Svaga regionala ledare som Kanadas Trudeleau och Mexikos Scheinbaum gav omedelbart vika för den bufflige US-presidenten, varför de tjugofemprocentiga tullarna senarelades i trettio dagar medan diskussioner pågår. Diskussioner om vad, kan man fråga sig, eftersom varje eftergift med säkerhet kommer att följas av nya ohemula krav från den amerikanska sidan.
Även Kina har gett ett måttligt och mestadels symboliskt svar på de ytterligare tio procent Trump lade på tidigare handelstullar, vilket signalerar att ock Beijing är villigt att förhandla. Zhongnanhai hoppas i det längsta kunna undvika upptrappning av handelskriget, men man borde faktiskt ha lärt sig vid det här laget att Trump inte har för avsikt att gå på den linjen utan tvärtom kommer att köra gasen i botten.
Detta för att han har lovat att åtgärda handelsunderskottet och sänka inkomstskatten, bland annat genom att höja importtullar, och för att han särskilt har aviserat höga tariffer gentemot Kina. Säkert får sig både EU, Kanada och Mexiko en käftsmäll, men det är framförallt Kina som står i Trumps skottglugg.
Kinas ekonomi går inte på högvarv, och man är alltjämt beroende av export för sin tillväxt, då den inhemska marknaden förblir svag. Eftersom USA ändå är Kinas största handelspartner, har man att gå en delikat balansgång. Tanken att förlägga produktion i Mexiko för att kringgå handelstullarna har uppenbarligen genomskådats av Washington, vilket är en delförklaring till aggressionen mot grannländerna.

Men en annan är givetvis även den amerikanska opioidkrisen, som göds av fentanyl som tillverkas i Mexiko av beståndsdelar som importeras från Kina, med Zhongnanhais goda minne. Här har man ett förhandlingskort att lägga fram, men det räcker nog inte för att blidka Trump, och än mindre för att häva alla de exportrestriktioner som plågar landet så svårt, eller att avsluta handelskriget.
Man har emellertid andra kort i rockärmen, varav ett är att strypa leverans av raffinerade jordartsmetaller. Man har länge hotat med detta, men först nyligen börjat sätta ned foten på allvar. Till detta lägger man nu restriktioner kring volfram, vismut, molybden, indium och tellur, metaller med flitigt bruk i försvarsindustrin.
Faktum är att man gör bäst i att helt strypa exporten till USA, för att därmed maximera den egna förhandlingspositionen. Man kan nämligen inte vänta hur länge som helst, eftersom USA redan är i full färd med att återuppbygga egen industri. Det är härav man har siktet inställt på att invadera Grönland samt att erbjuda Ukraïna fortsatt militärt stöd i utbyte mot jordartsmetaller, även om de senare finns på annekterat ryskt territorium.
Återuppbyggnaden tar kanske något decennium, vilket då är det tidsfönster under vilket Kina har möjlighet att agera från en styrkeposition. Man bör göra sålunda, och som motkrav begära att Trump avslutar handelskriget, att den amerikanska exportkontrollen kring halvledare och annat avskaffas, att sanktionerna kring Xinjiang, Hongkong med mera hävs, och att USA avsäger sig rätten att försvara Taiwan.
Varken mer eller mindre. Det får vara slut med halvmesyrer, och det är hög tid för Beijing att tillvarata denna historiska möjlighet under Trumps presidentskap att en gång för alla skaka av sig forna koloniala bojor samt sparka ut Onkel Sam från regionen, att ta kommandot i utvecklingen och inte vika sig i detta chicken race. Man måste för en gångs skull ge ett kraftfullt svar på den amerikanska utpressningen, och det gör man samtidigt bäst i frihandelsallians med EU.
