Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik

Tidölaget salamiskivar det fria ordet

Biståndsminister Forssell och kollegan tillika kulturministern Liljestrand i Kristerssons moderatregim godhetssignalerar å det grövsta under den så kallade pressfrihetens dag i en debattartikel i underlivspressen, då man berömmer sig för att öka biståndet till «oberoende medier» världen över via demokratimissionerande spjutspetsorganisationer som European endowment for democracy (EED).

Organisationen i fråga är en analog till eller kopia av den kongressfinansierade National endowment for democracy (NED), i själva verket en inofficiell gren av den amerikanska utrikespolitiken i syfte att avancera Washingtons agenda, exempelvis genom stöd till upprorsmakare i Hongkong och annorstädes.

Huruvida EED har en lika långtgående ambition är oklart, men det man stödjer är uppenbarligen inte det fria ordet, utan aktivister i en viss ideologisk inriktning. Därmed är de «journalister» som bärs upp av stödet inte alls «oberoende», utan federalt understödda av antingen USA eller EU – överstatligt finansierade agenter.

Vi stödjer er för att vi gillar era åsikter!

Demokrati, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och så vidare är förstås de godaste av ting, men av det följer ingalunda att dessa måste «försvaras», missioneras och påtvingas andra i strid med folkrätt och andra större rättsliga ramverk, särskilt inte med geopolitiska undertoner. Demokratins roll är att stå modell för andra att emulera, likt hur en gång Sverige och andra europeiska stater tog till sig statsskicket utan bombliberalism eller yttre tryck. Journalistens roll är inte heller aktivistens.

Till yttermera visso borde man städa framför egen dörr innan man slår sig för bröstet, ty i både EU och Sverige beskärs yttrandefriheten kontinuerligt med nya inskränkningar, i likhet med hur en salami skivas eller en groda kokas. Europa har därtill aldrig haft full informations- och yttrandefrihet, utan ordet har alltid kringskurits kraftigt.

Det här får ni inte titta på.

Moderna former av sådana inskränkningar gäller inte minst censuren av socialer, som under viteshot måste frisera innehållet för att passa makthavarna i Bryssel och nationella motsvarigheter. Efter Rysslands invasion av Ukraïna beslöt man från EU-håll ålägga operatörer att spärra ut RT, Sputnik med flera ryska medier, vilket åtlyddes pliktskyldigast – man måste alltjämt nyttja VPN för att tillgodogöra sig andra vinklar i saken än västpropagandan.

På nationell nivå har Tidölaget fullföljt den tidigare sosseregimens ambition att på kontinentalt manér införa kriminalisering av «förintelseförnekelse» under åsiktsbrottet hets mot folkgrupp, det vill säga att snitta upp ytterligare en skiva i salamikorven. Därmed förbjuder man inte bara uttryck av en i och för sig stollig utsaga, utan upphöjer även viss historieskrivning till statlig sanning – jag vet inte riktigt vad som är värst.

If we don’t believe in freedom of expression for people we despise, we don’t believe in it at all.

Noam Chomsky

Det fria ordet, i beteckningen yttrandefrihet, tar alltså inte avstamp i vem som yttrar något, om det så är en rysk statsaktör eller en iransk bloggare, utan har enbart bäring på överföringen. Ordet är fritt först när det inte hindras att propageras till var och en (informationsfrihet), och ordet är fritt först när var och en kan propagera det utan hinder (yttrandefrihet).

Vi har alla ett val mellan att bara se på en utveckling där det fria ordet inskränks alltmer, eller att göra vad vi kan för att skydda det, skriver Forssell och Liljestrand i sin märkliga pamflett. Om man verkligen menar allvar med den utsagan, borde man således börja med att skrota det statliga sanningspåbudet, och därefter successivt avveckla hetslagarna för att närma sig amerikansk nivå av yttrandefrihet.

I samma andetag kunde man även högtidligen benåda Dan Park, den timida konstnär som fängslas stup i ett av regimer av alla kulörer, blott för att ha uttryckt sig fritt på affischer och i socialer. Tidöregimen förmår inte bekämpa den grova kriminaliteten, men för dissidenten Park finns alltid en anstaltsplats ledig.

Goebbels was in favor of free speech for views he liked. So was Stalin. If you’re really in favor of free speech, then you’re in favor of freedom of speech for precisely the views you despise. Otherwise, you’re not in favor of free speech.

Noam Chomsky
Kategorier
Filosofi Hälsa Kultur Liberalism Politik

Veganläkare

Rektorn sa att man inte har möjlighet att tillmötesgå önskemål om plantfri kost i skolan, eller ens erbjuda en plantfri dag, trots att man erbjuder andra grupper «köttfritt», «kosher», «halal» och allsköns annan religiös dynga. Tydligen går gränsen vid en naturlig och hälsosam karnivor kost, och man vill prompt tvinga på barnen insulindrivande socker och oxiderande fröoljor i födan – Kelloggs är säkert huvudsponsor för anstalten i fråga!

Nej, naturligtvis har ovanstående inte hänt, utan är en fiktiv situation i syfte att belysa det absurda i att enskilda individer ställer allt fler och allt mer långtgående krav på den offentliga verksamheten, på det att de egna religiösa eller politiska ståndpunkterna ska visas särskild respekt. Nu är karnivor eller ketovor kost alltjämt tämligen ovanliga företeelser, varför absurditeten här framstår mer tydligt i förhållande till majoritetssamhällets världsåskådning.

Men inte heller den diametrala motsatsen i veganism är särskilt utbredd, utan utövas av någon enstaka procent av befolkningen, enkannerligen unga fröknar i storstäder, i regel med vänstersympatier. Ändå har den livsstilen viss framgång i att öva inflytande i offentlig och annan verksamhet, kanske just för att det är en vänsterideologisk företeelse som puffas hårt av statsteve och andra propagandister i genren.

Veganer, muslimer, kristna och andra grupper ställer emellertid inte bara krav på särskild kost, utan vill även ha andra privilegier som inte tillkommer majoriteten. I exempelvis vården förekommer fenomenet med kristna sjuksköterskor som inte vill medverka vid abort, eftersom det strider mot deras personliga etik.

Fel person på fel plats.

Man åberopar härvidlag samvetsfriheten, en företeelse som bara är tillämplig då något slags tvång föreligger, exempelvis vid militärtjänstgöring. Den som av etiska skäl inte vill strida i krig kan då placeras i annan tjänst som inte orsakar moraliska dilemman.

Något tvång att bli sjuksköterska föreligger emellertid inte, och yrket existerar inte för att uppfylla enskilda individers drömmar och ambitioner, utan har ett givet syfte i att erbjuda vård åt patienter. Vården finns på patientens villkor, inte sjuksköterskans.

Samma sak gäller naturligtvis rollen som läkare, och medier berättar angående detta om en vegansk stolle som vill slippa moment som dissekering av djur, men ändå bli läkare. Läkarprogrammet ska här skräddarsys för denne enskilde individs speciella önskemål, istället för att personen i fråga anpassar sig till de förutsättningar och krav som gäller för utbildningen och yrket.

Inte heller här är samvetsfrihet tillämplig, och patienter ska inte behöva riskera liv och lem för att ömtåliga snöflingor inte har genomgått utbildningens alla moment. Vegan, muslim och så vidare kan man vara på fritiden, och sådan ideologisk bråte har ingen plats i yrkeslivet, i synnerhet inte den offentligt finansierade verksamheten.

Bevare oss från veganläkare…
Kategorier
Filosofi Hälsa Kultur Politik

Entovegansk agenda

Jordens befolkning har passerat åtta miljarder, och med tillskott av ytterligare tre miljarder afrikaner fram till sekelskiftet förväntas populationen plana ut kring elva miljarder, för att därefter sakta minska. Människan har då inte bara fyllt sin ekologiska nisch, utan lever sedan länge över sina tillgångar, inte helt olikt hur virus fortplantar sig.

Detta för med sig allt större konsekvenser, som att mer skog måste skövlas för att ge mark åt grödor, varvid naturliga habitat trängs ut och ger upphov till närmare kontakt mellan människa och tidigare isolerade arter. Artdöden härjar, samtidigt som zoonotiska virus lättare korsar den mänskliga barriärern och ger upphov till nya slags pandemier – corona var härvidlag bara en aptitretare.

Ytterligare ett problem rör energi, givet att de fossila energislagen är en ändlig resurs. Sol-, vind- och vattenkraft i all ära, men sådana källor duger inte för att producera konstgödsel, som över hälften av världsbefolkningen beror av för sin blotta existens. Det finns inte heller någon ekonomiskt hållbar metod för att producera betong, stål och plast utan fossila bränslen, samtidigt som modern infrastruktur är byggd på denna materiella grund. Elva miljarder människor kan inte bo i trähyddor.

Därtill kommer förstås klimatförändringar, som många menar är det största av alla problem. Ju fler människor vi blir, desto fler ton koldioxid kommer att spottas ut i atmosfären, och desto varmare kommer jordens klimat att bli. Men det blir även en fuktigare värld, med fler ytor som öppnas för jordbruk och habitat, och människan i egenskap av ekvatordjur kommer över generationer enkelt att anpassa sig till en varmare värld – det är därför en mindre svårighet i sammanhanget.

Människan sprider sig som virus.

De ovan skissade problemen är emellertid samtliga en funktion av volym, det vill säga storleken på världens befolkning. Det kan då tyckas vara en rimlig ambition att söka begränsa denna population med politiska medel, även om det a priori förefaller vara omöjligt att ena världens länder om sådana mål.

Detta för att befolkningtillväxt är en traditionell förutsättning för ekonomisk tillväxt, och ingen är villig att kompromissa om materiell välfärd, allra minst den fattigare delen av jorden, och inte heller den rika. Det ses som en både religiös övertygelse att populera jorden («föröken eder») och en mänsklig rättighet att få sätta till världen så många barn man vill utan att behöva tänka på konsekvenser för nästan, det vill säga kollektivet – det är en underlig etik.

Därmed måste resursfördelningen lösas på annat vis, och den enda möjligheten som då står till buds är att offra kvalitet för kvantitet. Ju fler människor vi blir, desto mer måste vi tränga ihop oss i förtätade storstadsområden, snåla med vatten och mat samt bli allt effektivare i att inte puffa ut mer växthusgaser. Vi måste alla ned på indisk nivå eller lägre för att de så kallade klimatmålen ska nås, oaktat att de övriga problemen med skogsskövling, artdöd, zoonotiska virus, konstgödsel och beroendet av betong och stål inte löses med en sådan ansats.

Det är under sådant tunnelseende klimatpolitiken verkar, och det är med den en lång rad underliga fenomen har uppstått. Till dessa hör entovegoagendan, ansatsen att människan av klimatskäl måste äta en allt «grönare» kost och därmed minska på köttet i motsvarande grad, eller i förekommande fall växla ned kvalitet i kött ytterligare ett snäpp genom att konsumera insekter längre ned i näringskedjan.

Den nya tidens entokapitalist kompletterar sojabönor med insekter.

Tanken är att uppfödning av insekter kan ske mer effektivt i klimathänseende och därmed reducera utsläppen med hälften i förhållande till kyckling och svin, men i verkligheten har man ingen aning om hur industriell uppfödning i stor skala påverkar den parametern, än mindre hur det slår mot ekosystemen i stort. Det är ett vanskligt experiment.

Än mer futil är tanken att man ska kunna producera «konstgjort kött» av ihoplimmade sojarester i ultraprocess på ett sätt som är mer effektivt än den mekanism i kretslopp naturen har vaskat fram genom evolution under miljarder år. Den hälsovådliga smörja man framställer kommer i vart fall inte på långa vägar att kunna mäta sig med äkta vara i näringshänseende, utan blir ett slags utfodring av människor som alternativ till riktig föda.

I båda fallen söker man samtidigt emulera köttet i smak och textur, det vill säga framställa «konstgjort kött» medelst insekter eller vegetariska komponenter i ultraprocess, för att på så sätt vänja människor vid den nya utfodringen. Man vill reducera en sedan tusentals år etablerad matkultur till en fråga om smak och förnimmelse, det vill säga lura hjärnan tro att man äter biff istället för nedmalna dyngbaggar och gräshoppor – I know this steak doesn’t exist. I know that when I put it in my mouth, the Matrix is telling my brain that it is juicy and delicious.

Å andra sidan har kommersiella krafter i maskopi med staten redan lurat människan att äta flingor, snabbmat och annan ultraprocessföda, med givna konsekvenser i allt mer utbredd fetma och välfärdssjukdomar. Grunden är därför redan lagd för att ytterligare reducera de skattskyldiga människoslavarna till simpla produktionsenheter som utfodras på billigaste vis och därmed blir maximalt lönsamma för de amerikanska producenterna av sojabönor och andra intressenter i kedjan.

Skattskyldig produktionsenhet utfodras med insekter, sojabönor och semaglutid.

Till dessa hör förstås det medicinindustriella komplexet, som täljer guld med pennkniv genom att sälja Ozempic, statiner och andra droger för att kompensera för fetman och sjukdomarna, på ungefär samma sätt som man ger grisar och höns antibiotika och tillväxthormon. Det är dubbelt klirr i kassan för de många producenterna av ultraprocessad föda och läkemedel – båda sorterar i USA för övrigt under ett och samma departement (FDA).

Det gör alltså inte så mycket om du blir sjuk, så länge man kan underhålla symptomen med någon medicinsk brygd. Det viktiga är att du hålls vid liv och är någorlunda funktionell, på samma sätt som värphönan på antibiotika och tillväxthormon, på det att människopopulationen kan maximeras och därmed ge högsta möjliga avkastning till dem det berör. Det är vad det dröjer sig om, och därför ska du utfodras med larver, industriell fröolja och «vegokorv».

Svensk regimtelevision är inte oväntat en tung förespråkare av entovegoagendan.
Kategorier
Europa Filosofi Liberalism Politik

Demokraturens bräckliga tillstånd

Demokratin framställs alltid som det mest överlägsna av system, även om den tesen egentligen är underordnad den större sanningen att det system som för närvarande är implementerat (i Väst) är det allra bästa och förstås «universellt» giltiga. Således utgjorde tillförne kristen hierokrati världens förnämsta system, och om Hitler hade vunnit kan vi vara helt säkra på att Tredje rikets politiska system hade omhuldats sammaledes, samt förstås propagerats av statsmedier och missionerats världen över av diverse organisationer.

Men i verkligheten rynkar allt fler länder på näsan åt demokratin, som inte upplevs riktigt så attraktiv som den framställs. Man kunde a priori annars föreställa sig att ett så förment överlägset system med enkelhet skulle vinna framsteg världen över, och inte vara i behov av bombliberalism, amerikansk färgrevolution, sanktionspolitik och andra folkrättsligt tveksamma instrument för att vinna gehör.

Så varför går demokratin kräftgång, och varför måste vi ständigt försvara detta system medelst indoktrinering i skola och andra sammanhang samt «skydda oss» mot utländsk påverkan genom att kompromissa med demokratiska grundprinciper kring informationsfrihet? Vilket värde har ett så skört system egentligen?

De demokratiska revolutionerna i världen uteblir för att man genomskådar systemet som ett slags diktatur – eller demokratur – under amerikansk hegemoni omfattande ett synnerligen skirt virtuellt flor av folkstyre, med konsekvenser som inte är kulturellt kompatibla eller på annat sätt önskvärda, exempelvis skogstokig *2SHBTQIAP++-ideologi, massimmigration, kulturkrig och inte minst ständiga tvära kast i den förda politiken. Väst framstår i denna optik och med denna perception ofta som ett veritabelt dårhus, som man då rakt inte vill emulera.

Den demokratiska komponenten är samtidigt starkt begränsad, i så måtto att folket i egenskap av kollektiv massa periodiskt kan lägga sin röst på partier, vars godtyckligt utsedda representanter därefter har fri beslutslejd. Skillnaden gentemot den auktoritära diktaturen är hårfin, och demokrati av detta slag kan mest förstås som en form av tunn fernissa på auktoritär grund. I praktiken har du och jag ingen som helst medbestämmanderätt, och vi är därmed blott skattskyldiga undersåtar till en skara kokainsnortande ledamöter i det horhus vi benämner riksdagen.

En sådan lallande pajas som ägghuvudet Bohlin kan knappast kallas «folkvald», utan han är likt majoriteten partivald, oklart på vilka grunder – knappast meritokratiska. Det är inte heller folket som har valt statsminister Kristersson, utan han är indirekt utsedd av de partivalda representanter vars mandat folket kollektivt har fördelat. Det förhåller sig likadant i EU, där drottning Ursula är så långt från folket som någonsin forna kungligheter.

Partierna förbinder sig som »motprestation» att under mandatperioden genomföra ett antal vallöften, vars exekvering lämnar mycket i övrigt att önska, samtidigt som man har fria händer att agera i övrigt utan att konsultera folket. Därför har vi nu åter en situation där en borgerlig regering ämnar implementera rödgrönrosa politik, trots massiv kritik i de egna leden bland politiker och ledarskribenter. Det spelar alltså ingen roll vem som regerar, resultatet blir ändå ungefär det samma, plus minus någon femtioöring i skatt.

Reformen i fråga, om juridiskt könsbyte utan psykiatrisk diagnos om könsdysfori, därtill för minderåriga, är således inte demokratiskt legitim, och på samma sätt förhåller det sig med en omfattande skara märkliga beslut som har fattats genom åren. Var det i enlighet med folkviljan att stänga ned kärnkraftverk i förtid och äventyra energiförsörjningen? Var det verkligen folkets vilja att på kort tid släppa in en miljonhövdad skara långväga migranter?

Den svenska demokratin brukar betecknas som såväl «deliberativ» och representativ som «liberal», men en folksuverän regim där partipiskan viner i det gummistämpelparlament som riksdagen utgör uppfyller inte kriterierna för detta. Sverige har helt enkelt inte den liberala demokratins kännetecken i maktdelning i tre grenar, och särskilt saknas en konstitutionsdomstol med vetorätt. Lagrådets rekommendationer kör man regelmässigt över, som då gymnasieamnestin för afghanska migranter klubbades – folkets vilja, i enlighet med grundlagen?

Om detta är demokrati, kan vi faktiskt vara den förutan. Det finns i min optik ingen egentlig skillnad mellan diktatur och denna form av demokrati, ty i båda fallen är det en liten mer eller mindre självutnämnd elit som styr tämligen godtyckligt. Den renodlade diktaturen förefaller till och med snäppet bättre, i så måtto att man under upplyst despoti har snabba beslutsvägar – så länge despotin verkligen är upplyst, vill säga.

Schweiz – ett stabilt föredöme, i praktiken världens enda verkliga demokrati.

Men det finns faktiskt ett betydligt bättre system, som uppfyller kraven om folklig representation och maktdelning, nämligen direktdemokrati i schweizisk eller annan tappning. Die Schweiz måste förstås som världens stabilaste nation tillika politiska system, där folket har principiell vetorätt över samtliga lagar och framförallt ändringar i konstitutionen, samt därtill har rätt att själv framföra lagförslag under folkomröstnings bindande beslut.

Man kan förstå att de partipolitiska diktaturklubbarna i övriga Europa inte vill släppa sin makt, men för den som förespråkar demokrati på allvar är direktdemokrati den enda godtagbara lösningen. I jämförelse är alla andra system auktoritära, i så måtto att en liten klick kan fatta fullständigt huvudlösa beslut utan folkets överprövning eller andra kontrollinstanser.

Ironin har här att Schweiz redan har en lag (2022) om juridiskt könsbyte av det slag som nu är föremål för «deliberation» i den svenska riksdagen, och att man likt Tyskland har beslutat om att stänga ned kärnkraften (2034), men saken dröjer sig alltså inte om de politiska resultaten i sig, utan om den demokratiska legitimiteten. I Schweiz kan man visserligen förlora i omröstning om den egna politiska ståndpunkten, men i Sverige kan man inte ens delta utan får ställa sitt hopp till att fäbodjäntan Ebba Busch inte plötsligt byter fot.

Kategorier
Buddism Filosofi Kultur Politik

If it makes you happy, then why the hell are you so sad?

Svenskarna ska tydligen vara det fjärde lyckligaste folket i världen, enligt det årliga «lyckoindexet». Snäppet över hamnar Finland, Danmark och Island, vilket tycks indikera en nordisk trend. Ja, Norge finns på sjunde plats, och föga förvånande finns det mest västländer i topplaceringarna i övrigt.

Detta för att det man egentligen mäter är social välfärd, valfrihet (i socialliberal mening), bruttonationalprodukt, livslängd, «upplevd» korruptionsgrad samt «generositet», vad det sistnämnda nu kan tänkas innebära. Alltså samma slags självuppfyllande lista som för diverse demokratiindex, där man vill påvisa att västländer ju är överlägsna alla andra samhällssystem.

Varför man kallar det för «lyckoindex» är dock höljt i dunkel, då lycka är en kortvarig euforisk känsla som inte går att upprätthålla över tid, annat än hos frikyrkliga pajasar och andra med någon sorts psykiatrisk diagnos. Rapporten i fråga är emellertid ymnigt strösslad med de sedvanliga ständigt leende människorna, denna förunderliga strävan att alltid framstå som glad och positiv.

Vi är så nöjda så.

Men om svenskarna är så jävla lyckliga, varför anser då inte ens en av tio att landet är på väg år rätt håll, och omvänt, varför tycker då tre fjärdedelar att utvecklingen i Sverige går käpprätt åt helvete? Siffrorna kommer från en SOM-presentation, i vilken man tydligen inte kände till rönen om svenskarnas euforiska tillstånd.

En källa till lycka.

Hela åttionio procent tycker att ekonomin har försämrats under året, medan bara en procent anser att den har förbättrats. Den där procenten lär utgöra hela felmarginalen, eftersom det är ett objektivt faktum att svenskarna har tappat tio procent av sin realinkomst och att landet är i recession. Men det blir man kanske bara lyckligare av?

Oro är kanske också en säker grund för lycka, och hela sjuttiofyra procent av svenskarna oroar sig numera för den organiserade brottslighet som har lamslagit samhället. Man oroar sig även för «situationen i Ryssland», samtidigt som nativiteten sjunker till ny bottennivå – vi är så lyckliga att vi inte längre vill ha barn, av oro för «klimatet» och annan medialt inducerad dårskap.

Ju mer ångest, desto större lycka!

Särskilt gäller att de unga i generation Z är synnerligen oroliga, och inte alls lika lyckliga som i äldre generationer. Svenska ungdomar hamnar här på plats arton i samma index, och det är klart att om man dagarna i ända har identitetskris angående vilka «pronomen» man bör använda och i övrigt tror att världen ska «gå under» i «klimatkris», så har man det kanske inte så lätt.

Svenskarna är så vana vid att det ständigt prisade Skatteverket lägger rabarber på långt över hälften av inkomsterna, att man lika glatt ger bort pengarna till mer nyanlända banditer. Detta är kanske vad som menas med «generositet» i lyckoindex?

Förmodligen hade man fått en sannare profil med andra kriterier, varvid det buddistiska Östasien hade hamnat betydligt högre än det prozac- och ozempicknarkande Västerlandet tyngt under krig, woke och recession. Förgängliga ting som «lycka» är i den samhällsmodellen inte det förhärskande paradigmet, utan snarare att finna en lågpunkt i det allestädes närvarande smålidandet i vardagen, ett slags mininirvana av resiliens.

I en annan mätning brukade Kina toppa listan, men det går naturligtvis inte för sig, så man strök helt sonika landet. På samma manér har man i en annan mätning strukit ettan Hongkong över världens friaste ekonomier. Detta är Västs modus operandi, att ständigt frisera data för att passa narrativet.