Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv i den. Devisen gäller inte minst för Europas märkliga neomerkantilistiska ordning i att införa strafftullar på kinesiska elbilar, sådan grön teknik som skulle kunna säkerställa omställningen. En naturlig konsekvens blir nämligen att Kina svarar med reciproka tullar, och att kineserna därtill självmant väljer att handla inhemskt framför europeiskt.
Huvudeffekten blir därför inte att Kina tappar fart, utan att Europa gör det, då den kinesiska marknaden stängs. Och när vi pratar bilar och Europa, är det främst Tyskland saken gäller. Den tyska bilindustrin vet detta, och är på samma sätt som Elon Musk emot sådana tullar. De är för frihandel, och i den mån Kina subventionerar sin industri, så får Europa kontra på motsvarande sätt.
Volkswagen tycks bli först i den tyska bildöden, efter att ha annonserat ett besparingsprogram om tio miljarder euro. Man säger sig ha två år på sig att vända skutan, men inget talar för att man lyckas med det. Företaget har blödit pengar i femton år, närmare 1.5 miljarder euro årligen, och ironiskt nog har man kunnat balansera den utgiften med försäljning i Kina, Volkswagens största marknad.
Det fönstret minskar nu, samtidigt som företaget laggar i utvecklingen. Man kan inte konkurrera med vare sig teknik eller pris, och man har inte heller någon förmånlig «folkvagn» att erbjuda marknaden. En stor ironi med tanke på att företaget grundades 1937 av Nationalsocialisterna under Hitler just för att varje tysk skulle kunna äga en bil.
Samma ironi har att Volkswagen länge var en kinesisk folkbil (大众, dazhong, den stora massan), men att den inhemska bilindustrin har tagit ett stort språng förbi företaget i fråga om elbilar. Fossildrivna bilar kunde kineserna aldrig konkurrera om, för att man saknade både logistik och spets i knowhow, medan det omvända förhållandet råder kring elbilar: Kina kontrollerar logistiken, batterierna, råvarorna, forskningen och utvecklingen i hela kedjan.
Enligt uppgift säljer företaget en halv miljon för få bilar, motsvarande två fabriker, samtidigt som man har tjugo tusen anställda för mycket. Det är samtidigt en form av dästa arbetare som oftare är «sjuka» och frånvarande (likt vabbandet i Sverige), medan kinesiska arbetare är både billigare och effektivare. Det är en svår ekvation att lösa, och den kommer småningom att smitta av sig på hela den tyska bilindustrin.
Det hjälper så att säga inte att att Europa har skyhöga energipriser under en skogstokig klimatpolitik och krigshets, samtidigt som Bryssel reglerar sönder och samman industri efter industri. Under sådana former kommer ingen att överleva i konkurrensen med vare sig Kina eller USA, och i längden går Europa under.
Tidölagets kvarnar mal synnerligen långsamt i allt från brottsbekämpning till förnyad elproduktion. Angående det sistnämnda har man långt om länge presenterat ett finansieringsprojekt, som när det har tuggats klart i förvaltningen kan börja implementeras lagom till nästa riksdagsval.
Ingen har väl trott att ny kärnkraft skulle vara gratis, men den finansieringsmodell man har valt liknar mer kommunistisk planekonomi än något annat, med tillägget att staten (medborgarna) står för risken och näringslivet för vinsten. Med det upplägget har man försäkrat sig om permanent höga elkostnader, oavsett verkligt elpris. Permanent högt elpris innebär i sin tur fördyringar i alla efterföljande led, vilket urholkar konkurrenskraften.
Prissäkringsavtalet implementeras med ett differenskontrakt, som innebär att producenten garanteras åttio öre per kWh i förtjänst. Om det verkliga elpriset understiger lösenpriset går staten in med mellanskillnaden, och då elpriset överskrider lösenpriset betalar producenten skillnaden till staten.
Inflation tar visserligen ned priset vad det lider, och småningom löper tiden för kontraktet ut, men då är skadan redan skedd. Modellen leder i praktiken till att svenska skattebetalare kommer att subventionera el som säljs till utlandet, vilket alltså är vad vi ursprungligen ville komma bort från.
Staten har intresse av att hålla elpriset högt under ett differenskontrakt.
Staten etablerar med denna modell ett golv för elpriset, sett ur konsumentens synvinkel, som är två till fyra gånger högre än historiskt normalpris, och Magganpriset eller Putinpriset på el permanentas därmed. Hur detta är kompatibelt med ambitionen om sänkta elpriser får var och en avgöra, men modellen ger staten incitament att hålla elpriset så högt som möjligt.
Om det verkliga priset är lågt, måste svensken ändå punga ut med mellanskillnaden upp till åttio öre per kWh, nämligen i form av påslag på elskatten. Det gäller även den el som säljs till tyskarna. I praktiken kommer elen att landa på närmare två kronor per kilowattimma, exklusive eloligarkernas rikliga flora av abbonemang, avgifter och påslag samt moms därpå.
En annan effekt av Tidöregimens planekonomi är att statsskulden ökar, då man står som lånegarant för projektet. Man räknar med omkring fyrahundra miljarder kronor i ökad skuld, men ser av någon anledning lägre skuld på lång sikt. Vi känner emellertid sedan tidigare att samtliga projekt av denna dignitet då staten står för kalaset är underfinansierade per design.
Vad fan får vi då för pengarna och detta abnorma elpris? Två reaktorer motsvarande 2.5 GW kring 2035, och på sikt fyra reaktorer om 4–6 GW. Det är inte tillräckligt för att möta behovet, samtidigt som utbyggnaden är alldeles för långsam. Har man verkligen undanröjt alla administrativa och artificiella hinder som har byggts upp under åren?
Hade man inte valt att sätta sig i knät på USA skulle man kunna göra som britterna ursprungligen gjorde, nämligen kontraktera Kina för betydligt snabbare och billigare utbyggnad, utan att tumma på vare sig kvalitet eller säkerhet. Nu blir det istället ett nytt Hallandsåsen, fast i kubik.
Planekonomisk kapitalförstöring i Tidölagets tappning.
Propagandan har att Ryssland är en ekonomisk dvärg som får bita i gräset på grund av det mäktiga Västs omfattande sanktioner. Därtill är den ryska hären knappt stridsduglig, och man förlorar manskap som flugor i elden. Till yttermera visso är Putin på fallrepet, antingen för att han är dödligt sjuk eller för att en palatskupp är nära förestående. När Kragh, Paasikivi och Sundström oemotsagda får lägga ut texten dominerar eländesnarrativet stort.
Men retoriken rymmer också den diametralt motsatta hållningen, nämligen att om Ukraïna inte vinner kriget står vi andra på tur. Ukraïnierna slåss inte bara för sitt eget land, utan även för oss. Europas framtid står på spel, vilket är orsaken till att Sverige och Finland går med i Nato och resten av EU rustar som bara den för att mota den efterblivna ryska dvärgen i grind.
De två världsbilderna kan inte samtidigt vara sanna, och inte heller ligger sanningen i någon gråzon i mitten. Båda narrativen är i själva verket falska, och döljer det smutsiga geopolitiska spelet bakom ytan. Populasens roll i detta är i stort att agera hejaklack, under stats- och kommersmedier i huvudfåran som anförare.
Dels mår rysk ekonomi ganska bra, trots omständigheterna. Detta för att man obehindrat kan exportera olja, gas, uran, mineraler och gödsel till övriga världen bortanför den «gyllene miljarden» i Väst och därmed inte lider brist på exportintäkter. I själva verket går en ansenlig del av exporten fortfarande till EU, som alltså är en av krigets huvudfinansiärer.
Den långa ryska gränsen är också synnerligen porös, varför sanktionerat gods slinker igenom utan problem, om än till ett högre pris än eljest. Därtill kommer att Kina mer än gärna exporterar till Ryssland, som därmed knyts hårdare till Beijing i fråga om ekonomi, politik och kultur. Sanktionerna är därför mer eller mindre verkningslösa.
Dels har Ryssland förstås inga som helst ambitioner att ta sig an Europa i något slags expansionistisk galenskap, utan det är alltjämt så att konflikten kring Ukraïna i grund och botten dröjer sig om Natos expansion och Rysslands säkerhet. Detta viftas självklart bort i propagandan, för att det så att säga raserar bevekelsegrunderna för fortsatt engagemang.
Väst kunde i själva verket inte bry sig mindre om Ukraïnas folk och dess «demokrati», utan saken gäller landets strategiska position och dess naturtillgångar, inte bara vete som man kunde tro utan även mineraler, olja och gas. Ukraïna är visserligen slagfältet, men i övrigt är Kiev en NPC – aktörerna finns på annat håll och nyttjar Ukraïna som en proxyarena, på samma sätt som Syrien och andra konfliktzoner.
En primär målsättning är att nöta ned Ryssland militärt och ekonomiskt genom att uppehålla trycket under lång tid, om än på ukraïnska folkets bekostnad. Därmed hoppas man på sikt neutralisera Moskva, så att man inte bara kan införliva Ukraïna i den egna gemenskapen, utan även fortsätta den östliga expansionen.
Men samtidigt observerar övriga världen vad som sker, och det med viss förskräckelse. Man inser att man själv kan drabbas av Västs oändliga sanktionspaket och att bli eliminerad ur centrala system som Swift om man inte underkastar sig USA och dess «regelbaserade världsordning».
Dollarn har pyspunka som internationell reservvaluta, samtidigt som andra aktörer stärker sina kort.
På förekommen anledning «riskminimerar» man därför genom att hedga med Kina och andra aktörer, bland annat genom att diversifiera sina tillgångar. Även Kina självt agerar i syfte att långsiktigt eliminera beroendet av dollarn, bland annat genom att utveckla egna transferreringssystem och att uppmuntra renminbin som internationell valuta.
Dollarn är alltjämt världens primära reservvaluta, ett privilegium som medger Washington att trycka närmast obegränsat med pengar och låta världen i övrigt dämpa inflationseffekterna. Men samtidigt har valutan tappat nästan tjugo procent sedan år 2000, medan renminbi och andra valutor stadigt växer i reservkorgarna.
Något tronskifte står inte för dörren i den omedelbara framtiden, men när det väl sker lär det gå undan. Beijing agerar i vanlig ordning med sikte på den längre framtiden, och man har uppenbarligen en plan under exekvering.
I nästan samma ögonblick som Ryssland invaderade Ukraïna började Kina nämligen sälja av amerikanska värdepapper i accelererad omfattning, samtidigt som man ytterligare ökade guldreserverna. Man spekulerar såedes i att dollarn småningom kommer att tappa i kraft, och väljer därför att sälja sitt innehav och istället säkra med stabila metaller. Man är inte ensam om att agera sålunda.
Vidare har man överenskommit med Saudiarabien och Ryssland att handla i renminbi istället för dollar, samtidigt som Saudiarabien har avböjt fortsatt handel med petrodollar, efter att ett femtioårigt avtal löpt ut. Kinesisk yuan är numera Rysslands primära utlandsvaluta, givet sanktionerna.
Vi har därför ett givet moment i rullning mot mindre dollar och mer renminbi, vilket är ett annat uttryck för att Väst försvagas och Kina stärks. Saken gäller alltså inte så mycket Ryssland som Kina och aktörer i det «globala Syd», som inte har del i konflikten i Ukraïna.
Speciellt gäller att vi i Europa blir lidande, och vi är i själva verket också en NPC, i praktiken en amerikansk marionett, vilket avspeglar sig i hur vi slaviskt följer Washington i allt från tullar till exportkontroll och sanktioner.
Men vår egen industri hackar samtidigt betänkligt, och tillväxten går på tomgång. Vi har satsat på alldeles fel häst denna gång, och har gått vilse i geopolitiken istället för att ta en självständig rutt och bevaka våra genuina intressen, till vilka Ukraïna faktiskt inte hör.
Kina säljer sina dollarbaserade värdepapper och köper guld. Varför gör man så?
Europeiska kommissionen under drottning Ursula von der Liar har beslutat att införa strafftullar om 17.4–38.1 % på kinesiska elbilar, utöver de 10 % som redan föreligger. Detta trots att unionen är splittrad i frågan, och man har inte heller hörsammat de varningar som har rests kring reciproka åtgärder från Kina.
Helt säkert är nämligen att Beijing kommer att ge ett proportionellt svar, vilket innebär att tariffer i motsvarande storleksordning införs mot europeiska produkter av olika slag, exempelvis tyska bilar, svensk elektromekanik och franska viner. Det är en lose–lose-situation som i slutändan leder till dyrare produkter och därmed minskad efterfrågan.
Följdeffekter blir att europeiskt näringsliv får svårare att sälja på den kinesiska marknaden, varvid man måste anpassa kostymen sålunda. Minskad produktivitet och ökad arbetslöshet blir därför det omedelbara resultatet. En annan konsekvens är att omställningen till grön energi bromsar in då man fördyrar i alla led.
BYD kraschar in i europeiska tullmurar.
Protektionism leder småningom ofelbart till bristande konkurrensförmåga, och på samma sätt som amerikansk bilindustri förlorade mot japanska uppstickare, kommer europeiska tillverkare att tappa mot kinesiska i det långa loppet. Det man vinner på kort sikt förlorar man på längre.
EU hade gjort bättre i att formera en egen industripolitik, på samma sätt som Kina och USA, i syfte att stödja den egna industrin utan att för den skull hämma konkurrensen med höga tullmurar. Det är i själva verket alldeles självklart att man borde subventionera grön teknik på olika sätt, givet den ambition man har kring omställning.
Lika självklart är att Zhongnanhai för tiotalet år sedan slog in på en sådan linje, eftersom man då tampades med svåra luftföroreningar och allt större behov av import av olja. Man stimulerade därför näringslivet att ta fram grön teknik, samtidigt som marknaden stimulerades till konsumtion med rabatter. Resultatet är att Kina numera är världsledande på grön teknik, samtidigt som smogen i städerna är ett minne blott.
På samma sätt kommer BMW att krascha in i kinesiska muren när Beijing svarar.
Ett par viktiga punkter här är att subventionerna har kommit i åtnjutande av samtliga tillverkare, inte minst amerikanska Tesla, medan de amerikanska och europeiska tullarna riktar sig strikt mot kinesiska tillverkare, samt att subventionerna upphörde 2022 då marknaden var mättad.
De tillverkare som är kvar efter denna omställning står på egna ben och är synnerligen effektiva, så till den grad att Europa och USA inte kan konkurrera med dem. Det är vad det hela kokar ned till, även i detta fall. Tidigare har man infört marknadsförbud gentemot Huawei på samma grund, om än under svepskäl kring «nationell säkerhet».
Att kissa i sängen är varmt och skönt, i alla fall ett tag. Sedan blir det vått och kallt och äckligt. I överförd bemärkelse inträffar motsvarande alltid då en innovationsdriven marknad tar skydd under mått av protektionism. Europeisk bilindustri har därför redan sett sitt bäst före-datum.
Såvitt man kan förstå ska det under gårdagen ha varit «nationaldag», men firandet tycks samtidigt ha uteblivit, inte minst på grund av den så kallade «klimatkrisen» omfattande tiogradigt regn och rusk. En annan faktor är förstås att Sverige inte längre är en nation i egentlig bemärkelse. Sedan kapitulationsdokumenten skrevs under om att ge främmande makt fri åtkomst inom landet är Sweden i praktiken en amerikansk vasallstat.
Även långt dessförinnan har Sweden förstås krupit i stoftet för den amerikanska skurknationen. Direkt efter kriget spelade man under täcket med jänkarna, utan att för den skull meddela allmänheten om detta. Men samtidigt hade man en någorlunda självständig utrikespolitik, och vågade därför kritisera USA:s invasionskrig i Vietnam, Laos och Kambodja, med följd att relationerna frös till is under en tid.
Olof Palmes efterträdare på posten, Maggan Andersson, ställde sig istället på knä – eller snarare på alla fyra – för att bedyra sin beundran för «president Biden» och vår följsamhet under «den regelbaserade världsordningen», det vill säga USA:s frihet att göra vad fan man vill världen över utan kritik. Den irrationella rädslan för ryssen fick vänstern att hoppa i säng med folkmordshögern och ansluta till den förlegade militärpakten Nato, och på den vägen sålde man ut landet fullständigt utan minsta demokratiska debatt eller sedvanlig behandling i byråkratin.
Men sosseregimen hade redan tidigare tagit steg i den riktningen, bland annat genom att på Washingtons order spärra ut Huawei från svensk telekommarknad under luddiga svepskäl om «nationell säkerhet». Den nyvaknade fientligheten mot Kina tog sig också bisarra uttryck i form av att banna kulturella institutioner som konfuciusinstitut samt behandla kinesiska studenter som potentiella particeller och spioner. Ett «Kinacentrum» etablerades under en kongressfinansierad agent för att leda det doktrinära arbetet.
Vad som synes vara en plötslig förändring har således varit i görningen under en längre tid, utan att det har delibererats i den demokratiska debatten. Inte minst har försvarsmakten successivt anpassats till Nato under en lång rad år, bland annat genom att införa imperiets engelska som «koncernspråk».
Vän av ordning minns säkert hur samma sosseregim blev alldeles till sig i byxan av att amerikanska Facebook visade intresse av att etablera serverhallar i Sweden, och man utlovade således gratis el under förhoppningen att mängder av nya arbetstillfällen skulle genereras. Jobben uteblev dock helt och hållet, men Meta tackade hjärtligt svenskarna för subventionen av elen.
Microshit ska koka AI i den arktiska kylan.
Nu är det dags igen, då den borgerliga fascistregimen skvätter brunt i brallan minst lika mycket när Microsoft på samma sätt lovar guld och gröna skogar i utbyte mot att få erhålla den billiga arktiska nedkylningen av sina AI-kluster. Man får visserligen inte elen helt gratis denna gång, men företag är generellt kraftigt subventionerade, varför det återigen blir folket som får ta springnotan under fullkomligt absurda priser och skattesatser.
Generativa AI-modeller slukar nämligen kolossalt med energi, och det är således en ny variant på temat sedan allmänheten genererade blockkedjor för bitcoin för några år sedan. Bara det att det nu är teknikföretagen som står för ruljangsen, och med tusenfalt större behov.
Trettio miljarder ska således investeras, och man säger sig vilja «utbilda» inte mindre än en kvarts miljon svenskar i att hantera AI. Vad som menas därmed är oklart, men «utbildningen» består månne i att lära skolelever nyttja ChatGPT och Dall-E snarare än något mer djuplodande och uppbyggligt som att programmera ML-modeller.
Sweden lägger sig återigen platt för Onkel Sam.
Nå, det kanske ändå finns vissa fördelar med att ha större utländska bolag representerade i landet, eftersom det kan ge vissa ringar på vattnet. Problemet är dock alltjämt att Sverige inte har den energiinfrastruktur som krävs, och varje ny påfrestning ställer därför till med problem för en redan hårt pressad allmänhet.
Fortsatt förhöjt elpris späder alltså på inflation i alla led, och leder till vidare urholkning av välfärd och reallöner. Sweden har samtidigt bland Europas mest skuldsatta befolkning, och hög ränta i kombination med bostadsbubbla är därvidlag en piñata som bara väntar på att smällas i tusen bitar.
Tidölaget har här något slags plan på längre sikt om att etablera ny kärnkraft, men den förhandenvarande energipolitiken är i övrigt lika hjärndöd som under den tidigare sosseregimen. Man ger inte rätt slags direktiv till den statliga eloligarken, utan tillåter fortsatt investering i kablar till utlandet istället för att fixa överföringsproblemen, samtidigt som man får fri lejd i att ytterligare höja konstlade «elnätsavgifter». Eviga fördyringar i spiral som alltså ger värdeminskning, kronras, inflation och småningom kanske kollaps på argentinskt manér.
Utländska bolag som vill ha åtkomst till svensk el, svenska mineraler och andra tillgångar ska förstås vara hjärtligt välkomna, men de ska redan från dag ett betala fullt pris och skatt för detta, därtill med visst påslag för att skydda inhemsk industri från otillbörlig konkurrens. Att ge utländska företag subventioner och särskilt förmånliga villkor är däremot att sälja ut nationen, och Sweden tycks dessvärre ha viss fallenhet för detta.
