Orosmoln har förvisso funnits på himlen. Brexit, Trumps handelskrig mot Kina, proxykrig i Syrien, migrationskris. Men ingenting av detta har rubbat tilltron och optimismen, och har särskilt inte påverkat börsen annat än tillfälligt. Det har varit en enda lång tjurmarknad, en orgastisk yra utan slut.
Men från sidan kom i januari smygande en svart svan i form av en obetydlig liten organism, ett virus som orsakade nedstängning av Kina och sedermera motsvarande utveckling i Europa och andra delar av världen någon månad senare. Börsen kraschade snabbare än någonsin tidigare i historien när ljuset småningom gick upp för investerare att vi står inför vad som inte kan betecknas som något annat än ett annus horribilis.
Det är en svart svan – un cygne noir – för att utbrottets effekter inte kunde förutses av den stora massan, faktiskt inte ens av statsepidemiologer vars arbete det är att ta höjd för sådant; för att utbrottet får till synes oproportionerligt stora konsekvenser; och för att utbrottet inte ligger i närheten av det förväntade utfallet givet kända data.
Händelsekedjan sedan januari är lika snabb och morbid som den som ledde till de båda världskrigen, och har fullständigt överrumplat centrala aktörer överallt. Ändå har det funnits perifera aktörer som har kunnat förutse förloppet i tillämpliga delar, men vilkas varningar har viftats bort.
Saken gäller inte bara virusets omedelbara effekter på sjukvården och personer i riskgrupper. Karantän, förbud mot större folksamlingar och andra begränsningar i rörelsefriheten leder till att konferensbranschen, föreningslivet, idrotten och kulturen stannar av. Resebegränsningar slår på samma sätt hårt mot transporter, turistnäring, hotellverksamhet och förgrenade branscher.
Det ena ger det andra, och efterfrågan på allsköns produkter, tjänster och råvaror minskar i ett slag. Varsel, permitteringar och uppsägningar följer, och med dem ekonomisk recession och hårt tryck på de offentliga utgifterna när arbetslösheten stiger. Högkonjunkturen förbyts i ett slag mot lågkonjunktur. Orosmolnen vid horisonten har utvecklats till en fullskalig storm med blixtar och dunder, ett oväder utom mannaminne.
I stormens öga finns de som redan har ansträngda finanser och hög arbetslöshet, de som saknar beredskapslager och reserver, de som står sommarnakna när vintern kommer och det är tomt i ladorna. Till den kategorin kan Sverige i någon mening hänföras, även om vi har möjlighet att låna oss ur situationen.
Därmed inte sagt att det värsta är över eller ens synligt på horisonten. Det ligger i sakens natur när sådana häftiga rörelser sker att de följs av andra. Stater som inför undantagstillstånd av olika slag kan få smak för den auktoritära linjen, och demokratin kan få sig en ordentlig törn på sina håll. Vem vet vilka geopolitiska ränker som smids i samband med denna kris – oljekriget är förmodligen bara början, och kan följas av väpnad konflikt, särskilt i Mellanöstern.
Utbrottet skedde visserligen i Kina och orsakade landet ett stort avbräck i utvecklingen, men det som inledningsvis föreföll vara en katastrof kan i slutändan komma att vändas i trumf för Kina. Man har både beredskap och erfarenhet av att hantera sådana kalamiteter, medan Västvärlden inte har känt sviterna av ett liknande utbrott på ett sekel.
Kina har parerat utbrottet, men det återstår att se hur Europa och särskilt USA klarar att hantera saken. För Trump är det en katastrof som kommer att kosta honom valsegern, och i värsta fall vinner socialisten Sanders presidentvalet, vilket innebär en markant kursändring.
Politiska förvecklingar kan förväntas även i Europas många länder – det som nyligen ansågs stökigt kan i retrospektiv komma att betraktas som rena idyllen. Må vi leva i intressanta tider.