Kategori: Ekonomi

Kategorier
Ekonomi Japan Kina Politik USA

Misslyckad US-intervention i Japan

Ibland sprattlar det till i valutahandeln, med klara spikar i förhållande till kursen. Det beror då ofta på stödköp av den egna centralbanken i syfte att hålla valutans värde i schack, åt endera hållet beroende på situation. Det kan förstås även bero på andras spekulationer mot ett lands valuta, som när globalisten Soros kaozade med den svenska skvalpvalutan.

Det senaste hacket i kurvan hade i själva verket USA som aktör, då man i början av augusti beslöt att köpa japanska en (円) – eller yen, som den vanligare kallas utomlands. Skälet är att valutans värde mot dollarn började sjunka ned mot 160-strecket, vilket anses vara den tolerabla gränsen givet en mängd parametrar, som Japans statsskuld med mera.

Det hör emellertid inte till vanligheterna att utländska aktörer stödköper andra nationers valuta i annat än egenintresse, och så är inte fallet här heller. Japan sitter nämligen på en biljon dollar i amerikanska papper, som man lär börja sälja av i fall valutans värde minskar.

Försäljning av amerikanska statspapper skulle leda till höjda amerikanska räntor, vilket inte är önskvärt givet den amerikanska statsskulden om 122 %. En svagare yen skulle dessutom stärka Japans konkurrenskraft, och på motsvarande vis försvaga USA:s i den bilaterala handeln.

USA tog ned yenen till 160-strecket, men den rekylerade snabbt eftersom grundorsakerna kvarstår.

Man kan då fråga sig varför Japan vill hålla valutan på konstlat höga nivåer istället för att låta den flyta. En orsak är att en starkare yen ger billigare import, och Japan är höggradigt beroende av importerade livsmedel och olja. Dyrare import leder till politiskt missnöje, då levnadskostnaderna ökar.

Japan har också intresse av att hålla räntorna nere, inte minst på grund av den höga statsskulden om 250 %. Japan har samtidigt en mängd tillgångar som balanserar skulden, men säljer man av tillgångarna för att betala räntor avhänder man sig den bufferten.

Även om Japan alltså skulle ha nytta av stärkt konkurrenskraft, vill man av andra skäl hålla yenen någorlunda högt värderad. På så sätt möts de båda ländernas behov här i en märklig bilateral valutaspekulation.

Men eftersom inga andra länders centralbanker var informerade om saken, är investerare inte helt övertygade om äktheten i USA:s engagemang. Yenen sjunker därför snabbt tillbaka, och ligger redan och skvalpar kring 160-strecket.

Till yttermera visso använde Washington euro som betalningsmedel, nämligen ur den egna valutareserven. Normalt skulle man ha nyttjat dollar, men man tycks alltså vara livrädd för att försvaga dollarns värde.

Interventionen kan därför sägas ha misslyckats, och man frågar sig vad som ligger djupare i denna händelsekedja. USA har intervenerat förr, nämligen under den asiatiska finanskrisen 1998 och efter en jordbävning 2011.

Klart är att yenen började sjunka i värde efter att kriget i Ukraïna inleddes 2022, nämligen som en effekt av ökad inflation. Japan har knappt haft någon inflation på årtionden, och även om en sådan skulle stimuera ekonomin, skulle den även driva upp räntorna, vilket Japans centralbank skyr mest av allt – Japans statsskuld är till största del inhemsk.

Kriget i Iran har haft samma effekt, nämligen eftersom olja blir dyrare och därmed spär på Japans importkostnader, med kringeffekter i inrikespolitiken när allt blir dyrare. Man tänker sig gärna Japan som ett rikt land, som var framme i år 2000 redan på 1960-talet, men i sjäva verket är man fortfarande kvar i år 2000.

I verkligheten har Japan successivt blivit fattigare i förhållande till G7-länder, samtidigt som grannlandet Sydkorea har blivit rikare. Japan har fastnat i tiden sedan bostadsbubblan under 1990-talet, som i sin tur accentuerades av devalveringen av dollarn gentemot yen, D-mark och andra valutor 1985 (Plaza accords), en märklig amerikansk intervention som effektivt punkterade den japanska framgångssagan.

Sedan dess har Kina istället växt fram som det stora ekonomiska hotet mot USA, och man försöker pressa och kontrollera landet i ungefär samma riktning med tullar och exportförbud med mera. Men Beijing kan sin historia, och tänker inte gå i samma fälla som japanerna.

Den enda vinnaren under den nuvarande kaotiska situationen på världsscenen är för övrigt Kina, som har gjort sig relativt oberoende av olja och istället satsat stenhårt på grön teknik. Detta till skillnad från Japan, vars energibehov till en tredjedel utgörs av olja.

Trumps krig i Iran rekylerar alltså på såväl USA som dess allierade i Japan och Europa, vilket nog inte var den ursprungliga tanken. Mot den bakgrunden ter sig detta stödköp som besynnerligt, och det osar desperation om hela aktionen.

En hög statsskuld kan hållas i schack av hög tillväxt och låga räntor på skulden, men om räntan blir högre än tillväxten hamnar man oerhört snabbt i en skuldspiral. Det har hänt nationer med betydligt lägre statsskuld, som Argentina och Grekland, och det kan definitivt hända även starkare ekonomier som Japan och USA om det börjar gå söderut.

Det är just den tolkningen man bör göra, att båda länderna börjar känna av statsskulden allt mer. Exempelvis USA betalar 14 % av sin budget på att betala räntor, vilket är mer än det överdimensionerade försvaret. Japan är än mer illa däran, även om man alltså har en buffert i form av amerikanska värdepapper – på så sätt är de båda ländernas kriser sammankopplade.

160-gränsen gäller sedan Plaza accords 1985, då US-dollarn devalverades i förhållande till japansk yen och några andra valutor, vilket stärkte den amerikanska konkurrenskraften samtidigt som den japanska försvagades. Det blev slutet på det japanska undret.
Kategorier
Ekonomi Politik USA

Den som är satt i skuld går i krig

Amerikanska regimens statsskuld uppgår numera till trettionio biljoner dollar eller motsvarande 370 000 000 000 000 svenska kronor. Samtidigt är bruttonationalinkomsten tjugonio biljoner dollar, vilket ger ett skuldförhållande om 133 % i förhållande till BNI. Bara räntan uppgår till en biljon dollar per år, mer än vad man lägger på försvaret.

Mest problematiskt är den snabba tillväxten av skulden, vars orsak står att finna i kongressens ständiga slöseri. Du och jag kan inte förköpa oss på kreditkortet utan att småningom hamna hos fögderiet, men samma sak gäller inte stater, som kan låna obegränsat och skjuta problemen framför sig och på kommande generationer.

Den amerikanska skurkstaten har samtidigt en enorm fördel i att inneha världens reservvaluta, vilket ger ett ständigt tryck av investeringar i amerikanska papper. Man kan trycka nya pengar utan att drabbas av inflation i samma utsträckning som andra, eftersom omvärlden står för notan.

Men vad händer när omvärlden tappar tålamodet med den amerikanska regimens ekonomiska misshandel och överger dollarn? Den amerikanska valutans andel i världshandeln pyser långsamt nedåt, medan andra valutor som kinesisk renminbi tvärtom tar andelar.

När dollarns status urholkas ökar räntan som USA måste betala, och vid en viss tidpunkt imploderar ekonomin med accelererande statsskuld, med massiv inflation i en okontrollerad spiral. USA förlorar då sin hegemoniska ställning och blir möjligen en regional maktfaktor.

Men en så hårt skuldsatt och samtidigt så militariserad stat är samtidigt livsfarlig för omgivningen, vilket historiska exempel som Nazityskland visar. Den som är satt i skuld går i krig om han kan, och USA:s intresse för Grönland, Venezuela och Iran har enbart att göra med att säkra ekonomiska tillgångar och hindra motståndare som Kina.

Man kunde tro att USA skulle banta under sådana omständigheter, men istället avser man öka försvarsutgifterna med 50 % på ett bräde, till 1.5 biljoner dollar, vilket naturligtvis yttermera utökar statsskulden. Man rustar för krig, och det handlar givetvis inte om försvar, eftersom USA är ohotat.

Även andra länder med hög statsskuld rustar, som Japan, vilket inte bådar gott. När alla rustar och skuldbergen växer, kommer kriget förr eller senare med automatik, vilket historien visar med ganska hög precision. Urladdningen tar kanske sin början i Sydkinesiska sjön, men lär sprida sig globalt som en löpeld. Tredje världskriget finns alldeles om hörnet.

Kategorier
Ekonomi Kultur Politik

(M)omsbedrägeriet

Tidöregimen installerades den artonde oktober 2022, för ganska exakt 388 veckor sedan. Man gick till val på att angripa levnadskostnadskrisen genom löfte om sänkta elpriser, sänkt elskatt, sänkt drivmedelsskatt, sänkt reduktionsplikt med mera, men det slutade som vanligt i den motsatta ordningen: höjd elskatt, höjd reduktionsplikt, ökade levnadskostnader med mera.

Dåtilldags, det vill säga 2022, kostade två dussin ägg 29.90 kr hos en av livsmedelsoligarkerna. Fyra år senare kostar samma produkt hos samma handlare 64.90 kr, en ökning med 161 %. Det motsvarar en inflationstakt om 13 % per år. Det är numera aldrig några «erbjudanden» på denna produkt.

Ett annat exempel rör blandfärs, som då regelmässigt såldes för 39.90 kr per kg. Samma «erbjudande» nutilldags landar på 89.90 kr/kg, eller 2.25 gånger det tidigare priset.

Smöret? Kunde man då få för 29.90 kr per halvkilo, medan man i dag får samma produkt hos samma handlare för 59.90 kr per halvkilo vid sällsynta tillfällen. Det är en fördubbling av priset på bara fyra år.

Ostar kostar numera regelmässigt över hundra spänn kilot, medan man vid den tiden kunde hämta ost för 59.90 kr/kg var och varannan vecka, med erbjudanden nedåt 39.90 kr/kg emellanåt.

Det är som vi ser genomgående protein och fett som har blivit tokdyrt, enkannerligen fisk, medan en del plantbaserade livsmedel alltjämt kan fås för likartade priser. Men även kaffe och andra varor har erfarit en chockerande inflationsutveckling, från 29.90 kr/fpk 2022 till dagens 74.90 kr/fpk.

Under samma period har begreppet «förpackning» förresten reviderats, nämligen genom att mängden eller vikten har krympt (krympflation). I andra fall har själva innehållet spätts ut mot billigare insatser, som exempelvis ersättning av kött med äckliga och oätliga brytbönor i samtliga av Findus ultraprocessade färdigrätter, eller mest morötter i Eldorados «wokmix».

Livsmedelsoligarkernas senaste grepp är i samma anda att slopa kilopriserna och istället ange pris «per förpackning» för samtliga varuslag. Syftet är att förvilla, och tidpunkten för denna «reform» är förstås inte tillfällig, utan sammanfaller med den högst tillfälliga sänkningen av matmomsen från 12 % till 6 % från första april. Det är därför ett aprilskämt så gott som något, och oligarkerna kommer att lura kunderna så det visslar om det, ännu en gång.

Men även moderatjuntan under Kristersson har den ambitionen, nämligen som ett slags valfläsk för att försöka bli återvald, trots fyra katastrofala år för svensk ekonomi. Under mandatperioden har regimen pytsat ut över hundra miljarder kronor på det ryska inbördeskriget i Ukraïna, pengar som kunde ha gått till att helt ta bort matmomsen – sex gånger om – eller att införa allmän tandvårdsförsäkring för alla. Eller mer rationellt: att stärka näringslivet samt forskning och utveckling.

Det är därför ett dubbelt momsbedrägeri svenskarna utsätts för när staten och kapitalet går samman för att blåsa folket med denna bisarra «reform», dels för att den är tillfällig, dels för att den ger oligarkerna utrymme för att «trolla» med priserna och därmed smyghöja i successiva omgångar, och dels för att staten alltjämt inte har någon mekanism för att förhindra och beivra kartellbildning och oligarki.

Extra svindyra priser döljs med priser «per förpackning» där man tidigare angav per kilogram. Örena flyter dessutom i de nya priserna, vilket gör det mycket svårt att i huvudet avgöra rimligheten i priset. Det är så per design.
Kategorier
Ekonomi Europa Indien Politik

Blaha-avtal med Bharat

Frihandel är alltid bra, och därför är det utmärkt att EU nu har slutit ett frihandelsavtal med Indien. Det tog ju bara tjugo år att mejsla ut avtalet, vilket för Europeiska sovjetunionens vidkommande är ganska raskt. Och givet att EU inte har frihandelsavtal med USA, Australien eller Asean, är det nästan chockerande att man har kunnat enas med en annan sovjetekonomi om frihandel.

Frihandelsavtal med Kina har EU sedan tidigare, även om det fördjupande investeringsavtalet CAI ligger på is sedan 2020 – det är riktigt illa. Även med Ryssland har EU faktiskt frihandelsavtal, men hur det efterlevs i praktiken under nuvarande sanktionsregim och ekonomiska krigföring är inte gott att veta; det är i princip upphävt på grund av inbördeskriget i Ukraïna.

Och i denna observation ligger problematiken med det avtal man nu har tecknat med Indien, ty landet är i ständig fejd med grannlandet tillika kärnvapenmakten Pakistan, riktigt om vad vet ingen. Senast föregående år ställde de båda kontrahenterna till med den största flygdrabbningen sedan andra världskriget, men från svensk sida diskuterar man ändå att exportera JAS-39 Gripen till Naidili.

Avtalet rymmer nämligen inte bara handel, utan även en del närmanden kring säkerhetspolitik. Givet att Indien har gamla och stabila vänskapliga band med Ryssland, samt importerar mängder med rysk olja, riskerar det att småningom leda till frågetecken i relationen. Indien har likt Kina inga egentliga allierade, utan söker samarbete med alla, inte minst Kina självt under dessa tider av handelskrig.

Bryssel menar emellertid att avtalet är en signal till både Kina och USA, men frågan är vad den signalen egentligen innebär. Bharat är inte parat att ersätta Kinas produktions- och logistikkedja, och infrastrukturen i landet lämnar mycket i övrigt att önska i jämförelse med den extremt välfungerande kinesiska motsvarigheten.

Hindustanerna har inte heller riktigt samma köpkraft som kineserna, varför tanken om Indien som exportdestination för europeisk bilindustri mest blir teoretisk. Den indiska medelklassen är alldeles för liten och svag för att göra skillnad, och man lär hellre handla kinesiska elbilar än dyra europeiska schabrak.

Riktigt vad Indien har att erbjuda EU är inte heller klart, annat än råvaror för läkemedel och vissa enklare läkemedelsprodukter. Tillverkningsindustrin är helt efterbliven i jämförelse med Kinas, men man kan möjligen finna vägar att etablera europeisk industri i landet för kortsiktig vinning – avindustrialiseringen i Europa är ju annars det förhandenvarande problemet på vår kontinent.

EU har mycket att erbjuda Indien, men frågan är hur stor marknaden egentligen är. Förvisso är folkmängden stor, men för exempelvis europeisk export av vin och annan alkohol krymper den marknaden genast till en sjundedel, då få indier dricker alkohol och då alkohol är förbjudet i en del delstater. Europeisk lyx har samma problematik som bilindustrin att indierna saknar köpkraft, och de som har råd kunde inte bry sig mindre om nuvarande tullar.

Tillkommer så att det kommer att ta närmare ett decennium i anspråk att ratificera och fullt ut implementera avtalets mångahanda punkter. De här megadokumenten är så proppfulla av undantag och sovjetbyråkratiska reglementen att man näppeligen kan tala om frihandel i traditionell mening; handeln är reglerad, inte fri.

Kategorier
Ekonomi Europa Kultur Liberalism Politik

Frihandel räddar nötköttet

Statsmedier rapporterar att det råder brist på nötkött i butikerna, dels som en säsongseffekt, men även för att beståndet av kor i Sverige numera är det lägsta sedan 1800-talet. Producenterna anser sig uppleva osäkerhet om framtiden, varför investeringarna minskar naturligt. Se där en given effekt av den rödgröna nedläggningen av kärnkraft, som helt i onödan har fördyrat produktionen av allt i näringslivet och därmed slagit undan konkurrenskraften.

Men å andra sidan är mager eller rent av fettreducerad svensk nötfärs inte den enda källan till kött, utan jag föredrar de fetare alternativen från irländska producenter, med tjugo procent fetthalt. Dessvärre har även dessa ockerprissatts av livsmedelsoligarkerna sedan en tid tillbaka.

Som en blixt från en klar himmel meddelar då Bryssel att man har nått en överenskommelse med den sydamerikanska organisationen Mercosur om en frihandelspakt, tillsammans med en märklig parallell överenskommelse om mänskliga rättigheter, «värderingar» och annat trams som alltid följer i spåren av den europeiska politiken. Det är väl därför det bara tog tjugofem år att mejsla ut detta avtal?

En bidragande faktor till förseningen torde även vara franska bönder och andra protektionistiska intressenter, men de får helt enkelt ge sig denna gång. Matpriserna i Europa drivs upp av denna förbannade merkantilism och de omfattande tullarna mot afrikanska och andra producenter, men frihandelsavtalet med Mercosur rundar alltså detta och borgar för att vi småningom kommer att få betydligt billigare nötkött, kaffe och andra varor.

Nötfärs borde inte kosta mer än maximalt femtio kronor per kilo, samtidigt som utrymmet för att skära i priset för oxkött och hela delar av djuret är synnerligen stort. Den flora av produkter som den nya världen kan erbjuda är i detta avseende formidabelt, och man har så mycket lägre kostnader än i det ultrabyråkratiska Europa.

Vänstern kommer i vanlig ordning att gapa om «GMO» och «orättvisa villkor» och annat helt irrelevant trams, för på den andra sidan av myntet öppnas Sydamerika för europeiska produkter, vilket gynnar europeiska arbetare. Det är vad man brukar kalla en vinn–vinn-situation, vilket är själva essensen av frihandel.

Maten blir äntligen billigare.