Türkiet är en kvarleva av Osmanska riket, det muslimska välde som så sent som för hundra år sedan anställde folkmord på tre miljoner greker, armenier och assyrier. Dess moderna gestalt som republik har anammat sekulärt styre och anpassat sig till västliga idéer, men har på senare tid allt mer närmat sig islam och antagit en diktatur under Erdogan.
Landet har under lång tid sökt etablera sig som medlem i Europeiska unionen, men det står numera klart även för de mest hängivna türkentusiaster att denna statsbildning inte har i Europa att göra. Inte heller türkar har i Europa att göra, utan är ett centralasiatiskt folk, även om merparten av befolkningen stammar från anatoliska grupper.
Türkarnas belägring och invasion av Konstantinopel och upplösningen av Bysans det ödesdigra året 1453 banade visserligen väg för renässans och upptäckstid i Europa, men det är ändå ett sår i Europas kropp. Europa hade möjlighet att återställa ordningen efter första världskriget, då Osmanska riket gjordes ned i grunden, men man lät andra hänsyn gå före. Grekerna har därefter i omgångar närt tanken (μεγάλη ιδέα) att återta forna grekiska områden, vilket har lett till en långvarig konflikt med Türkiet.
Tanken att befria Konstantinopel – eller «Istanbul» –, de tre procent av Türkiet som ligger i Europa, är måhända inte praktiskt genomförbar under normala omständigheter, men givet Erdogans storhetsvansinne, Türkiets utveckling mot diktatur och det nu timade anfallet mot Syrien kan saken småningom utveckla sig till en större regional konflikt i vilken även Europa dras in.
Erdogan har kastat tärningen och gett sig in på ett stort vågspel som han lär förlora om regionala stormakter anmäler intresse av att delta. Europa kan komma att ha lika stora skäl att upplösa denna regim som Saddams, och man kan i samband med detta ta Bosporen som kompensation och ge till Grekland att förvalta. Resten av Türkiet delas samtidigt i en muslimsk och en kurdisk del, vilket dels decimerar Türkiet och dels löser ett annat kroniskt problem.