Kategori: Filosofi

Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik

Villkorad yttrandefrihet

I vilket land är det förbjudet att på plattformar ge utrymme åt lögner, hat och «systemhotande» företeelser? Eller att i samhällspolitiska teveprogram torgföra opinionsbildande partipolitiska ståndpunkter? Eller att inte tillräckligt snabbt rensa bort «olämpligt» material från nätet?

Fel svar! Det är i princip alla länder i hela världen, med undantag för USA och Japan, som har sådan villkorad yttrandefrihet, men framförallt länder i Europa, vilket för all del inte är någon nyhet. Men att självaste Expressen medger detta i en ledarartikel är tämligen ovanligt, samtidigt som man inte riktigt tycks veta vilket ben man ska stå på i frågan – i egenskap av «liberal» tidning förespråkar man principiellt yttrandefrihet, så länge den inte «missbrukas».

Vill du veta hur det är att leva i Kina, titta dig då omkring. Man har där nämligen exakt samma slags villkorad yttrandefrihet som här, och det enda som skiljer är grundpremisserna och referensramarna för vad som anses vara tillåtet. Som boende i Kina märker man överhuvudtaget ingen skillnad gentemot Sverige, och att någon utländsk sajt blockeras är ekvivalent med att svenskar inte kan komma åt RT, Sputnik eller Pirate Bay utan att kringgå spärren. Bevekelsegrunderna är de samma, nämligen att makten inte vill att du ska ta del av just det innehållet.

En skillnad är förstås att man i Kina inte hymlar med att man kontrollerar narrativet, medan man i Europa låtsas att man har yttrandefrihet och fria medier. Medier så fria att de inte är fria att bedriva opinionsbildande nyhetsjournalistik som Fox i USA, utan måste representera ett brett spektrum av åsikter. Ändå landar det där breda spektrat alltid i något slags vänsterliberal gegga i likhet med svensk statstelevision – alla medier i hela Europa ser exakt likadana ut, och skiljer sig därmed inte från kinesiska motsvarigheter i det avseendet.

Den drakoniska Digital services act som EU har implementerat innebär att man fullständigt kontrollerar narrativet på nätet på samma sätt som kinesisk internetpolis, men med något annorlunda metoder. Härförleden erbjöd man plattformarna ett hemligt avtal om att för EU:s räkning hålla borta «olagligt» och «olämpligt» innehåll, men åtminstone Musks X tackade nej till att medverka i ett sådant sanningsministerium – han köpte X för att vidga yttrandefriheten, inte för att medverka till att yttermera strypa den.

I termer av att värna det «öppna samtalet» under en förment expertpanel av «oberoende journalister» som ska utgöra «allmänhetens väktare» vill man indoktrinera medborgarna i de goda värdena och friserad information, inte minst i hur man bör tänka om migration, transagendan, klimatet, Ukraïna och hela det vänsterliberala åsiktspaketet, medan medborgarna själva ska förhindras att yppa sina rasistiska, transfoba, russofila och hatiska åsikter. Man kallar det på orwellskt manér förstås «mediefrihetsförordningen».

Någon måste nämligen avgöra vad som är lögn, desinformation, propaganda, «systemhotande» verksamhet och så vidare, men frågar du mig emanerar sådant just från etablissemangsmedier som statsteve, där propagandan går hög i dessa krigstider. Frågar man valfri sosse i etablissemanget blir svaret istället kanske «högernationalisterna» och Elon Musk.

Yttrandefrihet är och förblir exakt friheten att framföra det makten inte vill se eller höra, i allt från hat och otäcka våldsscener till myter, lögner och konspirationshypoteser. I samma ögonblick man kringskär möjligheten att yppa sådant går yttrandefriheten förlorad, och kvar finns bara friserad exformation, ett systemkontrollerat, faktagranskat och godkänt narrativ. Det är yttrandefrihetens diametrala motsats.

Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik USA

Project 2025 nödvändigt ont?

Den minimalistiska sekulära staten tycks vara allt längre bort, och man vill tvunget köra ned sin egen ideologi i halsen på medborgarna. Den sedan länge dominerande vänstern har *2SHBTQIAP++ och annan woke som man påtvingar allmogen via lagstiftning av olika former samt manifesterar offentligt medelst flaggviftande och andra åthävor.

Staten lägger sig allt mer i vad du äter, vad du säger, vad du läser, vad du tycker, vad du ser samt vill göra det allt dyrare, obekvämare och svårare för medborgarna att forma sina egna liv, det vill säga finna den egna lyckan i liberal ideologi. Motiven kan växla i allt från klimatideologi och «intersektionalitet» till annan social ingenjörskonst som man tror sig ha mandat att utöva.

Men högerns motgift är i regel inte så mycket bättre, eftersom man på den sidan sedan länge vill pracka «gud» på folk och allt vad den kristna förtryckarideologin innebär i form av ofriheter. Att ersätta en galenskap med en annan är sällan en god idé, men det är mellan dessa två poler västerländsk politik pendlar, och det finns härvidlag inget minimalistiskt mittenläge. Polariseringen är inbyggd i det västerländska systemet.

Den konservativa plattformen Project 2025 är en god illustration av detta, då den förespråkar ett sådant våldsamt syststemskifte i socialkonservativ riktning i USA om Trump tar makten. Ändå är det nog en nödvändig reform för att stoppa det nuvarande vansinnet, även om det samtidigt iscensätter andra idiotier.

Project 2025 är 922 sidor av konservativ ideologi i Heritage Foundations tappning, omfattande en fullständig uppgörelse med genusideologi, neopronomina, transagendan, «kritisk rasteori» och annan woke i offentlig tappning, men också en frontalattack mot yttrandefriheten då man vill se förbud mot pornografi – men det senare arbetar som bekant även den svenska radikalfeministiska vänstern för.

Vidare vill man införa en «färgblind» ordning som inte tar hänsyn till etnicitet, kön eller andra parametrar av kategorisering i kvoteringsmekanismer som «affirmative action», vilket därmed är en återgång till en mer meritokratisk ordning. Inget samhälle kan i längden fungera utan meritokrati, och omvänd diskriminering av det slag som i dag utövas i såväl USA som Sverige och Europa är alltjämt diskriminering.

Det goda med detta är att det stryper den skadliga ideologiproduktion som sedermera med automatik finner sin väg till Europa och Sverige, och om USA skiftar riktning kan det även lägga sordin på den fullständigt havererade utvecklingen i vår del av världen. Detta är ändå innebörden av den USA-ledda världsordningen?

Å andra sidan lär den kristna nationalismen och den biblicistiska utblicken knappast gå på export i någon större skala, eftersom USA alltid har haft en mer religiös framtoning än det sekulära Europa. Men även här förespråkas åtminstone «familjevärden» i den svenska socialkonservativa fåran, oaktat att man har en annan syn på abort och samkönade relationer.

Vidare vänder projektet klimatpolitiken ryggen, vilket nog lär ge skrämselhicka bland europeiska politiker som är så extremt djupt ansatta av klimatideologin. Men även här kan en sådan reform i slutändan ge en betydligt nyktrare syn på hur problemet ska tacklas, nämligen främst via teknikutveckling snarare än att göra livet dyngsurt för människor genom ständiga skatter och pålagor och andra ingrepp.

Europa kan därför tvingas tänka om på en rad plan om Trump tar makten och implementerar stora delar av manifestet. EU måste därmed ta en självständig väg istället för att vara amerikansk vasall, och man måste anpassa ekonomin och politiken därefter, nämligen genom att utgöra en tredje pol mellan Washington och Beijing i den polycentriska ordning som nu är förhandenvarande.

Manifestet är i mångt och mycket en vendetta kring den djupa vänsterstatens omilda behandling av Trump via rättsliga och andra mekanismer. Sverige skulle behöva en motsvarande utrangering av den djupa sossestaten – men utan «gud».
Kategorier
Filosofi Hälsa Kultur Politik Vetenskap

Frankenbiff

Labbkött framställt i kemiska fabriker sägs vara framtidens livsmedel, tillsammans med insekter och «plantbaserade» rätter. De som hävdar detta är de sedvanliga stofilerna i veganrörelsen och klimatindustrin samt dess propagandister som statstelevisionen och andra vänsterliberala mediekonglomerat.

Odlat «kött» kan av elementära skäl aldrig framställas lika effektivt som i naturen, helt enkelt för att evolutionen har frambringat den energi- och resursmässigt mest optimala processen för att producera muskel- och annan vävnad. Det är ekvivalent med att människan aldrig kan överträffa fotosyntesens effektivitet i industriell produktion.

Att man ändå försöker lansera fabrikskött beror på att livsmedelsindustrin ser en möjlighet att kapitalisera på ännu en form av ultraprocessföda. Petriskålskött har inget med verkligt kött att göra, men liknar originalet i textur och smak. Här är ett vanligt argument att om det bara «smakar» väl och ser aptitligt ut, så är labbkött, insekter och andra produkter värdiga ersättare till traditionell föda.

I princip skulle man kunna framställa näringsrik ultraprocessmat av hög kvalitet, omfattande fullvärdigt protein, naturliga former av vitaminer och fetter samt korrekt dosering av mineraler. Men bara i princip, eftersom naturen alltså är vida överlägsen i att framställa sådan vävnad som vi är utvecklade för att konsumera.

I den ekonomiska kompromissen kommer sådan ultraprocessföda därför alltid att vara höggradigt undermålig, med substitut av olika slag för att göra produkten så billig som möjlig att framställa, samtidigt som man naturligtvis försöker lansera den till ett högre pris under motiv av att vara mer «hälsosam». Den kommer också att spetsas på samma sätt som annan ultraprocessföda med smakförstärkare och andra element för att odla ett beroende av produkten.

Den ideologiska klick som driver syntetkött som idé har inte som målsättning att för egen del hitta derivat till det goda köttet, eftersom man i sådana kretsar typiskt redan konsumerar «plantbaserat». Nej, ambitionen är istället att utfodra arbetarklassen med sådan provrörsföda, på samma sätt som man i dag förordar toxiska fabriksoljor som rapsolja istället för naturliga fetter som smör.

De doktrinära motiven skiftar något, men kretsar typiskt kring «klimatet», etiska betänkligheter kring djurhållning samt en religiöst färgad föreställning om köttets fördärvlighet, med förgreningar in i den pseudovetenskapliga och pekuniärt drivna näringsforskningen.

Klimatargumenten är lättast att avfärda, eftersom det rör sig om ett kretslopp, även avseende den metan som kor släpper ut. Boskapshållning nyttjar icke odlingsbar mark och regnvatten för att framställa höggradigt protein, samt ger naturligt gödsel till skillnad från fossilframställt konstgödsel. Boskap upprätthåller viktiga ekosystem, i såväl fångenskap som vilt tillstånd.

Föreställningen att konstkött skulle kunna göras mer «hälsosamt» än riktigt kött är svårare att angripa, då industrin enkelt kan lobba för sina produkter i relevanta maktkretsar. Om man kan förmå Livsmedelsverket och andra organ att kleta på ett «nyckelhål» på den höggradigt processade produkten är saken så att säga biff, på samma sätt som för de «nyttiga» maskinoljor man rekommenderar men som i verkligheten oxiderar sönder och samman våra mitokondrier och orsakar sjukdom.

Myndigheter av den sorten har nämligen inte i första hand din hälsa för ögonen, utan dras med svåra målkonflikter kring övergripande klimatpolitik, livsmedelstrygghet, näringspolitik med mera, varvid man landar i kompromisser av det mer tveksamma slaget. Allmänheten kan emellertid inte bortse från den auktoritet sådana organisationer har, och faller därför in i fällan och fållan.

Livsmedelsindustrins dröm: fabricerat kött.

Etiken är å andra sidan en personlig övertygelse som är svår att rå på. Djurrättsförespråkare och andra förment «bättre människor» med «medkänsla» för våra «medvarelser» är fullständigt övertygade om den egna hållningen, och kan inte helt enkelt förmås att med rationella argument ompröva sina ståndpunkter.

Men man kan i vart fall framföra sådana argument, som motbild. Ett sådant är att jordbruk på totalen innebär betydligt mer lidande för djur än boskapshållning med slakt, i vart fall om man tillmäter gnagare, fåglar och insekter något värde. Mer biomassa stryker alltså med under mänskligt inflytande i odling än i boskapshållning.

Möjligen ser man här boskap som högre organismer med större potential till lidande, men även den ståndpunkten kan vändas i sin motsats, nämligen under den elementära observationen att färre djur skulle ha existerat överhuvudtaget utan vår uppfödning. Den mjölk- eller köttko som får en tid på jorden är uppenbarligen lyckligare än den ko som aldrig blev till.

Människan kan inte heller bortse från sin plats i näringskedjan. Även om vi i egenskap av omnivorer kan placera oss som primära konsumenter av plantföda (veganism), är vi i praktiken toppkonsumenter eller apexpredatorer högst upp i kedjan. Vi äter allt i naturen, medan naturen inte äter oss annat än i undantagsfall.

Och om inte vi äter naturen, kommer någon annan organism att ta vår plats och därmed orsaka betydligt svårare lidande, vilket alla som har sett en rovfågel kalasa på en levande fågelunges hjärna vet. Stor förbättringspotential finns förvisso angående människans djurhållning, men i jämförelse med naturens grymhet står vi oss ändå rätt bra även i disneyfierad tolkning av djurriket.

Slutligen är vi som européer en produkt av en långvarig kultur med rötter i boskapshållning och konsumtion av kött, och det ska mycket till innan vi överger vår traditionella kultur för exempelvis insekter och annan främmande föda. Frankenkött är helt enkelt ett politiskt och kommersiellt projekt i syfte att puffa oss bort från denna starka kultur genom att anamma ett undermåligt substitut som «smakar» ungefär likadant, som om smakupplevelse vore det enda som betyder något.

Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik Teknik

Regimen i din telefon

Före epoken tappade Televerket utvalda linor på telenätet såframt man ville ha span på något element, och särskilt då i internationell trafik. Med internets ankomst uppstod emellertid betydligt fler möjligheter till privat och framförallt krypterad kommunikation, inom riket och i världen, vilket försvårade för regimen att vid behov avlyssna medborgarna.

På förekommen anledning inledde Sverige därför i maskopi med Five eyes under amerikansk ledning ett arbete med att dana lagstiftning för att låta all internettrafik passera ett nationellt filter, främst i syfte att studera metadata för utvalda personer och grupper, det vill säga vem som kommunicerar med vem, när, var och hur.

FRA-lagen klubbades trots massiva protester, men frågan är hur effektiv den har varit, annat än i att låta amerikanska organ få en direktkanal in i svensk kommunikation. Ett antal spionskandaler har passerat revy under åren, bara för att sedermera begravas i utredningar – man kan ändå inte göra något åt saken.

Som bekant får regimen inte bukt med buset, vilket beror på att dem det sägs beröra alltid anpassar sig genom att förändra kommunikationssätt (även politiker lägger luren i mikron för att skaka av sig jänkarna). Härav har man tagit rygg på kinesisk lagstiftning genom att kräva registrering av kontanta mobilabonnemang i syfte att förebygga anonym kommunikation och få åtkomst till eftertraktade metadata.

I vissa fall har man även lyckats penetrera krypterad kommunikation genom att placera lämplig programvara på servrar, för att på så sätt avläsa meddelanden innan krypteringsfasen. Härmedelst har man kunnat spränga ligor som har nyttjat Encrochat och andra särskilda metoder för kommunikation.

Panoptikon: I EU:s digitala fängelse är det övervakande ögat allestädes närvarande.

Men vanligtvis rår man inte på krypterade tjänster, och regimer i främst Australien och USA har därför länge bedrivit ett frenetiskt arbete för att få till stånd bakdörrar så att man vid behov ska kunna tappa information. Det har alltid stupat på att det skulle omkullkasta den fundamentala säkerheten på internet och öppna upp för massiv ekonomisk brottslighet, eftersom buset snabbt skulle lära sig nyttja sådana bakdörrar.

Allehanda regimer har därför behjärtat andra metoder i syfte att komma åt medborgarnas kommunikation, och en gängse murbräcka för sådana ändamål är att i namn av bekämpning av övergreppsmaterial begära åtkomst till information av den som tillhandahåller den krypterade tjänsten. Chat Control (formellt CSAR) är en sådan mekanism, och den har i reviderad version 2.0 just klubbats av det skälmaktiga skökohus som Riksdagen utgör.

Därmed har man lämnat grönt ljus till sovjetregimen i Bryssel att implementera lagförslaget, om det skulle vinna stöd av en majoritet. Inte förvånande är det sossen Ylva Johansson som är upphovsman till eländet, och inte heller är det särskilt överraskande att EU-kommissionen har välkomnat mekanismen. Europeiska unionen är som bekant ett byråkratiskt monster som reglerar ihjäl istället för att uppmuntra innovation.

Det är dock inte bara det gängse kriminella slöddret som anpassar sin verksamhet efter förutsättningarna, utan så även peddona. Försåvitt det inte gäller ett särskilt lågbegåvat klientel som utgör lågt hängande frukt förekommer inte kommunikation kring övergreppsmaterial på den öppna delen av nätet, utan sker över protokoll, appar och VPN-tjänster som inte är delaktiga i regimens massövervakningsschema, och i förekommande fall även på darknet.

Därtill är den AI som är ägnad att skanna av bilder, länkar och annat material fullständigt genomusel, med mycket låg träffprocent. Man trålar här kommunikation i de stora vattenstråken, men får en mager fångst, inte minst för att sådana fula fiskar inte lurar i dessa klara vatten, men även för att metkroken är rostig och fångstnätet trasigt.

Storebror ser dig. «1984» var i själva verket en instruktionsmanual för framtidens politiker, även om Orwells «telescreen» var tämligen primitiv i jämförelse med «chat control».

Att man ändå går vidare med detta debacle till lagförslag beror alltså på att syftet inte är att fånga fula fiskar, utan att få in en fot bakom krypterade tjänster för att småningom kunna övervaka all kommunikation på de stora motorvägarna. Det är inte buset man här vill åt, utan dig och mig. Man vill veta hur strömningarna sker, och framförallt vilka grupperingar och personer man bör punktmarkera för att kunna kontrollera narrativet i allehanda politiska frågor, som migration och vaccin.

Man motiverar detta första steg med att vilja bekämpa «barnpornografi», men kommer i sedvanlig ändamålsglidning vidga domänen godtyckligt, om än i namn av «brottsbekämpning». Vad som är brott i framtiden är inte gott att veta, men det lär räcka med att vara medlem i fel slags organisation eller att ha fel slags åsikter.

Den naive, den godtrogne och den korkade säger här i kör att den som har rent mjöl i påsen minsann inte har något att dölja. Men det är trivialt inte sant, eftersom vi här inte pratar om öppen kommunikation, utan om just dold privat sådan i slutna rum och i enskild chatt. De högst privata bilder du skickar till din partner eller tilltänkta sådan skickas även till regimen, och är därför inte längre privata.

Nutilldags oroar man sig för den «personliga integriteten» i fråga om kameraövervakning på allmän plats, samtidigt som man med ett penndrag i det horhus som utgör Riksdagen avskaffar allt vad privat kommunikation och rätten till privatliv innebär. Beijing betraktar med avund det övervakningspaket som Bryssel nu står i begrepp att genomdriva, eftersom något liknande aldrig skulle kunna implementeras i Kina med mindre än att folket störtar regimen.

I en demokrati kan sådan godtycklig trålning aldrig tolereras, utan det är just ett brott mot privatlivets helgd och mot rätten till fredad privat kommunikation. Regimen har helt enkelt inte i din telefon eller dator att göra med mindre än att man har synnerligen konkreta brottsmisstankar och ett domstolsbeslut i ryggen. I annat fall är demokratin effektivt upphävd och ersatt med fascism.

EU:s digitala fascism.
Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik

Europeisk högergir

Europavalet förutspås omdana den parlamentariska balansen i riktning högerut, varför en analys är påkallad kring orsakerna till denna förändring från socialliberal mittenhegemoni till radikal förändring. Den vänsterliberala tolkningen är i vanlig ordning att demokratin är «hotad» när den egna makten rämnar, men i grunden är det snarare ett nödvändigt skifte för att bevara demokratin.

Detta inses när man begrundar hur EU under drottning Ursula har gått i allt mer auktoritär riktning, med drakoniska lagar i syfte att än mer kontrollera informationsflödet på internet, i allt från direkt censur till tung reglering som får Sovjetunionens byråkrati att blekna. Vi har här sedan länge en konvergens mot den kinesiska strategin, som helt enkelt inte är uppbygglig för vårt vidkommande.

Det senaste utspelet från drottning Ursula, som del i hennes återvalskampanj, är således föga förvånande att upprätta en «europeisk demokratisköld» i syfte att bekämpa sådan information som anses vara «skadlig» eller gå emot «våra värderingar», enkannerligen sådan som emanerar från andra länder, som Ryssland.

Europeisk «demokratisköld» inte till gagn för Europas utveckling.

Men tiden är nog kommen att ifrågasätta drottning Ursulas anspråk om monopol på värderingar, ty det finns inte någon sådan enkel uppsättning som unisont omfattas av de europeiska folken. Undertryckande av det fria ordet är förvisso en europeisk specialitet av beklagligt slag, men här finns samtidigt en stark falang för yttrande- och informationsfrihet, särskilt bland högerliberaler och i viss mån bland konservativa.

Vårt Europa bygger nämligen inga digitala murar. För oss är yttrande- och informationsfriheterna själva essensen i demokrati, förutan vilka statsskicket blir meningslöst. Det ligger i dess natur att systemet under sådana friheter står pall för alla slags angrepp av såväl intern som extern art, nämligen för att de idéer som framförs kan delibereras fritt i öppen debatt.

Om man inte kan anförtro folket denna förmåga, utan istället menar att överheten behöver filtrera information på lämpligt sätt, har man i ett slag underkänt folkstyrets fundamentala grund. Då pläderar man för upplyst despoti under drottning Ursula och hennes anhang, eller kanske snarare enbart despoti då det inte finns något särskilt «upplyst» kring hur Europa administreras.

En annan värdering kring vilken det rådar polarisering gäller migrationen, där vi i högerblocket faktiskt förespråkar murar. Vi anser att Europa finns till för européerna, inte för afrikanerna eller araberna, och att europeisk kultur måste värnas istället för att ständigt urholkas och förminskas. Den friktion i form av kriminalitet och kulturkrock som har följt i massinvandringens spår förskräcker, och det är hög tid att städa upp i detta förfall.

Woke som politisk rörelse gagnar inte heller Europa, och det är knappast våra «värderingar» som här kommer till uttryck.

På samma sätt finns det knappast någon värderingsmässig enighet kring vänsterliberal woke importerad från USA, och vi är numera rätt många som är hjärtligt trötta på att få *2SHBTQIAP++, neopronomen och präster i nagellack och kvinnokläder nedkörda i halsen som påtvingade och fredade «frihetsreformer». Saken gäller inte existensen av sådana fenomen i civilsamhället, utan den politiska vänsterns nyttjande av denna diskurs för att omdana kulturen i brutal government overreach medelst transagendan och andra mekanismer.

Detta så kallade kulturkrig omfattar även den vänsterliberala ansatsen att stöpa om traditionell europeisk kultur under den övergripande klimatagendan, bland annat genom att angripa boskapsnäringen och därmed livsmedelssäkerheten samtidigt som man förespråkar insekter och ultraprocessat vegokött på menyn. Högern vill inte medverka till denna utveckling, utan väljer här att försvara Europas verkliga kulturella värden – symbol för Europa är ju sedan urminnes tider tjuren.

En schism mellan Öst och Väst finns även i synen på Ryssland, där vi numera dras med en krigskåt falang i väst och en mer fredsinriktad i öst. Tycka vad man vill om Ryssland, men ett långvarigt proxykrig mitt i Europa gagnar helt enkelt inte oss, utan trycker ned oss än mer i den internationella konkurrensen med framförallt USA och Kina. Det är inte primärt en fråga mellan de traditionella blocken, men samtidigt är det östeuropeiska högerpartier som har en mer rysslandsvänlig profil.

Sammantaget kan man därför hävda att högerns idé är ett Europa i fred och frihet, främst för européerna, under värnande av hävdvunnen europeisk kultur. Europa har behov av viss förändring i federal riktning för att kunna hävda sig internationellt, men samtidigt med större inslag av nationell suveränitet i andra frågor för att kunna vidmakthålla lokal kultur och regionalt näringsliv.

Ett Europa under tung EU-byråkrati kan aldrig hävda sig mot USA och Kina, och det finns en given anledning till att vi inte har något Shenzhen eller Silicon Valley. På område efter område halkar vi efter på grund av alldeles för mycket röd tejp och byråkrati, samtidigt som government overreach mest orsakar polarisering istället för att rikta alla vektorer åt samma håll. EU behöver slimmas, och högern svarar mot detta behov.

EU behöver sättas på Ozempic och under en kraftig motionskur för att kunna hävda sig i den internationella konkurrensen.