Kategori: Film

Kategorier
Film Kultur Liberalism Politik

Systemhotet: gubbe i skogen

En sjuttioårig man har bott i tält i skogen i tre år, men nu vill kommunen («socialmoderat») «vräka» denna lokala skogsmulle. Varför framgår inte av rapporteringen bakom betalvägg i etablissemangsnära medier, annat än att det är «kommunens mark».

Inte heller tycks man ha kontaktat mannen i fråga, utan istället med myndighetsvänsterns ökända fyrkantighet skickat ut något dokument till en adress som inte finns, då mannen förstås inte är «folkbokförd». Då mannen inte har svarat på det icke levererade dokumentet, har ärendet gått vidare till fögderiet.

Det faller därefter på kronbefallningsman att söka upp frihetshjälten i skogen, för att anmoda honom att inom tio dagar ta sitt pick och pack någon annanstans. Vilket han också säger sig villig att göra, han är lätt flyttbar. Kanske flyttar han till en annan dunge i samma skog, och dilemmat uppstår på nytt.

Det minner om hur de koloniala myndigheterna i Sápmi regelmässigt bränner ned lokalbefolkningens kåtor, för att markera makt och inskärpa att samebefolkningen minsann ska anpassa sig till den svenska civilisationen och dess «regler». Det är i själva verket samma orsak här, att gubben ska fostras att bli en produktiv kugge i det samhälleliga maskineriet istället för att umgås med alldeles för frihetliga och självständiga tankar.

Det är inte unikt för Sverige på något sätt, utan samma slags problematik skildras i filmen Leave no trace (2018), med den skillnaden att mannen där har en dotter med sig i det frivilliga skogslivet off-grid. Icke förty hade man sökt «normalisera» mannen även om han hade levt ensam i skogen, då sådana individer ses som ett systemhot.

Detta till skillnad från zigenare, en utgrupp som inte hör till det egentliga samhället utan har sina egna sedvänjor och regler, och som inte har kunnat socialiseras in i svenskheten. Därför kan sådana pack av «romer» tillåtas skräpa ned något våldsamt i skogen, eller rent av i allmänna parker, utan att myndighetsvänstern lyfter så mycket som ett finger, medan en skötsam gubbe i skogen som inte gör en fluga förnär är en nagel i ögat på byråkraterna i kommunhuset.

De ser nämligen dig och mig som sina undersåtar, objekt som ska brännmärkas med statens nummer, slavar som ska huseras i en fyrkantig låda av något slag och som ska underkastas indoktrinering och tjänstgöring. Personer som ska ha bankkonto och sociala medier som kan övervakas i parti och minut, på det att felaktigt beteende kan korrigeras på olika vis. You can check out any time you like, but you can never leave.

Allt medan en gubbe i skogen inte kan övervakas sålunda, och inte heller korrigeras för sitt beteende att läsa böcker i enskildhet istället för att vara en del av den obligatoriska sociala gruppen. Detta kan ju inte tolereras!

Kategorier
Europa Film Kultur Liberalism Politik Ryssland

Rysk-västligt kulturkrig

Mer patetiskt blir det aldrig som när svenska statsmedia (plural) rapporterar om «rysk statsmedia», som om man själv vore något slags privat mediehus med en objektiv utblick snarare än en nationalistisk propagandistisk agenda. Det skulle möjligen vara då samma statsmedier utger sig för att vara något slags sanningsministerium med rätt att «verifiera».

Senast har den statliga skräpteven tagit på sig att «verifiera» ett ryskt påstående om att man kvoterar utländsk film med hänvisning till att Frankrike gör samma sak. Själva påståendet är av mindre betydelse, ty andemeningen är att peka på att Ryssland minsann blockerar och begränsar västerländska företeelser.

Men då ser man nog inte riktigt skogen för alla träden, ty Väst har sedan konfiktens inledning tagit initiativet till det kulturkrig som sedan dess rasar mellan Väst och Ryssland. Man började med att censurera RT, Sputnik och andra ryska källor, med hänvisning till att de utgör «propaganda», och därefter har det fortsatt av bara farten.

Exempelvis kan man numera inte finna Ryssland i sportsammanhang, då landet bojkottas av väststyrda organisationer. Inom scenkonst och andra kulturyttringar har ryssar sparkats ut på löpande band, och i näringslivet har man avryssifierat allt från Kefir till förekomsten av rysk sprit på statliga Systembolaget. Ja, västerländska företag har ju för övrigt lämnat Ryssland helt och hållet.

Och den som trodde att man kan se rysk film i Sverige, på biograf eller i statlig skräpteve, har nog misstagit sig rejält. Vi som inte vill se svensk och amerikansk skräpfilm – det enda som finns i utbudet – har därför att förlita oss på torrentteknik och andra källor för att tillgodose vårt behov av rysk, asiatisk och annan film av högre klass.

Ryssarna får göra likadant om de händelsevis skulle vilja se ideologisk wokeproduktion av västligt snitt, eller möjligen någon sällsynt sevärd rulle som inte dryper av vänsterliberala doktriner. Och det gör man naturligtvis, det går inte att stoppa informationsflödet någonstans i världen, möjligen med undantag för Nordkorea.

Det är också därför det är så tragiskt att det är Väst som leder utvecklingen i denna auktoritära riktning. Väst är och ska per definition vara den entitet som står för frihet, och som är trygg i sina egna värderingar och därför inte känner sig hotad av omvärldens «påverkanskampanjer» och annan ideologi som florerar.

Istället är det Väst som är extremt ängsligt för att medborgarna inte kan hantera informationen, utan behöver statlig och överstatlig gallring och filtrering. Ja, inte bara för att mota ryssen i grind, utan även för att lägga sordin på den «högernationalistiska» strömningen inom den egna sfären.

Så växer en vänsterliberal diktatur fram, en företeelse som inte på något fundamentalt vis skiljer sig från Kremls motsvarande envälde. Såväl Ryssland som Europa måste numera betecknas som valautokratier, utan minsta antydan till liberal demokrati under givna fri- och rättigheter, framförallt yttrande- och informationsfrihet.

Айка (2018). Ryssland är givetvis en stor kulturnation med stor tradition inom filmkonst.
Kategorier
Asien Film Korea Kultur Politik

Svensk mjuk makt

Nej, någon sådan har inte Sverige och har inte haft på länge. Svensk film är under all kritik, och i stort en form av statligt sponsrad woke utan kommersiell eller konstnärlig framgång. Svensk så kallad musik begränsar sig samtidigt numera till märklig negerrap från orten, även den utan relevans utanför landets gränser.

Men om man får tro Aftonbladets virriga ledarskribinna Jonna Sima är det statlig styrning och offentligt stöd till kulturlivet som skapar framgång, och hon beklagar att moderatregimen skär ned på såväl kulturstöd som «enprocentmålet» samt avvecklar den socialistiska «feministiska utrikespolitiken». Vad detta nu har med mjuk makt att göra.

För tesen åberopar hon den sydkoreanska kulturella framgången med k-pop, film och litteratur, där den senare nog bara begränsar sig till ett enstaka nobelpris. Sant är att Sydkorea har investerat i k-pop och annan kultur, på ungefär samma vis som Japan med sitt «Cool Japan», men det är i infrastruktur snarare än i villkorade bidrag som i det svenska socialistiska systemet.

Märkliga krav om kvoterad könsfördelning och politisk korrekthet, som under Svenska filminstitutets regim, förekommer alltså inte i Sydkorea, eller för den delen Japan. Den hypersexualitet i traditionella könsroller som odlas i båda länderna, samt i Kina, hade aldrig tolererats i det vänsterliberala Sverige, där socialistisk jämställdhet i kombination med *2SHBTQIAP++ regerar. Än mindre Japans omfattande porrindustri, som är en fundamental del av landets mjuka makt, men som hade varit helt omöjlig i Sverige.

Sima ställer också upp en märklig tes om att den sydkoreanska kulturen frodas i en demokratisk tradition, till skillnad från Nordkorea och «den kinesiska regimen». Tanten vet då inte mycket om Asien i stort eller Kina och Korea i synnerhet, eftersom Kina är en så mycket större kulturell maktfaktor än Sydkorea, inte minst på filmens område.

Hon verkar inte heller vara överens med tidningens egna kulturkritiker, som höjer en kinesisk författare som Liu Cixin till skyarna för sina science fiction-mästerverk. Inte heller verkar hon förstå att k-pop till stor del bärs upp av kinesiska och japanska talanger, och att det är en panasiatisk företeelse med många förgreningar och beröringspunkter. Sydkoreansk kultur verkar inte i ett vakuum.

Så hur skulle Sverige kunna emulera en sådan veritabel framgång? Det kan man inte, för att Sverige är Sverige, och att man därmed aldrig kan släppa kontrollen, utan kräver politiskt inflytande in i minsta detalj. Detta är det socialistiska regleringshelvetet på jorden, där staten är allestädes närvarande, och sådana regimer skapar aldrig stor kultur.

Stor kultur kan inte heller byggas på politisk korrekthet, utan den kräver att få gå extremt långt utanför ramarna för att ha såväl konstnärlig som kommersiell framgång. Sydkoreansk film är ofta så långt från sådan politisk korrekthet man kan komma, och är i vissa fall så våldsam och brutal att den aldrig skulle kunna produceras i ett så mesigt och fjantigt land som Sverige.

För att svensk kultur skulle frodas på liknande sätt krävs inte bara «armlängds avstånd», utan även att kulturen släpps fri från de politiska ramarna med riktade stöd. Pengar får skjutas in på annat vis, utan några som helst krav på eller inblandning i verksamheten, ungefär som man investerar i en aktie. Den samhälleliga repressionen i stort måste även upphöra, och yttrandefrihet införas.

I samma ögonblick som politiker eller statsmedier befläckar en viss kultur, är den i princip död. Stor kultur kan aldrig någonsin odlas inom politiska ramar, utan lever alltid utanför sådana, fritt och självständigt. Den läxan måste Sverige lära om man till äventyrs skulle vilja odla mjuk makt.

Sverige hade fordom mjuk makt, men det var i ett annat samhälle som inte led av repression, politiskt korrekthet och åsiktskorridorer.
Kategorier
Film Kultur Politik

Sliten offerkofta

Det snyftas upprörda krokodiltårar på ledarsidorna hos medieoligarkerna Bonniers och Stampen, efter att «judiska internationella filmfestivalen» i Malmö ställs in. Orsaken sägs vara att ingen biograf i staden vill stå värd för arrangemanget på grund av säkerhetsskäl. En «absolut katastrof för samhället» säger kulturministrinnan Parisa (M).

I förstone förs tankarna närmast till den uttalade judiska staten Israels folkmord i Gaza, och vad det kan tänkas göra med omvärldens syn på judar och judendomen. Det vanliga försvarstalet brukar vara att judar i Sverige inte har med saken att göra, även om man gärna svingar den israeliska fanan under demonstrationer. Men man kan inte både ha och äta kakan.

En vidare fundering tar fasta på den tämligen omfattande invandringen av palestinier och araber från Mellanöstern under senare decennier, inte minst då till Malmö. Detta som en följd av judarnas i Israel förtryck och ockupation i Palestina. Även här undrar man nog lite om det möjligen skulle kunna tänkas finnas ett samband mellan detta och de säkerhetsskäl som åberopas? Hm?

Som man bäddar får man ligga brukar devisen lyda, och tanken att palestinier och andra som med synnerligen goda skäl fått antisemitismen med bröstmjölken skulle skaka av sig antipatin och älska sin yehoud bara för att man bor i Malmö är förstås så naiv att den bara kan existera i knäppa Sverige. Lika naiva är de svenska judarna, som har stått på barrikaderna i att förorda denna migrationsregim, oklart varför.

Principiellt rätt har man kanske i att Malmö ska vara en «öppen stad» där det «ska finnas utrymme för olika röster» (förutom Dan Parks, då), men den ambitionen kan inte åläggas privata aktörer att uppfylla. Man gör ohemula jämförelser med Schlagerfestivalen, som arrangerades officiellt av Malmö stad, med allt vad det innebär i resurser (för lånade pengar, förvisso).

Kommersiella biosalonger har ingen som helst skyldighet att upplåta sina lokaler till vem som helst, samtidigt som man har eget ansvar för personal, lokaler med mera. Man vill förmodligen inte ha ett nytt Bataclan i Malmö, och har kanske ingen lust att bistå sionismen eller andra politiska schatteringar.

Med tanke på det ultrasmala temat kan judarna för allt vad det är värt arrangera festivalen i sina egna lokaler i synagogan, som redan har extraordinära säkerhetsarrangemang efter intermittent äskande hos regeringen om att stödja «judiskt liv» och så vidare. Allt man behöver är förmodligen en projektor, en duk samt popcorn till det femtiotal personer som kan tänkas vilja besöka evenemanget.

Även här gör man tämligen irrelevanta jämförelser med den arabiska filmfestival som årligen hålls av stapeln i Malmö. Dels är araberna så många fler, och dels föreligger ingen särskild hotbild mot den stora arabiska diasporan (man anställer inte folkmord någonstans, och ockuperar inte heller något annat folks mark). Men framförallt är arabisk film så oerhört mycket större i kulturellt hänseende, med Kairo som givet centrum, och därmed ett givet kommersiellt projekt för biograferna.

Den judiska offerkoftan är numera så sliten att trådarna hänger löst, och de allt mer tätt duggande apellerna för «judiskt liv» i medieelitens propagandastick känns mer ihåliga än någonsin. I ljuset av omvärldsutvecklingen är det allt färre som hyser någon som helst sympati, och debaclet kan nog trots allt inte karakteriseras som en «katastrof för samhället». Axelryckning.

En film med judiskt tema.
Kategorier
Film Kina Kultur Teknik USA

Tronskifte i animerad film

Redan den första installationen av animerade filmen Nezha (2019) väckte viss uppmärksamhet, dels eftersom den slog mängder med finansiella rekord kring animerade filmer, inklusive att peta ned Spirited away från den internationella förstaplatsen bland icke engelskspråkiga animerade filmer. Men en annan aspekt som uppmärksammades är dess mästerliga rendering, på en nivå som USA tidigare haft i ensamt majestät.

Efterföljaren, Nezha 2 (哪吒之魔童闹海, Nezha zhi motong naohai) utvecklar båda dessa företeelser yttermera, bland annat genom att överlägset krossa tidigare rekord för samtliga animerade filmer och icke engelskspråkiga filmer i allmänhet, där det för övrigt är idel kinesiskt i topp sedan tidigare. Fast givet Kinas större folkmängd är det kanske inte en helt överraskande utveckling.

Nezha 2

Mer anmärkningsvärt än sådana siffror är då kvaliteten på hantverket, och man kan ganska enkelt konstatera att inget liknande tidigare har gjorts i denna genre. USA tog täten med datoranimerad rendering kring sekelskiftet, för att man hade den teknologiska spetskompetensen och härskade i den cineastiska kulturen, först med pionjärer som Pixar.

Inte minst har amerikansk animerad film tagit kinesiska motiv till sin barm, och på kuppen gjort kineserna väldigt avundsjuka med filmer som Mulan och Kung fu Panda. Men amerikansk animerad film har samtidigt sedan länge planat ut i teknisk raffinering, samtidigt som man dras allt mer med en vänsterpolitisk wokekultur som kväver kreativiteten.

Nezha 2

Inte för att man behöver sådan rendering för att göra god animerad film. När allt kommer omkring är Japan alltjämt ledande nation i allt som rör animerad film, exempelvis med all produktion i Studio Ghibli. Även européerna har överraskat med bländande animerade sagor av traditionellt snitt.

Spirited away

Mästerverk som Spirited away lever emellertid mer på den goda berättelsen än raffinerad animering, och med datoranimering kan man helt enkelt levandegöra en historia så mycket mer. De kinesiska filmerna verkar samtidigt i samma slags dharmiska tradition som de japanska, med tämligen invecklade motiv och komplicerade handlingar. I kontrast står de banala amerikanska filmerna, vanligen maximalt neddummade och överfulla med klichéer för att nå maximal kommersiell succé.

The bad guys 2

Man inser denna skillnad när man parallellt ser på Nezha 2 och The bad guys 2, och det är inte bara en skillnad i grad utan framförallt i art. Den amerikanska rullen känns föråldrad, som äldre Disney eller liknande, medan den kinesiska har en fräschör och detaljrikedom utan motstycke.

Nezha 2

Vad vi bevittnar här är kanske ett tronskifte i den animerade filmen, för även om Nezha 2 kanske är snäppet för kulturellt invecklad för en västerländsk publik, kommer samma slags teknik att nyttjas i mindre krävande framställningar. Småningom blir det volym i den kinesiska animerade filmen, och vi lär märka av det.