En avsiktsförklaring om investering i ett stort antal JAS-39 Gripen har undertecknats av regimerna Kristersson och Zelenskyj i Linköping, och det får räknas till kategorin av goda nyheter. Det är strålande för svenskt näringsliv om bara en bråkdel av affären går i lås, och här finns egentligen inget att erinra. Bra politik!
Framförallt är det så mycket bättre att faktiskt exportera krigsmaterial än att skänka sådant som en del av det obligatoriska tiondet till Ukraïna. Det är nu en gång för alla så att krig är lönsamt, åtminstone för de som inte strider, och i vart fall för en tid. I längden förlorar dock alla på konflikt.
Å andra sidan ligger detta projekt längre fram i tiden, potentiellt efter att kriget har lagts till handlingarna och renderat en notis i historieböckerna. I så fall har tiondet ändå varit en hygglig investering, om det leder till en affär av denna dignitet. Återigen, inget att erinra.
Men här finns ändå ett antal aspekter som är bekymmersamma, varav den främsta rör finansieringen. Ukraïna var redan före specialoperationen Europas fattigaste land, och kommer nu att förbli i den rävsaxen för resten av seklet, nedtyngt av skulder och i skriande behov av återuppbyggnad, under demografiska omständigheter som lämnar mycket i övrigt att önska.
Några pengar för att handla i storleksordningen 100–150 stycken JAS-plan finns alltså inte, och man måste i så fall låna. Ska Sverige i så fall stå för lånet, och hur troligt är det då att den korrupta Kiev-regimen någonsin återbetalar det fulla beloppet?
I diskussionerna finns även tanken att nyttja Rysslands frysta tillgångar i Europa, vilket då skulle fordra EU:s godkännande. Krigsminister Pål ställer sig positiv till den lösningen, och så i princip även Bryssels tokiga kjolstyg von der Liar och skatan Kallas.
Men tyngre figurer i fonden kommer här att inlägga sitt veto, eftersom EU helt enkelt inte kan norpa Rysslands tillgångar. Det skulle i ett slag rasera trovärdigheten för Europa och dess finansiella institutioner, och övriga världen skulle raskt dra tillbaka alla sina tillgångar. Det kommer alltså inte att hända, utan är nog mest en form av verbal retorik med destination Moskva.
Knäckfrågan om finansieringen måste därför lösas på något trovärdigt vis om affären ska gå i lås, och man bör redan nu dämpa förhoppningarna om jätteordern. I slutändan blir det kanske trettio plan som mest, vilket ändå är en hygglig affär med svenska mått mätt, och särskilt för det misslyckade JAS-projektet.
USA har ju för vana att alltid bjuda under (efter sedvanlig avlyssning och annat industrispionage), och har oftast bättre erbjudande på totalen givet det större utbudet. Sverige är samtidigt bundet av USA:s veto, för att inte tala om den egna exportkontrollen.
JAS har således haft exportframgång enbart i ett fåtal mindre utvecklade nationer som Brasilien, Ungern, Sydafrika och Thailand, där de kan göra viss nytta gentemot jämbördiga grannländer. Danmark, Finland och andra mer utvecklade nationer ratar emellertid JAS-39 Gripen, för att det är ålderstiget och omodernt.
Frågan är således till vad Kiev ska ha denna «ryggrad» till flygvapen, för i termer av jämbördiga nationer finns inga potentiella fiender invid Ukraïnas gränser. Däremot finns en ojämbördig i form av Ryssland, vars flygvapen förstås inte skulle ha något problem med att hantera Gripen, som i sammanhanget är lika mycket skrot som amerikanska F-16.
Det är inga «dåliga» plan, men de hör till generation 4.5 och förslår inte heller mot den flotta i generation 5 som Ryssland (samt USA och Kina) förfogar över. Lägg därtill att stormakterna nu utvecklar generation 6, där Kina har tagit ledningen med två prototyper i luften. Ryssland och USA är fortfarande vid ritbordet, den förra med Mikojan-Gurevitj PAK-DP.
Ukraïna måste förstås ha något slags flygvapen, och JAS-39 är då i den absoluta budgetklassen, Men man får vad man betalar för, och det blir då mest en flotta utan något större militärt värde. Fast det är ju Kievs problem, inte vårt.