Kanske minns du hur EU-kommissionens icke folkvalda «presidentska» Uschela von der Liar i somras glatt lyfte på kjolen vid ett möte med Trump, varvid hon lät sig själv (Europa) våldtas utan minsta motstånd. Något mandat för detta hade inte kärringen, men det godtogs ändå i efterhand av Europas knäppa ledargarnityr.
Förmodligen tänkte man att det är lika bra att hålla god min i elakt spel, och att man kanske kan rida ut stormen genom att smickra det stora egot Trump samt invänta maktskifte i Washington. Men ger man Trump lillfingernageln, tar han inte bara fingret och handen utan hela kroppshyddan.
Nu vill han således ha Grönland, och den som sätter sig emot beläggs med de sedvanliga trumpska strafftullarna, initialt om ytterligare 10 %, småningom 25 %. Eftersom Europa inte bjöd motstånd förra gången, är det en smal sak att ytterligare höja tullarna. Vad ska Bryssel göra åt det?
Man hävdar att Trump inte kan straffa enskilda EU-länder, utan att unionen har ett gemensamt regelverk. Men EU är alltså ingen federation, och det står nog Trump fritt att strunta helhjärtat i EU:s så kallade regler. USA kan således lägga tull på svenska produkter utan att konsultera von der Liar.
Det börjar sent omsider gå upp för Europa att Trump inte ägnar sig åt dement dårpladder, utan menar allvar med sina utsagor. Man har länge tänkt att Taco-Donald mest tänker högt och aldrig gör slag i saken, men den senare tidens utveckling motbevisar detta med eftertryck, exempelvis i hur man lyfte ut Maduro ur Venezuela utan att Europa sade så mycket som ett knyst.
Bryssel och de europeiska huvudstäderna när alltjämt en vansklig förhoppning om att USA ska återvända till sunda förnuftet och upprätthålla de starka banden med Europa, om inte under Trumps mandat så väl i kommande demokratiska ministär. Men då har man inte förstått hur USA fungerar, och en Kamela Harris, eller vad den obefintliga oppositionens ledarfigur heter, kommer inte att annullera Trumps territoriella landvinningar eller utrikespolicy, för det är en gemensam agenda över partigränserna.
Trump har nu korsat Rubicon och bränt alla sina skepp. Han är vald för sista gången, och ämnar sätta avtryck i historien. Att lägga beslag på Grönland ger honom den plats i historieboken han strävar efter, tillsammans med sin gåva i form av Nobels fredspris, i vart fall medaljongen.
Så vad ska Europa göra nu? Troligen gör man inte mer än nödvändigt i hopp om regimskifte i Vita huset vad det lider. Men man borde förstås inse att det inte finns några garantier för att det gamla vänsterliberala USA återuppstår, och måste därför beakta konsekvenserna samt föreslå åtgärder omedelbums.
Först och främst måste man upphöra med de dyra inköpen av amerikanska vapen. Det i sin tur drabbar tillförseln av materiel till Kiev, men lösningen här är att söka en realistisk fred så snart som möjligt samt att med Moskva utarbeta en säkerhetsdoktrin som passar båda parter. Kriget i Ukraïna måste avslutas, nu.
Bryssel måste även kopiera Kina och därmed svara reciprokt på varje amerikansk tull som rikas mot vår kontinent. Fram med den jävla «handelsbazookan» och avlossa skott efter skott, istället för att bara hota med tomma ord eller vara undfallande och sälja ut Europa. Frihandeln måsts stärkas och samtliga tullar rivas ned, mot såväl Afrika som Kina. Banden med Kina måste stärkas, och investeringsavtalet CAI undertecknas och implementeras.
EU:s knäppa fruntimmer måste dessutom sparkas och ersättas med mer kompetent personal, småningom av folkvalt snitt. Europa måste samtidigt bli mer federativt för att kunna prata med en stämma och agera med kraft när så behövs. Och EU behöver ett eget försvar när Nato går i graven, för det lär det göra med nuvarande kursriktning.
Europa kan dock inte gå i krig med USA, eftersom vi alldeles saknar resurser för det. De soldater man skickar nu omfattas i värsta fall av ett bisarrt självmordsuppdrag, om truppen skulle bjuda motstånd vid en väpnad amerikansk ockupation. Det blir bara ketchup av dessa soldater vid skarp konflikt. Eftersom Grönland inte kan försvaras, är det rovdjurets byte – detta är realpolitik.
Slutligen måste Europa även bli självständigt och äntligen stå på egna ben, utan amerikanskt beskydd, eller för den delen amerikansk underrättelsetjänst, amerikanskt digitalt spioneri och amerikansk kontroll över finansiella institutioner. Sverige och Europa måste hedga med Kina, Indien och andra stormakter, samt utföra en korrekt geopolitisk analys med grund i das Ding an sich snarare än i fluffig idealism om hur det borde vara i Bryssels fantasivärld.