Kategorier
Ekonomi Europa Kina Kultur Liberalism Politik Teknik

Men vi räddade världen

Det var en gång en regering, en rödgrön regering, som skulle rädda planeten och klimatet. Sagt och gjort stängde man ned kärnkraftverken, den stabila baskraften utan utsläpp av vare sig koldioxid eller andra växthusgaser, och till råga på allt saboterade man verken så att de inte skulle gå att återstarta. Nu hade man räddat världen!

Istället skulle man satsa på vind och sol och grönt stål och batterier. Men det visade sig att Kina redan behärskade de teknikerna bättre än Europa, så för att påskynda den gröna omställningen lade man kraftiga tullar på kinesisk grön teknik, för att stimulera den egna industrin.

Stora satsningar gjordes på Northvolt, och statliga skattemedel forsade in i SSAB:s satsning på grönt stål. Men projekten rann ut i sanden, och upphovsmannen till Northvolt tog miljarderna och stack, innan han påbörjade nya projekt med samma upplägg.

Elektricitet, det är framtiden det, har politiker sagt till höger och vänster. Därför slopades stödpaketet bonus malus när Tidöregimen tog över efter den tidigare sossregimen, den som stängde ned kärnkraften, samtidigt som man satsade stort på att upprätthålla förbränningsmotorns tidevarv ett tag till.

Utan ekonomiskt omställningsstöd, och med kraftiga handelstullar mot kinesiska elbilar, störtdök därför försäljningen av elbilar. Det samtidigt som Kina tar stora kliv mot att bli den första elektrostaten i historien, med gigantisk elproduktion och stor utrullning av en elektriferad fordonsflotta.

Längst gick DDR-regimen i Tyskland, som stängde ned samtliga sina kärnkraftverk, och kort därefter slutade handla rysk naturgas. Man fick nu betala fem till tio gånger så mycket för samma gas, och minst det dubbla priset för el som i Kina och USA. Man räddade världen en gång till, med resultat att den tyska bilindustrin havererade, med aviseringar om stora nedläggningar.

Eftersom Sverige i princip är en underleverantör till Tyskland, drabbas vi automatiskt av den tyska baissen. Men även de få exportföretag av rang vi ännu har kvar drabbas av samma problem med dyr el, stor byråkrati, handelshinder, höga skatter, och politisk mani kring Ryssland och Kina.

Nu ser vi resultatet av denna idiotpolitik även i Sverige, då Volvo går back 5.6 miljarder kronor samt tar tillfället i akt att sparka två tusen personer. Man har svårt att sälja sina ultradyra och gammalmodiga bensinbilar i Kina, som ju numera har svängt över till huvudsakligen el i nybilsförsäljningen. Samtidigt är Volvo och andra europeiska biltillverkare rejält avhängda i teknikutvecklingen, där Kina dominerar.

Volvo är samtidigt ett kinesiskt märke, och det vi ser nu kan vara början på slutet av en svensk industriepok. Geely har ingen anledning att behålla ett förlustföretag som inte förmår ställa om, och kan därför plundra det som går att nyttja samt stycka företaget i övrigt. Ridå, Göteborg!

Man verkar ändå vara förvånad, trots att denna utveckling är helt given och förväntad av de ultraknasiga beslut som såväl rödgröna som gulblå CP-politiker i Sverige har tagit kring energi, oftast av helt ideologiska skäl – där «sverigevännernas» motstånd mot vindkraft är ungefär lika dement som vänsterkommunisternas psykos kring kärnkraft. Vi har helt enkelt fullblodsidioter till politiker över hela spektrat, och det får vi lida för nu.

Någon väg ur detta finns inte, annat än att kavla upp armarna och börja på ny kula. El- och energipriserna måste långt ned i källaren för att europeiskt näringsliv ska ha skuggan av en chans att återhämta sig, och det samma gäller skatterna, välfärden och lönerna. Kärnkraften måste byggas ut ultrasnabbt och i massiv skala. Byråkratin måste väck.

Tullarna måste bort, och frihandel åter premieras. Det duger inte att bygga vindskydd när det blåser, utan det är då man är innovativ och bygger vindkraftverk, för att nyttja en analogi. Istället får nationalstater och EU centralt stödja vissa industrier genom subventioner och annan industripolitik, på samma sätt som i Kina, för att påskynda önskvärda mönster, exempelvis elektrifiering.

Eller så går Europa under. Det är ett högt pris för att rädda världen.

Jag vill köpa en BYD, men strafftullar och avsaknad av omställningsstöd gör att det blir alldeles för tokdyrt.
Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

Ekonomisk utpressning USA:s modus operandi

Amerikanska skurkregimen fortsätter med sin globala «economic coercion» mot världens alla länder, trots utslag i domstol om att den ekonomiska krigföringen är olaglig utan stöd i kongressen. Bland annat råder nu fullt handelskrig med Kanada, som nog bör bredda sitt samarbete med Kina och Europa om man vill överleva ett utpressningskrig mot sin enda landgranne.

Med tanke på att mellanårsval står för dörren i början av november är det emellertid ett riskabelt företag, då angränsande stater som Washington, Montana, North Dakota, Minnesota, Wisconsin med flera kanske inte är överdrivet förtjusta i att se sin handel med Kanada reduceras. Man lär alltså välja demokratiskt, vilket då försämrar Trumps mandat i representanthuset – utan stöd i kongressen är han en lam anka.

Än mer allvarligt är amerikanska skurkregimens ekonomiska atombomb mot Iran, ett löfte om att utfärda sanktioner och avknoppa från dollarsystemet alla aktörer som fortsätter att handla med Iran. Ekonomisk utpressning är USA:s modus operandi, och den enda metod som står till buds när man inte kan kriga sig till seger mot Tehran.

Handelsminister Scott Bessent säger samtidigt att man inte vill kullkasta det globala finansiella systemet, men den utsagan är inte kompatibel med hoten. Irans inkomster kommer nämligen huvudsakligen från Kina, som köper åttio procent av Irans olja.

Zhongnanhai har redan meddelat att man inte tänker vika ned sig denna gång heller, varför Washington har att omedelbart blåsa till reträtt eller börja göra allvar av sina hot, nämligen att sanktionera raffinaderier, banker och andra aktörer som deltar i oljehandeln på Iran.

Problemet med det är att Beijing då omedelbart kommer att vidta motåtgärder mot amerikanska företag, samt strypa amerikanska skurkregimens åtkomst till kritiska industrivitaminer, magneter och andra tillämpningar, alltså samma procedur som tidigare, efter vilken Trump omedelbart fegade ur.

Till yttermera visso är de provinsbanker i Kina som hanterar oljepengar inte knutna till vare sig dollarsystemet eller Swift, och kan således inte ta skada. Samma sak gäller raffinaderierna, såvida USA inte börjar beslagta kinesiska oljefartyg. Handeln med olja i Mellanöstern sker för övrigt numera ofta med kinesiska renminbi, varför den primära effekten av dessa imbecilla hot är att yttermera försvaga dollarns status som global reservvaluta – vem vill bli nästa offer för Washingtons mobbning?

Ottawa kan man kanske mobba, i alla fall ett tag, men det lär bli svårare att ta sig an Beijing utan att det blir en nedåtgående spiral mot fullskaligt handelskrig i vilket ingen vinnare står att finna, men däremot mängder av förlorare. Under alla omständigheter är Kina bättre rustat för en sådan drabbning, eller vilken sorts konflikt som helst – man har målmedvetet preparerat för en sådan, då man känner örnen på dess klo.

Även Naidili och Moskva lär skita i Trump-dårens hot om sanktioner, och särskilt Ryssland är ju redan söndersanktionerat. Handeln med Tehran kommer därför att fortsätta som vanligt även från indiskt och ryskt håll, med effekt att sanktionerna blir tandlösa – Europa har i egenskap av amerikansk marionett ingen större handel på Iran nutilldags.

Samtidigt finns här en läxa för både Kanada och Europa att lära, att allianser alltid skiftar och därför inte går att förlita sig på. Carney drog den slutsatsen redan för ett halvår sedan, medan Bryssel vacklar. Man bör följa i Kinas spår och söka frihandel med alla, utan politiska krav eller hänsyn till allianser, i alla fall om man vill ha en stabil global ordning som inte kan skjutas sönder och samman av enskilda miffon som Trump.

Den loja kinesiska pandan känner den aggressiva amerikanska örnen på dess klo, och är väl rustad att ta sig an angriparen med alla till buds stående medel.
Kategorier
Ekonomi Japan Kina Politik USA

Misslyckad US-intervention i Japan

Ibland sprattlar det till i valutahandeln, med klara spikar i förhållande till kursen. Det beror då ofta på stödköp av den egna centralbanken i syfte att hålla valutans värde i schack, åt endera hållet beroende på situation. Det kan förstås även bero på andras spekulationer mot ett lands valuta, som när globalisten Soros kaozade med den svenska skvalpvalutan.

Det senaste hacket i kurvan hade i själva verket USA som aktör, då man i början av augusti beslöt att köpa japanska en (円) – eller yen, som den vanligare kallas utomlands. Skälet är att valutans värde mot dollarn började sjunka ned mot 160-strecket, vilket anses vara den tolerabla gränsen givet en mängd parametrar, som Japans statsskuld med mera.

Det hör emellertid inte till vanligheterna att utländska aktörer stödköper andra nationers valuta i annat än egenintresse, och så är inte fallet här heller. Japan sitter nämligen på en biljon dollar i amerikanska papper, som man lär börja sälja av i fall valutans värde minskar.

Försäljning av amerikanska statspapper skulle leda till höjda amerikanska räntor, vilket inte är önskvärt givet den amerikanska statsskulden om 122 %. En svagare yen skulle dessutom stärka Japans konkurrenskraft, och på motsvarande vis försvaga USA:s i den bilaterala handeln.

USA tog ned yenen till 160-strecket, men den rekylerade snabbt eftersom grundorsakerna kvarstår.

Man kan då fråga sig varför Japan vill hålla valutan på konstlat höga nivåer istället för att låta den flyta. En orsak är att en starkare yen ger billigare import, och Japan är höggradigt beroende av importerade livsmedel och olja. Dyrare import leder till politiskt missnöje, då levnadskostnaderna ökar.

Japan har också intresse av att hålla räntorna nere, inte minst på grund av den höga statsskulden om 250 %. Japan har samtidigt en mängd tillgångar som balanserar skulden, men säljer man av tillgångarna för att betala räntor avhänder man sig den bufferten.

Även om Japan alltså skulle ha nytta av stärkt konkurrenskraft, vill man av andra skäl hålla yenen någorlunda högt värderad. På så sätt möts de båda ländernas behov här i en märklig bilateral valutaspekulation.

Men eftersom inga andra länders centralbanker var informerade om saken, är investerare inte helt övertygade om äktheten i USA:s engagemang. Yenen sjunker därför snabbt tillbaka, och ligger redan och skvalpar kring 160-strecket.

Till yttermera visso använde Washington euro som betalningsmedel, nämligen ur den egna valutareserven. Normalt skulle man ha nyttjat dollar, men man tycks alltså vara livrädd för att försvaga dollarns värde.

Interventionen kan därför sägas ha misslyckats, och man frågar sig vad som ligger djupare i denna händelsekedja. USA har intervenerat förr, nämligen under den asiatiska finanskrisen 1998 och efter en jordbävning 2011.

Klart är att yenen började sjunka i värde efter att kriget i Ukraïna inleddes 2022, nämligen som en effekt av ökad inflation. Japan har knappt haft någon inflation på årtionden, och även om en sådan skulle stimuera ekonomin, skulle den även driva upp räntorna, vilket Japans centralbank skyr mest av allt – Japans statsskuld är till största del inhemsk.

Kriget i Iran har haft samma effekt, nämligen eftersom olja blir dyrare och därmed spär på Japans importkostnader, med kringeffekter i inrikespolitiken när allt blir dyrare. Man tänker sig gärna Japan som ett rikt land, som var framme i år 2000 redan på 1960-talet, men i sjäva verket är man fortfarande kvar i år 2000.

I verkligheten har Japan successivt blivit fattigare i förhållande till G7-länder, samtidigt som grannlandet Sydkorea har blivit rikare. Japan har fastnat i tiden sedan bostadsbubblan under 1990-talet, som i sin tur accentuerades av devalveringen av dollarn gentemot yen, D-mark och andra valutor 1985 (Plaza accords), en märklig amerikansk intervention som effektivt punkterade den japanska framgångssagan.

Sedan dess har Kina istället växt fram som det stora ekonomiska hotet mot USA, och man försöker pressa och kontrollera landet i ungefär samma riktning med tullar och exportförbud med mera. Men Beijing kan sin historia, och tänker inte gå i samma fälla som japanerna.

Den enda vinnaren under den nuvarande kaotiska situationen på världsscenen är för övrigt Kina, som har gjort sig relativt oberoende av olja och istället satsat stenhårt på grön teknik. Detta till skillnad från Japan, vars energibehov till en tredjedel utgörs av olja.

Trumps krig i Iran rekylerar alltså på såväl USA som dess allierade i Japan och Europa, vilket nog inte var den ursprungliga tanken. Mot den bakgrunden ter sig detta stödköp som besynnerligt, och det osar desperation om hela aktionen.

En hög statsskuld kan hållas i schack av hög tillväxt och låga räntor på skulden, men om räntan blir högre än tillväxten hamnar man oerhört snabbt i en skuldspiral. Det har hänt nationer med betydligt lägre statsskuld, som Argentina och Grekland, och det kan definitivt hända även starkare ekonomier som Japan och USA om det börjar gå söderut.

Det är just den tolkningen man bör göra, att båda länderna börjar känna av statsskulden allt mer. Exempelvis USA betalar 14 % av sin budget på att betala räntor, vilket är mer än det överdimensionerade försvaret. Japan är än mer illa däran, även om man alltså har en buffert i form av amerikanska värdepapper – på så sätt är de båda ländernas kriser sammankopplade.

160-gränsen gäller sedan Plaza accords 1985, då US-dollarn devalverades i förhållande till japansk yen och några andra valutor, vilket stärkte den amerikanska konkurrenskraften samtidigt som den japanska försvagades. Det blev slutet på det japanska undret.
Kategorier
Ekonomi Politik USA

Den som är satt i skuld går i krig

Amerikanska regimens statsskuld uppgår numera till trettionio biljoner dollar eller motsvarande 370 000 000 000 000 svenska kronor. Samtidigt är bruttonationalinkomsten tjugonio biljoner dollar, vilket ger ett skuldförhållande om 133 % i förhållande till BNI. Bara räntan uppgår till en biljon dollar per år, mer än vad man lägger på försvaret.

Mest problematiskt är den snabba tillväxten av skulden, vars orsak står att finna i kongressens ständiga slöseri. Du och jag kan inte förköpa oss på kreditkortet utan att småningom hamna hos fögderiet, men samma sak gäller inte stater, som kan låna obegränsat och skjuta problemen framför sig och på kommande generationer.

Den amerikanska skurkstaten har samtidigt en enorm fördel i att inneha världens reservvaluta, vilket ger ett ständigt tryck av investeringar i amerikanska papper. Man kan trycka nya pengar utan att drabbas av inflation i samma utsträckning som andra, eftersom omvärlden står för notan.

Men vad händer när omvärlden tappar tålamodet med den amerikanska regimens ekonomiska misshandel och överger dollarn? Den amerikanska valutans andel i världshandeln pyser långsamt nedåt, medan andra valutor som kinesisk renminbi tvärtom tar andelar.

När dollarns status urholkas ökar räntan som USA måste betala, och vid en viss tidpunkt imploderar ekonomin med accelererande statsskuld, med massiv inflation i en okontrollerad spiral. USA förlorar då sin hegemoniska ställning och blir möjligen en regional maktfaktor.

Men en så hårt skuldsatt och samtidigt så militariserad stat är samtidigt livsfarlig för omgivningen, vilket historiska exempel som Nazityskland visar. Den som är satt i skuld går i krig om han kan, och USA:s intresse för Grönland, Venezuela och Iran har enbart att göra med att säkra ekonomiska tillgångar och hindra motståndare som Kina.

Man kunde tro att USA skulle banta under sådana omständigheter, men istället avser man öka försvarsutgifterna med 50 % på ett bräde, till 1.5 biljoner dollar, vilket naturligtvis yttermera utökar statsskulden. Man rustar för krig, och det handlar givetvis inte om försvar, eftersom USA är ohotat.

Även andra länder med hög statsskuld rustar, som Japan, vilket inte bådar gott. När alla rustar och skuldbergen växer, kommer kriget förr eller senare med automatik, vilket historien visar med ganska hög precision. Urladdningen tar kanske sin början i Sydkinesiska sjön, men lär sprida sig globalt som en löpeld. Tredje världskriget finns alldeles om hörnet.

Kategorier
Ekonomi Kultur Politik

(M)omsbedrägeriet

Tidöregimen installerades den artonde oktober 2022, för ganska exakt 388 veckor sedan. Man gick till val på att angripa levnadskostnadskrisen genom löfte om sänkta elpriser, sänkt elskatt, sänkt drivmedelsskatt, sänkt reduktionsplikt med mera, men det slutade som vanligt i den motsatta ordningen: höjd elskatt, höjd reduktionsplikt, ökade levnadskostnader med mera.

Dåtilldags, det vill säga 2022, kostade två dussin ägg 29.90 kr hos en av livsmedelsoligarkerna. Fyra år senare kostar samma produkt hos samma handlare 64.90 kr, en ökning med 161 %. Det motsvarar en inflationstakt om 13 % per år. Det är numera aldrig några «erbjudanden» på denna produkt.

Ett annat exempel rör blandfärs, som då regelmässigt såldes för 39.90 kr per kg. Samma «erbjudande» nutilldags landar på 89.90 kr/kg, eller 2.25 gånger det tidigare priset.

Smöret? Kunde man då få för 29.90 kr per halvkilo, medan man i dag får samma produkt hos samma handlare för 59.90 kr per halvkilo vid sällsynta tillfällen. Det är en fördubbling av priset på bara fyra år.

Ostar kostar numera regelmässigt över hundra spänn kilot, medan man vid den tiden kunde hämta ost för 59.90 kr/kg var och varannan vecka, med erbjudanden nedåt 39.90 kr/kg emellanåt.

Det är som vi ser genomgående protein och fett som har blivit tokdyrt, enkannerligen fisk, medan en del plantbaserade livsmedel alltjämt kan fås för likartade priser. Men även kaffe och andra varor har erfarit en chockerande inflationsutveckling, från 29.90 kr/fpk 2022 till dagens 74.90 kr/fpk.

Under samma period har begreppet «förpackning» förresten reviderats, nämligen genom att mängden eller vikten har krympt (krympflation). I andra fall har själva innehållet spätts ut mot billigare insatser, som exempelvis ersättning av kött med äckliga och oätliga brytbönor i samtliga av Findus ultraprocessade färdigrätter, eller mest morötter i Eldorados «wokmix».

Livsmedelsoligarkernas senaste grepp är i samma anda att slopa kilopriserna och istället ange pris «per förpackning» för samtliga varuslag. Syftet är att förvilla, och tidpunkten för denna «reform» är förstås inte tillfällig, utan sammanfaller med den högst tillfälliga sänkningen av matmomsen från 12 % till 6 % från första april. Det är därför ett aprilskämt så gott som något, och oligarkerna kommer att lura kunderna så det visslar om det, ännu en gång.

Men även moderatjuntan under Kristersson har den ambitionen, nämligen som ett slags valfläsk för att försöka bli återvald, trots fyra katastrofala år för svensk ekonomi. Under mandatperioden har regimen pytsat ut över hundra miljarder kronor på det ryska inbördeskriget i Ukraïna, pengar som kunde ha gått till att helt ta bort matmomsen – sex gånger om – eller att införa allmän tandvårdsförsäkring för alla. Eller mer rationellt: att stärka näringslivet samt forskning och utveckling.

Det är därför ett dubbelt momsbedrägeri svenskarna utsätts för när staten och kapitalet går samman för att blåsa folket med denna bisarra «reform», dels för att den är tillfällig, dels för att den ger oligarkerna utrymme för att «trolla» med priserna och därmed smyghöja i successiva omgångar, och dels för att staten alltjämt inte har någon mekanism för att förhindra och beivra kartellbildning och oligarki.

Extra svindyra priser döljs med priser «per förpackning» där man tidigare angav per kilogram. Örena flyter dessutom i de nya priserna, vilket gör det mycket svårt att i huvudet avgöra rimligheten i priset. Det är så per design.