Kategori: Religion

Muslimer har en skyldighet att hata, menar någon imam i en predikan i en moské. Att hata ickemuslimer, och speciellt då judar. Då går topplocket på det svenska vänsterliberala etablissemanget, med det moderata ägghuvudet Bohlin i spetsen, och man hävdar att imamen inte borde känna sig välkommen i Sverige.

Islam är naturligtvis skit, kan vara bäst att förtydliga. Det är för övrigt även kristendom och judendom, eller all monoteistisk religion som tvunget ska pådyvla omgivningen sina sinnessjuka fantasier. Men även vänsterliberal hyperpolitik och den sortens repressiva praktiska politik som bedrivs i Sverige och diktaturerna Storbritannien och Tyskland med flera är exakt samma skit.

Ett annat förtydligande är att muslimerna aldrig borde ha tagits hit, men det skedde som bekant i den vänsterliberala hyperpolitikens regi, omfattande såväl moderater, folkpartister och kristdemokrater som partierna på den vänsterkommunistiska sidan, i bred enighet för att visa fingret åt de så kallade sverigevännerna.

Nu tampas man med följderna av denna politik, och då blir konsekvensen dessvärre att man målinriktat monterar ned de spridda delar av det demokratiska bygge som trots allt fanns på plats. Det måste man nämligen göra om man ska skilja ut vissa grupper, men när mekanimserna väl är på plats kommer de att nyttjas även för andra syften. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara.

För mig är Sverige – som ideal, naturligtvis inte i praktisk mening – friheten att kunna inta valfri ståndpunkt, att inte behöva linjera med det vänsterliberala etablissemangets så kallade «värderingar» eller att inrätta mig i den hypersmala åsiktskorridor som alltjämt är förhandenvarande. Det är demokratins fundament, som vi kallar åsiktsfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet och allt det där som vi egentligen aldrig har haft annat än som rudimentär skiss på ett papper vi kallar grundlag.

Exempelvis mötesfriheten att samlas i en moské, för att där nyttja yttrandefriheten att vräka ut sitt hat mot något i enlighet med åsiktsfriheten, sammantaget benämnt religionsfrihet. Men här menar det vänsterliberala etablissemanget att hat minsann är undantaget, i vart fall hat mot vissa prekära grupper.

I själva verket är riktningen sedan länge i politiken att undanta allt fler utsagor från yttrandefrihetens domäner, samt i princip förbjuda att tala illa om någon annan. Bara de goda värdeomdömena ska tolereras, att förkunna kärlek. Allt annat sorteras under hot och hat och hets.

Men då finns förstås ingen yttrandefrihet kvar, eftersom yttrandefrihetens definition är att kunna uttrycka exakt det andra inte vill höra. Yttrandefrihet är inte som många tror att «även» kunna uttrycka förfärliga saker, utan särskilt att uttrycka det som inte är normativt tankegods.

Yttrandefriheten skyddar (ska skydda) hatpredikande imamer likväl som gormande nazister, inte för att ge dessa krafter någon särställning, utan för att garantera att detta demokratins yttersta fundament finns där i vått och torrt, när du och jag väl kommer att vara i behov av det. Det är försvar av en princip, som inte längre existerar när man väl petar in undantag efter undantag.

Islam är ett jävla skit och borde aldrig ha baxats hit. Men nu är islam här, och då får man finna sig i att religionen nyttjar den religionsfrihet vi säger oss ha. I den sekulära demokratin har politiker inget att göra i religionens sfär, och det kommer inte an på ägghuvudet Bohlin att berätta hur predikan i ett religiöst tempel ska gestaltas. Så får han möjligen instruera sin kristna statskyrka, men inte fria religiösa samfund.

Håller du inte med? Då är du inte heller för religionsfrihet, och inte heller för yttrandefrihet, åsiktsfrihet eller demokrati. Det är inte svårare än så, det är så dessa saker definieras.

Sverigedemokraterna har under mandatperioden utkristalliserat sig som omväxlande Israeldemokraterna och Ukraïnademokraterna, med partipampar som reser till judestaten för att böja knä (!!) inför någon ortodox figur, alternativt sagt ja och amen till att skänka halva statskassan till det svarta hål som heter Ukraïna. Allt medan svenskarna och den svenska ekonomin har försummats kraftigt.

Av det så kallade paradigmskiftet blev ju ingenting alls, utan allt förblev i tidigare tillstånd. Icke desto mindre har «sverigevännerna» fått smak för makten, och anpassar sig nu maximalt för att behålla den plats man har fått vid maktens taburetter, efter att äntligen ha släppts in i stugvärmen. Till och med en varm kram blev det med Folkpartiets Mohammedsdotter, efter att ha lovat en lång rad eftergifter.

I den anpassningen ingår judenarrativet, som en konsekvens av partiets «bruna rötter» i den nynazistiska rörelsen. Ingen är mer jude- och Israelvänlig än Åkesson och hans parti, i syfte att tvätta bort den tidigare stämpeln och vinna gehör i sådana kretsar. Minns att såväl Tel Aviv som judelobbyn i Sverige har tagit avstånd från SD, men att åtminstone etnostaten nu har omfamnat partiet.

I den ansatsen kan man ana den schism som nu har uppstått inom partiet, angående manlig könsstympning. Partiet har antagit en sant liberal ståndpunkt gällande sådan könsstympning, som ett fenomen som inte hör hemma i ett sekulärt demokratiskt samhälle, enkannerligen under statlig subvention. Detta till skillnad från övriga partier, som länge har krupit för lobbyn avseende denna medeltida praktik (som man eufemistiskt benämner «omskärelse»).

Men nationalistledaren Åkesson gör nu avsteg från partiets linje, och menar att just judar kan få ett undantag från sådana regler. Detta för att de är en «nationell minoritet» och har vissa «särrättigheter», till skillnad från muslimerna.

Här går det alltså tokfel, inte minst för att «särrättigheter» inte har att göra i ett demokratiskt samhälle, där alla ska vara lika inför lagen. En gosse till judiska föräldrar har lika mycket rätt att värja sig mot barbariska övergrepp som barn till muslimska föräldrar, och svensk vård ska naturligtvis inte bistå i att upprätthålla denna groteska «sedvänja».

Det är naturligtvis också så att muslimerna förr eller senare blir den största av «nationella minoriteter», och man kommer då att framföra krav om att omfattas av samma slags «särrättigheter» som judar. Därför måste sådana «särrättigheter» avvecklas och lagen göras lika för alla.

Det är väl nu bara en tidsfråga innan Åkesson också kommer ut som varm anhängare av den motbjudande lagen om hets mot folkgrupp, som ger sådana «särrättigheter» på löpande band till godtyckliga prekariat. Partiet har tidigare haft en sund skepsis gentemot sådana företeelser, men för närvarande tycks sjuklövermetamorfosen ha lagt in en högre växel i sitt förlopp.

Bland Sveriges många överflödiga och helt onödiga myndigheter finns Forum för levande historia, en av många politiska engångsföreteelser som naturligtvis permanentades i efterhand. Det är därtill en i raden av uppfostringsmyndigheter, med syfte att i social ingenjörskonst korrigera människors förment felaktiga tänkande.

Ursprungligen fick man i uppdrag av regimen Persson (S) att färdigställa en bok om «förintelsen», ett stycke propaganda i syfte att yttermera hamra in budskapet om nazisternas människorättsbrott under andra världskriget. Detta sedan man hade upptäckt att skolans målmedvetna indoktrinering i ämnet inte fungerade särskilt väl, och att unga inte heller var särskilt rotade i demokrati som samhällssystem.

Sedermera fick myndigheten i uppdrag att även skildra kommunismens brott mot mänskligheten, det vill säga ytterligare en irrlära av kollektivistiskt snitt. Däremot har man passat sig noga för att angripa den största boven i sammanhanget, det vill säga den monoteistiska religionen, enkannerligen kristendomen, eftersom den alltjämt ligger som något slags grundsten i samhällsbygget.

Till yttermera visso har religionen fått ett radikalt uppsving genom den omfattande invandring som har skett från muslimskt dominerade länder i Mellanöstern, Centralasien och Afrika. Det är samtidigt kulturer där misogynin är allestädes omfattande och där toleransen för avvikande är tämligen begränsad.

Detta bekräftas åter när förintelsemyndigheten i dagarna presenterade ännu en studie om hur ungdomar uppfattar vissa särskilt omsorgsfullt utvalda prekariat, som negrer, judar och bögar. Den trend man observerade i slutet av förra seklet har således inte bedarrat, utan snarare accentuerats i takt med att invandringen har tilltagit under senare decennier.

Elever i grundskola och gymnasium uppvisar visserligen ganska hög tolerans i allmänhet, men i vissa skikt är toleransnivån betydligt lägre. Utländska elever har således mindre fördragsamhet med judar, samer och så kallade *2SHBTQIAP++-personer, och omvänt hyser svenska elever mer agg gentemot muslimer.

Religiösa individer har lägre tolerans generellt än areligiösa, vilket inte är ägnat att överraska, ty sådan är monoteismen: uppfattningen att man står för den enda rätta läran under den enda guden och så vidare. Och flest religiösa finner man givetvis i gruppen bland invandrade muslimer, även om samma tendenser finns bland den frikyrkoreligiösa klicken.

Toleransen korrelerar samtidigt positivt med utbildningsnivån, i vart fall med avseende på negrer, judar och *2SHBTQIAP++-personer. Men även mönsterbarnen tenderar att tycka illa vara om invandrare, muslimer och zigenare, grupper som belastas av negativt beteende i allmänhet – ska man tolerera de intoleranta, som den eviga frågan lyder.

En rad andra korrelationer har också observerats i underlaget, som att duktiga flickor sägs vara mer toleranta än stygga pojkar. Men frågan är ändå vad man drar för slutsatser av materialet, och framförallt vad man ämnar göra med det.

Att invandringen ligger bakom den kraftiga ökningen av en antisemitism som aldrig tidigare har fått fäste i Sverige är inte någon nyhet längre, utan ett faktum som omhuldas allmänt även av statsmedier och andra större megafoner, likaså att dessa grupper härbärgerar större mått av misogyni och intolerans gentemot sexuellt avvikande element.

Det är vidare känt att stora delar av detta klientel får sin uppfostran via hemmet snarare än av den socialdemokratiska folkhemsstaten och dess mångahanda uppfostringsanstalter i form av förskola och reguljär skola, och att man i dessa grupperingar ofta är immuniserad mot institutionernas eviga sociala ingenjörskonst och uppfostringskampanjer.

Genom att visa tolerans mot främmande med en icke kompatibel kultur har man alltså fått stora mått av intolerans på köpet, inte bara av invandrarna själva utan även av mottagarlandets nativa befolkning, vilket i sin tur har lett till polarisering och politisk blockering. Riktigt hur man ska lösa det dilemmat står skrivet i stjärnorna, men lösningen är nog i vart fall inte att fortsätta med den toleranta migrationen.

En annan sak som inte fungerar är just social ingenjörskonst, det vill säga att fullständigt hamra in ett visst budskap i populasen, ty det riskerar bara att framkalla leda och irritation. Att just grundskoleelever, utanför den muslimska diasporan, flörtar med vissa extremistiska företeelser torde bero just på förintelsetrötthet och en vilja att utmana.

För egen del är jag hjärtligt trött på den vänsterblivna skockens vilja att försöka bestämma mitt språk och mina attityder, en ambition som är dömd att misslyckas. Neger säger jag, och dig kommer jag aldrig att omtala med något visst neopronomen, utan förmodligen snarare beteckna som idiot om du vill försöka kontrollera mitt språkbruk sålunda.

Om prekariaten i sig och gruppens ingående individer har jag ingen allmän uppfattning, men däremot hyser jag antipati gentemot religion och religiösa föreställningar i sig, samt förstås den politiska dimensionen av *2SHBTQIAP++, det vill säga att vissa prekariat förses med särskilda rättigheter på bekostnad av mina friheter. För libertarianer går den ekvationen aldrig ihop, och är inte förenlig med demokratins grundpelare.