Det finns de som hävdar att det finns yttrandefrihet i Sverige, och att den skulle vara så beskaffad att världen med avund betraktar den svenska modellen. Det är en av de riktigt stora nationallögnerna, en illusion som av någon anledning särskilt upprätthålls av det mediala och politiska etablissemanget.
Alldeles speciellt vill man med denna förmodade yttrandefrihet brösta upp sig mot omvärlden, som när man tar parti för skvallerförfattaren och boksmugglaren Gui Minhai men i samma andetag tittar bort när en inhemsk dissident som Dan Park gång efter annan kastas i svenskt fängelse för sin satir.
Diskrepansen motiveras av att Sverige ju är en demokrati, och att den digra lista av undantag från yttrandefriheten som redovisas i ett antal fristående grundlagar därför är godtagbara. Man godtar därmed även att röda åklagare bedriver något slags vendetta mot Park på grund av den egna ideologiska hållningen, och att man är helt oförmögen att förstå satiren i verken – domstolar får bedöma konstnärlig verkshöjd.
Nå, men då ska man inte heller bli förvånad när dessa undantag tillämpas på områden man inte trodde vore möjliga. Yttrandefriheten må vara reglerad i två separata grundlagar, utöver den generella och helt urvattnade «yttrandefrihet» som tillkommer allmänheten i regeringsformen, men det hindrar inte att stora sjok har avtalats bort till vanlig lag, exempelvis upphovsrätten (1 kap 11 §).
Med sådana hål i grundlagen får upphovsrätten företräde i allt, och därtill kan gängse tvångsmedel i brottsbalken nyttjas för att ta i beslag, konfiskera och förverka såväl tryckta skrifter som de «produktionsmedel» som nyttjas för framställningen (10 kap 1 §). Det är en form av utomrättsligt straff utmätt i förväg, och har anor sedan medeltiden, även om man då konfiskerade en persons samlade förmögenhet och lösöre för allehanda brott.
I nutiden innebär en sådan ordning att åklagare låter ta i beslag mobiltelefoner och datorer för sådana «brott» som hets mot folkgrupp, och man låter även «topsa» de tanter man kallar in till förhör som vore de förhärdade brottslingar – vem vet vilka våldtäkter och mord som kan kopplas till dessa pantertanters DNA! Det är ett sätt att skrämma människor till lydnad och tystnad, med metoder som inte är värdiga ett demokratiskt samhälle.
Högre upp i näringskedjan tillämpar man samma metoder på förment förhatliga skrifter, senast exemplifierat av komikern Aron Flams bok Det här är en svensk tiger. På bokens omslag återfinns den från kriget välbekanta symbolen en svensk tiger, men i stiliserad och något omgjord form – tigern heilar med svastika på armen i bästa Dan Park-stil och i samma anda av ironi.
Det är uppenbar satir och därmed ett lovligt undantag i upphovsrätten, men det hindrar inte att åklagare skickade ut polis att beslagta hela lagret av böcker. Och det är helt i sin ordning enligt gällande lag. Visserligen finns en proportionalitetsprincip inskriven i någon paragraf, men den har i praktiken mindre värde än begagnat dasspapper.
Därför är det svårt att förstå den gråt och klagan mediala krönikörer nu ger uttryck för. Detta är ju er så kallade yttrandefrihet, den ni alltid har beundrat och hyllat, den ni så gärna fyller med allt fler undantag när det passar era egna syften. För er är det inga problem att Morgan vill förbjuda symboler och runor på löpande band, eller att han vill riva än djupare hål i grundlagarna så att allt fler undantag kan regleras i vanlig lag, eftersom motivet att kringskära diverse bruna organisationer i periferin anses vara gott.
Tigern i fråga stammar från en tid då statsmakterna tog i beslag hundratals skrifter som var allt för kritiska mot Tyskland och dess allierade, och det är inte en liten ironi att samma stat nu lägger vantarna på en bok som avser att göra upp med detta skamliga förflutna. Det är en påminnelse om att yttrandefrihet i Sverige aldrig har existerat på riktigt, och att den hela tiden har varit underställd regimens kontroll.