Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

Kina bör svara på utpressningen

Svaga regionala ledare som Kanadas Trudeleau och Mexikos Scheinbaum gav omedelbart vika för den bufflige US-presidenten, varför de tjugofemprocentiga tullarna senarelades i trettio dagar medan diskussioner pågår. Diskussioner om vad, kan man fråga sig, eftersom varje eftergift med säkerhet kommer att följas av nya ohemula krav från den amerikanska sidan.

Även Kina har gett ett måttligt och mestadels symboliskt svar på de ytterligare tio procent Trump lade på tidigare handelstullar, vilket signalerar att ock Beijing är villigt att förhandla. Zhongnanhai hoppas i det längsta kunna undvika upptrappning av handelskriget, men man borde faktiskt ha lärt sig vid det här laget att Trump inte har för avsikt att gå på den linjen utan tvärtom kommer att köra gasen i botten.

Detta för att han har lovat att åtgärda handelsunderskottet och sänka inkomstskatten, bland annat genom att höja importtullar, och för att han särskilt har aviserat höga tariffer gentemot Kina. Säkert får sig både EU, Kanada och Mexiko en käftsmäll, men det är framförallt Kina som står i Trumps skottglugg.

Kinas ekonomi går inte på högvarv, och man är alltjämt beroende av export för sin tillväxt, då den inhemska marknaden förblir svag. Eftersom USA ändå är Kinas största handelspartner, har man att gå en delikat balansgång. Tanken att förlägga produktion i Mexiko för att kringgå handelstullarna har uppenbarligen genomskådats av Washington, vilket är en delförklaring till aggressionen mot grannländerna.

Men en annan är givetvis även den amerikanska opioidkrisen, som göds av fentanyl som tillverkas i Mexiko av beståndsdelar som importeras från Kina, med Zhongnanhais goda minne. Här har man ett förhandlingskort att lägga fram, men det räcker nog inte för att blidka Trump, och än mindre för att häva alla de exportrestriktioner som plågar landet så svårt, eller att avsluta handelskriget.

Man har emellertid andra kort i rockärmen, varav ett är att strypa leverans av raffinerade jordartsmetaller. Man har länge hotat med detta, men först nyligen börjat sätta ned foten på allvar. Till detta lägger man nu restriktioner kring volfram, vismut, molybden, indium och tellur, metaller med flitigt bruk i försvarsindustrin.

Faktum är att man gör bäst i att helt strypa exporten till USA, för att därmed maximera den egna förhandlingspositionen. Man kan nämligen inte vänta hur länge som helst, eftersom USA redan är i full färd med att återuppbygga egen industri. Det är härav man har siktet inställt på att invadera Grönland samt att erbjuda Ukraïna fortsatt militärt stöd i utbyte mot jordartsmetaller, även om de senare finns på annekterat ryskt territorium.

Återuppbyggnaden tar kanske något decennium, vilket då är det tidsfönster under vilket Kina har möjlighet att agera från en styrkeposition. Man bör göra sålunda, och som motkrav begära att Trump avslutar handelskriget, att den amerikanska exportkontrollen kring halvledare och annat avskaffas, att sanktionerna kring Xinjiang, Hongkong med mera hävs, och att USA avsäger sig rätten att försvara Taiwan.

Varken mer eller mindre. Det får vara slut med halvmesyrer, och det är hög tid för Beijing att tillvarata denna historiska möjlighet under Trumps presidentskap att en gång för alla skaka av sig forna koloniala bojor samt sparka ut Onkel Sam från regionen, att ta kommandot i utvecklingen och inte vika sig i detta chicken race. Man måste för en gångs skull ge ett kraftfullt svar på den amerikanska utpressningen, och det gör man samtidigt bäst i frihandelsallians med EU.

Kategorier
Ekonomi Europa Politik USA

Trump ger, och Trump tar

Att läsa Aftonbladet är alltid en kognitiv utmaning, då verklighetsförankringen därstädes kanske inte är den bästa. Man får anstränga sig för att försöka förstå bevekelsegrunderna för de resonemang som framkastas av tidningens krönikörer, tankegångar som mest framstår som önsketänkande och fromma förhoppningar. Som att Europa borde kunna «klara av» fyra år med Trump, för att småningom återgå till business as usual.

Man ser alltså Trump som en anomali, en tillfällig avvikelse som småningom kommer att åtgärdas alldeles av sig själv. Man förstår då inte att dessa förändringar i amerikansk politik inte är ett resultat av Trump, utan att Trump bara råkar vara en lämplig vektor för dessa reformer, som har smitts sedan 1980-talet av republikanska ideologer.

Av retoriken att döma verkar Trump ha dille på tariffer, men det är i själva verket en allmänt omhuldad uppfattning att det amerikanska handelsunderskottet har sin grund i låga handelstullar. USA har historiskt haft betydligt högre tullar, och under sådana perioder alltid överskott i handelsbalansen.

Trump har också framkastat ambitionen att ta hem jobben till USA, och han har därmed appellerat till den arbetar- och medelklass som har förlorat på globalismen, medan den asiatiska medelklassen och den västliga överklassen har sett ordentlig realtillväxt under samma period. Trumps politik är alltså rotad i benhård verklighet, och är inte vilda fantasier som man förleds tro av medienarrativen.

Bevis för detta är att Sleepy Joe Biden inte reverserade Trumps politik i dessa avseenden, utan fortsatte den. Och på samma sätt kommer Trumps efterträdare i GOP att ta vid där han avslutar, om än kanske med en mer polerad yta värdig en politisk påläggskalv. Den bufflige Trump försvinner, men politiken består, och det är detta Europa, Kina och världen i övrigt har att förhålla sig till.

Om Trump gör verklighet av att införa tio procent tullar mot Europa och större delen av världen, innebär det att européerna förlorar omkring en procentenhet i tillväxt. Eftersom EU för närvarande blott har 0.4 % i tillväxt, innebär det recession. För Sverige, med ynka 0.3 % i tillväxt och starkt beroende av USA, är prognosen än värre. Särskilt med den höga arbetslöshet och ineffektiva arbetsmarknad som präglar vårt land.

Svensk tillväxt pendlar kring nollan.

Men Trump har också begärt att Natos medlemsländer ska lägga fem procent av BNP på försvar, vilket ytterligare kommer att tynga ned ekonomin. Man log i Europa lite snett när Trump under sin första sejour varnade för beroende av rysk gas och begärde att försvarsutgifterna höjs till två procent av BNP, men numera har man mangrant lagt sig på eller över den nivån i hela Europa. Man skrattar inte heller längre, utan har slagit över åt det andra hållet med militärt storhetsvansinne.

I termer av reda pengar innebär fem procent försvarsbudget att 300 miljarder kronor kommer att läggas på försvar, att jämföra med dagens 120 miljarder, eller de 40 miljarder som gällde för tio år sedan. Det är en åttadubbling, och därmed skulle 260 miljarder kronor behöva plockas från andra verksamhetsområden. Det är femtio tusen kronor per år per arbetande svensk.

Höjning av försvaranslagen till fem procent av BNP är ett massivt ekonomiskt åtagande.

Inte för att det saknas slöseri i den offentliga förvaltningen, och Sverige skulle behöva ett effektiviseringsdepartement i Elon Musks anda för att råda bot på problemet. Men att städa upp i den offentliga brukskonsten och liknande tramsverksamheter räcker inte för ändamålet, utan sådana belopp kommer med omfattande konsekvenser för andra områden.

Lägg därtill pågående upprustning av kriminalvården och rättsväsendet, och man inser att väldigt mycket annat kommer att ta stryk. Man kommer att behöva höja skatten rejält för att kunna upprätthålla samma nivåer, vilket i sin tur påverkar konkurrenskraften i negativ spiral.

Ett Europa med dubbelt så höga el- och energipriser som Kina och USA kommer därmed att få än svårare att hävda sig i konkurrensen, särskilt med all den reglering som tillkommer i regionen, om man ska beväpna sig till tänderna för att tillfredställa USA. Bara en handfull länder i världen lägger sådana absurda belopp på försvar, inklusive Ukraïna, Ryssland och Israel. Kina ligger stabilt på 1.8 % som jämförelse.

Trump ger, och Trump tar. Somligt är bra, som återgång till fundamentala friheter och avveckling av woke, medan annat är mindre gott (för vårt vidkommande), som handelstullar och krav om massiv upprustning. Det mindre goda kommer emellertid att bestå med kommande administrationer, och detta har vi att förhålla oss till. Vi måste fråga oss om vi är på väg åt rätt håll, om detta är vad vi vill med Sverige och Europa.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Kultur Liberalism Politik USA

Europa måste välja färdriktning

Kommunistwebben (Aftonbladet m.fl.) är purken över Donald Trumps valseger, och än mer gramse över Elon Musks ökade inflytande. De gick naturligtvis rakt i den vänsterliberala honungsfällan när Musk visade en gest med handen från hjärtat och rakt ut i publikhavet, en utstuderad rörelse i syfte att skapa just de reaktioner vi nu noterar. Samtidigt får bilden stor spridning i dessa vänsterliberala mediehus…

Stjärnskottet Sima vid sossarnas partiorgan Aftonbladet menar å sin sida att det inte är yttrandefrihet Musk och «techjättarna» bedriver, utan att sprida hat, desinformation och lögner. Men yttrandefrihet är exakt friheten att yttra just det som Sima, Lindberg, Kristersson, Wolodarski, Biden och Soros inte vill höra, allt det som dessa vänsterliberaler vill förbjuda. Det är precis poängen med yttrandefrihet, till skillnad från statskontrollerad och friserad information och allsköns goda uttalanden som uppenbarligen inte är i behov av sådant skydd, sådant tillrättalagt narrativ som har präglat sociala medier under Sleepy Joes tid vid makten och långt dessförinnan.

Kollegan vid samma publikation, den efterblivne riksstollen Lindberg, följer efter i samma repressiva spår genom att föreslå strafftullar på «techjättarnas» företag och produkter, det vill säga Meta, Amazon och Tesla, just för att dessa företags informationstekniksmagnater finns i Trumps krets, för att de vidgar den för kommunister så förhatliga yttrandefriheten och inte minst för att Musk tar strid med skadlig socialistisk facklighet i Sverige.

Lindbergs demagogi är förstås inte allvarligt menad, utan en barnslig form av militant raljerande som numera präglar AB:s ledarredaktion under sossarnas opposition, ett slags hetsande agitation för att elda massorna mot dessa frihetens krafter. Frågan är emellertid om läsekretsen förmår skilja den eldfängda dårretoriken från mer seriös opinion, som vid sällsynta tillfällen kan skönjas i spalten. Risken är att man tar mongolidens utspel på allvar, och att man därmed bildar opinion för fullständigt livsfarlig politik.

Sverige är nämligen helt beroende av frihandel för sitt fortsatta välstånd, och tullar, tariffer och handelskrig missgynnar en liten nation som vår svårt. Vi kan inte bedriva sådant på eget bevåg, utan skulle då omedelbart drabbas av repressalier från makter med mer muskler, i detta fall USA. Minns hur ordförande Persson (S) gav efter för Washington under egyptienavvisningarna under hot om sanktioner och handelskrig, och på en eftermiddag sålde ut de förment heliga mänskliga rättigheterna för att säkra svensk handels fortbestånd.

Men inte heller gemensamt med EU förmår vi bedriva handelskrig effektivt, eftersom vi till skillnad från USA och Kina inte har samma federativa och centrala kraft, och för att vi inte heller har instiftat en gemensam industripolicy utan försöker behålla våra allt löjligare «regler» som ingen annan i världen bryr sig om. När Trump lägger tullar på produkter från EU, slår det omedelbart mot unionen, men allra mest mot Sverige, som har specialiserat sig mot USA och anglosfären istället för att sprida riskerna.

Europa måste då välja om man vill stå fast vid samma hållning som tidigare, om man vill bråka med Kina samtidigt som USA bråkar med EU, om man vill delta i ett ekonomiskt tvåfrontskrig samtidigt som man har flerfaldigt högre energipriser än de båda konkurrenterna. Eller om man ämnar byta strategi för att kontra den amerikanska aggressionen.

Man kanske skulle ha tänkt på det innan man instiftade massiva tullar mot kinesiska elbilar och annan grön kinesisk teknik, eftersom Trumps återkomst och förmodade tullar då redan fanns i korten. Men nu blir saken mer akut, och istället för att delta i handelskriget är den korrekta strategin att liera sig med Beijing och värna frihandeln.

Ja, Kina vinner stort på det och blir mäktigare, men det är en vinn-vinn-situation som även räddar Europa under amerikansk anstormning, medan Trump då slutligen står med skitgubbe på hand. Om Eurasien står enat, dämpas den amerikanska aggressionen. Alternativet är att Kina ändå blir mäktigare, men då tillsammans med USA, medan Europa går ned sig än mer i träsket.

Här finns de som menar att vi oavsett omständigheterna måste bevara den «transatlantiska länken», som just nu är på väg att kapas för gott. Att vi måste ta Trumps misshandel, på samma sätt som vi under alla dessa år har accepterat amerikanskt spioneri och godtagit Washingtons «economic coercion» i utbyte mot militärt beskydd.

Till den uppfattningen ansluter sig fokpartisterna i Tidölaget, Nato-runkarna som med ryggradens reflex böjer sig för USA och av någon anledning när ett patologiskt hat mot ett Kina som aldrig har gjort oss en fluga förnär. Det är en falang som är än farligare än den rödgrönrosa, och som leder oss in i det slutliga fördärvet, ekonomiskt och säkerhetsmässigt.

Europa måste välja färdriktning, och det i mer östlig riktning. Kina är visserligen en konkurrent, men även en samarbetspartner, en frihandelsvän som smörjer handeln och ger en massiv marknad för europeiska produkter, samtidigt som Kina ger européerna billigare varor. Kina är däremot inte en «systemisk rival», eftersom man inte har politiska anspråk i vår del av välden och inte strävar efter att ersätta amerikansk global hegemoni.

Det är ändå glädjande att von der Leyen tycks blinka med ögat i den riktningen under ekonomiskt forum i Davos, och att Kina mycket riktigt uppfattar flörten. Det är här dynamiken kan blomstra under kommande år, då Trump försöker bedriva sin «economic coercion». Det är här Europas framtid danas, inte under amerikanskt vasallskap.

Kategorier
Asien Ekonomi Indien Kina Politik Ryssland USA

Snart inte så mäktig dollar

Don Trump kvittrade på sin egen plattform att han kommer att upprätta hundraprocentiga tullar mot Brics-länderna Kina, Indien, Ryssland, Sydafrika, Brasilien, Iran, Egypten, Förenade arabemiraten och Etiopien, om dessa skulle få för sig att försöka ersätta dollarn eller ens avstå från att använda den hegemoniska amerikanska valutan.

Utspelet innebär dock inget annat än att Trump därmed erkänner att den informella diskussionsklubben Brics inte är helt tandlös, utan har ambitioner som utmanar rådande ordning, i vart fall på längre sikt. Handlar i andra valutor gör man redan, och detta av nödvändighet, eftersom Ryssland är utslängt ur Swift och det internationella banksystemet. Kina och Indien köper därför rysk olja och gas i egna valutor.

Men även utan denna form av illegala «economic coercion» utförs allt fler transaktioner i lokala valutor, bland annat oljehandel mellan Kina och Saudiarabien i kinesisk renminbi, ett kraftigt avsteg från den rådande petrodollarns dominans.

Med egna system, som kinesiska CIPS och digital renminbi, kan man kringgå Swift och därmed undkomma det panoptikon som den amerikanska regimen utgör över världhandeln. För det globala syd är det en frestande mekanism, då man vill undvika det fruktade amerikanska sanktionsvapnet, som svingas allt oftare i syfte att tukta andra att lyda imperiets diktat.

Egentligen räcker det så, och det är nog inte så mycket Trump kan göra för att förhindra en sådan ordning. Han kan hota med tariffer bäst han vill, men i slutändan är det främst amerikanska konsumenter som får plikta. Samtidigt är det nog så man underminerar dollarn bäst, eftersom det ger ytterligare incitament för det globala syd att ansluta till Brics.

På längre sikt är det emellertid fullt möjligt att detronisera dollarn som internationell reservvaluta, nämligen om den amerikanska demokratin fortsätter att försvagas samtidigt som världens ekonomiska centrum fortsätter att skifta allt längre österut. Ju större Brics blir i termer av andelar av den globala ekonomin, desto större är sannolikheten att man implementerar en extern valuta för gemensamt bruk, och då kan det gå undan.

Det lär inte hända under överskådlig tid, och kanske krävs det ett och annat krig för att åstadkomma ett sådant paradigmskifte. Men det har som bekant hänt förr, och det finns inget imperium som varar för evigt. Ironiskt nog lär USA ta sig över avgrunden för egen maskin, exempelvis genom att gå i krig mot Kina över Taiwan. Gott så.

Kategorier
Ekonomi Europa Politik USA

Effektiviseringsdepartement

Medan den europeiska sovjetkolossen EU bara ohämmat växer i reglering och byråkrati, ämnar Donald Trump slimma den amerikanska statsförvaltningen för att bättre kunna hävda sig mot Kina och bäst tillvarata medborgarnas intressen. För ändamålet kontrakteras Elon Musk i en informell roll direkt under presidenten, i vad man skämtsamt kallar ett effektiviseringsdepartement.

Man kan här erinra sig att den svenska kristborgerliga regimen under Kristersson lovade att på motsvarande vis skära ned antalet svenska departement, men det blev med det löftet som alla andra, och vad man kan förstå har myndigheterna tvärtom växt ytterligare i numerär. Det visar att den politiska klassen är helt oförmögen att genomdriva de «paradigmskiften» man talar vitt och brett om.

Därför kan vän av ordning finna en viss skepsis inför Trumps ambition, därtill under beaktande av argentinske kollegan Mileis fiasko i samma genre. Särskilt kan det bli svårt att banta statens utgifter med en tredjedel bara genom effektiviseringar, och det torde då handla om regelrätta neddragningar.

Men nu hör Musk inte till den politiska klassen, och egentligen inte heller Trump, vilket är en markant skillnad. De har båda rötter i näringslivet, och har därmed också en annan målsättning än politiker. Samtidigt måste man övertyga kongressen om att implementera de reformer som Musk plockar fram, och man ska nog inte förvänta att ens republikaner bara släpper fram ett sådant radikalt förslag utan rejäla kompromisser.

Nedskärningar kan emellertid göras, och fredspresidenten Trump är särskilt lämpad för att börja banta den militära överkapaciteten, motsvarande tretton procent av den federala budgeten. Bland de åtta hundra baser man förfogar över globalt torde det finnas en lång rad som kan bommas igen för gott.

En annan naturlig åtgärd vore att minska den amerikanska statsskulden, som årligen genererar sju hundra miljarder dollar bara i räntekostnader. Ytterligare en stor post är Medicaid, och den amerikanska vården kostar alldeles för mycket i förhållande till vad den levererar. Man skulle kunna privatisera postverket, järnvägsnätet och andra funktioner som näringslivet förmodligen kan hantera bättre.

Därefter blir det tuffare, och man får då ge sig på sociala utgifter av olika slag, vilket kan stöta på patrull och generera negativ opinion. De enorma och förlegade subventionerna till jordbruket skulle i ett slag kunna dras in, även om det skulle göra maten dyrare. En lång rad program inom socialförvaltning, utbildning med mera skulle kunna reduceras, särskilt om nya jobb genereras av reformerna.

Nej, Musk lär inte få några problem att hitta poster som kan strykas, och på samma sätt förhåller det sig med byråkratiska regler att fimpa eller i vart fall förenkla. Det kan på allvar göra USA smärt igen, redo att matcha Kina.

Faktum är att något liknande måste till i Europa, och det finns krafter som redan har berört ämnet. Avreglering, förenkling och bantning av den ofantliga sektorn måste ske både på nationell nivå och i konfederationen. Frågan är dock bara hur det ska ske, då Europa ju inte har någon Elon Musk.