Folk och fä är på Folk och försvar, den årliga konferensen om ingenting alls. I vanlig ordning håller den förment ickepolitiske knugen brandtal om det «säkerhetspolitiska läget», alltså ett politiskt tal, sufflerad av ägghuvudet Bohlin (M) och andra låtsaspotentater med stort självhävdelsebehov.
Moderatregimen försummar därvidlag fortsatt styrelsen av Sverige, och gör alltså ingenting åt arbetslösheten, den låga tillväxten eller andra akuta problem av vikt för folket, men har inga problem alls att fortsatt ösa lånade pengar på ett försvar mot en fiende som aldrig kommer. Denna gång handlar det om ett luftvärnssystem för femton miljarder, i syfte att skydda «samhällsviktiga verksamheter».
Man tänker väl att det är «ryssen» man ska skydda sig mot, och man inspireras i vanlig ordning av skeendena i Ukraïna, som om den konflikten hade någonting med oss att göra. Man har helt enkelt missförstått inte bara Moskvas motiv och ambitioner, utan därtill hela den rådande säkerhetsordningen, enkannerligen med avseende på den andra stormaktens handel och vandel.
Stassmister Kristerssons vanliga rabblande av mantrat «det allvarligaste säkerhetspolitiska läget i modern tid» biter så att säga inte längre, och ekar märkligt tomt med tanke på den amerikanska skurkstatens interventioner på sin «hemisfär» (eller halvklot, som vi säger på svenska).
Det var bara något år sedan vi kunde bevittna Anderssonskan (S) lyfta på kjolen för Biden och betyga sin underordnade roll för Washington och «the rules based world order», en världsordning som väl egentligen aldrig har funnits annat än som fantasifullt koncept hos västerlänningar, men som under alla omständigheter nu definitivt inte existerar.
Dvärgen i Rosenbad fick sedan krypa yttermera för hunden i Ankara under lång tid, innan kapitulationsdokumenten – DCA-avtalet – småningom kunde skrivas under och Sverige säljas ut till USA. Pentagon har därefter rullat in trupper och mer eller mindre tagit kontrollen över svenska militärbaser, och man kan utgå från att strategiska kärnvapen redan är utplacerade på svensk mark, i en märklig manöver som aldrig underställdes sedvanlig demokratisk prövning.
Därmed har regimer av samtliga kulörer inte bara förrått landet, utan även äventyrat svenska folkets säkerhet genom att dra till sig Moskvas uppmärksamhet och intresse gentemot vad som försiggår på svensk mark. Man har tagit geopolitisk konflikt till Sverige och gjort vårt land till en potentiell proxyarena för denna drabbning. All denna rustning och all denna verksamhet höjer alltså inte tröskeln för angrepp, som krigsminister Jonson (M) hävdar, utan sänker den.
När Nato nu krackelerar inför öppen ridå och Europa äntligen måste ta hand om sig själv under ett eget samordnat och enhetligt federalt försvar, är den verkliga frågan hur vi tar oss ur det amerikanska greppet. Trump behöver egentligen inte göra en Grönland med oss, han har oss redan som i en liten ask, om han vill. Den inre fienden är redan här. Skulle amerikanska trupper verkligen lämna om Kristersson så befaller, eller får han bara ett hånflin i retur? Make us, motherfucker!
Den uppenbara frågan om Ultima Thule sedermera annekteras av Washington är alltså om Sverige då fortsatt ska betrakta sig som «allierad» med den amerikanska skurkstaten, och vad det då egentligen innebär, annat än att vi än en gång underkastar oss och erkänner vår marionettstatus.
Egentligen bör frågan ställas redan nu, då USA med sitt antydande och agerande redan har bevisat att man inte är en pålitlig part. Kristersson och hans moderatregim, likväl som den rödgröna oppositionen under Anderssonskan, är oss svaret skyldiga, men risken är att man tiger still och hoppas att debaclet ska försvinna av sig självt. Det är naivt så det förslår.
