Någon kulturkofta på AB skriver att nästan alla bildade människor hon känner är dumma i huvudet, och därmed torde twitterstormen vara ett faktum – så agerar man klickonomiskt för tidningens räkning. På samma sätt är alla kulturskribenter rödhåriga, men det är en annan historia.
Nå, det är ändå ett intressant ämne. Skribinnan säger sig ha haft fel, och önskar att tiden hade lagts på att lära sig snickra, göra upp eld eller odla grönsaker istället för att plikttroget läsa nobelpristagare. Men här blir det dubbelt fel.
Ty å ena sidan står bildningsidealet inte i kontrast till ett motsvarande nyttoideal, utan är två olika sporter som man med fördel kan utöva samtidigt. Det rör sig inte heller om en hierarki, utan om två disjunkta magistrat – för att förstå det begreppet måste man emellertid ha bildning.
Och å den andra sidan är bildning inte att specifikt läsa nobelpristagare, även om sådana förvisso kan ingå i repertoiren. Att tvångsmässigt utföra kulturella plikter är snarare en social börda, medan bildning är det nyttobefriade och ihärdiga strävandet att suga åt sig allsköns kunskap i såväl formaliserad undervisning som självstudier.
Att förkovra sig i språk, inklusive utdöda sådana som sumeriska eller latin, är således en typisk egenskap för bildningsidealet, likväl som den konstanta nyfikenheten i att förstå vad kulturhistorien har att erbjuda i allt från framväxten av algebra till studier av medeltidens musik.
Detta är uppenbarligen ett helt planlöst irrande utan bestämt mål eller syfte, och man kan förstå att det för en del framstår som en huvudlös sysselsättning när man istället kunde ha lagt tiden på fester och andra banala nöjen. Det kokar i slutändan ned till hur vi får våra kickar, samtidigt som det ena inte utesluter det andra.
Krönikörskan menar vidare att bildning inte alls tycks ge någon upplyftande moralisk karaktär, då författare i regel är självupptagna kräk. Författare är generellt dock mer allmänbildade än bildade, och saknar i regel även en längre formell utbildning. Bildning är i mängdteoretisk mening snittytan mellan utbildning, allmänbildning och intellektualism.
Någon entydig definition existerar lika lite för bildning som för andra begrepp, och det är inte säkert att moralisk resning och etisk integritet är essentiella komponenter. Sådan kunskap utgör ytterligare en gren på det kognitiva trädet, som man får sig till livs på annat sätt. Till yttermera visso existerar olika etiska skolor, och rationell egoism, som jag själv bekänner mig till, är nog inte oförenlig med bildningsidealet.
Bildning är mer ett förhållningssätt än något särskilt slutstadium. Utbildningen har en destination i examen, möjligen med viss intermittent fortbildning, medan bildningen fortsätter oförtrutet in i dödens gränsland. Bildning är inte moral, inte intelligens, inte godhet, inte nytta, utan en process utan särskild tillämpning – nytta är inte drivkraften, men bildningen kan givetvis ändå vara nyttig.
Bildning är därför inte, som intrigmakerskan hävdar, ett subsitut för «riktiga kvaliteter», utan en kvalitet i sig, parallellt med andra kvaliteter. Om man blir högfärdig för att man kan citera Proust är man helt enkelt inte tillräckligt bildad, utan bara en aspirant med dåligt självförtroende och stort självhävdelsebehov.