Hoppet om en tvåstatslösning så som uttrycktes av Förenta nationerna 1947 blir allt mindre för varje dag som går, då den israelitiska ockupationsmakten sedan dess inkorporerande 1949 kontinuerligt har roffat åt sig mark vigd för palestinierna, genom bosättning, annektering och etnisk rensning. Det pågående folkmordet i Gaza är bara den senaste fasen i denna utveckling.
Det har hela tiden varit sionismens mål att fördriva araberna och «ta tillbaka» land som inte har varit judiskt sedan år 70, då Rom fördrev bråkstakarna. Enbart med Västs hjälp har judarna lyckats med denna fördrivning, som ett resultat av dels «förintelsen», dels kristen uppfattning om det «heliga» landet.
Den judiska diasporan, som har verkat i Europa under knappt två tusen år och på kuppen blivit européer snarare än semiter, förbyts alltså i en palestinsk och allmännare arabisk diaspora som präglar den europeiska demografin, i kölvattnet av såväl israelitisk som amerikansk krigföring i Mellanöstern. Man kan på goda grunder hävda att detta utbyte inte har gynnat Europa.
Ändå framhärdar Europa i sitt märkliga stöd till judestaten, även då Tel Aviv med berått mod bedriver etnisk rensning och slakt på palestinier i Gaza. En del europeiska stater har visserligen sent omsider anslutit till resten av världen genom att erkänna Palestina, men samtidigt vill man inte riktigt klämma till Israel med sanktioner och andra medel, så som man gärna gör mot Ryssland.
Det rör sig därför om fingerad oro och låtsad bekymran om det palestinska folkets väl och ve. I praktiken stödjer man alltjämt fortsatt annektering av palestinsk mark, för allt vad det är värt en enstatslösning under en etniskt definierad stat i vilken araber blir en andra rangens medborgare.
Inte så få figurer har redan deklarerat att enstatslösningen redan i praktiken är förhandenvarande, och att det nu bara handlar om att låta krossen få verka under ytterligare en tid. Att långsamt sticka kniven i offret, medan omvärlden passivt ser på. Finish the job, som Trump säger.
Realismens hårda skola har därför att sionisterna tycks vinna, och att ett «Storisrael» därmed upprättas i regionen, omfattande territorier som judendomen aldrig någonsin har kontrollerat, inklusive Gaza. Åt detta går inget att göra, så länge USA och Bryssel håller Netanyahu om ryggen.
Men över längre tid – sekler – kan en anakronistisk etnostat nog inte upprätthållas, och därmed blir det en fråga om enkel demografisk aritmetik. Araber utgjorde 11.3 % av befolkningen i Israel 1961, men 21.2 % sextio år senare. Skulle den palestinska diasporan ta plats i en israelisk stat – vilket de enligt internationell lag har rätt till – skulle judarnas led snabbt tunnas ut, och den demografiska utvecklingen småningom resultera i arabisk majoritet.
På längre sikt kan man därför skönja en palestinsk enstatslösning, då Israel imploderar under sin egen förruttnelse. Det liknar på sätt och vis hur varje angripare i Kina efter en tid har svalts av den kinesiska kulturen, i allt från xiongnu och mongoler till manchuer, och ett liknande öde väntar därmed judarna. If we can’t get them out… we’ll breed them out.
