Kategori: Ekonomi

Kategorier
Ekonomi Politik USA

Den som är satt i skuld går i krig

Amerikanska regimens statsskuld uppgår numera till trettionio biljoner dollar eller motsvarande 370 000 000 000 000 svenska kronor. Samtidigt är bruttonationalinkomsten tjugonio biljoner dollar, vilket ger ett skuldförhållande om 133 % i förhållande till BNI. Bara räntan uppgår till en biljon dollar per år, mer än vad man lägger på försvaret.

Mest problematiskt är den snabba tillväxten av skulden, vars orsak står att finna i kongressens ständiga slöseri. Du och jag kan inte förköpa oss på kreditkortet utan att småningom hamna hos fögderiet, men samma sak gäller inte stater, som kan låna obegränsat och skjuta problemen framför sig och på kommande generationer.

Den amerikanska skurkstaten har samtidigt en enorm fördel i att inneha världens reservvaluta, vilket ger ett ständigt tryck av investeringar i amerikanska papper. Man kan trycka nya pengar utan att drabbas av inflation i samma utsträckning som andra, eftersom omvärlden står för notan.

Men vad händer när omvärlden tappar tålamodet med den amerikanska regimens ekonomiska misshandel och överger dollarn? Den amerikanska valutans andel i världshandeln pyser långsamt nedåt, medan andra valutor som kinesisk renminbi tvärtom tar andelar.

När dollarns status urholkas ökar räntan som USA måste betala, och vid en viss tidpunkt imploderar ekonomin med accelererande statsskuld, med massiv inflation i en okontrollerad spiral. USA förlorar då sin hegemoniska ställning och blir möjligen en regional maktfaktor.

Men en så hårt skuldsatt och samtidigt så militariserad stat är samtidigt livsfarlig för omgivningen, vilket historiska exempel som Nazityskland visar. Den som är satt i skuld går i krig om han kan, och USA:s intresse för Grönland, Venezuela och Iran har enbart att göra med att säkra ekonomiska tillgångar och hindra motståndare som Kina.

Man kunde tro att USA skulle banta under sådana omständigheter, men istället avser man öka försvarsutgifterna med 50 % på ett bräde, till 1.5 biljoner dollar, vilket naturligtvis yttermera utökar statsskulden. Man rustar för krig, och det handlar givetvis inte om försvar, eftersom USA är ohotat.

Även andra länder med hög statsskuld rustar, som Japan, vilket inte bådar gott. När alla rustar och skuldbergen växer, kommer kriget förr eller senare med automatik, vilket historien visar med ganska hög precision. Urladdningen tar kanske sin början i Sydkinesiska sjön, men lär sprida sig globalt som en löpeld. Tredje världskriget finns alldeles om hörnet.

Kategorier
Ekonomi Kultur Politik

(M)omsbedrägeriet

Tidöregimen installerades den artonde oktober 2022, för ganska exakt 388 veckor sedan. Man gick till val på att angripa levnadskostnadskrisen genom löfte om sänkta elpriser, sänkt elskatt, sänkt drivmedelsskatt, sänkt reduktionsplikt med mera, men det slutade som vanligt i den motsatta ordningen: höjd elskatt, höjd reduktionsplikt, ökade levnadskostnader med mera.

Dåtilldags, det vill säga 2022, kostade två dussin ägg 29.90 kr hos en av livsmedelsoligarkerna. Fyra år senare kostar samma produkt hos samma handlare 64.90 kr, en ökning med 161 %. Det motsvarar en inflationstakt om 13 % per år. Det är numera aldrig några «erbjudanden» på denna produkt.

Ett annat exempel rör blandfärs, som då regelmässigt såldes för 39.90 kr per kg. Samma «erbjudande» nutilldags landar på 89.90 kr/kg, eller 2.25 gånger det tidigare priset.

Smöret? Kunde man då få för 29.90 kr per halvkilo, medan man i dag får samma produkt hos samma handlare för 59.90 kr per halvkilo vid sällsynta tillfällen. Det är en fördubbling av priset på bara fyra år.

Ostar kostar numera regelmässigt över hundra spänn kilot, medan man vid den tiden kunde hämta ost för 59.90 kr/kg var och varannan vecka, med erbjudanden nedåt 39.90 kr/kg emellanåt.

Det är som vi ser genomgående protein och fett som har blivit tokdyrt, enkannerligen fisk, medan en del plantbaserade livsmedel alltjämt kan fås för likartade priser. Men även kaffe och andra varor har erfarit en chockerande inflationsutveckling, från 29.90 kr/fpk 2022 till dagens 74.90 kr/fpk.

Under samma period har begreppet «förpackning» förresten reviderats, nämligen genom att mängden eller vikten har krympt (krympflation). I andra fall har själva innehållet spätts ut mot billigare insatser, som exempelvis ersättning av kött med äckliga och oätliga brytbönor i samtliga av Findus ultraprocessade färdigrätter, eller mest morötter i Eldorados «wokmix».

Livsmedelsoligarkernas senaste grepp är i samma anda att slopa kilopriserna och istället ange pris «per förpackning» för samtliga varuslag. Syftet är att förvilla, och tidpunkten för denna «reform» är förstås inte tillfällig, utan sammanfaller med den högst tillfälliga sänkningen av matmomsen från 12 % till 6 % från första april. Det är därför ett aprilskämt så gott som något, och oligarkerna kommer att lura kunderna så det visslar om det, ännu en gång.

Men även moderatjuntan under Kristersson har den ambitionen, nämligen som ett slags valfläsk för att försöka bli återvald, trots fyra katastrofala år för svensk ekonomi. Under mandatperioden har regimen pytsat ut över hundra miljarder kronor på det ryska inbördeskriget i Ukraïna, pengar som kunde ha gått till att helt ta bort matmomsen – sex gånger om – eller att införa allmän tandvårdsförsäkring för alla. Eller mer rationellt: att stärka näringslivet samt forskning och utveckling.

Det är därför ett dubbelt momsbedrägeri svenskarna utsätts för när staten och kapitalet går samman för att blåsa folket med denna bisarra «reform», dels för att den är tillfällig, dels för att den ger oligarkerna utrymme för att «trolla» med priserna och därmed smyghöja i successiva omgångar, och dels för att staten alltjämt inte har någon mekanism för att förhindra och beivra kartellbildning och oligarki.

Extra svindyra priser döljs med priser «per förpackning» där man tidigare angav per kilogram. Örena flyter dessutom i de nya priserna, vilket gör det mycket svårt att i huvudet avgöra rimligheten i priset. Det är så per design.
Kategorier
Ekonomi Europa Indien Politik

Blaha-avtal med Bharat

Frihandel är alltid bra, och därför är det utmärkt att EU nu har slutit ett frihandelsavtal med Indien. Det tog ju bara tjugo år att mejsla ut avtalet, vilket för Europeiska sovjetunionens vidkommande är ganska raskt. Och givet att EU inte har frihandelsavtal med USA, Australien eller Asean, är det nästan chockerande att man har kunnat enas med en annan sovjetekonomi om frihandel.

Frihandelsavtal med Kina har EU sedan tidigare, även om det fördjupande investeringsavtalet CAI ligger på is sedan 2020 – det är riktigt illa. Även med Ryssland har EU faktiskt frihandelsavtal, men hur det efterlevs i praktiken under nuvarande sanktionsregim och ekonomiska krigföring är inte gott att veta; det är i princip upphävt på grund av inbördeskriget i Ukraïna.

Och i denna observation ligger problematiken med det avtal man nu har tecknat med Indien, ty landet är i ständig fejd med grannlandet tillika kärnvapenmakten Pakistan, riktigt om vad vet ingen. Senast föregående år ställde de båda kontrahenterna till med den största flygdrabbningen sedan andra världskriget, men från svensk sida diskuterar man ändå att exportera JAS-39 Gripen till Naidili.

Avtalet rymmer nämligen inte bara handel, utan även en del närmanden kring säkerhetspolitik. Givet att Indien har gamla och stabila vänskapliga band med Ryssland, samt importerar mängder med rysk olja, riskerar det att småningom leda till frågetecken i relationen. Indien har likt Kina inga egentliga allierade, utan söker samarbete med alla, inte minst Kina självt under dessa tider av handelskrig.

Bryssel menar emellertid att avtalet är en signal till både Kina och USA, men frågan är vad den signalen egentligen innebär. Bharat är inte parat att ersätta Kinas produktions- och logistikkedja, och infrastrukturen i landet lämnar mycket i övrigt att önska i jämförelse med den extremt välfungerande kinesiska motsvarigheten.

Hindustanerna har inte heller riktigt samma köpkraft som kineserna, varför tanken om Indien som exportdestination för europeisk bilindustri mest blir teoretisk. Den indiska medelklassen är alldeles för liten och svag för att göra skillnad, och man lär hellre handla kinesiska elbilar än dyra europeiska schabrak.

Riktigt vad Indien har att erbjuda EU är inte heller klart, annat än råvaror för läkemedel och vissa enklare läkemedelsprodukter. Tillverkningsindustrin är helt efterbliven i jämförelse med Kinas, men man kan möjligen finna vägar att etablera europeisk industri i landet för kortsiktig vinning – avindustrialiseringen i Europa är ju annars det förhandenvarande problemet på vår kontinent.

EU har mycket att erbjuda Indien, men frågan är hur stor marknaden egentligen är. Förvisso är folkmängden stor, men för exempelvis europeisk export av vin och annan alkohol krymper den marknaden genast till en sjundedel, då få indier dricker alkohol och då alkohol är förbjudet i en del delstater. Europeisk lyx har samma problematik som bilindustrin att indierna saknar köpkraft, och de som har råd kunde inte bry sig mindre om nuvarande tullar.

Tillkommer så att det kommer att ta närmare ett decennium i anspråk att ratificera och fullt ut implementera avtalets mångahanda punkter. De här megadokumenten är så proppfulla av undantag och sovjetbyråkratiska reglementen att man näppeligen kan tala om frihandel i traditionell mening; handeln är reglerad, inte fri.

Kategorier
Ekonomi Europa Kultur Liberalism Politik

Frihandel räddar nötköttet

Statsmedier rapporterar att det råder brist på nötkött i butikerna, dels som en säsongseffekt, men även för att beståndet av kor i Sverige numera är det lägsta sedan 1800-talet. Producenterna anser sig uppleva osäkerhet om framtiden, varför investeringarna minskar naturligt. Se där en given effekt av den rödgröna nedläggningen av kärnkraft, som helt i onödan har fördyrat produktionen av allt i näringslivet och därmed slagit undan konkurrenskraften.

Men å andra sidan är mager eller rent av fettreducerad svensk nötfärs inte den enda källan till kött, utan jag föredrar de fetare alternativen från irländska producenter, med tjugo procent fetthalt. Dessvärre har även dessa ockerprissatts av livsmedelsoligarkerna sedan en tid tillbaka.

Som en blixt från en klar himmel meddelar då Bryssel att man har nått en överenskommelse med den sydamerikanska organisationen Mercosur om en frihandelspakt, tillsammans med en märklig parallell överenskommelse om mänskliga rättigheter, «värderingar» och annat trams som alltid följer i spåren av den europeiska politiken. Det är väl därför det bara tog tjugofem år att mejsla ut detta avtal?

En bidragande faktor till förseningen torde även vara franska bönder och andra protektionistiska intressenter, men de får helt enkelt ge sig denna gång. Matpriserna i Europa drivs upp av denna förbannade merkantilism och de omfattande tullarna mot afrikanska och andra producenter, men frihandelsavtalet med Mercosur rundar alltså detta och borgar för att vi småningom kommer att få betydligt billigare nötkött, kaffe och andra varor.

Nötfärs borde inte kosta mer än maximalt femtio kronor per kilo, samtidigt som utrymmet för att skära i priset för oxkött och hela delar av djuret är synnerligen stort. Den flora av produkter som den nya världen kan erbjuda är i detta avseende formidabelt, och man har så mycket lägre kostnader än i det ultrabyråkratiska Europa.

Vänstern kommer i vanlig ordning att gapa om «GMO» och «orättvisa villkor» och annat helt irrelevant trams, för på den andra sidan av myntet öppnas Sydamerika för europeiska produkter, vilket gynnar europeiska arbetare. Det är vad man brukar kalla en vinn–vinn-situation, vilket är själva essensen av frihandel.

Maten blir äntligen billigare.
Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Prediktioner för 2026

Året närmar sig sitt slut, och man kan bittert konstatera att det inte hade så mycket positivt att erbjuda. Trump installerades och småningom vidtog ett globalt handelskrig initierat av den amerikanska skurkregimen, en form av protektionism som tog ned den globala tillväxten med flera procentenheter.

Trumps föresats att ända kriget i Ukraïna kom på skam, särskilt som Europa stretade emot och tog sats för att hålla igång kriget i många år till. För EU har saken mynnat ut i dels en fråga om prestige, och dels en geopolitisk maktkamp med Ryssland om herraväldet i Europa. Förlorare på det är alla vi européer.

Vinnare är däremot Kina, som under 2025 etablerade sig som världens preeminenta supermakt, genom att dels tvåla till Trump och hans tariffer så det stänkte om det, och dels runda alla handelshinder och samtidigt åstadkomma nya exportrekord. Man visade även upp en militär förmåga som åstadkom skrämselhicka bland västliga bedömare.

Denna trend kommer att hålla i sig under 2026, då Kinas dominans vidgas till än fler områden. Kinas enorma satsning på forskning och utveckling börjar nu betala sig ordentligt, inte bara i kommersiella och militära tillämpningar, utan även i prestige och priser av olika slag. Det är nu nobelprisen börjar dugga allt tätare för Kinas del, och det är nu Kina erövrar världen med produkter i det övre skiktet av värdekedjan.

Tullkriget lär inte bedarra under året, men Kina går oskatt ur denna regim, medan övriga världen tyngs ned. Inte minst USA självt, som alldeles har missuppfattat den ekonomiska ordningen i det tjugoförsta århundradet. Man binder bara ris åt egen rygg genom att beskatta det egna näringslivet för de insatsvaror från Kina som behövs i produktionen samt vältra över kostnaderna på de egna konsumenterna.

Kina kan lättare än andra kontra sådana aggressiva angrepp genom att sluta importera spannmål och annat från USA, och istället välja andra marknader, vilket då drabbar amerikanska sojabönder och andra producenter. Man kan även belägga kritiska mineraler med tillämpningar under exportkontroll, så som man ju gjorde under 2025. Den som kontrollerar produktionsmedlen har den reella makten, som redan Marx konstaterade.

2026 blir även året då Kina slutligen helas när Taiwan befrias och den bångstyriga rebellprovinsen återupptas i moderlandets trygga famn. Kina har nu den militära kapaciteten att inleda en långvarig blockad av Taiwan för att sedermera sätta in trupp mot rebellfästen på ön.

Ett möjlighetsfönster öppnas även av USA:s besynnerliga koncentration av militära maktmedel utanför Venezuelas kust, och om Trump beslutar att gå in med trupp lär man bli fast i den sydamerikanska djungeln för flera år framåt. Samtidigt fortsätter det ryska inbördeskriget i Ukraïna, vilket då ger utrymme för Beijing att agera med en blockad i februari och en slutlig befrielse i april.

USA lär inte komma till undsättning, eftersom man inte har kapacitet att vinna slaget, och eftersom man kan decimeras kraftigt i regionen. Säkerligen kan Europa och USA införa «sanktioner» och annat, men läs då igen stycket ovan om mineraler och produktionsmedel. Kina är väl förberett på en sådan blockad, och den kommer i så fall att slå lika hårt i den andra riktningen.

Freden kommer ändå till Kiev framåt sommaren, för att man då har nått vägs ände i konflikten och för att Europa kroknar allt mer. Ryssland vinner i det närmaste en total seger, så som länge förutsett, inte minst för att man har USA som draglok i att avblåsa konflikten. Europa får snopet dra svansen mellan benen och slicka såren.

Inte heller får Europa någon tröst i sin märkliga schlagerfestival, som hålls i kraftigt reducerat tillstånd eller helt sonika ställs in och slutligen läggs ned, då man i EU inte heller kan enas om det brutala judiska folkmordet i Gaza. Det är inte mycket till union numera, utan mest splittring och osämja, och det gynnar… i vart fall inte oss.

Hemmavid faller Kristerssons moderatregim i valet i september, och en vänsterkommunistisk rödgrön regim under Anderssonskan (S) tar vid, med stöd av Vänsterpartiet kommunisterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Det illiberala Folkpartiet trillar slutligen ur riksdagen, och försvinner för gott från svensk politik.

Där har vi förutsägelserna för 2026. Om det förefaller vara dyster läsning, kan man ändå trösta sig med att det förmodligen inte blir världskrig… i vart fall inte än. Det skulle i så fall vara om Japan och Europa tillsammans med USA vill utmana Kina om Taiwan, en ordning som är osannolik men ändå inte kan uteslutas givet all den politiska dumhet som numera kommer till uttryck.

Andra förutser liknande mönster angående Kina.