Kristdemokraterna under Ebba Busch har lanserat en «handlingsplan mot islamism», i vilken man delibererar sådant som förbud mot burqa och niqab i offentliga miljöer, böneutrop, shariadomstolar med flera element som kännetecknar islam. Det är i och för sig välkommet, men en reform av det slaget kan aldrig överleva en prövning gentemot EU:s konstitutionella grund om religionsfrihet och ickediskriminering.
För att förverkliga en sådan ambition måste man således slå bredare istället för att skilja ut en partikulär religion. Fransk laïcité eller amerikansk separation of church and state får här tjäna som föredöme, och innebär att den offentliga verksamheten ska kännetecknas av strikt sekularism, medan all religion hänförs till privata domäner.
Med offentlig verksamhet menas allt sådant som administreras av stat, kommun och region, inklusive skola, vård, omsorg och kriminalvård. Här finns sannerligen mycket att hugga i, bland annat att eliminera sådant som sjukhus- och fängelsepräster, personer som idag antas representera alla religioner i en märklig kristen vantolkning.
I offentliga skolor, från förskola till universitet, kan man under en sekulär ordning förbjuda religiös klädsel och religiösa symboler överlag, inklusive hijab, kristna kors och judisk kippa. Däremot kan man inte särskilt förbjuda niqab och burqa i offentlig miljö av annat slag, det vill säga i stadsbilden, utan att samtidigt förbjuda nunnedok och liknande kristna och andra motsvarigheter – i annat fall diskriminerar man mot en enskild religion med flumargument, vilket aldrig kommer att godtas av EU-domstolen.
Böneutrop kan man förbjuda under en sekulär ordning, men bara om man samtidigt förbjuder kristna kyrkor och andra religiösa tempel att skräna med sina klockor. Annars är det diskriminering, och det är inte kompatibelt med svenska grundlagar eller europeiska motsvarigheter.
Att försöka peka ut enskilda element i islam som «islamism» i syfte att förbjuda just dessa går inte heller, eftersom det inte finns någon klar sådan uppdelning. Kvinnor bär frivilligt niqab och burqa, eftersom det är en religiös miljö de har präglats i och känner trygghet i, oavsett avarter i övrigt.
Inte heller shariadomstolar går att komma åt juridiskt, eftersom det är en form av privat sammankomst där man gör upp. Motsvarande förekommer i Plymouthbröderna och andra kristna sekter i den vitt förgrenade frikyrka som Busch själv tillhör, men det brukar vara si och så med den politiska viljan att rensa upp i detta religiösa träsk.
Med politisk sekularism blir det mycket enklare att genomföra det Busch vill, men det innebär samtidigt att statskyrkan måste knoppas av från staten en gång för alla, det vill säga att alla band, lagar, förordningar och så vidare som har med Svenska kyrkan att göra avskaffas, och att kyrkan i sig byter namn för att inte längre utgöra en nationell statskyrka.
Det innebär vidare att Riksdagens öppnande inte kan inkludera en så kallad «gudstjänst», eftersom den sekulära staten alltså inte ska ha några band till religionen. Men en sådan ordning kan ett parti som en gång bildades för att återinföra kristen bön i skolan förstås aldrig tolerera, och förslaget förblir därför en valfläskig pappersprodukt utan betydelse.
Man kan också notera, att om Busch och hennes kamrater under den tidigare Alliansregimen inte hade «öppnat sin hjärtan» och släppt in dessa horder av muslimer, så hade vi överhuvudtaget inte behövt förhålla oss till detta självförvållade problem, utan hade då kunnat deliberera hur vi utvecklar demokratin och samhället istället för att tvingas ta ställning i frågor om medeltida religiösa spörsmål.




