Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik

Rabiata vänsterkvinnors politiska identitetsproblem

Indikator opinion har publicerat en intressant studie i vilken man frågar hur viktigt det är att ha samma politiska åsikt som sin partner. Resultatet är ett våldsamt polariserat spektrum, som visar dels att kvinnor i högre utsträckning kräver ideologisk kompatibilitet, och dels att det finns en klar vänsterkantring i samma riktning.

Det är framförallt rödgröna kvinnor i VPK och MP som märker ut sig. Hela åttio procent i den gruppen anser det vara viktigt att dela politiska åsikter med sin partner, ett uttryck för att politik för dessa personer är en identitetsmarkör kring vilken allt annat kretsar. I jämförelse anser bara hälften så många bland SD- och KD-kvinnor i den andra delen av spektrat att ideologi har betydelse i en parrelation.

Man kan också se det som ett uttryck för den svårartade intolerans som präglar denna rödgröna grupp av rabiata vänsterkvinnor, en närmast militant falang i ständigt korståg mot allt från vita män och rasism till kött och flygresor. Det är förmodligen lättare att passera en kamel genom ett nålsöga än att komma in i dessa vänsterkvinnors personliga umgängessfär.

Även för män finns en tydlig uppdelning längs höger–vänster-skalan, men den är mindre brant och på en lägre nivå. Vänstermännen är värst, med sjuttio procent som anser det vara viktigt med politisk samsyn, medan motsvarande siffra bland kristdemokrater är trettio procent. Lägst andel finns bland dem som röstar på något annat parti, ynka sexton procent.

Ytterligare en intressant parameter gäller utbildningsnivå. Ju högre utbildning, desto viktigare blir delad ideologi i ett förhållande, enligt denna undersökning. 66 % av kvinnor med universitetsutbildning är av den uppfattningen, jämfört med 41 % utan högre utbildning. Motsvarande siffror bland män är 47 % respektive 31 %. En bieffekt av denna aspekt är att universitetsvänstern här bekräftas i all sin nakenhet.

Sambanden är så tydliga att man skulle kunna använda dem som ställföreträdande parameter för att profilera en person ideologiskt. I Indikators diagram skulle man faktiskt kunna flytta Centerpartiet till vänster om Socialdemokraterna, givet denna ordning, vilket kanske även är i överensstämmelse med hur det gröna partiet har utvecklats under senare tid.

Noterbart är även ålder som faktor för detta märkliga uttryck, där kvinnor under sin mest formativa karriär (20–45 år) har denna uppfattning om vikten av ideologisk samsyn. För män finns inte motsvarande puckel, utan en flack eller möjligen svagt lutande kurva. Äldre kvinnor närmar sig sedermera männens attityd.

För egen del kan jag tycka att vänsterkvinnor är alldeles felprogrammerade i huvudet avseende politiska frågor, men det är knappast en faktor som är relevant i ett förhållande. Lika barn leka bäst gäller inte, utan tvärtom kan olikheter ge en starkare helhet och fler möjligheter.

På samma sätt ser ateisten i mig inte något problem med en religiös kvinna, och sedan länge dras jag till annat än svenska blondiner, inte bara kinesiska och östasiatiska kvinnor, utan även persiska, arabiska och latinas, trots vissa kulturella slitningar. Så har det varit länge, och man skulle därför kunna dra slutsatsen att jag ligger till höger på det endimensionella politiska spektrat.

Kvarstår gör frågan varför det förhåller sig på detta vis. Kanske är det ett uttryck för att kvinnor alltjämt är osjälvständiga och osäkra, en parallell till hur högavlönade kvinnor fortsätter att söka sig uppåt i den sociala hierarkin – en kvinnlig läkare söker överläkaren, medan en manlig läkare inte ser några problem i att binda sig med vårdbiträdet.

Ty intolerans för andras åsikter och världsåskådning är ytterst ett uttryck för osäkerhet, inte minst avseende den egna ideologiska hållningen. Rabiata vänsterkvinnor söker därför bekräftelse för sin egen åskådning, som man helst inte vill låta utmanas. Det är ett identitetsproblem snarare än en stark politisk identitet.

Intoleransen minskar från vänster till höger.
Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik Ryssland

Kriga för ett stycke tyg

En tredjedel av 155:e ukraïnska mekaniserade brigaden sägs ha deserterat efter en längre påkostad utbildning i Frankrike, inalles 1 700 mannar. De vill inte längre slåss för den ukraïnska tygbiten i gult och blått och den rumpstat den fortfarande representerar. Särskilt som man arresterades på gatan för att erhålla en engångsbiljett till fronten.

Voldemort Zelenskyj plågas sedan länge av bristande manskap, och det gör då inte saken enklare att unge män väljer friheten när chansen väl uppenbaras. Minns att man redan från början av inbördeskriget förhindrade män att lämna landet, samtidigt som västländer på motsvarande vis nekade ukraïnska män passage över gränsen.

Däremot har förekommit en strid ström av ukraïnska kvinnor, som har bidragit till viss överkapacitet bland bordellerna. Inte heller det är avsett att underlätta Kievs uppdrag, då man behöver smörja hjulen i näringslivet även under krigstid.

Men när männen väl har satt sin fot i Väst, även under kontraktuella former som soldat, är fältet vidöppet för att hävda sina mänskliga rättigheter och på annat sätt undslippa en trolig död i det meningslösa kriget. Skickas de ändå tillbaka, väntas förmodligen tolv år i finkan, vilket i sammanhanget är en bättre deal.

Allt fler desertörer i den krigströtta ukraïnska armén väcker emellertid frågan när desertering är berättigad. En nation kan ytterst bara hållas samman med våld under väpnat angrepp, varför man kan argumentera att det utgör en del av samhällskontraktet att med risk för eget liv försvara landet.

Men i en demokrati – som vissa menar att Ukraïna är – är folkviljan den yttersta beslutsinstansen, och då en majoritet av det ukraïnska folket numera är så krigstrött att man hellre ser fredsförhandling och krigsslut än fortsatta strider, ställs saken på sin spets.

Moralfilosofiskt gäller saken kanske vad man kan uppnå med detta meningslösa lidande, och vilka krafter det tjänar. Ukraïnarna inser att de deltar som proxysoldater i ett skuggkrig mellan Ryssland och Väst, och de förstår också att fronten inte kommer att flytta sig i östlig riktning oavsett hur mycken materiel man sätter in. Hade minsta tillstymmelse till chans att vinna mark förelegat, hade man kanske gjort en annan avvägning.

Man kan i sin egen föreställningsvärld laborera med några olika scenarier. Om Ryssland skulle få för sig att oprovocerat anfalla Sverige, torde den förkrossande majoriteten av män och kvinnor ställa sig bakom den svenska blågula tygbiten och slåss för kung och fosterland. Motståndsviljan skulle vara kompakt och uthållig över tid.

Men om Sverige på grund av inkompetent politisk ledning under små personer med napoleonkomplex drar kriget till sig och mer eller mindre provocerar fram ett angrepp, kommer saken i ett helt annat läge. För egen del kommer det helt enkelt inte på fråga att slåss för Hans Wallmark och Pål Jonsson och deras paranoida psykos, och sålunda resonerar nog många fler.

Inträdet i Nato skulle göra Sverige tryggare, resonerade man, men det vi ser nu är att moderatregimen alldeles har tappat det och bereder för det totala kriget, just under scenariet att Ryssland iscensätter en preemptiv attack mot Sverige för att förhindra amerikansk trupprörelse genom Sverige vidare mot Baltikum och Ryssland.

I de febersjuka fantasierna räknar man med uppåt en halv miljon döda svenskar, medborgare som då antas ska offra sig för ägghuvudet Bohlin och dennes inte helt fungerande tankevärld. Det slutar förmodligen med att man hellre skjuter Bohlin, Jonsson och Wallmark, än att störta nationen i fördärvet efter två hundra år av fred. Bäst vore emellertid att på mer legitimt vis avsätta regimen, innan det är för sent.

De antas vilja slåss för en tygbit och den idé den sägs representera. Men hur länge?
Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik

Villkorad yttrandefrihet

I vilket land är det förbjudet att på plattformar ge utrymme åt lögner, hat och «systemhotande» företeelser? Eller att i samhällspolitiska teveprogram torgföra opinionsbildande partipolitiska ståndpunkter? Eller att inte tillräckligt snabbt rensa bort «olämpligt» material från nätet?

Fel svar! Det är i princip alla länder i hela världen, med undantag för USA och Japan, som har sådan villkorad yttrandefrihet, men framförallt länder i Europa, vilket för all del inte är någon nyhet. Men att självaste Expressen medger detta i en ledarartikel är tämligen ovanligt, samtidigt som man inte riktigt tycks veta vilket ben man ska stå på i frågan – i egenskap av «liberal» tidning förespråkar man principiellt yttrandefrihet, så länge den inte «missbrukas».

Vill du veta hur det är att leva i Kina, titta dig då omkring. Man har där nämligen exakt samma slags villkorad yttrandefrihet som här, och det enda som skiljer är grundpremisserna och referensramarna för vad som anses vara tillåtet. Som boende i Kina märker man överhuvudtaget ingen skillnad gentemot Sverige, och att någon utländsk sajt blockeras är ekvivalent med att svenskar inte kan komma åt RT, Sputnik eller Pirate Bay utan att kringgå spärren. Bevekelsegrunderna är de samma, nämligen att makten inte vill att du ska ta del av just det innehållet.

En skillnad är förstås att man i Kina inte hymlar med att man kontrollerar narrativet, medan man i Europa låtsas att man har yttrandefrihet och fria medier. Medier så fria att de inte är fria att bedriva opinionsbildande nyhetsjournalistik som Fox i USA, utan måste representera ett brett spektrum av åsikter. Ändå landar det där breda spektrat alltid i något slags vänsterliberal gegga i likhet med svensk statstelevision – alla medier i hela Europa ser exakt likadana ut, och skiljer sig därmed inte från kinesiska motsvarigheter i det avseendet.

Den drakoniska Digital services act som EU har implementerat innebär att man fullständigt kontrollerar narrativet på nätet på samma sätt som kinesisk internetpolis, men med något annorlunda metoder. Härförleden erbjöd man plattformarna ett hemligt avtal om att för EU:s räkning hålla borta «olagligt» och «olämpligt» innehåll, men åtminstone Musks X tackade nej till att medverka i ett sådant sanningsministerium – han köpte X för att vidga yttrandefriheten, inte för att medverka till att yttermera strypa den.

I termer av att värna det «öppna samtalet» under en förment expertpanel av «oberoende journalister» som ska utgöra «allmänhetens väktare» vill man indoktrinera medborgarna i de goda värdena och friserad information, inte minst i hur man bör tänka om migration, transagendan, klimatet, Ukraïna och hela det vänsterliberala åsiktspaketet, medan medborgarna själva ska förhindras att yppa sina rasistiska, transfoba, russofila och hatiska åsikter. Man kallar det på orwellskt manér förstås «mediefrihetsförordningen».

Någon måste nämligen avgöra vad som är lögn, desinformation, propaganda, «systemhotande» verksamhet och så vidare, men frågar du mig emanerar sådant just från etablissemangsmedier som statsteve, där propagandan går hög i dessa krigstider. Frågar man valfri sosse i etablissemanget blir svaret istället kanske «högernationalisterna» och Elon Musk.

Yttrandefrihet är och förblir exakt friheten att framföra det makten inte vill se eller höra, i allt från hat och otäcka våldsscener till myter, lögner och konspirationshypoteser. I samma ögonblick man kringskär möjligheten att yppa sådant går yttrandefriheten förlorad, och kvar finns bara friserad exformation, ett systemkontrollerat, faktagranskat och godkänt narrativ. Det är yttrandefrihetens diametrala motsats.

Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik USA

Project 2025 nödvändigt ont?

Den minimalistiska sekulära staten tycks vara allt längre bort, och man vill tvunget köra ned sin egen ideologi i halsen på medborgarna. Den sedan länge dominerande vänstern har *2SHBTQIAP++ och annan woke som man påtvingar allmogen via lagstiftning av olika former samt manifesterar offentligt medelst flaggviftande och andra åthävor.

Staten lägger sig allt mer i vad du äter, vad du säger, vad du läser, vad du tycker, vad du ser samt vill göra det allt dyrare, obekvämare och svårare för medborgarna att forma sina egna liv, det vill säga finna den egna lyckan i liberal ideologi. Motiven kan växla i allt från klimatideologi och «intersektionalitet» till annan social ingenjörskonst som man tror sig ha mandat att utöva.

Men högerns motgift är i regel inte så mycket bättre, eftersom man på den sidan sedan länge vill pracka «gud» på folk och allt vad den kristna förtryckarideologin innebär i form av ofriheter. Att ersätta en galenskap med en annan är sällan en god idé, men det är mellan dessa två poler västerländsk politik pendlar, och det finns härvidlag inget minimalistiskt mittenläge. Polariseringen är inbyggd i det västerländska systemet.

Den konservativa plattformen Project 2025 är en god illustration av detta, då den förespråkar ett sådant våldsamt syststemskifte i socialkonservativ riktning i USA om Trump tar makten. Ändå är det nog en nödvändig reform för att stoppa det nuvarande vansinnet, även om det samtidigt iscensätter andra idiotier.

Project 2025 är 922 sidor av konservativ ideologi i Heritage Foundations tappning, omfattande en fullständig uppgörelse med genusideologi, neopronomina, transagendan, «kritisk rasteori» och annan woke i offentlig tappning, men också en frontalattack mot yttrandefriheten då man vill se förbud mot pornografi – men det senare arbetar som bekant även den svenska radikalfeministiska vänstern för.

Vidare vill man införa en «färgblind» ordning som inte tar hänsyn till etnicitet, kön eller andra parametrar av kategorisering i kvoteringsmekanismer som «affirmative action», vilket därmed är en återgång till en mer meritokratisk ordning. Inget samhälle kan i längden fungera utan meritokrati, och omvänd diskriminering av det slag som i dag utövas i såväl USA som Sverige och Europa är alltjämt diskriminering.

Det goda med detta är att det stryper den skadliga ideologiproduktion som sedermera med automatik finner sin väg till Europa och Sverige, och om USA skiftar riktning kan det även lägga sordin på den fullständigt havererade utvecklingen i vår del av världen. Detta är ändå innebörden av den USA-ledda världsordningen?

Å andra sidan lär den kristna nationalismen och den biblicistiska utblicken knappast gå på export i någon större skala, eftersom USA alltid har haft en mer religiös framtoning än det sekulära Europa. Men även här förespråkas åtminstone «familjevärden» i den svenska socialkonservativa fåran, oaktat att man har en annan syn på abort och samkönade relationer.

Vidare vänder projektet klimatpolitiken ryggen, vilket nog lär ge skrämselhicka bland europeiska politiker som är så extremt djupt ansatta av klimatideologin. Men även här kan en sådan reform i slutändan ge en betydligt nyktrare syn på hur problemet ska tacklas, nämligen främst via teknikutveckling snarare än att göra livet dyngsurt för människor genom ständiga skatter och pålagor och andra ingrepp.

Europa kan därför tvingas tänka om på en rad plan om Trump tar makten och implementerar stora delar av manifestet. EU måste därmed ta en självständig väg istället för att vara amerikansk vasall, och man måste anpassa ekonomin och politiken därefter, nämligen genom att utgöra en tredje pol mellan Washington och Beijing i den polycentriska ordning som nu är förhandenvarande.

Manifestet är i mångt och mycket en vendetta kring den djupa vänsterstatens omilda behandling av Trump via rättsliga och andra mekanismer. Sverige skulle behöva en motsvarande utrangering av den djupa sossestaten – men utan «gud».
Kategorier
Filosofi Hälsa Kultur Politik Vetenskap

Frankenbiff

Labbkött framställt i kemiska fabriker sägs vara framtidens livsmedel, tillsammans med insekter och «plantbaserade» rätter. De som hävdar detta är de sedvanliga stofilerna i veganrörelsen och klimatindustrin samt dess propagandister som statstelevisionen och andra vänsterliberala mediekonglomerat.

Odlat «kött» kan av elementära skäl aldrig framställas lika effektivt som i naturen, helt enkelt för att evolutionen har frambringat den energi- och resursmässigt mest optimala processen för att producera muskel- och annan vävnad. Det är ekvivalent med att människan aldrig kan överträffa fotosyntesens effektivitet i industriell produktion.

Att man ändå försöker lansera fabrikskött beror på att livsmedelsindustrin ser en möjlighet att kapitalisera på ännu en form av ultraprocessföda. Petriskålskött har inget med verkligt kött att göra, men liknar originalet i textur och smak. Här är ett vanligt argument att om det bara «smakar» väl och ser aptitligt ut, så är labbkött, insekter och andra produkter värdiga ersättare till traditionell föda.

I princip skulle man kunna framställa näringsrik ultraprocessmat av hög kvalitet, omfattande fullvärdigt protein, naturliga former av vitaminer och fetter samt korrekt dosering av mineraler. Men bara i princip, eftersom naturen alltså är vida överlägsen i att framställa sådan vävnad som vi är utvecklade för att konsumera.

I den ekonomiska kompromissen kommer sådan ultraprocessföda därför alltid att vara höggradigt undermålig, med substitut av olika slag för att göra produkten så billig som möjlig att framställa, samtidigt som man naturligtvis försöker lansera den till ett högre pris under motiv av att vara mer «hälsosam». Den kommer också att spetsas på samma sätt som annan ultraprocessföda med smakförstärkare och andra element för att odla ett beroende av produkten.

Den ideologiska klick som driver syntetkött som idé har inte som målsättning att för egen del hitta derivat till det goda köttet, eftersom man i sådana kretsar typiskt redan konsumerar «plantbaserat». Nej, ambitionen är istället att utfodra arbetarklassen med sådan provrörsföda, på samma sätt som man i dag förordar toxiska fabriksoljor som rapsolja istället för naturliga fetter som smör.

De doktrinära motiven skiftar något, men kretsar typiskt kring «klimatet», etiska betänkligheter kring djurhållning samt en religiöst färgad föreställning om köttets fördärvlighet, med förgreningar in i den pseudovetenskapliga och pekuniärt drivna näringsforskningen.

Klimatargumenten är lättast att avfärda, eftersom det rör sig om ett kretslopp, även avseende den metan som kor släpper ut. Boskapshållning nyttjar icke odlingsbar mark och regnvatten för att framställa höggradigt protein, samt ger naturligt gödsel till skillnad från fossilframställt konstgödsel. Boskap upprätthåller viktiga ekosystem, i såväl fångenskap som vilt tillstånd.

Föreställningen att konstkött skulle kunna göras mer «hälsosamt» än riktigt kött är svårare att angripa, då industrin enkelt kan lobba för sina produkter i relevanta maktkretsar. Om man kan förmå Livsmedelsverket och andra organ att kleta på ett «nyckelhål» på den höggradigt processade produkten är saken så att säga biff, på samma sätt som för de «nyttiga» maskinoljor man rekommenderar men som i verkligheten oxiderar sönder och samman våra mitokondrier och orsakar sjukdom.

Myndigheter av den sorten har nämligen inte i första hand din hälsa för ögonen, utan dras med svåra målkonflikter kring övergripande klimatpolitik, livsmedelstrygghet, näringspolitik med mera, varvid man landar i kompromisser av det mer tveksamma slaget. Allmänheten kan emellertid inte bortse från den auktoritet sådana organisationer har, och faller därför in i fällan och fållan.

Livsmedelsindustrins dröm: fabricerat kött.

Etiken är å andra sidan en personlig övertygelse som är svår att rå på. Djurrättsförespråkare och andra förment «bättre människor» med «medkänsla» för våra «medvarelser» är fullständigt övertygade om den egna hållningen, och kan inte helt enkelt förmås att med rationella argument ompröva sina ståndpunkter.

Men man kan i vart fall framföra sådana argument, som motbild. Ett sådant är att jordbruk på totalen innebär betydligt mer lidande för djur än boskapshållning med slakt, i vart fall om man tillmäter gnagare, fåglar och insekter något värde. Mer biomassa stryker alltså med under mänskligt inflytande i odling än i boskapshållning.

Möjligen ser man här boskap som högre organismer med större potential till lidande, men även den ståndpunkten kan vändas i sin motsats, nämligen under den elementära observationen att färre djur skulle ha existerat överhuvudtaget utan vår uppfödning. Den mjölk- eller köttko som får en tid på jorden är uppenbarligen lyckligare än den ko som aldrig blev till.

Människan kan inte heller bortse från sin plats i näringskedjan. Även om vi i egenskap av omnivorer kan placera oss som primära konsumenter av plantföda (veganism), är vi i praktiken toppkonsumenter eller apexpredatorer högst upp i kedjan. Vi äter allt i naturen, medan naturen inte äter oss annat än i undantagsfall.

Och om inte vi äter naturen, kommer någon annan organism att ta vår plats och därmed orsaka betydligt svårare lidande, vilket alla som har sett en rovfågel kalasa på en levande fågelunges hjärna vet. Stor förbättringspotential finns förvisso angående människans djurhållning, men i jämförelse med naturens grymhet står vi oss ändå rätt bra även i disneyfierad tolkning av djurriket.

Slutligen är vi som européer en produkt av en långvarig kultur med rötter i boskapshållning och konsumtion av kött, och det ska mycket till innan vi överger vår traditionella kultur för exempelvis insekter och annan främmande föda. Frankenkött är helt enkelt ett politiskt och kommersiellt projekt i syfte att puffa oss bort från denna starka kultur genom att anamma ett undermåligt substitut som «smakar» ungefär likadant, som om smakupplevelse vore det enda som betyder något.