Kategori: Film

Det snyftas upprörda krokodiltårar på ledarsidorna hos medieoligarkerna Bonniers och Stampen, efter att «judiska internationella filmfestivalen» i Malmö ställs in. Orsaken sägs vara att ingen biograf i staden vill stå värd för arrangemanget på grund av säkerhetsskäl. En «absolut katastrof för samhället» säger kulturministrinnan Parisa (M).

I förstone förs tankarna närmast till den uttalade judiska staten Israels folkmord i Gaza, och vad det kan tänkas göra med omvärldens syn på judar och judendomen. Det vanliga försvarstalet brukar vara att judar i Sverige inte har med saken att göra, även om man gärna svingar den israeliska fanan under demonstrationer. Men man kan inte både ha och äta kakan.

En vidare fundering tar fasta på den tämligen omfattande invandringen av palestinier och araber från Mellanöstern under senare decennier, inte minst då till Malmö. Detta som en följd av judarnas i Israel förtryck och ockupation i Palestina. Även här undrar man nog lite om det möjligen skulle kunna tänkas finnas ett samband mellan detta och de säkerhetsskäl som åberopas? Hm?

Som man bäddar får man ligga brukar devisen lyda, och tanken att palestinier och andra som med synnerligen goda skäl fått antisemitismen med bröstmjölken skulle skaka av sig antipatin och älska sin yehoud bara för att man bor i Malmö är förstås så naiv att den bara kan existera i knäppa Sverige. Lika naiva är de svenska judarna, som har stått på barrikaderna i att förorda denna migrationsregim, oklart varför.

Principiellt rätt har man kanske i att Malmö ska vara en «öppen stad» där det «ska finnas utrymme för olika röster» (förutom Dan Parks, då), men den ambitionen kan inte åläggas privata aktörer att uppfylla. Man gör ohemula jämförelser med Schlagerfestivalen, som arrangerades officiellt av Malmö stad, med allt vad det innebär i resurser (för lånade pengar, förvisso).

Kommersiella biosalonger har ingen som helst skyldighet att upplåta sina lokaler till vem som helst, samtidigt som man har eget ansvar för personal, lokaler med mera. Man vill förmodligen inte ha ett nytt Bataclan i Malmö, och har kanske ingen lust att bistå sionismen eller andra politiska schatteringar.

Med tanke på det ultrasmala temat kan judarna för allt vad det är värt arrangera festivalen i sina egna lokaler i synagogan, som redan har extraordinära säkerhetsarrangemang efter intermittent äskande hos regeringen om att stödja «judiskt liv» och så vidare. Allt man behöver är förmodligen en projektor, en duk samt popcorn till det femtiotal personer som kan tänkas vilja besöka evenemanget.

Även här gör man tämligen irrelevanta jämförelser med den arabiska filmfestival som årligen hålls av stapeln i Malmö. Dels är araberna så många fler, och dels föreligger ingen särskild hotbild mot den stora arabiska diasporan (man anställer inte folkmord någonstans, och ockuperar inte heller något annat folks mark). Men framförallt är arabisk film så oerhört mycket större i kulturellt hänseende, med Kairo som givet centrum, och därmed ett givet kommersiellt projekt för biograferna.

Den judiska offerkoftan är numera så sliten att trådarna hänger löst, och de allt mer tätt duggande apellerna för «judiskt liv» i medieelitens propagandastick känns mer ihåliga än någonsin. I ljuset av omvärldsutvecklingen är det allt färre som hyser någon som helst sympati, och debaclet kan nog trots allt inte karakteriseras som en «katastrof för samhället». Axelryckning.

Snövit och de sju dvärgarna i 1937 års animerade tappning är en ganska banal skildring med moderna mått mätt, men räknas ändå som ett klassiskt mästerverk med enastående betyg bland kritiker och allmänhet. Den som vill utmana den givna bilden av Snövit kan därför räkna med uppförsbacke.

Visserligen har jag inte sett 2025 års nytolkning, och inte heller avser jag göra det, då de recensioner som föreligger är avskräckande nog. Jag har tillräckligt med film på kö för att befatta mig med medelmåttiga produktioner eller rent av skräp. Men man kan ändå ha åsikter om den metadebatt som har uppstått, faktiskt långt innan filmens premiär.

Bland annat har synpunkter framförts angående huvudrollinnehaverskan Zeglers etnicitet, med andemeningen att en spanskättad person inte skulle passa i rollen som Snövit. Man menar att det är en form av woke när Disney sålunda omtolkar en given föreställning.

Sant är att Disney verkligen har ett sådant modus operandi, och att man likt andra företag som har fört fram en vänsterradikal agenda har fått plikta för det. Lika sant är att sådana tendenser förekommer även i denna upplaga av Snövit, bland annat en riklig förekomst av negrer och andra etniciteter som inte riktigt rimmar med medeltidens Europa.

Men Zegler och Gadot har inte så mycket med detta att göra, utan är ganska träffsäkra val av skådespelerskor för att besätta rollerna. Schneewittchen är visserligen en tysk historia, men den har en lång rad föregångare och paralleller och är därför att främst betrakta som en paneuropeisk saga. Zegler är inte heller «brunare» än «originalet», enligt en snabb färganalys.

Det hade varit radikalt annorlunda om man i rollen hade satt en afrikansk eller arabisk skådespelerska, eller varför inte en man för att riktigt ta ut wokesvängarna? Eller om man hade smugit in *2SHBTQIAP++ som man brukar göra här och var. Även om man har full konstnärlig frihet att göra så.

Då är kritiken mot bruket av datoranimerade dvärgar nog aningen mer befogad, men kanske ändå inte. Dvärgar i facket hade hellre sett att man nyttjar deras talanger, eftersom kortväxta har ett tunt utbud av roller att besätta. Å andra sidan har Disney agerat så just för att vara originalet troget, eftersom man vill bevara dvärgarnas morfologiska karakteristik. Mellan en sten och en hård klippa…

Man måste nog ändå lita på kritikerkåren, som delar ut måttliga beyg i medel. Ruttna tomater ger 5.4/10 i medelbetyg, med bara 44 % positivt inställda. Metacritic hamnar i mitten, med 50/100. Å andra sidan är den senares tittarpoäng fullständigt urusla 1.2/10, till och med sämre än IMDb:s snitt om 2.1/10.

Det räcker för att avstå, men å ena sidan bör man egentligen fråga vad barnen tycker, eftersom de kan förväntas ha en fördomsfri värdering utan politisk bias, och å den andra brukar kontroversiella filmer omvärderas med tiden när kontroverserna tappar kraft och produktionen kan bedömas på konstnärliga meriter.