles uppenbart att kartellerna just nu är drivande i den långvariga inflationsspiralen. Men moderatregimen verkar inte intresserad av sådant, man har sin Ukraïna först-policy, och låter resten bero, uppenbarligen i någon vrickad föreställning om att marknaden fixar biffen även i oligopol.
