Kategori: Religion

Kristdemokraterna under Ebba Busch har lanserat en «handlingsplan mot islamism», i vilken man delibererar sådant som förbud mot burqa och niqab i offentliga miljöer, böneutrop, shariadomstolar med flera element som kännetecknar islam. Det är i och för sig välkommet, men en reform av det slaget kan aldrig överleva en prövning gentemot EU:s konstitutionella grund om religionsfrihet och ickediskriminering.

För att förverkliga en sådan ambition måste man således slå bredare istället för att skilja ut en partikulär religion. Fransk laïcité eller amerikansk separation of church and state får här tjäna som föredöme, och innebär att den offentliga verksamheten ska kännetecknas av strikt sekularism, medan all religion hänförs till privata domäner.

Med offentlig verksamhet menas allt sådant som administreras av stat, kommun och region, inklusive skola, vård, omsorg och kriminalvård. Här finns sannerligen mycket att hugga i, bland annat att eliminera sådant som sjukhus- och fängelsepräster, personer som idag antas representera alla religioner i en märklig kristen vantolkning.

I offentliga skolor, från förskola till universitet, kan man under en sekulär ordning förbjuda religiös klädsel och religiösa symboler överlag, inklusive hijab, kristna kors och judisk kippa. Däremot kan man inte särskilt förbjuda niqab och burqa i offentlig miljö av annat slag, det vill säga i stadsbilden, utan att samtidigt förbjuda nunnedok och liknande kristna och andra motsvarigheter – i annat fall diskriminerar man mot en enskild religion med flumargument, vilket aldrig kommer att godtas av EU-domstolen.

Böneutrop kan man förbjuda under en sekulär ordning, men bara om man samtidigt förbjuder kristna kyrkor och andra religiösa tempel att skräna med sina klockor. Annars är det diskriminering, och det är inte kompatibelt med svenska grundlagar eller europeiska motsvarigheter.

Att försöka peka ut enskilda element i islam som «islamism» i syfte att förbjuda just dessa går inte heller, eftersom det inte finns någon klar sådan uppdelning. Kvinnor bär frivilligt niqab och burqa, eftersom det är en religiös miljö de har präglats i och känner trygghet i, oavsett avarter i övrigt.

Inte heller shariadomstolar går att komma åt juridiskt, eftersom det är en form av privat sammankomst där man gör upp. Motsvarande förekommer i Plymouthbröderna och andra kristna sekter i den vitt förgrenade frikyrka som Busch själv tillhör, men det brukar vara si och så med den politiska viljan att rensa upp i detta religiösa träsk.

Med politisk sekularism blir det mycket enklare att genomföra det Busch vill, men det innebär samtidigt att statskyrkan måste knoppas av från staten en gång för alla, det vill säga att alla band, lagar, förordningar och så vidare som har med Svenska kyrkan att göra avskaffas, och att kyrkan i sig byter namn för att inte längre utgöra en nationell statskyrka.

Det innebär vidare att Riksdagens öppnande inte kan inkludera en så kallad «gudstjänst», eftersom den sekulära staten alltså inte ska ha några band till religionen. Men en sådan ordning kan ett parti som en gång bildades för att återinföra kristen bön i skolan förstås aldrig tolerera, och förslaget förblir därför en valfläskig pappersprodukt utan betydelse.

Man kan också notera, att om Busch och hennes kamrater under den tidigare Alliansregimen inte hade «öppnat sin hjärtan» och släppt in dessa horder av muslimer, så hade vi överhuvudtaget inte behövt förhålla oss till detta självförvållade problem, utan hade då kunnat deliberera hur vi utvecklar demokratin och samhället istället för att tvingas ta ställning i frågor om medeltida religiösa spörsmål.

I och med att skolgången kryper ned i åldrarna med allt tidigare förskola har regimen fått en direktingång i barnens liv. Man har kopplat ett järngrepp om barnens tid, då man får tillfälle att indoktrinera på djupet och frånta föräldrarna rollen som primära fostrare.

Fordom hade man även full kontroll över vad som sändes i etern, då staten hade monopol på radio- och teveutsändningar. Med disruptiv satellitteknik och sådant som videoband och kabelteve förändrades emellertid situationen drastiskt, och allmogen kunde plötsligt ta del av sådant som regimen ansåg vara skadligt, som kommersiell reklam, pornografi och våldsfilm.

Socialdemokraterna diskuterade i termer av att förbjuda satellitmottagare för att behålla inflytandet över folket, och därmed förmågan att indoktrinera och propagera via massmedier. Men man förlorade slutligen sitt problemformuleringsprivilegium. Och även makten.

Länge sökte man lappa och laga systemet genom att vidga radio- och tevelagen så att regimmedierna skulle gynnas, samtidigt som sagda statsmedier drev hätska kampanjer mot kabelkanaler som visade pornografi och annat förment skadligt innehåll. Regler om och förbud mot reklam vässades i samma anda, för att gröpa ur den bas på vilken de kommersiella kanalerna opererade.

När man väl hade ringat in ett antal stabila operatörer i det egna hägnet och skapat statstevekopior som TV4, kom emellertid nästa disruptiva våg då internet populariserades. Allmogen kunde nu för första gången någonsin kommunicera fritt utan förhandsmoderering av mediala grindvakter, och regimen gillade inte alls vad man såg.

Klappjakt bedrevs bland annat på Flashback och liknande diskussionsfora, som fick se sig nödgade att flytta utomlands för att kunna bibevara sin funktion av fritt forum. Men samtidigt var slaget förlorat i informationshänseende, då världen nu fanns ett knapptryck bort för den sedan länge inlåsta svensken. Socialdemokratins världsbild fick konkurrens.

Sedermera tillkom skräddarsydda sociala medier för sådan kommunikation, där man utan regimens övervakande hand kan samtala fritt om allsköns ämnen. Inte heller det gillar regimen, som på förekommen anledning vill införa en åldersgräns för såväl mobiler som sociala medier. Samt även ha bakdörrar till krypterade kanaler, nota bene.

Man vill inte ha konkurrens om uppmärksamheten, och framförallt vill man inte att den egna indoktrineringen ska påverkas negativt av fri diskussion och andra berättelser. Man vill fortsätta att ostört låta transor berätta sagor för förskolebarn och lägga fram det korrekta statliga narrativet i allt, utan att ifrågasättas.

Den här gången är det emellertid inte Socialdemokraterna som ligger bakom förslaget, även om man nog håller med, utan det är istället det moralistiska förbudspartiet Kristdemokraterna som viftar med bibelen och menar att «barnen exponeras för skadligt och olämpligt innehåll samtidigt som fysisk aktivitet, sömn och gemenskap trängs undan».

Den oförbätterlige Jakob Forssmed vill i föräldrarnas ställe alltså diktera reglerna kring mobilanvändande, det vill säga att staten går in som barnens huvudfostrare. Den kristdemokratiske renlevnadsfascisten har utöver begränsad skärmtid för barn tidigare kommenderat motion som lösning på fetmaproblemet bland barn, snarare än att ta eget ansvar genom att sköntaxera ultraprocessad skräpföda.

Kanske är det ändå vettigt att reglera mobiltid för barn, men det är i så fall en fråga för föräldrarna, inte för regimen. Det är en helt vettlös utveckling vi ser nutilldags, då regimen kryper allt längre in i enskilda människors liv för att ställa till rätta sådant man anser är fel leverne.

Och att förbjuda en viss apparat och vissa medier, som måste förstås som digitala universalknivar i det moderna samhället, är direkt sinnessjukt. Det handikappar barnen och fråntar dem utbildningsmöjligheter via videokanaler och andra källor av ett slag som de efterblivna statsmedierna inte kan matcha. Den gemenskap man finner pålina och via appar fösvinner med ens, och kvar blir ett ensamt barn utelämnat till sig självt.

Det finns förvisso gott om förbudspartier i den svenska politiken, samtidigt som frihetspartier lyser med sin frånvaro, men att det är just Kristdemokraterna som står för en «reform» som hämtad från Amish-sekten är inte ägnat att förvåna. Gissningsvis har den inget stöd i Riksdagen, och om regimen ändå skulle klubba den skulle det nog snart vimla av illegala lurar bland barn.