Kategori: Religion

Kategorier
Kina Kultur Liberalism Politik Religion Ryssland

«Judiskt liv»

Det är en märklig term, och den används strikt taget bara av ett visst klientel, samt av politiker som vill godhetssignalera. Frågan som ofta ställs i sammanhanget är huruvida vi «vill ha judiskt liv i Sverige», vad man nu menar med det. Manlig könsstympning?

Bonnierägda storkukstabloiden tar med jämna mellanrum upp frågan i sina anonyma ledarstick, då i samband med det «judehat» som sägs grassera. Det tycks vara extra viktigt under det folkmord som judar nu bedriver i Gaza, och under en tid sades i denna typ av medier faktiskt inget alls om sagda genocid, utan bara pladder om hur vedervärdigt Hamas är.

Andemeningen är att judar i Sverige inte ska behöva klä skott för Netanyahus brott mot mänskligheten, ett bekvämt alibi som emellertid inte hindrar den judiska diasporan från att mangrant vifta med den israelitiska vimpeln emellanåt. Det är att både ha och äta kakan.

Men principiellt är det förstås riktigt, så låt oss då tillämpa denna princip konsekvent över hela linjen, så får vi se om Expressen faktiskt håller måttet. En i förstone lika naturlig fråga som huruvida vi vill ha «judiskt liv» i Sverige är om vi i samma utsträckning vill ha «ryskt liv»?

När allt kommer omkring ska inte vanliga ryssar och ryska företag behöva finna sig i kollektiv bestraffning för vad Putin gör, i analogi med resonemanget ovan om judestatens människorättsbrott. Men i realiteten ser vi rysk kultur undertryckas och ryssar i allmänhet behandlas illa.

Lyfter man på holken på det utedass som heter Flashback får man en ganska träffsäker bild av hur ryssen i gemen uppfattas av svenskar. Flugorna som surrar kring den demagogiska stanken berättar om att ryssar är ett vidrigt folk, i kontrast till det genetiskt och kulturellt identiska ukraïnska folket, som ses som högtstående och så vidare.

Den uppfattningen manifesteras i lite finare termer i det officiella Sverige, när ryskortodoxa kyrkor vräks från kommuner eller då ryska produkter tas bort från det stora statliga bolagets sortiment. En tillverkare av mjölkkultur fick nog av ortodoxa kupoler på sin kefir, och en del tyckare i lådvinsvänstern har på halvt allvar muttrat om att bannlysa Dostojevskij från biblioteken, där man ju redan har bokbrännarvanan inne.

Frågan är nu på vilket sätt Expressen har motarbetat denna rasism och aversion gentemot ryssar och rysk kultur? Svaret är att det har man inte, utan man har tvärtom gått i första ledet för att inskärpa hatet. Med lite finare ord än på det flashbackska utedasset, men avföringen är ändå av samma fräna sort.

På samma sätt kan man fråga huruvida vi vill ha «kinesiskt liv» i Sverige, på vilket storkukstabloiden säger blankt nej. Här är det inte bara en uppenbar säkerhetsrisk som infinner sig när kommunistregimen i Beijing kan få för sig att installera avlyssningsutrustning i Volvobilar, Tiktokappar eller Labubudockor, utan varje enskild kines är enligt Expressens paranoida resonemang en potentiell «cell» som kan aktiveras för kommunistpartiets räkning.

Därför ska vi inte ha konfuciusinstitut vid svenska universitet, och därför måste kinesiska doktorander finna sig i särskild säkerhetsprövning. Alla kineser och företag är nämligen den kinesiska statens instrument, utan egen vilja och ambition, om man får tro den kontinuerliga demagogin i blaskan.

Till skillnad från judar, som är det mest högtstående folk världen känner, med vattentäta skott till regimen i Tel Aviv. Inga israeliska intressen verkar i Sverige och bland den judiska diasporan, och så vidare.

Man kunde kanske inflika att det är skillnad på svenska judar och utländska ryssar och kineser, men resonemanget ovan gäller alltså även svenskar med rysk och kinesisk bakgrund. De där ortodoxa kyrkorna man vill riva har stått där i decennier, men ses nu som Putins verktyg.

Det är människosynen det handlar om, att ett visst folk är så mycket finare och exceptionellare än andra. En vedervärdig människosyn, som framförallt Bonniers och Stampens publikationer propagerar.

«Judiskt liv» i Sverige.
Kategorier
Kultur Politik Religion

Erkännandet av Palestina

Kinesiska provinsen Taiwan erkänns av blott tolv mikrostater, men betraktas trots det som ett «land» av ett flertal västregimer. Å andra sidan är Palestina erkänt av 147 länder, men samma västländer anser för den skull inte att det är ett land. Det är en märklig ordning som går stick i stäv med den «regelbaserade världsordning» man säger sig vilja upprätthålla.

Men det verkar bli ändring på det nu, då Israels brutala folkmord på palestinier tvingar ledarfigurer att ta ställning. Frankrike blir således det 148:e landet att erkänna Palestina då FN:s generalförsamling sammanträder i september, och man får möjligen sällskap av Kanada och Storbritannien – de senare har «villkorat» erkännandet i en märklig manöver för att sätta press på Israel.

De som ännu inte erkänner Palestina är Anglosfären och delar av Västeuropa, de USA-ockuperade vasallstaterna Japan och Korea (som knappast har några egna intressen kring Israel) samt Finland och baltstaterna. Väst med satelliter, med andra ord, även om länder som Sverige faktiskt har erkänt landet, till moderatregimens stora förtret.

Vad ligger bakom denna utomordentligt märkliga ordning? Dels den så kallade förintelsen, som har orsakat ett djupt sår i den europeiska själen, så till den grad att man alltså blundar helt när israelerna nu har blivit sina slaktares arvtagare och utövar folkmord. Dels USA:s intressen av att kontrollera Mellanöstern via Tel Aviv som sheriff.

Men framförallt ett kristet intresse för den judiska staten, särskilt i USA. Man kan tycka att även det är en märklig ordning, då kristendomens nära tvåtusenåriga antisemitism i princip gav upphov till den nationalsocialistiska industrialiserade varianten, men det finns även en frikyrklig falang som i mer gammaltestamentlig och biblicistisk ordning sammanlänkar den egna religiösa kulten med Israels återuppståndelse, den händelse som småningom anses ska leda till «uppryckelsen» och Jesu återkomst.

Den skogstokiga fraktionen är särdeles stark i USA och samlas givetvis i Republikanerna, medan motsvarande frikyrkliga krafter i Sverige återfinns främst i Kristdemokraterna, Moderaterna och det «frisinnade» Folkpartiet. Samtidigt finns hos vänstern ett traditionellt stöd för Palestina, inte bara för sakens egen skull, utan även för att diverse vänsterrörelser har befunnit sig i fronten för befrielserörelsen.

Därmed har frågan fått en inrikespolitisk dimension som den eviga drabbningen mellan «höger» och «vänster», faktiskt en av ett fåtal frågor där det alltjämt finns någon påtaglig skillnad mellan de åtta folkhemssocialistiska och socialliberala partierna. Det blir då ett ställföreträdande politiskt slagfält att samla massorna till, i brist på verkliga politiska skiljelinjer.

Det är olyckligt, då frågan om Palestina inte är en fråga om «höger» och «vänster», utan om folkrätten, om världsmajoriteten, om den «regelbaserade världsordningen», och inte minst om israeliskt folkmord, ockupation och annektering. Den som stödjer sådan brutalitet är varken «höger» eller «vänster», utan faktiskt bara dum i huvudet, alldeles efterbliven, som Kristerssons pajasregim.

Man kan tycka att även moderatregimen har svängt i sin retorik på sistone, men det är att märka att det bara är just retorik, väl inlindade och till intet förpliktigande ord som uttrycks under galgen. I den praktiska verkligheten händer ingenting, exempelvis att omedelbart avsluta alla ekonomiska och kulturella förbindelser med den blodsbesudlade folkmördarstaten. Varför exporterar Sverige vapen till en folkmordsregim?

Senfärdigheten för övriga Väst är också svårförståelig. Man har inga som helst problem att rikta kritik (och sanktioner) mot Kina för dess sociala reformer i Xinjiang, att med viss brutalitet rycka upp med rötterna det utanförskap som ligger till grund för terror och fattigdom, därtill med helt förryckta termer som just folkmord.

Men när ett alldeles verkligt folkmord med en medvetet utsvulten och sönderbombad civilbefolkning läggs på näthinnorna står man med händerna i fickorna i över ett år och uttrycker att «Israel har rätt att försvara sig» och andra plattityder. Sanktionerna lyser med sin frånvaro. Den för människorättsbrott efterlyste Netayahu kan fritt resa i Europa och USA. Med mera.

Detta alldeles verkliga folkmord har emellertid nu sent omsider fått åtminstone några av judelakejerna i Väst att tänka om, och därmed kan en kedjereaktion vara i rörelse. Kvar blir till slut kanske bara Trump, som åter har hotat med tullar mot Kanada för att man yppat tanken. Just den omständigheten kan möjligen få fler länder att ta ställning.

Det är i så fall välkommet, och det är i så fall på tiden. Men utöver erkännandet måste Israel bestraffas, med alla instrument som finns. En sådan skurkregim ska inte ha våra vapen, och vi ska inte befatta oss med sådana satans mördare. Det måste upphöjas till självklarhet även i den politiska klassen.

Skammens länder i grått.
Kategorier
Kina Kultur Politik Religion Tibet USA

Tibetlaman lämnar jordelivet

Dainzin Gyaco, den fjortonde tibetlaman, klamrar sig fast i livet och fyller nittio år på söndag. Som present ger han sig själv äran att via ombud utse sin efterträdare, som han menar kan vara en kvinna, eller i vart fall någon i ett «fritt land».

Ombudet i fråga är en stiftelse han själv har bildat i sin långvariga exil i indiska Dharamsala, men en sådan har givetvis ingen som helst bestämmanderätt i frågan. Och det har inte heller laman själv, han äger inte ämbetet, utan har bara att förvalta det.

Det hindrar naturligtvis inte Väst från att försöka spela det sista kortet innan ridån går ned för alla försök att splittra Kina via Tibet, på samma sätt som tidigare i Hongkong och Xinjiang. Man försöker bland annat anspela på det «löjliga» i att en ateistisk (snarare sekulär) regering lägger sig i religiösa bestyr.

Men å ena sidan ligger religionen i varje modernt land under den sekulära maktens kontroll, och å den andra ska nog Väst tala mycket tyst om att «lägga sig i». För det är just vad man gör när man lägger näsan i blöt i frågan om Tibet med mera.

Exempelvis USA har en lag kallad «Tibetan Policy and Support Act», som bland annat syftar till att stödja lamans val av efterträdare, och vi har här alltså en sekulär regim som vill lägga sig i ett annat lands religionslagar. I själva verket har man ett helt koppel av dylika lagar, där man tror sig kunna besluta om Kinas inre angelägenheter, exempelvis «Uyghur Human Rights Policy Act».

Men i den krassa verkligheten har Beijing solida argument för att kontrollera successionen, nämligen genom den lag som har varit förhandenvarande sedan 1793, då Kina tog kontroll över Tibet. Det är alltså inte ett «kommunistiskt» påfund att lägga sig i processen, utan den tradition som har gällt i över tvåhundra år, i dynastin Qing, i Republiken Kina och nu slutligen i Folkrepubliken Kina.

Lagen tillkom just för att separera religion från politik, det vi benämner sekularism. Och häri ligger också Beijings intresse, att säkerställa att nästa lama inte är separatist i Washingtons sold. De religiösa aspekterna lämnar man med varm hand till de sakkunniga gulhattarna att tvista om. Det är en högst rimlig ambition, och den som inte erkänner det är helt enkelt oärlig, eller kanske bara dum i huvudet.

När laman småningom somnar in lär vi därför få se en sista febril ansats från «exilregeringen» och dess proponenter i västliga huvudstäder att lansera en egen reinkarnerad efterträdare, men med det kommer man att gå bet. Beijing lär ha en färdig spelbok, och gissningsvis kommer man gå hårt åt alla krafter som försöker anstifta vidare oro i Tibet.

En glädjens dag i Tibet när den reinkarnerade laman småningom kommer hem.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Plocka bort Jesus

Det avskyvärda brott mot mänskligheten vi kallar kristendom har aldrig haft några egna högtider, utan har genom tiderna roffat åt sig andras traditioner i en process kallad kristianisering. Det rör sådant som den germanska och i allmänhet indoeuropeiska midvintertraditionen som vi i vår del av världen kallar jul, där julens huvudperson är Oden (Julner) och en bifigur är Lussi.

I centrum har alltid stått solen och de årstider som definieras av jordklotets rörelse runt sin stjärna, och med dem de festligheter som äger rum i samband med skörd och årstidernas växlingar. Inget av detta har med den kristna sekten att göra, utan är stöldgods som har inkorporerats i den erövringsteologi som utmärker denna märkliga gudalära.

Svensk statsreligion är alltjämt kristendom, och statskyrkan ombesörjer i dagarna vad man kallar «påsk», förstås ännu en stöld, men denna gång från judendom, omtolkad för att passa det kristna narrativet med snickaren som dog på korset efter att ha blivit förrådd av Judas. En berättelse som fortfarande cirkulerar i skolundervisningen, men som inte längre har någon som helst relevans.

Ty svenskom är påsken en ledighet i mängden, en sekulär företeelse under vilken man dukar bordet med sill, potatis och nubbe, maträtter som inte direkt kan förknippas med Judéen eller för den delen kristendomens doktrinära vagga Grekland. Och medan de vuxna kopplar av proppar barnen sig fulla med godis i påskägg och klär ut sig till häxor, traditioner som inte heller har något alls att göra med det brott mot mänskligheten vi kallar kristendom.

Företeelser som påskharar och påskägg är nämligen symboler för fertilitet och fortplantning, och det är så att säga ingen tillfällighet att sådana står i centrum under våren och fram till midsommar. Det är livets grund som firas, vårt beroende av naturen för föda och vår egen reproduktion, företeelser som har varit föremål för firande under tusentals år i skiftande former, med motsvarigheter i de flesta kulturer världen över.

Detta i kontrast till den dödsreligion som utmärker kristendomen, vars lockelse tycks bestå i ett påhittat efterliv och hot om att bara de rättrogna ska erfara «uppryckelsen» under världens undergång. Medan det egentliga vårfirandet tar avstamp i sådd, växt och fortplantning, handlar den kristna mytologin om Jesu död och uppståndelse – förstås ännu en stöld från sumerisk och babylonisk tradition.

Något datum för när korsfästelsen ska ha ägt rum finns naturligtvis inte, eftersom det rör sig om appropriation av judisk tradition. Den enda skillnaden, utöver tolkning, gäller valet av kalender. Samma sak gäller datum för jesusbarnets födelse, som inte kan preciseras vare sig i år eller månad, men den inträffade under alla omständigheter inte i december utan någon gång på vårkanten – kanske borde kristendomen förlägga sin kristmässa till april istället för att ägna sig åt kulturell appropriering?

För femtio år sedan omfattade statskyrkan nära nog samtliga svenskar under den tvångsanslutning som då förelåg, men numera räknar man en minoritet i medlemsrullorna. Invandring från andra kulturer tillsammans med en stark sekulariseringsvåg har urgröpt en förlegad tradition, och det är därför hög tid att nationen kastar av sig detta främmande tankegods och återupplivar forn sed, som ändå är grunden för våra traditioner.

Statskyrkan måste därför knoppas av från staten, som inte längre ska reglera religionen i lag eller överhuvudtaget befatta sig med religiösa spörsmål. Staten måste vara strikt sekulär, och i det innefattas ett paket av helgdagar med sekulär innebörd, vilket bland annat innebär att sådant som påsk, himmelsfärdsdag med mera ersätts med sekulära företeelser med förankring i forn sed och modern tradition – harar, ägg och häxor består, men den Jesus som ingen ändå firar försvinner.

Var i bibelen kan man läsa om denna företeelse?
Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Momika död, Kristersson nöjd

Nej, du hörde inte moderatledaren eller någon annan folkpartistisk potentat i Tidölaget beklaga det faktum att den så kallade «koranbrännaren» Salwan Momika under gårdagsnatten avrättades i en betongförort i Södertälje. Han var tvärtom lättad att ett problem hade undanröjts, och hans pajasministär hade förstås krattat manegen för detta dåd.

Moderatjuntan berättade nämligen i samband med koranbränningarna att man «fördömer … de islamofobiska handlingar som enskilda personer gjort sig skyldiga till vid manifestationer i Sverige», och att «Uttryck för rasism, främlingsfientlighet och därtill kopplad intolerans har inte någon plats i Sverige eller i Europa.»

Därmed tog man entydig ställning för islam och kröp i stoftet för «profeten» och dennes lakejer, och man talade i termer av att återinföra blasfemilag. Danmark gick längre och återinförde faktiskt en sådan, medan den svenska regimens röda åklagerskor lät åtala Momika för tankebrottet «hets mot folkgrupp». Dom skulle ironiskt nog meddelas samma dag som Momika avrättades.

Kristersson och hans hejdukar är alltså knappast vänner av yttrandefrihet, men det visste vi sedan tidigare. Man har aldrig i regeringsställning värnat frihetliga frågor, även om man ofta ger falskt sken av att omhulda sådana, utan är ett repressivt parti i likhet med den övriga partifloran.

Man är fullständigt besatt kring att prioritera sådana ideologiska brott mot staten hellre än att städa upp i gängkriminella miljöer, stärka den svenska demokratin och värna svenska medborgares fri- och rättigheter. Bit för bit monterar man ned kvarvarande fragment av sådana friheter, samtidigt som man skruvar upp generell trålning och annan avlyssning av medborgarna – det varken började eller slutade med FRA-lagen.

Men trots dessa repressiva verktyg når man inga resultat med buset, och kan inte ens skydda personer ansatta av islam eller andra krafter. Man fördömde även Lars Vilks för dennes konst, men han fick småningom personskydd, även om detta senare i sig innebar hans död. Momika tycks inte ha haft något sådant skydd alls, vilket rimmar med regimens inställning att man gärna ville få bort honom – man instruerade som bekant myndigheterna att utvisa honom.

Nu är Momika död, och i Orten jublar man över detta faktum. Allah är stor! skriver den muslimska diasporan i Sverige på Tiktok och andra socialer, och man skänker en tacksamhetens tanke till den svenska regimen för att man tog dess parti. Kristersson har skaffat ny valboskap, Kristersson har valt islam framför västerländsk liberalism.

Salwan Momika blev en martyr för det fria ordet. Ge honom en staty på central plats!