Bra på att klippa band vid Pride-festivaler och dylikt är han, stassmister Kristersson. Hans funktion är nämligen representativ mer än exekutiv, och hans främsta uppgift tycks vara att framställa sig själv så god som möjligt, på det att landet ska ligga kvar på husses rankinglistor över förnämsta demokratier. Och så att Kristersson åtminstone kan bli en fotnot i historien.
Men något uträttat får han inte, och under hans tre år vid makten har Sveriges ekonomi legat i träda och medborgarnas köpkraft alldeles urgröpts. Inga särskilda satsningar på infrastruktur har noterats, utan tågen fortsätter att vara konstant försenade. Pengarna har istället gått till den korrupta Kiev-regimen och till sanslös upprustning, medan medborgarna mestadels har läxats upp av helt borttappade ministern Bohlin och dennes antisociala dominansbeteende.
Nu har stassmistern även blivit en del av Orbán Viktors valkampanj, genom en märklig serie utbyten på Musks plattform. Kristersson säger sig inte vilja bli en del av denna kampanj, men fortsätter ändå med denna retoriska pingpong. Eftersom han ändå inte har några band att klippa i dag, kan man tänka.
Tuffe Uffe blev topp tunnor rasande över att Orbán slarvade med siffrorna, nämligen påståendet att 280 minderåriga flickor har gripits för mord i Sverige. Regimtelevisionen SVT engagerades genast i damage control, och kunde minsann påtala att så inte alls är fallet, utan att 280 flickor istället har åtalats för mord eller andra våldsbrott… så det så!
Man ser alltså inte skogen för alla träden, och missar alldeles den större bilden, den att Sverige numera är ett osäkert land med utbredd kriminalitet långt ned i åldrarna. Till skillnad från Ungern, som har haft den diametralt motsatta politiken och inte haft massinvandring från tredje världen. Ungern har också en arbetslöshet som är mindre än hälften av Sveriges, för att ta ett annat exempel.
Kristerssons retorik är att Sverige minsann har stått upp för Ungern, under och efter andra världskriget, och att landet fortsätter den kampen genom att i dag stödja demokratiska länder, med vilket han tydligen menar Ukraïna (en hybridregim på plats 92 i Economist democracy index). Samtidigt kritiserar han Ungern för dess förment försämrade inrikespolitiska utveckling samt det implicita stödet till Ryssland.
Det är därför vi, precis som 1944 och 1956, stödjer demokratiska länder som de ryska stridsvagnarna försöker köra över. Då handlade det om Ungern, idag handlar det om Ukraina. Och om vi inte agerar kan det handla om något annat land imorgon.
Det är också därför som vi idag ofta uttrycker oro för den utveckling som skett i Ungern de senaste åren.
Kristersson på X
Skillnaden mellan Orbán och Kristersson är emellertid att den förre har genuint folkligt stöd och levererar politiska resultat. Därför sitter han kvar gång efter annan, medan den politiska cirkusen i Sverige alldeles saknar balans och stabilitet. Ändå karakteriserar man Sverige som EU:s finaste demokrati, medan Bryssel numera betecknar Ungern som en icke fullvärdig demokrati.
I själva verket är Ungern på ungefär samma politiska nivå som Ryssland, om man får tro vänsterstollarna på V-Dem, en helt orimlig karakterisering. Den kommer sig av att man ständigt flyttar på målstolparna och kontinuerligt omdefinierar demokrati, exempelvis att omfatta homo-globo, *2SHBTQIAP++ och annat vänsterradikalt tankegods. Med den approachen fanns helt enkelt ingen demokrati för en generation sedan.
Men en dissident och konstnär som Dan Park hade inte fängslats i Ungern för de alster han skapar, medan han mer eller mindre är utsatt för kontinuerlig politisk förföljelse av röda åklagerskor i den svenska rättvisan. I Ungern skulle man inte ens komma på tanken att förbjuda uttryck av vissa «idéer», så som den svenska folkmordshögerns Ebba Busch nyligen föreslog i en märklig debattartikel. Och i Ungern skulle man heller aldrig ta våldsverkares parti framför offrens, så som är kutym i Sverige sedan länge. Förmodligen skulle man inte kalla demonstranter för «odjur», så som moderatregimen i Sverige gör.
Ungern har förvisso sina skönhetsfläckar, men på det hela taget är Orbán en frisk fläkt i europapolitiken och ett nödvändigt värn mot ett allt mer auktoritärt och repressivt EU, som alldeles har gått ned sig i skyttegravarna istället för att utveckla unionen. Orbán begriper den ryska logiken, till skillnad från paranoiker som von der Liar och sovjetbalten Kallas, och inser att man förr eller senare måste slicka såren och sluta fred med Moskva.
Inte alla européer är vänsterkommunister, utan en tämligen stor skara ansluter sig till de idéer som Orbán representerar, särskilt med avseende på migration och politiska spektakel som Pride. EU kan inte göra sig till tolk för alla européer, och det är inte heller dess roll. Bryssel har aldrig haft och kommer aldrig att få ett sådant mandat, utan ska hålla sig till det uppdrag man har att uträtta.
Förvisso är det val i Ungern 2026, men så är även fallet i Sverige. Om detta meningsutbyte är en del av Orbáns kampanj, är det därför även en del av Kristerssons. Den hårda verkligheten har här dock att det inte är Orbán som ligger risigt till, så som stassmistern vill framhålla, utan just Kristersson.
Man kan visserligen notera att oppostionens Tisza ligger bättre till i opinionen med 45 % före Fidesz med 36 %, men å andra sidan brukar det se ut så. Fidesz tenderar att ha en vrålstark slutspurt, och man kan därför räkna med att Orbán än en gång tar hem segern. Till skillnad från Kristersson, som får lämna rodret efter bara en mandatperiod, en fullständigt misslyckad sådan.
