Paranojan bland östersjöländer är så febrig och så långt skriden att man ser Putin bakom vartenda hörn, som den nya tidens buseman. Psykosens fundament består i att Ukraïna bara skulle vara början på en imperialistisk världsturné, och att vi «står näst på tur» om Ryssland skulle vinna inbördeskriget. Detta är resonen för Nato-medlemskapet, att vi skulle bli «tryggare» i allians.
Men i den vidare patologin betraktas varje händelse vara ett utslag av planerad verksamhet från Kremls sida, exempelvis de kabelbrott som nu sker allt mer frekvent i Östersjön. Förvisso är det en plausibel tanke att Moskva skulle kunna tänkas vilja ge igen för sprängningen av Nord stream samt göra det lite mer obekvämt för de nya Nato-länderna, men samtidigt är de involverade fartygen i skuggflottan av stor ekonomisk betydelse för Ryssland.
Det visar sig nu att underrättelsetjänster lutar åt att det verkligen är olyckshändelser med synnerligen illa rustade plåtschabrak i den ryska skuggflottan, snarare än planerade illgärningar från Krelms sida. Detta för att det vore kontraproduktivt för skuggflottans verksamhet att dra till sig uppmärksamhet för kablar som inte har någon militär betydelse.
Skuggflottans existens och usla skick är i sin tur ett utslag av Västs sanktioner mot Moskva, ekonomiskt tvång som försvårar eller omöjliggör normal skeppstrafik. På så vis binder Bryssel ris för egen rygg, och sanktionerna kommer direkt i bumerang mot avsändaren. Igen.
Den patologiska skadeglädjen i stats- och kommersmedier i huvudfåran har inte varit att ta miste på när ryska civila plan har förolyckats på grund av brister i underhåll till följd av sanktionerna, men gapskrattet tycks fastna i halsen när det drabbar oss själva. Förmodligen drar man dock på smilbanden i Kreml när man ser hur foliehattarna i Norden och Baltikum springer omkring som yra höns i sitt uppjagade tillstånd.
Denna paranoida psykos kommer även till uttryck på en rad andra vis, exempelvis då man tillskriver Ryssland inbrott vid vattentäkter i svenska kommuner eller rälssabotage runtom i Europa. Man ser plötsligt Vladimir bakom varje anomali, medan man tidigare mest skulle ha ryckt på axlarna och tillskrivit det slumpen – det minner en del om de «ubåtar» man såg överallt under en period under kalla kriget, men som visade sig vara minkar, drivved och andra företeelser.
Allra mest skada sker emellertid då rikets styrelse försummar de egentliga göromålen att stimulera den knackiga ekonomin, angripa den rekordhöga arbetslösheten med mera, och i dess ställe eldar för kråkorna genom att satsa enorma summor på försvaret. Man gräver ned sig i sitt «situationsrum» i syfte att spela geopolitiska lekar hellre än att regera landet, och för detta får vi medborgare plikta nu och för lång tid framöver.
