Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion Vetenskap

Klimathusförhör

Regimtelevisionen SVT berättar att en av fyra svenskar inte håller med om att klimatförändringarna i huvudsak är orsakade av mänsklig aktivitet, enligt en opinionsundersökning i regi av Göteborgs universitet. «Siffrorna är bekymrande», låter man en klimataktivist kommentera resultatet.

Man framhäver att «klimatforskarna är överens» och att «vetenskapen har slagit fast» att mänsklig aktivitet orsakar utsläpp med temperaturstegring som följd. Det är förstås en «ickehjärnare» att det förhåller sig på det sättet, men problemen är 1) att detta konsensus stannar just där och inte har någon bäring på vad som bör göras åt saken, om något alls; och 2) att vi därmed har lämnat det vetenskapliga fältet för det politiska.

Statstelevisionens intervjuobjekt framhåller just den aspekten, nämligen att personer som «förnekar klimatvetenskap» kan påverka politiken. Det anses därmed vara bekymmersamt att befolkningen har andra politiska uppfattningar än klimataktivister och staten, en anomali som tydligen måste åtgärdas.

Det liknar äldre tiders nitiska förhållningssätt till den kristna religionen, som alla skulle omfattas av utan pardon. Avfällingar straffades hårt, och man höll religiösa husförhör för att säkerställa upprätthållandet av religiöst och politiskt korrekta tankebanor.

Samma ortodoxi tillämpas alltså i den moderna klimatreligionen, den helt politiska uppfattningen att det föreligger en «klimatkris», och att allmogen i dess helhet måste införstås med detta samt vidta omfattande personliga uppoffringar i det egna levernet, bland annat att äta mindre rött kött.

Eljest kan man konstatera att ingen annat samhällsfråga kräver sådan grad av samförstånd, men att just överideologier som «klimat» och tidigare «genus» tenderar att anta den aspekten. Man kan till exempel konstatera att en fjärdedel av svenskarna tror på en «högre makt», trots att vetenskapen inte känner någon sådan, och trots att en sådan tankefigur kan ha politiska konsekvenser, utan att detta ger upphov till «oro» i något elitskikt – allmogen har alltid varit dum i huvudet.

Hela fyrtio procent av de dumma svenskarna tror således på «paranormala» fenomen, som definitivt inte existerar enligt det mest fullständiga konsensus vetenskapen känner, men det anses för den skull inte vara ett samhällsproblem att medborgarna inte förstår fysikaliska grundkoncept. Nittionio procent av befolkningen, inklusive den samlade journalistkåren, kan för övrigt inte skilja på begreppen teori och hypotes, men allmogen anses ändå kapabel att ta till sig vetenskapliga rön om just klimatet.

Eller snarare är det nog fråga om att hamra in budskapet, att indoktrinera allmänheten i att politisk handling krävs för denna förment behjärtansvärda sak. För ändamålet har regimtelevisionen en stående agenda där «klimatet» görs till allestädes närvarande överideologi, inklusive illröda väderkartor och frenetisk jakt på skogsbränder världen över i syfte att utöva politisk påverkan.

«Alla ska med» när regimtelevisionens klerker drar en lans för sin övertygelse, men det är i förstone en svårbegriplig ambition, då politiska beslut vanligen inte kräver mer än majoritet. Svårbegriplig, om man inte betraktar det som just religiöst nit, en missionerande hållning om att övertyga var och en om den enda rätta tron.

När mängden av «klimatförnekare» blir tillräckligt liten kan man nämligen tillämpa stigmatisering av olika slag med större effekt och därmed få genomslag för snurriga idéer om att vi måste ge upp vår grundkultur med boskapshållning och istället äta insekter och veganskt.

Så länge en betydande andel av befolkningen motsätter sig sådana ingrepp, kommer man ingen vart med sin vänsterextrema politiska agenda. Exempelvis anser alltjämt hälften av befolkningen att det är en dålig idé att införa «klimatskatt» på nötkött, och därför finns ingen politisk jordmån för en sådan reform – det är vad regimteve med flera arbetar för att förändra, att förflytta allmogens kultur samt bearbeta tankemönster och preferenser.

Kategorier
Kultur Politik Religion

Dansa efter judarnas pipa

Hela efterkrigstiden har präglats av ett märkligt förhållande till judarna och sedermera Israel, naturligtvis på grund av nationalsocialisternas illdåd. Inte bara i Tyskland och andra länder som var involverade, utan även i det neutrala Sverige som inte i någon väsentlig del deltog i den tidens skeenden.

Som konsekvens genomdrevs en hetslagstiftning med antisemitism som utgångspunkt, men utformad mer generellt för att inte väcka juridisk anstöt och tvivel. Sedermera har lagstiftningen utvidgats med en rad godtyckliga förment prekära grupperingar, och är numera ett slags mekanism för att lägga sordin på debatten och tukta medborgarna.

Nationalsocialismen fick dock aldrig fäste i Sverige, och nynazismen i modern tid har aldrig lockat andra än en skara missanpassade individer med bokstavskombinationer. Ändå har det i debatten framställts som att det fascistiska maktövertagandet alltid är alldeles om hörnet, varför man kontinuerligt har föranstaltat om en rad åtgärder i syfte att «vaccinera» befolkningen medelst skolresor till koncentrationsläger, politiska kampanjer, symboliska besök hos judiska församlingar samt uppförande av ett flertal förintelsemuseer. Var är motsvarande samemuseer för att skildra det folkmord Sverige har verklig skuld i?

Drivande i den utvecklingen har varit inte minst Socialdemokraterna, som har nyttjat nazistkortet i alla upptänkliga sammanhang, men även effektiv opinionsbildning i den press som har dominerats av Bonnier och Stampen. Det anses av en del vara «antisemitism» att påpeka det senare, men det är ett uppenbart faktum som är övertydligt i dessa dagar av israelisk statsterror med politiska svallvågor och efterdyningar i Sverige.

Kommunisterna i Vänsterpartiet har således hamnat i skottgluggen, efter att en del företrädare anses ha uttryckt sig «antisemitiskt», bland annat genom att uttrycka stöd för «terrorgruppen» Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP). Partiledningen har därvidlag tvingats rätta sig efter den politiskt korrekta hållningen genom att sparka ut vederbörande.

Ur neutral synvinkel är det emellertid en märklig omständighet att man kan uttrycka ovillkorligt stöd för israelisk statsterrorism, israeliskt folkmord och israelisk ockupation, men inte alls för palestinsk befrielse från detta ok. PFLP:s «terror» ligger långt tillbaka i tiden, och den enda orsaken till att den sedvanliga västklubben har klassat gruppen sålunda är just på grund av det ensidiga stödet till Israel.

Genom en sådan stigmatiserande stämpel blir det per automatik «antisemitism» att uttrycka stöd för gruppen. Även PFLP:s hållning om en enstatslösning utgör grund för antisemitismkortet, men den skiljer sig inte från Israels motsvarande enstatslösning i judisk favör, den som faktiskt implementeras i detta nu med folkmordet i Gaza och den kontinuerliga ockupationen och bosättningspolitiken.

Utanför Väst finns inte denna syn överhuvudtaget, vilket inte beror på «antisemitism» utan på att man har en neutral åskådning i frågan. Man ser inte judarna som mer prekära än araberna eller någon annan etnisk grupp, medan man i Väst ständigt dansar efter judarnas pipa.

Den politiska dansen dirigeras av judarna.

Vänsterpartiets agerande sker nämligen sedan Judiska centralrådet utdelat en fatwa och förbjudit partiet att delta i de så viktiga högtiderna, ett märkligt politiskt korrekt obligatorium i den svenska partikulturen. Samma organisation har för övrigt sedan länge portat Sverigedemokraterna på den andra kanten av spektrat, under hänvisning till partiets «rötter» i den nynazistiska myllan.

SD är även inbegripet i ett gruff med Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), nämligen för att man ser organisationen som en politisk aktör i syfte att missgynna partiet, på samma sätt som så många andra av dessa märkliga statsunderstödda grupper i «civilsamhället». Detta efter att SKMA pekat ut en rad företrädare i SD för att ha uttryckt «antisemitism».

Men partiets rötter till trots är man underligt nog det mest sionistiska och israelvänliga partiet, kanske just för att man vill tvätta bort den historiska smutsen och vara till lags för att småningom kunna göra entré i de riktigt fina salongerna. Judarna är uppenbarligen de klerker som då ger den magiska gesten i fråga, vilket bara är ägnat att stärka den tes som här presenteras.

Kommunisterna är å andra sidan sedan länge den mest propalestinska falangen i svensk politik, dels för att socialister sedan gammalt sympatiserar med systergrupper och befrielserörelser i regionen, dels för att partiet hyser den palestinska diasporan och andra araber i sina medlemsrullor.

Här har vi för övrigt ännu en märklig omständighet, nämligen att den politikerskara som ser antisemitism och fascistiskt stöveltramp överallt i samhället i sina psykotiska vanföreställningar tyckte det var en bra idé att hämta hit en miljon migranter som har fått antisemitismen med modersmjölken.

Det är visserligen inte samma slags antisemitism som den kristna religiösa eller den nationalsocialistiskt etniska, utan bottnar förstås i den förhandenvarande konflikten och med en del historiska övertoner, men det är ändå ett mäktigt hat man har importerat i den svenska kulturen, därtill med reella möjligheter till våldsamma uttryck.

Ironiskt nog borgar det nuvarande ovillkorliga stödet för israeliskt folkmord för att den skaran kommer att vidgas än mer, då palestinierna småningom tar sin flykt till Europa och Sverige. Och väl här, kommer de att finna naturlig politisk hemvist i Vänsterpartiet, som därför ständigt kommer att dras med detta problem.

Även Socialdemokraterna och framförallt dess ungdomsförbund har haft vissa känningar av problemet i fråga, och Sverigedemokraterna kommer med all säkerhet att för evinnerlig tid förknippas med «antisemitism», vilket borgar för god återväxt för det judiska prästerskap som på detta märkliga vis dirgerar svensk politik med fatwor och stigman om «antisemitism», ytterst naturligtvis för att yttermera gynna den egna gruppen och främja den israeliska sionismen.

Stigma delas ut till avfällingar.
Kategorier
Afrika Asien Europa Indien Japan Kina Kultur Politik Religion Ryssland USA

Världsnyordning

Om den «regelbaserade världsordningen» talar man lika ofta som man struntar i den, särskilt då den «exceptionella» staten USA och för all del även den likaledes «exceptionella» staten Israel. International law? I better call my lawyer., som Dubya Bush uttryckte saken.

Sådana ständiga övertramp gör världsordningen meningslös, och i slutändan är det därför den starkes rätt som avgör. Världsordningen i sig är för övrigt danad av segrarmakterna under andra världskriget, och bara av den anledningen allt mer obsolet.

Bland de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd finns därför Storbritannien och Frankrike, två före detta kolonialmakter som numera är helt vanliga nationer utan särskilt inflytande i världen. En rättvis världsordning kan inte motiveras med fortsatt deltagande av London och Paris i denna position, med vetorätt att blockera viktiga beslut.

Istället för dessa länder bör givetvis EU ta plats i säkerhetsrådet som kollektiv representant för Europa, då det är en stabil union som företräder närmare en halv miljard människor. På samma sätt måste en plats vikas för Afrikanska unionen, som företräder 1.25 miljarder människor i stark demografisk och ekonomisk tillväxt.

FN måste reformeras.

Kina och Indien bidrar med ytterligare 1.4 miljarder människor vardera, medan USA och Ryssland kvarstår som starka militärmakter med stor landyta samt ytterligare en halv miljard människor. Därmed är fem av åtta miljarder människor representerade.

Mer knepigt är hur Sydamerika ska representeras, eller för den delen Sydöstasien. Brasilien och Indonesien är största länder i respektive region, men är kanske inte representativa i sig. Exempelvis Indonesien är muslimskt, medan övriga Sydöstasien i stort är buddistiskt eller kristet. Brasilien är en portugisisk kultur i en spansktalande del av världen, och det vore märkligt om den utbredda spansktalande befolkningen inte vore representerad.

Bättre vore då att viga en plats i säkerhetsrådet åt Sydöstasiatiska nationers förbund (Asean), som representerar 600 miljoner människor. Unasur, eller Sydamerikanska nationernas union, kan på samma sätt representera Sydamerika i rådet, omfattande 400 miljoner människor.

Därmed täcks sex av åtta miljarder människor med åtta medlemmar, men vi vill helst ha ett udda antal för att kunna åstadkomma avgörande utslag inom den permanenta skaran. Japan eller möjligen en association mellan Japan och Korea kunde då bli den nionde medlemmen, som balans till Kina i regionen och som en representant för en stark ekonomisk och kulturell makt.

Vetorätten måste naturligtvis avskaffas, varvid enbart kvalificerad majoritet om tre femtedelar gäller. Skaran av tio växlande medlemmar kvarstår, och hela rådet består därmed av nitton medlemmar. Det vore en balanserad och rättvis ordning.

Men det har aldrig hänt i världshistorien att en hegemon frivilligt har avhänt sig makten, och därför måste det nog till ett nytt världskrig innan vi får en sådan rättvis och verkligt regelbaserad världsordning. I detta världskrig måste således USA besegras innan en sådan ordning formellt kan danas. Till dess gäller alltjämt den starkes rätt.

EU, USA, Ryssland, Kina, Japan, Indien, AU, Asean och Unasur är nya permanenta medlemmar i ett reformerat säkerhetsråd.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Karikatyr som politisk kommunikation: fallet Jomshof

Är det ett problem att ordföranden i justitieutskottet, Richard Jomshof, på X sprider karikatyrer som fullständigt linjerar med hans politiska uppfattning? En del menar att så är fallet, att posten präglas av en viss tyngd som förhindrar mer direkt kommunikation med de egna väljarna.

Är det vidare ett problem att ordföranden i justitieutskottet, Richard Jomshof, för denna aktivitet misstänks för ideologiskt brott mot staten, så kallad «hets mot folkgrupp»? En del menar att redan brottsmisstanken faller tungt på vederbörande, och att han omöjligen kan återkomma i ämbetet om han skulle fällas.

Exempelvis Socialdemokraternas Shekarabi går per omgående till attack, och nyttjar händelsen till att kräva Jomshofs avgång, på blotta misstanken om brott och under antagandet att denne sprider «hat, splittring och cynism». Kommunisterna i Vänsterpartiet faller in i kritiken, och det är förstås det gängse politiska spelet som här kommer till uttryck.

Men nej, det finns inget alls som hindrar en politiker från sådan aktivitet. Satir och karikatyr är en visuell form av kommunikation i syfte att i en enstaka bild eller serie fånga en samhällelig problemställning, varvid överdriften och elakheten är givna element. Om satiren fångar den egna politiska hållningen, varför skulle man inte nyttja bildformen? Plattformen X är för övrigt ideal för den sortens kommunikation.

De två karikatyrerna i fråga är tecknade av den indiske konstnären Manoj Kureel, vars budskap och motiv kan sammanfattas i sekularism och antiislamism. Som indier har han vissa betänkligheter kring Pakistan och dess islamistiska regim, vilket är varför Paki-Abdul är en frekvent återkommande karikatyr i hans alster.

Han drar sig inte för att överföra problemet på en europeisk kontext, varför vi ser Abdul anlända som migrant till Sverige, bara för att senare tända eld på huset (= landet, det är en liknelse). I den andra räddas den förment hjälplöse Abdul ur vattnet, bara för att senare kasta räddaren i havet. I båda motiven agerar islam trojansk häst genom sagde Abdul.

Hade Kureel velat skildra konkreta missdåd begångna av pakistanier, skulle väl syraattacker i ansiktet eller organiserade pedofilringar vara mer lämpliga än dessa symboliska alster, men här är det alltså den politiska doktrinen islam som angrips symboliskt.

Bilderna uppfyller därför inte tillnärmelsevis rekvisiten för den underliga lagen «hets mot folkgrupp», utan vad vi har att göra med här är en politiskt driven röd åklagare som missbrukar sitt ämbete för att ingripa i den politiska diskursen genom att misstänkliggöra Sverigedemokraterna. Det är en verksamhet som dessvärre har pågått under lång tid, och den möjliggörs just genom sådana gummiartade tramslagar.

Utredningen kommer att läggas ned, och Jomshof kommer inte att åtalas och än mindre fällas, varför han och SD går stärkta ur incidenten. Man kan peka på att den djupa socialdemokratiska staten alltjämt försöker sabotera för partiet, och det är inte bara sverigedemokratiska sympatisörer som är hjärtligt trötta på repressionen – har vi inte lärt någonting alls av muhammedkarikatyrerna och Charlie Hebdo?

Och skulle Jomshof mot all förväntan åtalas och fällas, blir effekten bara än större. Det skulle göra Jomshof till ett slags martyr, samtidigt som avskyn mot rättsväsendet tilltar. Polis, åklagare och domstolar ska inte befatta sig med att angripa och bedöma konst, varken Dan Parks eller sådan som vidarebefordras av andra, utan ska få bukt med den accelererande kriminaliteten, brotten mot person och egendom.

Och om det är någon som ska avgå eller avskedas, så är det den vidrige åklagaren som stänker ned det egna ämbetet med politiska förföljelser av ett slag som inte hör hemma i en demokrati. Här borde Tidöregimen ha städat upp för länge sedan, genom att möblera om i rättsväsendet samt förstås även avskaffa den vedervärdiga och demokratifientliga hetslagen.

Manoj Kureels politiska satir.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Vettig kostpolicy i Uddevalla

Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof är en sekulär princip som uttrycks i den amerikanska konstitutionen. Sverige har inget motsvarande, utan kontrollerar fortfarande statskyrkan i lag. Men i praktiken sker den offentliga ämbetsutövningen i övrigt ändå under sekulära former.

Principen innebär bland annat att det allmänna inte ska ta särskild hänsyn till religiösa personers önskemål och krav, utan tillämpa likabehandling. Det är ekvivalent med att man inte gör skillnad på sossar och moderater, eller för den delen sverigedemokrater.

Ett exempel i vardagen ges av Uddevalla kommun, som har beslutat att skolan ska servera svensk husmanskost med ett vegetariskt alternativ. De tidigare alternativa kötträtterna för «muslimska» barn har därmed rätteligen avskaffats, och man hänvisar alla till samma slags bespisning enligt svensk kultur.

Nu är det så att säga inte fläsk varje dag, utan en varierad meny. Men barn till muslimska föräldrar anses ändå vara «diskriminerade» av reformen, och Aftonbladets narr till ledarskribent menar att det är en avsiktlig pik mot muslimer.

Lindberg hänvisar även till svensk religionsfrihet, utan att förstå den sekulära princip som skissas ovan. Ingen har här förhindrat religionsutövning, och det står var och en fritt tro vad man vill samt även förrätta sin underliga praxis kring kost och annat – men den offentliga maktutövningen är blind för detta, och ska så vara.

Man skulle även kunna ifrågasätta det vegetariska alternativet, eftersom vegetarisk kost inte motsvarar de näringsbehov barn och unga har. Samtidigt finns alltid personer med allergier och andra besvär. Kanske kunde man lösa saken bättre med två val av husmanskost, varvid även den religiösa kritiken skulle omintetgöras?

Det sagt är det skolans uppgift att verka i och förmedla svensk kultur och tradition, så även i bespisningen. Husmanskost är faktiskt på utdöende i en tid då utbudet av falafel och kebab konkurrerar med snabbmatshak och annat. Det är även en självklar del i integrationen, och barn till invandrare ska inte ges några särskilda privilegier, utan ska anpassa sig till våra seder och bruk – eller återvandra.

Gemensam bespisning med traditionell svensk mat. Nästa steg är att i skolan eliminera slöjor och andra religiösa attribut för att främja integration och jämlikhet.