Indikator opinion har publicerat en intressant studie i vilken man frågar hur viktigt det är att ha samma politiska åsikt som sin partner. Resultatet är ett våldsamt polariserat spektrum, som visar dels att kvinnor i högre utsträckning kräver ideologisk kompatibilitet, och dels att det finns en klar vänsterkantring i samma riktning.
Det är framförallt rödgröna kvinnor i VPK och MP som märker ut sig. Hela åttio procent i den gruppen anser det vara viktigt att dela politiska åsikter med sin partner, ett uttryck för att politik för dessa personer är en identitetsmarkör kring vilken allt annat kretsar. I jämförelse anser bara hälften så många bland SD- och KD-kvinnor i den andra delen av spektrat att ideologi har betydelse i en parrelation.

Man kan också se det som ett uttryck för den svårartade intolerans som präglar denna rödgröna grupp av rabiata vänsterkvinnor, en närmast militant falang i ständigt korståg mot allt från vita män och rasism till kött och flygresor. Det är förmodligen lättare att passera en kamel genom ett nålsöga än att komma in i dessa vänsterkvinnors personliga umgängessfär.
Även för män finns en tydlig uppdelning längs höger–vänster-skalan, men den är mindre brant och på en lägre nivå. Vänstermännen är värst, med sjuttio procent som anser det vara viktigt med politisk samsyn, medan motsvarande siffra bland kristdemokrater är trettio procent. Lägst andel finns bland dem som röstar på något annat parti, ynka sexton procent.

Ytterligare en intressant parameter gäller utbildningsnivå. Ju högre utbildning, desto viktigare blir delad ideologi i ett förhållande, enligt denna undersökning. 66 % av kvinnor med universitetsutbildning är av den uppfattningen, jämfört med 41 % utan högre utbildning. Motsvarande siffror bland män är 47 % respektive 31 %. En bieffekt av denna aspekt är att universitetsvänstern här bekräftas i all sin nakenhet.
Sambanden är så tydliga att man skulle kunna använda dem som ställföreträdande parameter för att profilera en person ideologiskt. I Indikators diagram skulle man faktiskt kunna flytta Centerpartiet till vänster om Socialdemokraterna, givet denna ordning, vilket kanske även är i överensstämmelse med hur det gröna partiet har utvecklats under senare tid.

Noterbart är även ålder som faktor för detta märkliga uttryck, där kvinnor under sin mest formativa karriär (20–45 år) har denna uppfattning om vikten av ideologisk samsyn. För män finns inte motsvarande puckel, utan en flack eller möjligen svagt lutande kurva. Äldre kvinnor närmar sig sedermera männens attityd.
För egen del kan jag tycka att vänsterkvinnor är alldeles felprogrammerade i huvudet avseende politiska frågor, men det är knappast en faktor som är relevant i ett förhållande. Lika barn leka bäst gäller inte, utan tvärtom kan olikheter ge en starkare helhet och fler möjligheter.
På samma sätt ser ateisten i mig inte något problem med en religiös kvinna, och sedan länge dras jag till annat än svenska blondiner, inte bara kinesiska och östasiatiska kvinnor, utan även persiska, arabiska och latinas, trots vissa kulturella slitningar. Så har det varit länge, och man skulle därför kunna dra slutsatsen att jag ligger till höger på det endimensionella politiska spektrat.
Kvarstår gör frågan varför det förhåller sig på detta vis. Kanske är det ett uttryck för att kvinnor alltjämt är osjälvständiga och osäkra, en parallell till hur högavlönade kvinnor fortsätter att söka sig uppåt i den sociala hierarkin – en kvinnlig läkare söker överläkaren, medan en manlig läkare inte ser några problem i att binda sig med vårdbiträdet.
Ty intolerans för andras åsikter och världsåskådning är ytterst ett uttryck för osäkerhet, inte minst avseende den egna ideologiska hållningen. Rabiata vänsterkvinnor söker därför bekräftelse för sin egen åskådning, som man helst inte vill låta utmanas. Det är ett identitetsproblem snarare än en stark politisk identitet.
