Det snyftas upprörda krokodiltårar på ledarsidorna hos medieoligarkerna Bonniers och Stampen, efter att «judiska internationella filmfestivalen» i Malmö ställs in. Orsaken sägs vara att ingen biograf i staden vill stå värd för arrangemanget på grund av säkerhetsskäl. En «absolut katastrof för samhället» säger kulturministrinnan Parisa (M).
I förstone förs tankarna närmast till den uttalade judiska staten Israels folkmord i Gaza, och vad det kan tänkas göra med omvärldens syn på judar och judendomen. Det vanliga försvarstalet brukar vara att judar i Sverige inte har med saken att göra, även om man gärna svingar den israeliska fanan under demonstrationer. Men man kan inte både ha och äta kakan.
En vidare fundering tar fasta på den tämligen omfattande invandringen av palestinier och araber från Mellanöstern under senare decennier, inte minst då till Malmö. Detta som en följd av judarnas i Israel förtryck och ockupation i Palestina. Även här undrar man nog lite om det möjligen skulle kunna tänkas finnas ett samband mellan detta och de säkerhetsskäl som åberopas? Hm?
Som man bäddar får man ligga brukar devisen lyda, och tanken att palestinier och andra som med synnerligen goda skäl fått antisemitismen med bröstmjölken skulle skaka av sig antipatin och älska sin yehoud bara för att man bor i Malmö är förstås så naiv att den bara kan existera i knäppa Sverige. Lika naiva är de svenska judarna, som har stått på barrikaderna i att förorda denna migrationsregim, oklart varför.
Principiellt rätt har man kanske i att Malmö ska vara en «öppen stad» där det «ska finnas utrymme för olika röster» (förutom Dan Parks, då), men den ambitionen kan inte åläggas privata aktörer att uppfylla. Man gör ohemula jämförelser med Schlagerfestivalen, som arrangerades officiellt av Malmö stad, med allt vad det innebär i resurser (för lånade pengar, förvisso).
Kommersiella biosalonger har ingen som helst skyldighet att upplåta sina lokaler till vem som helst, samtidigt som man har eget ansvar för personal, lokaler med mera. Man vill förmodligen inte ha ett nytt Bataclan i Malmö, och har kanske ingen lust att bistå sionismen eller andra politiska schatteringar.
Med tanke på det ultrasmala temat kan judarna för allt vad det är värt arrangera festivalen i sina egna lokaler i synagogan, som redan har extraordinära säkerhetsarrangemang efter intermittent äskande hos regeringen om att stödja «judiskt liv» och så vidare. Allt man behöver är förmodligen en projektor, en duk samt popcorn till det femtiotal personer som kan tänkas vilja besöka evenemanget.
Även här gör man tämligen irrelevanta jämförelser med den arabiska filmfestival som årligen hålls av stapeln i Malmö. Dels är araberna så många fler, och dels föreligger ingen särskild hotbild mot den stora arabiska diasporan (man anställer inte folkmord någonstans, och ockuperar inte heller något annat folks mark). Men framförallt är arabisk film så oerhört mycket större i kulturellt hänseende, med Kairo som givet centrum, och därmed ett givet kommersiellt projekt för biograferna.
Den judiska offerkoftan är numera så sliten att trådarna hänger löst, och de allt mer tätt duggande apellerna för «judiskt liv» i medieelitens propagandastick känns mer ihåliga än någonsin. I ljuset av omvärldsutvecklingen är det allt färre som hyser någon som helst sympati, och debaclet kan nog trots allt inte karakteriseras som en «katastrof för samhället». Axelryckning.