Kategori: Religion

Önska väck mussarna

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-09-04T13:06:47+02:00 CEST

Islam är inte kompatibel med demokrati, och därför kan ett land dominerat av muslimer inte vara demokratiskt. Det är så per definition, eftersom demokrati är ett sekulärt styrelseskick, medan islam sätter den religiösa doktrinen främst. Samma sak kan sägas om kristendom eller vilken som helst monoteistisk religion.

Ändå har demokratin uppstått i forna monoteistiskt kristna länder, men först då kyrkan angreps och förkastades för att senare avskiljas från staten. Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof, som det så vackert heter i världens första moderna demokrati.

Fransmännen hade en mer brutal variant i att halshugga prästerskapet och så när instifta en «sekulär religion». Men Robespierre var ändå rätt ute, det var helt nödvändigt att krossa den skändliga för att demokratin skulle kunna få livsrum.

Skulle samma sak kunna hända med islam? Självklart. Men i en sådan sekulariseringsprocess står islam inte längre i främsta ledet, och människor betecknar sig inte heller längre som främst muslimer. Då har man sedan länge kastat slöjan och sätter inte längre religiösa regler först, utan låter islam verka i bakgrunden som en personlig filosofi eller förvärvad tradition. Man blir då kulturmuslim, på samma sätt som många svenskar är kulturkristna: gifter sig i kyrkan, men följer inte religiösa påbud.

Islam i Kina kan tjäna som exempel, där gruppen av Hui (回) förvisso har en muslimsk prägel, men sätter landet och majoritetskulturen främst. Man är kineser först, muslimer därefter. Uigurerna i Xinjiang har haft vissa problem med den prioriteringen, vilket är varför konflikt har uppstått. Kinas egen variant av Robespierres metoder har därför fått spelrum, med goda resultat.

Muslimer i Sverige och Europa har att göra samma metamorfos, det vill säga att i första hand bli svenskar eller européer och i andra muslimer. Prioriteringen är för närvarande den omvända, vilket inte är hållbart i ett demokratiskt samhälle. Här gäller Svea rikes lag, inte sharia. Och samhällsordningen kräver en gemensam majoritetskultur, vilket med nödvändighet är midsommar, fläsk och sill med nubbe. I annat fall uppstår konflikt.

Mussarna kanske slutligen vinner med demografiska medel, nämligen genom att föda fler barn än svenskar, samtidigt som invandringen fortsätter. Då når man småningom en kritisk massa, och islam blir en politisk maktfaktor. Då avvecklas demokratin, eftersom Muhammeds lagar står överst, och då är folkutbytet genomfört. Det är inte en teoretisk fundering, utan ett matematiskt faktum. Sverige blir då som Türkiet i politisk och annan mening.

För att undvika en sådan utveckling måste därför muslimerna sekulariseras och integreras i svensk kultur. Människorna i sig blir vi förstås inte av med, men vi kan önska bort muslimerna i dessa människor, och välkomna de nya svenskarna. De som kastar slöjan och med entusiasm griper sig an den svenska kulturkanon.

Sekulär islam kan sedan gå på export till de efterblivna länder som i dag är muslimska, det vill säga hierokratier eller i vart fall diktaturer under islamiskt styre. Det är den uppgift som ligger framför muslimer i Sverige och Europa, ty det är de som ska anpassa sig efter vår kultur, inte tvärtom. Eller ta planet hem, för egna medel.

Bilan Osman har därför fel när hon i en debattartikel i en notorisk kvällstidning hävdar att muslimer inte kan önskas bort. Det kan de visst. Däremot har hon rätt i att det står mellan demokrater och antidemokrater, eftersom muslimer definitionsmässigt är antidemokrater.

Buddism Indien Kina Kultur Politik Religion Tibet USA

Sista chansen spela tibetkortet

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-06-21T08:38:19+02:00 CEST

För ett par år sedan orsakade Nancy Pelosi (D) en diplomatisk kris genom att i egenskap av amerikansk talman besöka Taibei. Beijing slog som svar på stora krigstrumman och anställde en gigantisk övning runt ön, ett skådespel som därefter har fortsatt periodiskt i syfte att inskärpa den egna hållningen i frågan och dämpa eventuella försök till secessionism.

Den ålderstigna (84 år) ladyn är inte längre talman, men väl ledamot i representanthuset. Tillsammans med andra lagstiftare har hon i dagarna besökt Indien, bland annat för att träffa tibetlaman Dainzin Gyaco (丹增嘉措) i Dharamsala. Orsaken härför är att lamans tid är på upphällningen, varvid en av Washingtons traditionella murbräckor gentemot Kina riskerar att försvinna.

Tibetlaman Dainzin Gyacos tid är utmätt.

Kongressen har för ändamålet lämnat ett lagförslag i vilket man lägger ut texten om Tibet, en akt som nu bara inväntar Genocide Joes signatur innan det träder i kraft. Det är ett slags tillägg till den redan förefintliga tibetpolicy man drog upp 2002, i akt och mening att söka lösa den förhandenvarande dispyten mellan Beijing och lamaämbetet.

Om Kina hade haft motsvarande arroganta attityd till USA och hade haft för vana att lägga sig i andra länders interna angelägenheter, skulle man kanske ha stiftat dussintals motsvarande lagar om att lösa dispyter mellan Washington och de många indianstammar som har förtryckts under lång tid och vars land helt sonika har stulits från dem under former av folkmord och kulturell utplåning. Zhongnanhai ser det således som absurt att USA lägger sig i frågan om Tibet.

För en utomstående betraktare kunde det för all del tänkas vara uppbyggligt att någon extern aktör söker medla i den frusna konflikten. Förhandlingarna har gått i stå sedan 2010, och parternas respektive anspråk går inte att jämka. Aktstycket är följaktligen betitlat Promoting a resolution to the Tibet-China dispute act, med innebörd att uppmuntra till fortsatt dialog.

Men dokumentet går så mycket längre i det att det tar ensidig ställning för den ena parten, bland annat genom att ifrågasätta huruvida Tibet har hört till Kina sedan «evinnerliga tider» (ancient times), en högst luddig fras som inte har någon egentlig bäring på saken.

I Tibet styr Kina, inte amerikanska kongressen.

Historien är här dock väldokumenterad. Tibet inlemmades först i det kinesiska imperiet under Yuan-dynastin (1271–1368), då mongolerna lade under sig både Kina och Tibet i ett nytt rike. Efter Yuans fall blev Tibet åter nominellt självständigt, om än med täta kulturella och politiska band till Kina.

Från 1720 blev Tibet emellertid definitivt inlemmat i dynastin Qing, efter att ha begärt hjälp mot ständiga attacker från mongoliska khanat. Det är drygt tre hundra år sedan, en tid som borde räcka för att fastställa en ny gränsdragning, och under alla omständigheter en företeelse som ägde rum innan det ens fanns något USA.

Tibets «självständighet» efter den dynastiska erans fall 1911 fram till 1951 är lika ogiltig som motsvarande «självständighet» för övriga provinser i Kina som bröt sig loss vid tiden, och har aldrig erkänts av världssamfundet, och allra minst av den då styrande Republiken Kina under nationalistiskt styre. Men det är ändå ett av många halmstrån man söker greppa.

Dokumentet berättar vidare att man avser «motarbeta desinformation» som emanerar från Beijing kring Tibets historia, lamaämbetet med mera, utan att närmare precisera vad det skulle röra sig om för missförhållanden. Slutligen har man en «definition» av Tibet som råkar linjera helt och hållet med lamans anspråk, omfattande såväl den autonoma regionen Tibet som tibetkulturella områden i provinserna Gansu, Qinghai, Sichuan och Yunnan, områden som aldrig har befunnit sig under tibetansk kontroll.

Ny lama vaskas fram genom lottdragning från gyllene urnan, eller genom dekret från Beijing. Och så har det varit sedan 1793.

Pelosi et al har under sin sejour i Dharamsala därtill förkunnat att USA minsann inte tänker låta Beijing utse lamans efterträdare på posten, utan menar att det är ett val laman har att göra själv. We will not let that happen, säger man, tydligen okunniga om att det är lag och tradition sedan 1793, då kejsar Qianlong införde lottdragning från gyllene urnan (金瓶掣签, jinping cheqian) som medel att utse ny lama och undvika korruption. Det har aldrig varit lamans privilegium att utse efterträdare.

I regeringskomplexet Zhongnanhai skakar man förstås på huvudet, rycker på axlarna och mumlar upprört att amerikanerna denna gång alldeles har tappat det, och under alla omständigheter har utspelet ingen förutsättning att leda till några konkreta förhandlingsresultat. Tvärtom är det bara avsett att ytterligare försämra de redan ansträngda relationerna och fjärma parterna än mer.

Ur Washingtons synvinkel drar man dock tibetkortet av helt andra skäl, och vill naturligtvis inte alls ha någon upplösning på dramat. Man vill kunna fortsätta nyttja den tibetanska diasporan i Dharamsala som ett instrument mot Beijing, men det förutsätter då att Dainzin Gyacos efterträdare på posten är under amerikansk kontroll. I annat fall upphör «exilregeringens» och diasporans roll som aktörer i frågan, och Tibet får politisk ro under en tibetansk överstepräst trogen nationen.

Onkel Sam riskerar att förlora ett av sina antikinakort då laman går ur tiden.

Europa Kultur Politik Religion

Kulturell självrespekt

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-03-30T12:08:17+01:00 CET

Playboys «bunny» syftar på hardjurets förmåga att föröka sig våldsamt, och i allmänhet är djuret en självklar symbol för fertilitet. Så även ägg, vars innehåll utgör en mer eller mindre komplett uppsättning näringsämnen för liv. Det är alltså ingen tillfällighet att dessa företeelser är förknippade med vårfirandet i europeisk kultur.

Däremot är haren inte särskilt kosher i judisk kultur, utan faktiskt förbjuden föda. Så även ägg om de innehåller blod eller härrör från «förbjudna» fåglar. Den judiska sekten kristendom har kanske inte ärvt dessa förhållningsregler fullt ut, men vårägg och -harar är under alla omständigheter inte sedvänjor med ursprung i Palestina, utan har ytterst indoeuropeisk bakgrund.

På samma sätt förhåller det sig med den strikt svenska specialiteten sill, som ju förekommer under alla tre solståndshögtider vid jul, midsommar och inte minst den vårens ankomst som nu firas. Sill är lika lite kristendom som granen vid jul, men ändå ska man strikt propsa på att detta minsann är en fest för att fira en israelitisk ökenprofet.

Den moderna samtiden bjuder på ytterligare svårigheter för det skikt som tror sig kunna bestämma om dessa saker. Det kan nämligen inte vara «klimatvänligt» att proppa i sig all denna mängd ägg, kyckling, sill, lammstek, prinskorv och köttbullar, för att inte tala om den oerhörda mängd kolesterol och mättat fett som dessa animaliska produkter ger!

De upphöjda och självutnämnt goda medarbetarna vid statstelevisionen och andra tillhåll av samma kaliber firar därför en vegansk «påsk» med ultraprocessad köttersättning av ihoplimmade sojabitar, varvid det viktiga är att smaken överensstämmer någorlunda med det härliga köttets! Skit samma om mängden linolsyra och emulsifieringsmedel småningom ger svåra metabola konsekvenser, det centrala är ju den «planetära hälsan».

De mer progressiva i samma klick väljer istället en smarrig påskbuffé på dyngbaggar, nedmalda larver och myror. Kittlar dödsskönt i kistan, och smakar nästan som nötfärs, i vart fall med rätt ultraprocessad smaktillsats. Detta är framtidens mat, menar man på fullt allvar, som om hävdvunnen flertusenårig indoeuropeisk boskapskultur kunde slås undan så lättvindigt.

Det är just därför man vill emulera köttet och dess smak i ultraprocess eller tillsats, för att få allmogen tro att det är ekvivalent med stek och nötfärs ur näringssynpunkt och i andra hänseenden. Men så är förstås inte fallet, utan det rör sig om sekunda föda som inte ens borde ges som utfodring till svin och andra djur.

På tal om svin måste man numera anpassa sederna yttermera för ett nytt klientel som inte befattar sig med detta djur, och som i övrigt kräver religiös slaktning enligt «halal». Dock är det «haram» att äta insekter, varför det kan bli vissa problem att jämka alla dessa progressiva idéer, på ungefär samma sätt som man inte riktigt får ihop slöja, hedersförtryck och radikalfeminism utan att slå knut på den egna logiken.

I egenskap av rationell ateist har jag ingen profet och lyder inte under någon religion, men jag dyrkar ändå den livgivande solen och hälsar vårens ankomst med vördnad. Ägg äter jag till förbannelse året runt, samtidigt som födan i övrigt huvudsakligen är av animalisk typ med rikliga mängder mättat fett och testosteronbildande kolesterol.

Det händer helt enkelt inte att jag äter en mjölbagge eller plågar i mig näringsfattig vegandiet, eftersom jag vördar och respekterar den indoeuropeiska kultur som definierar mig och mitt folk, och eftersom jag prioriterar den egna hälsan framför galna politiska reformer. Det hindrar inte att jag tar seden dit jag kommer i andra fall, exempelvis i motsvarande högkulturer i Östasien. Men därmed inte sagt att alla kulturer förtjänar samma respekt, för så är verkligen inte fallet.

Politik Religion Ryssland

Först Moskva, sedan Malmö?

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-03-24T00:24:06+01:00 CET

Frågetecknen är många angående terrorattentatet i Moskva, och svaren låter vänta på sig. Islamiska staten har visserligen tagit på sig ansvaret, men det behöver inte betyda något annat än att man vill ha lite uppmärksamhet. Specifikt pekas grenen IS-K (Khorasan) ut för implementationen av angreppet.

Men IS-K opererar primärt i Afghanistan med omnejd, och har på sitt samvete runt hundrafemtio terrorattacker i landet och grannlandet Pakistan. Därutöver har man registrerat en operation vardera i Tadzjikistan (2019) och Iran (2024), det vill säga två andra grannländer i regionen.

Därifrån är steget till Moskva tämligen långt, och man har heller ingen naturlig flyktväg från en sådan operation – såvida inte man har något slags samröre med Ukraïna och dess västliga supporterskara. De fyra gripna gärningsmännen är till yttermera visso tadzjiker, inte afghaner, vilket ger ytterligare huvudbry. En av dem säger sig ha fått betalt för att utföra uppdraget, det vill säga att han är legosoldat i någons sold. Vems?

Islamiska staten ger sig ut på ny *world tour*.

Jänkeriet varnade för ett par veckor sedan just för en attack av detta slag, men varför basunerade man ut det öppet istället för att informera SRV och FSB via hemliga kanaler? Om signalspaningen var välunderbyggd gav man därmed även terroristerna förvarning, varvid man fick tillfälle att omgruppera och ändra planering. Det är inte så att Washington här ville skaffa sig ett alibi i en operation man själv är delaktig i?

Nog för att Ryssland har varit behjälpligt i att utradera kalifatet i Syrien, men frågan är då varför hämnden kommer först nu, ett decennium senare, och varför just Khorasan skulle ha intresse av att spilla krut och resurser på den saken? Än mer besynnerlig blir saken i ljuset av att Moskva på senare tid ofta har tagit islams parti, exempelvis under de svenska koranbränningarna.

För närvarande torde islamisternas fokus vara på judarna och Israels folkmord i Gaza, varför angreppet på Ryssland ter sig tämligen feltajmat, om det nu verkligen är av islamistisk natur. Ryssland står ju här i princip på Hamas sida, eller i vart fall inte på den amerikanska marionetten Israels. Även Islamiska staten bedriver ytterst sin verksamhet på geopolitisk logik, och detta är givet omständigheterna i så fall en knasig operation.

Stats- och kommersmedier i huvudfåran ger uttryck för den bisarra tesen att Moskva under en «falskflaggoperation» skulle ha mördat sina egna landsmän i syfte att motivera en kommande mobilisering, eller i vart fall drar nytta av händelsen i den riktningen. Det är en avskyvärd analys, och man förstår av det större händelseförloppet att den inte kan ha någon riktighet.

Den springande punkten här är om det är med sanningen och verkligheten överensstämmande att de islamistiska legosoldaterna tog sin flykt mot den ukraïnska gränsen, eller om just den utsagan är en rysk fabricering i syfte att kleta skuld på Zelenskyj. Men om detta verkligen är korrekt är det i Kiev den rykande pistolen finns, och det vore då i linje med hur den korrupta regimen i Ukraïna har agerat på senare tid i räder in på ryskt territorium.

Om det å andra sidan är ett genuint och bisarrt islamistiskt angrepp utan logisk verklighetsförankring indikerar det att terrorismen åter har en internationell utblick, som en given följd av israeliternas etniska rensning i Gaza. Man har väckt den islamistiska vreden, och det kan då ytterligare komplicera den geopolitiska situationen.

Man kan här erinra sig att den svenska regimens utrikesföreträdare Billström har uttalat att den judiska apartheidstatens svar på Hamas räd är «proportionerligt» (30k döda, varav hälften barn), och att landets statstelevision utan att blinka har välkomnat ockupationsmakten att delta i den årliga schlagerfestivalen trots det pågående genocidet.

Ett tämligen naturligt mål för islamistisk terrorism är därmed sagda festival, som går av stapeln i Malmö 7–11 maj. Svensk säkerhetspolis lär inte vara bättre skickad än FSB och SRV att undanröja sådana operationer, och det kan därmed bli en våldsam mardröm för nationen. Potentiella celler finns det gott om i staden, som sedan länge plågas av islamistiskt inflytande. Som man bäddar får man ligga, och skadeglädjen i statstevehuset kan bli kortvarig när karman slår till.

Europa Kultur Liberalism Politik Religion Ryssland USA

Det efterblivna landet

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-02-25T13:03:36+01:00 CET

Den kristna sekten uppstod under första århundradet i Grekland, och blev inom loppet av några hundra år statsreligion i det romerska imperiet. Men till Sverige kom läran långt senare, och den svenska kyrkan bildades först 1164. Forn sed städades raskt undan, och den svenska konformismen hade sin gilla gång.

Kyrkans ställning hade då redan börjat försvagas under en medeltid stadd i förändring mot renässans, och den reformation som kulminerade med Luther och de efterföljande religionskrigen skakade om Europa. Sverige var här dock snabbt med på noterna, och kunde redan 1536 ansluta till det protestantiska lägret, nämligen för att det gav möjlighet för Vasa att förstatliga kyrkan och nyttja institutionen för egen räkning.

Sverige ansökte sent om medlemskap i den tidens europeiska union – katolska kyrkan – och blev raskt indraget i korståg mot de otrogna finnarna, vilket gav upphov till den historiska fientligheten med Novgorod, det vill säga Ryssland.

I Europa ledde vetenskaplig revolution, upplysning och ett flertal andra rörelser till franska revolutionen 1789, då man raskt gjorde sig av med både gud och kung samt införde demokrati. Detta var dock inget för Sverige, som väntade till 1921 med att etablera demokrati. Religionsfrihet fick vi faktiskt först 1953, men kvar är såväl kungen som den i lag reglerade statskyrkan – som nu används på samma sätt som tidigare för att sprida och befästa tidens vänsterliberala doktriner.

Avsmaken för Napoleons bombliberalism var stor i Sverige, särskilt som den ledde till att vi förlorade Finland, även om vi samtidigt fick Norge som tröst. Nationen beslöt att bli neutral, avskärmad från omvärlden, utan att beakta de underliga strömningar som timade i Europa.

Under världskriget resulterade denna attityd i att Sverige tillät tyska förband i transitrafik genom landet, samtidigt som man förvägrade brittisk och fransk trupp att undsätta det av Sovjetunionen angripna Finland. Finlands sak var inte vår, och inte heller Europas. Det var visserligen klok politik, men samtidigt självisk.

Som en konsekvens var Sverige inte intresserat av att ingå i det djupare samarbete som etablerades i kol- och stålgemenskapen efter kriget, senare kallat Europeiska gemenskapen (EG) och numera Europeiska unionen (sedan 1993). Sverige anslöt som bekant först 1995, nästan halvannat sekel efter grundandet.

På samma sätt fanns inget intresse av att ingå i militäralliansen Nato, som bildades 1949 i syfte att värna fred i Europa och Nordamerika samt utgöra grundbult i det kalla krig som tornade upp sig under amerikanskt inflytande. Sverige dominerades av Socialdemokraterna, vars vänsterlutning förhindrade en vidare gemenskap med västmakterna.

Visserligen låg vi tidigt under täcket med amerikanerna, då vi i hemliga fördrag samarbetade kring signalspaning och hade ganska omfattande militärt samarbete, men mycket av den socialdemokratiska politiken var i opposition till västliga friheter. Sverige var därför på ytan en neutral stat som odlade ett socialistiskt folkhem med statliga monopolmedier, statligt apoteksmonopol, statligt alkoholmonopol och en i övrigt omfattande statlig inblandning i näringslivet.

Tekniskt paradigmskifte med satellitteve pajade dock monopolet, och därmed kom svenskarna att åtnjuta främmande tankar i större utsträckning än tidigare – Socialdemokraterna misslyckades med att förbjuda parabolantenner. Frihetens idéer är vad som ledde till närmandet mot EU samt viss liberalisering av landet. Men inte mer än att systemmonopolet bevarades, statskyrkan alltjämt reglerades av staten och att statsmedier fortsatt hade en stark ställning. Än i dag är svenskarna inte betrodda att handla vin i matbutiken som i resten av Europa.

Det rör sig här uppenbarligen om ett mycket efterblivet land, som långt senare än andra länder inkorporerar moderna strömningar, om alls. Naturligtvis med undantag för vissa vänsterliberala doktriner, som man snabbt har importerat från amerikansk universitetsmiljö, strömningar som inte är av vikt för folkets materiella välfärd men som är utmärkta verktyg för att kontrollera människors tankar och att bedriva social ingenjörskonst med.

Det efterblivna landet tar nu ytterligare ett extremt sent steg genom att hoppa på den numera helt förlegade militäralliansen Nato, sjuttiofem år efter dess grundande. Detta sker därtill i fullständig panik, utan demokratisk förankring i debatt och sedvanlig parlamentarisk exercis. Minsta skitlag måste behandlas under flera år i den byråkratiska grottekvarnen, men att växla säkerhetsordning tycks vara lika enkelt som att byta underkläder.

De JAS-plan vi aldrig lyckas sälja får i alla fall ny målarfärg.

Men även det är egentligen i enlighet med svensk tradition, där vi kan byta tro från en dag till en annan när överheten så vill, varvid konsensusandan fordrar att alla sjunger i samma kör och att alla medborgerliga magneter pekar i samma riktning, på det att man i annat fall riskerar att bli utfryst, brännmärkt och förvisad.

Ryssen kom emellertid inte under hela kalla kriget, och har för övrigt inte synts på två hundra år, men om man får tro ledargarnityrets paranoida retorik står Sverige snart på tur att angripas av den ryska hären, och därför är det så bråttom, bråttom, bråttom att upptas i Natos medlemsrulla, för att det ska göra oss säkrare. Det tog dock nästan två år.

Men dels innebär det att Moskva nu ser Sverige som en kollektiv bricka i Nato under amerikanskt kommando, och att man därmed riktar missiler mot svenska installationer samt förbereder för hybridkrigföring på ett sätt som annars aldrig skulle ha skett under neutral flagg. Vi blir därmed inte alls säkrare, utan utsätter oss istället för risken att bli kollateral skada vid en konflikt mellan Ryssland och Nato.

Och dels innebär medlemskapet inte alls någon garanti för att övriga Nato kommer till undsättning om vi mot all förmodan skulle bli angripna. Den beryktade artikel fem i Nato-fördraget utgör inget absolut krav för medlemsländerna att skicka trupp, utan biståndet kan ske i den omfattning som enskilda medlemstater finner nödvändigt.

Det enda medlemskapet innebär är egentligen att vi i än högre utsträckning avhänder oss vår självständighet, och därmed blir en lydstat under USA. Washington behöver inte invadera för att installera baser, som i Tyskland och Japan, utan får utan motprestation åtkomst till svenskt territorium, därtill under egen jurisdiktion. Lycka till med att reversera denna ordning när USA faller samman under kaotiska inrikespolitiska stridigheter!

Nato-runkarna i högern – och numera även i vänstern – har långt om länge fått sin vilja igenom, men det är knappast något som gagnar Sverige och svenskarna. Förr eller senare uppstår svekdebatten, och det kan bli ett tämligen underhållande evenemang att ta del av.