Kristna anhängare inbillar sig ofta att deras ideologi är upphov till i princip allt gott på denna jord, samtidigt som man avsvär sig mer negativa följder. Således är terrorism utövad i guds namn ett avsteg från religionen och inte ett dåd av en riktig kristen (true scotsman), medan allt från demokrati till västvärldens konst anses vara det självklara resultatet av kristet inflytande.
Därför är det inte heller att förundra sig över att en kristen tidning nyligen malligt påpekade att flera av guds bud är grunden för våra lagar, moral och etik. Men är det verkligen så? Eller rättare sagt, finns det minsta korn av sanning i ett sådant påstående?
Hammurabis lagar antogs runt 1753 före vår tid av dåvarande kungen av Babylon. Prydligt bevarad i kilskrift på sten spänner lagboken en diger katalog av ämnen, i allt från stöld, falskt vittnesmål, äktenskap, arv, skatter, byggnation, sedlighet och mord och andra grövre brott. Civilisationerna i Mesopotamien var först med det mesta, så även de religiösa föreställningar som senare skulle dana de monoteistiska rörelserna. Deras arv spreds till övriga Levanten, och därifrån vidare till Egypten, Grekland, Rom, Germanien och så vidare i modifierad form.
Så gott som alla civilisationer har därför långt före kristendomens uppkomst haft en kodex som behandlar elementär rättskipning, allra helst kring sådana företeelser som människan instinktivt värjer sig mot: brott mot person och egendom. Buden du ska inte dräpa och du ska inte stjäla är därför trivialt juridiskt allmängods som har förelegat sedan forntid i alla större kulturer. Även du ska inte bära falskt vittnesbörd och du ska inte begå äktenskapsbrott följer från tidigare sumeriska förlagor, och har motsvarigheter i alla tidiga system.
I vår del av världen gällde innan kristendomens ankomst fornnordisk lag, som i sin tur baserades på allmän germansk lag, som präglades av romersk lag och så vidare. Rättvisa skipades på tingen, en benämning som lever kvar i tingsrätt, landsting med flera begrepp. En lagman svarade för sakkunskapen, medan tinget avgjorde med ett juryliknande förfarande. Tvistemål om stöld, våld och andra nidingsdåd kunde resultera i böter eller förvisning, eller i frikännande, såvida inte holmgång anordnades av de tvistande.
När kristendomen etablerades i Skandinavien förändrades och påverkades juridiken givetvis i romersk riktning. Slaveri förbjöds, och förbud mot ursprungliga religiösa riter och praktiker instiftades i landskapslagarna. Man kan med fog säga att de strikt religiösa buden du ska inte ha några andra gudar, du ska inte missbruka din guds namn, och du ska helga vilodagen infördes i medeltida svensk lag, och budorden utgjorde därför definitivt ett kanoniskt komplement till den existerande världsliga lagen.
Men å ena sidan finns inga rester kvar av dessa bud i det moderna lagrummet, utan vi har, förvisso sent omsider, instiftat religionsfrihet, där var och en är fri att dyrka ingen, en eller flera gudar i allra största allmänhet. Vi har också uttrycksfrihet, som låter oss smäda religionens många gudar hur mycket vi vill. Något förbud mot att arbeta och utföra tjänster på officiella eller andra vilodagar finns just inte. Å den andra sidan är dessa tidigare religiösa lagar inget att yvas över, då de utgjorde en repressiv och odemokratisk rättslig instans, som inte heller fanns i det forntida Norden.
Utöver religiös lag tillförde kristendomen en rad juridiska nymodigheter, bland annat att kvinnans ställning är underordnad mannens, enligt biblicistisk tradition. Oskuld i rättslig tvist kunde bevisas på flera sätt. Järnbörd innebar att en anklagad kunde underkasta sig den kristna gudens prövning genom att gå nio steg med glödande järn i händerna, eller att med nakna fötter beträda tolv glödande plogbillar. Om lemmarna förblev oskadda frikändes han, i annat fall slogs han i helvetet.
En motsvarande rättslig prövningsteknik infördes senare i häxprocesserna, där anklagade slängdes i sjön. Den som drunknade frikändes postumt, medan den som förmådde hålla sig flytande brändes på bål eller på annat sätt togs av daga. Se där de kristna kärleksbuden i praktisk tillämpning.
Av de sju uppräknade budorden utgör således inte ett enda en grund för våra lagar. Fyra av dem är så allmängiltiga att de har tillämpats långt tidigare, medan övriga tre är tillfälliga religiösa horrörer som med rätta har avskaffats. Den enda resten torde vara förekomsten av kristna helgdagar i almanackan, men även de är under långsam avveckling.
Återstående tre budord är mer av moralisk karaktär, och har aldrig haft någon form av laga kraft. Men även dessa moraliska pekpinnar är av så urvattnat slag att de äger universell giltighet. Visa aktning för din mor och din far, eller mer allmänt att visa respekt för andra, föreskrivs i så gott som samtliga antika moralsystem från kinesisk konfucianism till grekisk moralfilosofi. Samma sak gäller den så kallade gyllene regeln, som visserligen inte är ett budord men som kristna gärna framhåller som en kristen gåva till världen.
Du ska inte ha begärelse lyder i sammanfattning de två kvarvarande budorden, som kan tolkas på en rad olika vis. Men oavsett tolkning är dessa moraliska föresatser av lika allmän natur som övriga. Långt före kristendomens uppkomst uppstod i buddismen en hel lära om att avsäga sig alla former av begär, medan avund i allmänhet har setts som odygd i de flesta kulturer.
Därmed har påståendet motbevisats: de tio buden i kristen eller judisk gestaltning utgör ingen grund för vare sig lag eller moral och etik i det moderna Sverige. Tvärtom fjärmar sig såväl lagen som moralen allt mer från så kallad kristen etik, vilket framgår med önskvärd tydlighet i frågor kring abort, eutanasi, äktenskap och sexuella relationer, där en liberal hållning sedan länge dominerar och vidgar sina domäner.
I vidare mening har kristendomen som moralfilosofi inte tillfört mycket annat än vanvett, även om det är en utbredd missuppfattning att mycket av vår civilisation bygger på kristna tankar. En straffrättsprofessor (Sydsvenskan, 2016-08-15) gör sig skyldig till att, måhända omedvetet, propagera för den uppfattningen: uppsåtet som grund för straffskyldighet anses här stamma ur kristet tänkande.
Sant är att mens rea som begrepp stammar från medeltida engelsk lag, men principen har ett betydligt äldre ursprung och förelåg fullt utvecklad i klassisk romersk lag. Exempelvis Gaius beskriver företeelsen sålunda i Gai institutionum iuris civilis commentarii quattuor (år 161): Det beslutades dock att de som använder egendom för annat syfte än det för vilket de mottog det begår stöld, förutsatt att de hade vetskap om att detta är i strid med ägarens vilja, och att denne, hade han vetat det, inte skulle bevilja det. Men om de tror att han skulle tillåta dem att göra så, bör detta inte betraktas som stöld. Och distinktionen är helt i ordning, eftersom stöld inte kan begås utan olagligt uppsåt. (Placuit tamen eos, qui rebus commodatis aliter uterentur quam utendas accepissent, ita furtum committere, si intellegant id se inuito domino facere eumque, si intellexisset, non permissurum; at si permissurum credant, extra furti crimen uideri, optima sane distinctione, quod furtum sine dolo malo non committitur.)
När någon hävdar kristendomen som grund för någon företeelse gäller det således att inta ett skeptiskt förhållningssätt. Det är klassisk kristen erövringsteologi att ta äran åt sig för redan etablerade företeelser, och strategin skiljer sig inte från hur kristna har stöpt om etablerade riter och helger i kristen skrud.