Kategori: Film

繁花 (Blossoms Shanghai)

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-04-02T22:18:55+02:00 CEST

Bland teveserier du mer eller mindre garanterat aldrig kommer att se återfinns Blossoms Shanghai (繁花, Fanhua), trots att det är ett bländande mästerverk signerat Wang Jiawei (王家卫), internationellt mer känd under kantonesiskt namn «Wong Kar-wai», om än ursprungligen från Shanghai (上海) med dialektalt uttal Won Ga-ve.

Detta för att serien är kulturellt svårtillgänglig för personer utanför Kina, och i princip appellerar den till kanske högst ett tiotal svenskar med bakgrund i Shanghai, dels för att handlingen exklusivt berör stadens ekonomiska boom under 1990-talet, och dels för att dialogen mestadels är på wu (吴) jämte en del mandarin, kantonesiska och japanska.

Kina är ett tämligen heterogent land, med olika språk och kultur i var och varenda stad. Shanghai är därvidlag en smältdegel i Jiangnan (江南), det vill säga provinserna Zhejiang (浙江) och Jiangsu (江苏), den rikaste delen av Kina. Även shanghainesiskan – 沪语 (huyu) – är ett resultat av sammansmältning mellan ett antal wu-dialekter, främst de i Suzhou (苏州) och Ningbo (宁波).

Shanghai präglas således av en unik dialekt – eller språk om man så vill – och en likaledes unik atmosfär, en högst påtaglig kulturell egenskap omfattande uttryck, gester, koder och annat. Därav följer svårtillgängligheten för utsocknes, enkannerligen utlänningar. En serie med liknande handling förlagd till någon amerikansk stad hade omedelbart blivit en succé på Netflix, för att amerikansk kultur är så mycket mer homogen och välkänd i Europa.

Wang Jiawei – känd för filmer som 花样年华 (Huayang nianhua / In the mood for love), 堕落天使 (Duoluo tianshi / Fallen angels), 重庆森林 (Chongqing senlin / Chongqing express) och 一代宗师 (Yidai zongshi / The grandmaster) – prövar här sent omsider vingarna med sin första teveserie, som kan sägas vara en nostalgisk skildring av Shanghai under en optimistisk era.

Till yttermera visso är det ett slags hyllning av såväl shanghainesisk som kantonesisk och annan kultur, givet Wangs dubbla arv. I serien gestaltas detta som konkurrens mellan det kantonesiska köket (粤菜, yuecai) och det shanghainesiska (本帮菜, benbangcai) på det välkända stråket Huanghelu (黄河路), samt i form av nostalgisk bakgrundsmusik från perioden – även här förlorar man kanske internationella tittare som inte närmare känner storheter som Wang Fei (王菲) och Lin Shurong (林淑容) eller är hemmastadda i shanghainesisk opera (沪剧, huju).

Handlingen som sådan är visserligen ganska banal och i ett format som är lämpat för passivt linjärtevetittande, men icke desto mindre oerhört skönt filmad i mörk nyans och präglad av ett antal spännande intriger och intressanta personligheter. Tang Yan (唐嫣) i rollen som en hysterisk fröken Wang (汪小姐, Wang xiaojie) är härvidlag tämligen underhållande, och en typisk företrädare för bitchiga shanghainesiska kvinnor, om än på både steroider och hallucinogen svamp – en så fruktansvärt rolig och samtidigt så jobbig tjej!

Även Ma Yili (马伊琍) som Lingzi (玲子), ägare av restaurangen Natt-Tokyo (夜东京), ger serien stadga och karaktär, och är på samma sätt typisk för Shanghai. Den utsocknes Li Li (李李), gestaltad av Xin Zhilei (辛芷蕾), kompletterar som förförisk vamp och intrigmakerska.

På den manliga sidan agerar Hu Ge (胡歌) i rollen som herr Bao (宝总, Bao zong), opportun handlare och aktiespekulant under Shanghais febriga tillväxtperiod, under ledning av den äldre veteranen «farbror» (爷叔, yeshu), spelad av You Benchang (游本昌). A-Bao (阿宝), som han också kallas, var ursprungligen mekaniker innan Kina öppnade upp för marknadsreformer 1978, och representerar således en i den stora mängden av lycksökare under perioden i fråga.

De trettio avsnitten i tämligen långsamt mak berättar i stort och smått om A-Baos klassresa och hans relationer med de kvinnliga restaurangpamparna och andra figurer, med intermittenta nedslag i likaledes blomstrande Shenzhen samt Hongkong och Tokyo, i ett internationellt potpurri som är mumma för oss östasienkännare.

Betyg på Douban (豆瓣) är 8.7, och på IMDb 8.2, även om den senare är otillförlitlig i detta avseende. Liknande betyg föreligger på andra håll, och det är nog trots allt en rättvis karakteristik – även om du aldrig kommer att se serien. Det är en klassiker, som tål att åldras, och som bör konsumeras av finsmakare som lagrad whisky, ett avsnitt åt gången, snarare än som en billig låda vin som inmundigas i ett svep.

Film Filosofi Kultur Politik

白左 – vit vänster

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-03-19T04:40:20+01:00 CET

Första rutan i filmen är en varning om att scener med tobaksrökning förekommer, och en senare räkning visar att detta är med sanningen överensstämmande, såtillvida att en (1) person håller en (1) cigarett med munstycke i en (1) enstaka scen. Tydligen ska detta kunna chockera samtiden så mycket att en förhandsvarning är befogad.

Filmens egentliga handling inleds därefter med en kvinnas självmord, för att raskt följas av tämligen sadistiska scener med skalpeller huggna i ögon, samt en kanske inte helt politiskt korrekt syn på prostitution under den tirad av sex- och nakenscener som följer. Men det var rökningen man ville höja ett varningens finger för…

Verket i fråga är fantastiska Poor things, som utöver distributörens – denna gång inte Disneys – märkliga fadäs förstås är genial. Man kunde kanske ha överseende med sådana triggervarningar, popups och allsköns annan woke om det inte vore för att de är allestädes förekommande i alla upptänkliga sammanhang, som om människor inte vore utrustade med eget sunt förnuft och förmåga att tolka skildringar i kulturen.

Därtill kommer denna märkliga kognitiva dissonans av att varna för helt alldagliga företeelser – en tredjedel av världens befolkning är faktiskt rökare – samtidigt som man ser mellan fingrarna avseende tämligen grovt våld. Numera är det den inte helt progressiva vänstern som står för vansinnet, medan fordom den kristna högern ville varna för en naken bröstvårta mellan de många massakrerna under tevekvällen.

Bella står i begrepp att hoppa från en bro.

Inte för att en rökande kärring från 1800-talet skulle kunna förleda ungdomen att ta upp rökning, men möjligen är det så att varningstexterna i sig utgör incitament därför, på samma sätt som de störtlöjliga klistermärkerna med «parental advisory» och varningar för «explicit content» i själva verket blev ett kvalitetsmärke för musik.

Men förmodligen är det inte konträra vapande rebeller i tonåren man har i åtanke, utan mer ömtåliga snöflingor i generation Z som under inflytande av bokstavskombinationer av allsköns slag skulle kunna få en ångest- och gråtattack av att se en cigarett, samtidigt som man förmodligen likt huvudpersonen Bella skulle hånskratta åt diverse kirurgiska ingrepp – den kognitiva förmågan är på ungefär samma nivå.

Den förhatliga scenen som kan tänkas förleda ungdomen eller orsaka trauma hos åskådaren.

Det är dessa underliga och synnerligen störda fenomen som gör mig övertygad om att Västerlandet står inför sin snara undergång, ty ett folk som behöver triggervarningar för att kunna handskas med kulturen (eller universitetsstudier) lär i längden inte kunna hantera en verklighet med blodigt krig i Ukraïna eller ett veritabelt folkmord i Gaza – Putin har under sådana omständigheter fri lejd över hela Europa, och bortklemade jordgubbssoldater som viftar med regnbågsflaggan lär inte ens kunna fungera som habil kanonmat.

Kulturen är nu sådan att den ska chockera och röra om i känslolivet, och den ska bjuda på besinningslöst underhållningsvåld, nämligen som substitut för verkligt våld. Det är så kulturen har fungerat sedan Homeros tid, och det går helt enkelt inte att föreställa sig en uppsättning av Shakespeares verk med inledande triggervarning; det skulle spoliera hela pjäsen.

Kanske är det därför jag numera dras allt mer till sydkoreansk, japansk och kinesisk film, ty sådan föregås aldrig någonsin av varningar av något som helst slag, trots att de emellanåt består av helt groteska skildringar. Röker, super och svär gör man dessutom konstant, och man känner inte begreppet woke annat än som en teoretisk konstruktion under beteckningen 白左 (baizuo) eller vit vänster – med bibetydelsen idiot.

❤️ Film Korea Kultur

❤️ 김민희 Gim Minhui

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-09-07T15:27:30+02:00 CEST

Det hände sig en gång att jag såg filmen Winter’s Bone (2010), och så att säga «upptäckte» Jennifer Lawrence, det vill säga att prestationen gjorde ett habilt och permanent intryck. Inte bara på mig, utan på de flesta åskådare, och det är ju så stjärnor manifesteras.

Samma sak gäller många andra figurer, exempelvis 김Gim민희Minhui (eller «Kim Min-hee» med nordkoreansk stavning), vars minimala uttryck avslöjar en särskilt sällsynt förmåga att gestalta känsloyttringar med miner, ögonspel och andra attribut.

Bakgrunden är som vanligt ganska brokig, och vägen till toppen har ingalunda varit spikrak, utan kantad av hårt arbete, misslyckanden och stegvisa framgångar. Very Ordinary Couple (연애의 온도, Yeon-ae-ui ondo) (2013) är en sådan milstolpe, och ger ett smakprov på Gims talang för relationsdramer och förmåga att ta ut svängarna.

Very Ordinary Couple (연애의 온도) (2013)

I No Tears for the Dead (우는 남자, Uneun namja) (2014) besätter hon istället den mer passiva rollen som måltavla för en professionell lönnmördare, i en typiskt koreansk miljö av besinningslöst våld, och ger därmed prov på en annan sida.

No Tears for the Dead (우는 남자) (2014)

För svenskar och västerlänningar i gemen är emellertid Handmaiden (아가씨, Agassi) (2016) det verk som sätter Gim på världskartan, och det med ganska ordentligt besked. Filmen betraktas allmänt som ett mästerverk, trots en tämligen erotisk och emellanåt pornografisk estetik som inte brukar tilltala västerlandets radikalfeministiska vänsterkotteri.

Efter en sådan prestation kunde man tycka att rollerna skulle trilla in från alla håll och kanter, men ingen blir profet i sitt eget land. Särskilt inte om man har en relation med en tjugotvå är äldre gift man med barn, nämligen regissören 홍Hong상수Sangsu. Det traditionella koreanska samhället rynkar gärna på näsan åt sådana ickekonforma förhållanden, och straffar därför avfällingen.

I Väst kunde man inte bry sig mindre, och därför har priserna och den goda kritiken fortsatt trilla in, även om Gim Minhui därefter uteslutande har arbetat tillsammans med Hong, som kan förstås som en koreansk motsvarighet till Ingmar Bergman och liknande regissörer med existens, relationer och realism som teman.

On the Beach at Night Alone (밤의 해변에서 혼자) (2017)

Gims senare karriär består således i mer stillsamma, smala och seriösa verk, som inte alltid är lika publikfriande, men mumma för cineasten och finsmakaren, som La caméra de Claire (2017), The Day After (그 후, Geu-hu) (2017) och On the Beach at Night Alone (밤의 해변에서 혼자, Bamui haebyeoneseo honja) (2017), där den sistnämnda resulterade i en silverbjörn för Gim vid Berlins filmfestival.

Gim Minhui kan för all del fortsätta det täta samarbetet med Hong, varvid paret blir en koreansk motsvarighet till 贾Jia樟柯Zhangke med fru ❤️ 赵Zhao涛Tao, det vill säga ett radarpar vars summa är större än de enskilda delarna och vars verk bildar en särskild genre.

The Woman Who Ran (도망친 여자) (2020)

Men den här kvinnan är ämnad åt något större, och det är på tiden att hon får pröva vingarna i mer prövande roller framöver. Korea slänger bort sin nationalklenod över skvaller och moral istället för att ytterligare vässa sin produktion.

❤️ Film Kina Kultur

❤️ 周冬雨 Zhou Dongyu

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-08-09T00:23:52+02:00 CEST

En film med 章Zhang子怡Ziyi var det bananskal som en gång fick mig att halka in på Kina och upptäcka en ny värld. Skådespelerskan i fråga hade sådana där förtrollande drag som är svåra att förklara, och berättelsen var därtill av ett högklassigt snitt som jag sedermera förstod är typiskt för kinesiska dramer.

Successivt kom jag att vidga min kännedom om kinesisk film, varvid storheter som 周Zhou迅Xun, 李Li冰冰Bingbing och 汤Tang唯Wei blev tillskott i favoritskaran, och för all del även äldre personligheter som 巩Gong俐Li.

Under senare år har en ny generation stjärnor etablerat sig, av vilka framförallt 周Zhou冬雨Dongyu är den klarast lysande stjärnan. Likt Zhang Ziyi förmår hon spela med enbart ansiktsuttryck, och likt Zhou Xun ikläder hon sig ofta skruvade roller som ger utrymme för personliga uttryck.

Vissa bara har det, och Zhou Dongyu hör till den skaran. Premiären skedde som artonåring i 山楂树Shanzhashu之zhi恋lian (Under the Hawthorn Tree, 2010) i regi av ingen mindre än 张Zhang艺谋Yimou, utan att ha den minsta erfarenhet av eller utbildning i skådespeleri – snacka om bananskal.

Även Zhang Ziyi handplockades en gång i tiden av Zhang Yimou, men hon hade i gengäld en passande utbildning och bakgrund, och därtill fortsatte hon att spela för Zhang Yimou. Zhou Dongyu har istället tagit sin egen väg, och sedermera nått himmelska höjder.

Ett par av hennes filmer har hundra procent på Rotten tomatoes, nämligen fantastiska 七月Qiyue与yu安生Ansheng (Soul Mate, 2016) och 后来Houlai的de我们women (Us and Them, 2018), medan mästerverket 少年Shaonian的de你ni (Better Days, 2019) når nästan lika högt.

Zhou Dongyu anses allmänt sakna den klassiska skönhet som ofta karakteriserar större skådespelerskor, men å ena sidan är det då ett bevis för talangen i fråga, och å den andra är hon inte lika fåfäng som många andra i facket, och är ofta osminkad i olika slags framträdanden. Man ska inte heller förväxla skönhet med attraktionsförmåga, och Zhou Dongyu är mycket riktigt hetare än en spis, därtill fotogenisk som få.

Att insupa kinesisk och annan östasiatisk film är ett gigantiskt projekt som aldrig tar slut, men vill man ha en enkel ingång är Zhou Dongyus filmer en bra tematisk inledning.

Film Kultur Politik

Ignorera woke

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-08-06T12:28:06+02:00 CEST

Vänsterns kulturkrig har ett flertal syften, varav ett är sätta dagordningen genom absurda infall av olika slag, exempelvis att lansera uppfattningen att man bör respektera vilka «pronomen» en person vill bli omtalad med. Man vill få dig att titta bort och lägga all energi på meningslösheter, under det att man mer ostört kan verka i viktigare sammanhang.

Inget triggar nämligen högerns ADHD-mässiga nätarméer mer än att klassiska figurer som Ronja Rövardotter spelas av en afrikan, eller att Snövit i ny brun woketappning har en radikalfeministisk agenda samtidigt som man har gjort sig av med dvärgarna (och därmed gjort skådespelare i facket en otjänst). Å andra sidan bör man verkligen bli upprörd av att makedonska Kleopátra i en dokumentär framställs som en subsaharisk afrikan, i syfte att lägga historien till rätta.

Men på en fri marknad har var och en rätt att göra vilka tolkningar man vill, och i slutändan är det samma marknad som fäller avgörandet. För Disneys del har den katastrofala strategin att bedriva vänsteraktivism inneburit omfattande ekonomiska förluster, samtidigt som aktiekursen har störtdykt. Samma sak har Budweiser och andra företag erfarit, vilket har gett upphov till aforismen go woke, go broke.

Det är inte alltid marknadens självreglering är tillämplig, och exempelvis statsmediernas politiska aktivism med våldsam vänsterkantring och tendenser till woke är tvångsfinansierade genom skattsedeln. Sådan otillbörlig påverkan måste givetvis bekämpas.

Men i fråga om film, litteratur och annan kultur under kommersiella villkor har man alltid det fria valet att avstå och att välja annan underhållning, på vilken det knappast råder brist. För varje wokeproduktion i Hollywood finns det mångfaldigt fler mer normala framställningar av såväl oberoende aktörer som inom den strömlinjeformade filmproduktionen.

Därtill finns ett närmast oändligt utbud av film och annan kultur från andra källor än USA och västerlandet, exempelvis den formidabla skatt som präglar Japan, Korea, Kina och övriga Östasien. USA har alltjämt tätpositionen avseende animering, science fiction och en del andra genrer, men i fråga om draman har de östasiatiska kulturerna numera övertaget, inte minst för att man är fri från den vänsterliberala tvångströjan.

Att bli helt anal över vänsterns kulturredigering och veritabla misshandel av klassisk kultur är meningslöst och inte ägnat att leda till något bestående resultat. Bättre då att helt strunta i skiten, och att nyttja tid och energi mer effektivt.

Jag kom på mig själv häromdagen att ladda ned Asimovs klassiska triologi Stiftelsen i tevefilmatisering, bara för att per omgående radera eländet efter några minuters betraktande, under vilken tid afrikan efter afrikan introducerades i handlingen, utan att det har någon som helst täckning i romanerna. Det har förstås inte att göra med någon aversion mot afrikaner, utan med den medvetna politiska manipulationen och ambitionen att stöpa om klassiska mästerverk – det är kulturell appropriering.

När allt kommer omkring har jag alltjämt några tusen filmer och än fler böcker att plöja, för övrigt en volym som växer snabbare än den avverkas. Man kan med fördel ignorera all woke helt och hållet, och istället fördjupa sig i verklig kvalitetskultur. Ge inte vänstern den uppmärksamhet man så innerligt trängtar efter.