Kategorier
Kultur Politik

Folkutbytet

Nationalistledaren Åkesson har lagom till EU-valets slutspurt anammat begreppet «folkutbyte» i debatten, synbarligen för att fånga upp invandringskritiska röster som anser att Sverigedemokraterna har blivit alltför hemmastadda i etablissemangets stugvärme. Inte oväntat går såväl partiledarkolleger som vänsterliberala medier i klinch med termen, som man menar har ursprung i högerextrema konspirationshypoteser.

Men samma klägg, för att nyttja Åkessons vokabulär, är inte sena att påpeka sådana mekanismer annorstädes, exempelvis vad avser hankinesers migration till Xinjiang, varvid de därstädes uigurerna anses lida pin för denna störtflod av förmenta inkräktare. Nu är uigurerna visserligen inte nativa i Xinjiang, utan inplanterade under dynastin Qing i syfte att kontrollera området, men tankefiguren är ändå uppbygglig och visar att vänsteretablissemanget ledigt plockar sina körsbär och pratar med kluven tunga.

Omvänt har uigurer och andra türkfolk överlag lagt under sig stora delar av Centralasien under historiens gång, med förgrening ända till dagens Türkiet i Anatolien, som tidigare har befolkats av hettiter, greker och andra folkslag. Vad är detta om inte ett kontinuerligt folkutbyte i regionen? Människans samlade historia är den om folkutbyte, om man ska hårdra det.

Migration och befolkningsutbyten går hand i hand.

Korrekt benämning härvidlag är kanske snarare befolkningsutbyte, och sådana har präglat hela Europa i ett flertal vågor, vilket enkelt kan ledas i bevis genom att studera haplogrupper. Exempelvis etniska svenskar karakteriseras av tre vitt skilda ursprung: västliga jägare–samlare (WHG), tidiga europeiska jordbrukare (EEF) samt stäppfolk från jamna (WSH), av vilka de senare indoeuropéerna gjorde mer eller mindre rent hus på den europeiska kontinenten.

Att sådana befolkningsutbyten har ägt rum är således odiskutabelt, och frågan är då om sådana alltjämt äger rum, enkannerligen i Sverige och andra delar av Europa. Mekanismerna är vid invandring något annorlunda än vid regelrätt invasion av ugrier (Ungern) och türkar (Anatolien), men slutresultatet kan ändå bli identiskt.

Enkla populationsberäkningar visar att folkslag med muslimsk bakgrund, det vill säga företrädesvis araber, uppnår majoritet i befolkningen på kortare tid än ett sekel under högre nativitet och invandring av det slag som har präglat innevarande århundrade. Även vid slopad invandring sker detta skifte, om än något senare.

Populationsdynamik under vissa antaganden om födelsetal och invandring. Under alla omständigheter blir den nativa befolkningen småningom minoritet i sitt eget land.

Politiker kan visserligen inte räkna, men matematiken är här obönhörlig. Den samlade nativiteten uppgår för närvarande till 1.5 barn per kvinna, men denna siffra döljer det faktum att etniskt svenska kvinnor har än lägre fruktsamhetstal, medan kvinnor av arabiskt och afrikanskt ursprung har mer normala tal.

Svensk statistik är i detta avseende samtidigt förrädisk, eftersom den bara tar hänsyn till födelseland och inte etnicitet. Barn till araber födda i landet räknas således som svenska, även om de saknar svensk etnicitet. Det är inte heller så att personer med arabisk respektive svensk identitet beblandar sig i någon högre utsträckning, varför grupperna hålls åtskilda över tid.

Småningom blir etniska svenskar minoritet i sitt eget land, och på sikt utplånade genom assimilation i en ny majoritet med huvudsakligen arabisk etnicitet. Vid en viss kritisk massa förlorar svenskarna kontrollen över det vidare skeendet, varvid nationen successivt antar en annan etnisk och kulturell profil – islamiseringen fullbordas och befolkningsutbytet är komplett.

Andel utrikesfödda personer i Sverige har erfarit exponentiell utveckling. Samtidigt döljer denna siffra barn till sådana utrikesfödda, eftersom avkomman räknas som svensk.