Debatten om språket i politiken imponerar inte, utan båda sidor är väl mest att likna vid lika goda kålsupare. Sverigevännerna har således av vänsterkotteriet under lång tid kallats för rasister, nazister, fascister, högernationalister och en lång rad andra pejorativa epitet, samtidigt som den djupa staten aktivt har stämplat partiet som extremt (i likhet med AfD i Tyskland).
Regelmässigt plockas SD:s valaffischer ned av vänsterkommunistiska sympatisörer, och tidigare plockade även deras hemsida ned av dåvarande S-regimen. I den statliga regimtelevisionen tar man stundom «avstånd» från vad partiet uttalar i dess debattprogram, samtidigt som man har ett närmast maniskt behov av att nagelfara partiets historia eller att berätta om när den och den partimedlemmen i unga år «heilade» (till skillnad från sossen Ida Karkiainen då, vars motsvarande etikettsbrott mest ansågs vara ett resultat av ungdomligt oförstånd).
Vänsterkommunisterna har även en tradition av att försöka överrösta talare vid torgmöten, främst då representanter från Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige med flera icke vänsterkommunistiska partier. Det är så demokratin kringskärs i praktiken, medan den djupa staten blundar eller tittar bort.
Därför imponerar det inte när det vänsterkommunistiska blocket plötsligt skriker i högan sky för att Jomshof (SD) betecknar Aftonbladets socialdemokratiska agitator Lindberg likväl som Anderssonskan (S) för quisling, det vill säga landsförrädare.
En del menar att den typen av språk inte anstår det demokratiska samtalet, men läs då åter passagen ovan om de tillmälen som regelmässigt riktas mot andra partier, inte minst av Aftonbladets torpeder. Lindberg själv har år in och år ut varnat för att tredje rikets återuppståndelse står för dörren givet ett sverigedemokratiskt Machtübernahme, det vill säga i praktiken likställt SD med NSDAP, febriga sossedrömmar som så att säga inte har infriats i verkligheten. Den som är utan synd kaste första stenen, en biblisk aforism som här är tämligen passande.
Nå, vad ska man då egentligen tillmäta Dummerjomsens uttalande för betydelse? Ingen annan än att han smetar negativa epitet på motståndarna, på samma vis som de förrättar sitt tarv på SD. Begreppen har ingen relevans på någondera sidan, utan är mest att betrakta som polemiskt käbbel.
Landsförrädare kan man i juridisk mening bara vara under pågående krig, nämligen om man har samröre med fienden i syfte att störta den legitima regimen. I «folkmun» är definitionen mindre snäv, och alla förstår vad som åsyftas, nämligen de vänsterkommunistiska krafternas förkärlek för asylinvandring från främst muslimska länder.
Inte alla begriper dynamiken och matematiken i tesen om befolkningsutbyte, allra minst vänsterblivna tomtar vid mediehusens kultur- och ledarsidor, men beräkningarna är hur som helst korrekta. Om man därför för en politik som bidrar till denna utveckling är det inte fel att beteckna vederbörande som kollaboratör, i det att den nativa folkstammens existens på sikt äventyras.
Men i det vänsterkommunistiska rastret är «alla människor lika värda», och man underkänner i praktiken att det skulle finnas någon svensk etnicitet överhuvudtaget. Etnicitet är det bara judar, iranier och andra finare folkslag som har, och på samma vis är det bara sådana folkslag som har kultur, till skillnad från töntig midsommar och sådant.
I Sverige är således alla svenskar, och det enda som avgör den saken är medborgarskapet. Därtill finns förstås ett antal finare kategorier, så kallade minoriteter, som judar, lappar och zigenare, utan att det för den skull skulle finnas någon etnisk majoritet. I vart fall inte förrän denna etniska majoritet utgörs av muslimer, vilket är en matematisk realitet som kommer att infrias före århundradets slut.
Men denna dikotomi kan inte överbryggas, eftersom de båda kontrahenterna omhuldar inkommensurabla världsåskådningar. Anders Lindberg tror som alla förment goda människor på religionsfriheten, även om de muslimer som småningom dominerar kanske inte har samma uppfattning. I sverigedemokratisk doktrin är han därför en femtekolonnare som aktivt sviker nationen och dess folk, medan Lindberg själv mest är oförstående till denna åskådning.
Det är också denna oförståelse som ligger bakom upprördheten kring begreppet quisling, eftersom man helt enkelt inte begriper eller i vart fall inte vill godta anklagelsen. Bjälken i det egna ögat förhindrar samtidigt att man skulle se likheter med den egna fientliga retoriken, utan man fortsätter glatt med att gapa om Hitler i samma andetag som man talar om SD.
Så gestaltas vänsterns kulturkrig i praktiken, och i denna polarisering finns helt enkelt ingen gemensam grund överhuvudtaget. Vänstern har ideal som skiljer sig från den krassa verkligheten, medan högerns hårda kanter bidrar till svårigheterna att förmedla budskapet till allmänheten. Känsla har en tendens att vinna över förnuft, i vart fall tills eftertankens kranka blekhet sätter in («mitt land bygger inga murar», «vi såg det inte komma», «vi har varit naiva», «Wir schaffen das!»).
