Kategori: Ekonomi

Kategorier
Ekonomi Politik

Regim i ekonomisk obalans

Det så kallade överskottsmålet slopas för att istället ersättas av ett motsvarande balansmål. Detta sedan en majoritet av riksdagens partier kommit överens om att lätta på trycket och tillåta ett större mått av belåning.

Reformen motiveras med att Sverige behöver frigöra kapital för investeringar, och att statsskulden är låg i förhållande till jämförbara länder. Två partier reserverade sig emellertid mot beslutet, och vill istället se ett underskottsmål, det vill säga växande statsskuld.

Sverige har pressat ned sin offentliga skuld, men nu ska kurvan plana ut.

Inte oväntat är det extremvänsterns kommunister i Vänsterpartiet och ekofascister i Mijlöpartiet som vill sätta sprätt på pengar som inte finns. Marxisterna för att öka välfärden utan att först tjäna in erforderligt kapital, miljöanarkisterna för att investera i meningslösa åtgärder för «klimatet», en fråga Sverige helt enkelt inte äger.

Det är klart att man kan skuldsätta sig för investeringar som i längden ger ökat netto, det är så all företagsamhet och personlig utveckling fungerar. Men det förutsätter då att man investerar rätt, vilket här är den springande punkten.

Överskottsmålet har tjänat landet väl, och har sparat stora summor i räntor.

Den tidigare socialistregimen ville exempelvis investera i «grönt stål» och batteritillverkning i Norrland, två idiotprojekt som har slukat pengar till ingen som helst nytta. Sverige är en alldeles för liten spelare i sammanhanget, och sådan lågteknologi ger inte heller någon ekonomisk utväxling värd namnet.

Men inte heller den kristborgerliga Tidö-regimen förefaller ha en vettig investeringsplan, då man dels vill bränna pengar på massiv militär upprustning, och dels avser upplåta nya kärnkraftsverk under usla villkor för statens vidkommande. Till yttermera visso skänker man bort skatteintäkter till den rikare skaran, det vill säga borgerliga kärnväljare, istället för att investera i företagsamhet.

Sveriges tillväxt under moderatregimen imponerar inte.

Sedan Kristerssons moderatregim tillträdde har Sverige präglats av nolltillväxt, samtidigt som inflationen har pressat ned svenskarnas inkomster och tillgångar. Man vill säkert skylla det på Putin eller Anderssonskan, men faktum är att det finns gott om länder som har bättre utveckling under samma period.

Sverige har vidare halkat ned i den absoluta bottenligan vad avser arbetslöshet, men trots det sitter man med armarna i kors. Det är klart att om man har en arbetsförmedling som inte förmedlar jobb utan istället syftar till att bedriva förnedrande vuxendagis, så kommer inte mycket att hända. Inte heller ger man några incitament till näringslivet att anställa fler.

Den låga tillväxten är kopplad till motsvarande nivåer i industriproduktionen, som är stadd i minskande. Även här kan man förstås finna kopplingar till kriget och tysk recession, men regimen gör alltså inte mycket för att råda bot på problemet.

Svensk ekonomi befinner sig i en mindre kris.

Förvisso är det nödvändigt att investera i ny kärnkraft, men därtill behövs även andra investeringar i infrastruktur, som höghastighetståg och upprustat järnvägsnät i övrigt. Dessvärre är regimen inte intresserad av det, utan ser hellre ökad privatbilism, samtidigt som man drar bort incitamenten för nyköp av elbilar – den ena handen vet inte vad den andra gör.

Men framförallt skulle Sverige behöva satsa avsevärt mer på forskning och utveckling, naturligtvis inte i «genusvetenskap» eller sådana stolligheter, utan i hårda naturvetenskaper och tillämpade tekniska applikationer, sådan högteknologi som har varit bärande i den svenska exportindustrin och helt nödvändig för välståndet. Men några sådana satsningar har inte aviserats.

Nu skiljer sig balansmål inte så mycket från ett mindre överskottsmål, och statens skuldsättning är mycket riktigt förhållandevis låg. Men samtidigt skenar den privata skuldsättningen, vilket egentligen är en omfördelning av den totala skuldsättningen. Staten har bara sopat problemen under mattan genom att föra över skuld till medborgarna.

Sverige är därför ett land med hög skuldsättning, hög arbetslöshet, avtagande industriproduktion och låg tillväxt, samtidigt som skolan är i permanent kris, brottsligheten systemhotande och samhället höggradigt polariserat.

Den verkliga anledningen till att man avskaffar överskottsmålet är således att man vill täppa till de många hålen i ekonomin snarare än att investera landet ur krisen. Och det är ett i mängden av illavarslande tecken.

Den privata skuldsättningen skenar.
Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik

🇨🇳 Folkrepubliken Kina 75 år

Det är faktiskt inte så länge sedan Mao Zedong stod där på Himmelsfrid och proklamerade Folkrepubliken Kina den första oktober 1949. Det motsvarar blott en mänsklig livslängd, och i förhållande till hela Kinas historia bara ett par enstaka procentenheter.

Då hade Kina gått från att vara världens ledande makt under början av 1800-talet till ett av världens fattigaste länder, under vad man kallar förnedringens århundrade. Kina tog inte till sig av de nya idéerna från Väst, särskilt inte industrialismen, och hamnade på efterkälken.

Det korrupta och efterblivna Qing-styret kunde småningom inte stå emot trycket från västliga kolonialmakter, utan föll offer för opiumkrig, orättfärdiga fördrag och vissa landöverträdelser, som Hongkong och koncessioner i hamnstäder som Shanghai och Tianjin.

Japan anammade dock snabbt den västliga modellen under hot om amerikanskt krig, och man lärde så bra att man till och med tog till sig den imperialistiska ådran. Krig anställdes därför mot Kina 1894–1895, varvid Taiwan fick avträdas till Tokyo. Men japanerna skulle återkomma med annektering av Manchuriet 1931, och sedermera invasion av övriga Kina 1937–1945.

Landet låg i ruiner, samtidigt som ett inbördeskrig rasade om vem som skulle ta makten och leda moderniseringen av Kina. Dynastin Qing hade fallit 1911 och ersatts av en modern republik under halvdemokratiska former, men landet imploderade snart i en rad «självständiga» provinser under lokala krigsherrar, samtidigt som nationalister och kommunister utkristalliserades som de dominerande politiska partierna.

Inbördeskriget rasade under tjugoett år, med intermission under japanernas invasion, men slutligen kunde kommunisterna driva nationalisterna till dess sista utpost på Taiwan, där man än i dag håller ställningarna, numera som en autonom demokrati. Mao Zedong och hans bondearmé vann trots amerikanskt stöd till nationalisterna, nämligen för att generalissimo Jiang Jieshi var en usel härförare och för att folket hade tröttnat på inflationsekonomin.

Men om Mao var en genial fältherre, var han inte av det rätta virket för att leda landet. Man hade förvisso att konsolidera makten med ganska hårda tag, bland annat genom att trycka ned godsadeln och kollektivisera jordbruket, men snart gick politiken överstyr med den ena vansinniga reformen efter den andra, från Stora språnget till Kulturrevolutionen.

Ändå puttrade utvecklingen på med massiva insatser för att skola en agrar analfabetisk befolkning och utveckla institutioner av olika slag, förberedande instrument för en senare industrialiseringsfas. Den kom 1978, då Mao hade avlidit och Deng Xiaoping tagit befälet över utvecklingen.

Med ekonomiska reformer och öppnande mot omvärlden påbörjades en resa som slutligen tog Kina från ett av världens fattigaste länder till det allra rikaste, åtminstone i termer av köpkraft, på blott en generation. Man kopierade i princip Japans koncept med kunskapsinhämtning via joint venture-företag och tekniköverföring i utbyte mot stabila villkor och låga kostnader, en mekanism som gav upphov till utlokalisering av Västs industri till Kina.

Kina är sedan 2010 världens största ekonomi, räknat med justering för köpkraft. I nominella termer passerar man USA omkring 2033, men under alla omständigheter är det Asien som tonar fram som ett nytt centrum, medan Väst krymper.

I dag känner man sig på sina håll grundlurad av att Kina kammade hem all kunskap och genom utlokaliseringen har kunnat bli världens logistiska tillverkningscentrum, men det rör sig inte om ett nollsummespel. Tvärtom har Väst vunnit minst lika mycket i termer av ekonomisk utveckling.

Icke desto mindre har Kina nu nått status av supermakt, i paritet med USA på allt fler områden, inte minst avseende teknik, forskning och utveckling. Den stora frågan är därför vad framtiden har i sitt sköte, nämligen om samma trend kommer att fortsätta, eller om ett krig resulterar då Kina utmanar USA:s globala hegemoni.

Allt är möjligt, men även jänkarna inser nog att man inte har något alls att vinna på ett krig med Kina. Man kan i bästa fall fördröja utvecklingen ett tag, men till priset av att man själv går ned i träsket. Därför är den fredliga tidslinjen den mer troliga.

I en sådan går Kina från klarhet till klarhet i allt från rymdprogram till teknikutveckling, och det är inte svårt föreställa sig att landet blir dominerande i de allra flesta fält. Även med en lägre tillväxttakt kommer Kinas ekonomi fortsätta att växa snabbare än Väst, samtidigt som Indien och småningom Afrika blir nya tillväxtlokomotiv. Asien kommer att dominera stort, samtidigt som Väst krymper i relativ storlek.

Den politiska utvecklingen är svårare att förutse, men rimligtvis innebär en utveckling mot större välstånd och sofistikering att medelklassens krav på mer inflytande leder till någon form av demokrati. Under sådana omständigheter blir det även lättare att övertyga Taiwan om att låta sig införlivas med fastlandet, vilket kommer att ske förr eller senare.

Kinesisk kultur lär få svårare att spridas globalt, men man har ändå stor mjuk makt genom teknikutveckling och ekonomisk dominans. Nobelpristagare av alla slag kommer allt mer att stamma från Kina, samtidigt som vi främst nyttjar kinesiska prylar och tjänster. Vid det laget lär skräcken för den «gula faran» ha bedarrat, och man lär se på Kina i ett mer positivt raster.

Om en typisk kinesisk dynasti varar i några hundra år, är det inte orimligt att den politiska dynastin under Folkrepubliken Kina kommer att toppa 2049 och därefter behålla dominansen under ytterligare något sekel, innan det åter bär nedför, i den cykel som alltid har präglat kinesiska dynastier. Med den karakteristiken är det inte fel att tala om 2000-talet som Kinas sekel.

Mycket har hänt under Folkrepubliken Kinas korta historia, och mycket mer är att vänta.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Teknik

Grön bubbla spricker

Tidigare socialistregimens gröna dårfantasier om «grönt stål» och vindkraft som bas i elkraften kom förstås på skam, och nu är tiden kommen för det stora batteriföretaget Northvolt att konka. Grattis alla idioter som flyttade till Norrland för att uppfylla Löfvéns och Lööfs vision om den «norrländska boomen»!

Man kunde förstås ha frågat en sinolog för tio år sedan angående möjligheterna att etablera en batterifabrik i Sverige, och svaret hade blivit ett snett leende och ett bekymrat veck i ögonvrån. Det var ändå innan Kina hade sjösatt sitt Made in China med storskalig statlig industripolitik, men det stod redan då klart att landet hade övertaget på en rad områden i allt från logistik till skalfördelar.

I dag är Kina förstås en ledande teknikmakt, inte minst avseende batteriteknik, samtidigt som man står i begrepp att massexportera elbilar. Tysk och europeisk bilindustri hamnar plötsligt på efterkälken, och måste därför banta verksamheten för att försöka överleva.

Exempelvis Volkswagen, som har investerat stort i Northvolt, ligger mer eller mindre för döden när kassaflödena sinar och idétorkan infinner sig. Det betyder i sin tur att svenska och andra underleverantörer omedelbart påverkas av mindre orderingång, och det är på så sätt Kinas roll i ekonomin främst slår mot svenska intressen.

Men Northvolt har större problem än så, nämligen att man inte ens förmår producera mer än en bråkdel av den utlovade kapaciteten, att tekniken är kraftigt föråldrad och att man ändå sitter i knät på kinesiska producenter av kritiska råmaterial och nyckelkomponenter.

Någon sinolog konsulterade man förstås inte om saken, men däremot ett gäng ekonomister, som nog såg ett «möjlighetsfönster» att under den «gröna vågen» mjölka statskassan och andra intressenter medelst ett lämpligt skalbolag och yvig retorik om en ljus framtid för grön teknik i Norrland och Sverige. Kommunalpolitikerna var enklare att övertyga än Volkswagen.

Pengarna omsattes förvisso i någon sorts produktion i nybyggda gigantiska hallar, samtidigt som ett rimligt courtage plockades ut för egen snöd vinning. När handen småningom synas och visar sig vara en bluff, skyller man på omvärldsutvecklingen, kriget i Ukraïna eller någon annan lämplig omständighet. Men idén var alltså dödfödd redan från första stund.

Nog för att man måste bemöta konkurrensen från Kina, men det kan inte ske genom att pyttesmå svenska intressenter agerar frifräsare, utan snarare genom planerade nationella och europeiska reformer kring industripolitik, så som nyligen föreslaget av Mario Draghi. EU måste kontra med «Made in Europe» med lämpliga mekanismer för att stimulera (och hålla kvar) entreprenörer samt se till att svinnet blir minimalt, samtidigt som marknaden hålls vidöppen.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland USA

Äntligen europeisk industripolitik?

Ingen kan höra dig skrika i rymden, och inte heller i källaren eller garaget. Men det som här har skrikits länge, har förstås även yttrats av många andra, personer med inflytande. Och nu har ropen äntligen nått Bryssel, då Mario Draghi har levererat en rapport om Europas konkurrenskraft. Han har rätt i allt, och borde ha blivit EU-kommissionens president istället för skatan Uschela.

Draghi berättar i klartext att EU kontinuerligt tappar mot både Kina och USA i konkurrenskraft, produktivitet och ekonomisk tillväxt. Utan en radikal förändring kan Europa i längden inte upprätthålla sin välfärd och européerna inte sin livsstil.

Han pekar särskilt på att Europa inte har sådana teknikbolag som präglar Kina och USA, utan förlitar sig på gamla industrier. Europa tappade helt i den digitala revolutionen, och orsakerna står att finna i alldeles för stor reglering och oförmåga att frambringa och framförallt kvarhålla talang – framgångsrika entrepenörer sjappar till USA.

Technological change is accelerating rapidly. Europe largely missed out on the digital revolution led by the internet and the productivity gains it brought: in fact, the productivity gap between the EU and the US is largely explained by the tech sector. The EU is weak in the emerging technologies that will drive future growth. Only four of the world’s top 50 tech companies are European.

För att råda bot på den allt större innovationsklyftan föreslår Draghi en industripolitik under EU, omfattande inte mindre än fem procent av den samlade bruttonationalprodukten. Det är nivåer som aldrig tidigare har setts, men det är i paritet med Kinas satsningar.

Problemet är emellertid hur det ska omsättas i praktiken, eftersom förslagen innebär en större federalisering, vilket många länder motsätter sig. Pengarna ska även lånas, vilket även det lär bli föremål för dispyt. Slutligen innebär en mer dynamisk arbetsmarknad att socialistiska partier kommer att sätta sig på tvären för att värna arbetarnas villkor – men å andra sidan lär det inte gynna arbetarna att hela Europa går under, industri efter industri.

Draghi pekar även på skyhöga energipriser som en strukturell nackdel för Europa, samtidigt som han förordar fortsatt satsning på grön teknik. Energipriserna i sin tur beror på den politiska ambitionen att ställa om, samt på huvudlösa nationella beslut om att avveckla kärnkraft. Kriget i Ukraïna har påverkat utvecklingen på senare tid. Detta är åsnan mellan hötapparna, och man kan inte uppfylla båda villkoren samtidigt. Energipriserna måste ned, punkt slut.

Ett annat dilemma är att Europas befolkning kommer att minska, men invandring är inte längre en möjlig strategi för att tackla det problemet. Invandringens många negativa effekter måste istället lösas, samtidigt som ökad produktivitet får ordnas med högre effektivitet, mer innovation och lättad byråkrati. En EU-gemensam industripolitik kan inte heller ha tonvikt på protektionism som medel, utan på liberalisering – man får möta Kinas subventioner med samma mynt.

Huruvida denna plan någonsin sjösätts återstår att se, men ett omedelbart krav för att Europa ska kunna tillfriskna är att man ordnar fred med Ryssland och kommer överens om en säkerhetsdoktrin. EU kan inte vara en geopolitisk aktör som låter Nato expandera på Rysslands bekostnad, och man kan inte få ned energipriserna så länge man betalar fem gånger mer för naturgasen av jänkarna. Det är dags att ge upp högmodet och ta fram pragmatismen.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Teknik

Hitlers folkbil i graven

Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv i den. Devisen gäller inte minst för Europas märkliga neomerkantilistiska ordning i att införa strafftullar på kinesiska elbilar, sådan grön teknik som skulle kunna säkerställa omställningen. En naturlig konsekvens blir nämligen att Kina svarar med reciproka tullar, och att kineserna därtill självmant väljer att handla inhemskt framför europeiskt.

Huvudeffekten blir därför inte att Kina tappar fart, utan att Europa gör det, då den kinesiska marknaden stängs. Och när vi pratar bilar och Europa, är det främst Tyskland saken gäller. Den tyska bilindustrin vet detta, och är på samma sätt som Elon Musk emot sådana tullar. De är för frihandel, och i den mån Kina subventionerar sin industri, så får Europa kontra på motsvarande sätt.

Volkswagen tycks bli först i den tyska bildöden, efter att ha annonserat ett besparingsprogram om tio miljarder euro. Man säger sig ha två år på sig att vända skutan, men inget talar för att man lyckas med det. Företaget har blödit pengar i femton år, närmare 1.5 miljarder euro årligen, och ironiskt nog har man kunnat balansera den utgiften med försäljning i Kina, Volkswagens största marknad.

Det fönstret minskar nu, samtidigt som företaget laggar i utvecklingen. Man kan inte konkurrera med vare sig teknik eller pris, och man har inte heller någon förmånlig «folkvagn» att erbjuda marknaden. En stor ironi med tanke på att företaget grundades 1937 av Nationalsocialisterna under Hitler just för att varje tysk skulle kunna äga en bil.

Samma ironi har att Volkswagen länge var en kinesisk folkbil (大众, dazhong, den stora massan), men att den inhemska bilindustrin har tagit ett stort språng förbi företaget i fråga om elbilar. Fossildrivna bilar kunde kineserna aldrig konkurrera om, för att man saknade både logistik och spets i knowhow, medan det omvända förhållandet råder kring elbilar: Kina kontrollerar logistiken, batterierna, råvarorna, forskningen och utvecklingen i hela kedjan.

Enligt uppgift säljer företaget en halv miljon för få bilar, motsvarande två fabriker, samtidigt som man har tjugo tusen anställda för mycket. Det är samtidigt en form av dästa arbetare som oftare är «sjuka» och frånvarande (likt vabbandet i Sverige), medan kinesiska arbetare är både billigare och effektivare. Det är en svår ekvation att lösa, och den kommer småningom att smitta av sig på hela den tyska bilindustrin.

Det hjälper så att säga inte att att Europa har skyhöga energipriser under en skogstokig klimatpolitik och krigshets, samtidigt som Bryssel reglerar sönder och samman industri efter industri. Under sådana former kommer ingen att överleva i konkurrensen med vare sig Kina eller USA, och i längden går Europa under.

När Kina trycker plattan i botten…