Tanken med Europeiska unionen är att knyta samman länder i handel och andra samarbeten, på det att framtida krig ska omöjliggöras och resursbrist inte uppstå i enskilda länder. Det var lärdomen av de båda världskrigen och förödmjukelsen av Tyskland som ledde till denna mekanism.
I teorin innebär den moderna unionen att flödet av personer, gods, tjänster och kapital ska flyta fritt länderna emellan, men i praktiken är så förstås inte fallet, vilket blev särskilt uppenbart under pandemin. Migrationsproblemen har fått Schengen att braka samman, och bland andra Tyskland och Sverige har återinfört gränskontroller mot grannländer. Papiere bitte gäller i hela unionen, och man kan inte färdas någonstans utan identitetshandlingar.
Inte alla länder är medlemmar i det obligatoriska valutasamarbetet, varför vi fortfarande dras med extra kostnader i Sverige på grund av den nationella skvalpvalutan. Problemet här är att Europa i egenskap av konfederation inte har en gemensam fiskal politik, så som det federala USA har, och att vissa medlemsstater därmed kan åka snålskjuts på andra genom förekomsten av olika system för skatt och pension.
Och någon gemensam fiskal politik kommer vi förmodligen aldrig att få, eftersom svenska socialdemokrater och andra politiska partier i Europa säger blankt nej till att avhända sig den nationella beskattningsrätten, den mekanism med vilken man kontrollerar en nation. Gemensam flyktingpakt, javisst, men gemensamt skattefördrag blir det aldrig tal om.
Oense är man förstås också i EU-parlamentet, där tjugosju länder ska försöka samsas om att få till stånd avtal som bara kan beslutas med acklamation. Det räcker med att ett EU-land – till exempel Ungern – trilskas för att sätta stopp för hela processen. Även detta är i kontrast till det federala USA, där delstaterna samsas i kongressen under normala majroitetsbeslut, och där det finns en federal makt med egna befogenheter.
Beslut som försenas eller aldrig kommer till stånd rör bland annat frihandelsavtal med Indien och sydamerikanska Mercosur, processer som har stagnerat efter decennielånga förhandlingsrundor och interna stridigheter, men som under Donald Trumps handelskrig har fått förnyad och akut relevans.
Exempelvis Tyskland vill gärna få åtkomst till den sydamerikanska marknaden för att kunna sälja bilar, medan fransmännen opponerar sig för att Europa i gengäld skulle få billigt kött och därmed kullkasta den franska protektionismen. Så där håller det på i fråga efter fråga.
Med Kina finns ett färdigt investeringsavtal redo att undertecknas, men det lades på is efter att EU beslutat sig för att lägga näsan i blöt i Kinas hantering av terrorism i Xinjiang genom diverse sanktioner, på vilka Beijing naturligtvis svarade med sedvanlig reciprocitet. Européerna är så malliga att de tror sig kunna sanktionera andra, men tål inte själva samma behandling. Men då får man skylla sig själv om man därmed inte får den access till den kinesiska marknaden som man trängtar efter.
Men allra värst är kanske ändå att den interna handeln i Europa inte fungerar. Intrahandeln av tjänster motsvarar inte ens tio procent av total BNP för EU, beroende på nationella hinder av olika slag, exempelvis olika bedömning av kompetenskrav och utbildningsmeriter. Det drabbar inte minst Sverige, som är osedvanligt exportberoende och har Europa som främsta marknad.
Det är en form av inre protektionism som som kraftigt hämmar den inre marknaden, den som ju ska ligga till grund för unionen. IMF har beräknat att detta motsvarar externa tariffer om 44 % för gods och inte mindre än 110 % för tjänster. Den amerikanska intrastathandeln har motsvarande handelsbarriärer om 15 % av värdet för varor, för att sätta saken i perspektiv.
Europa försätts i chock när USA aviserar tullar om 20 % mot Europa utöver de 10 % som redan föreligger, plus förstås 25 % för bilar. Men i realiteten är Europa sin egen största fiende genom att inte ha en fungerade inre marknad, med barriärer som motsvarar USA:s extrema tullar mot Kina, tariffer som i praktiken har fått handeln att upphöra och amerikanska varuhus att gapa tomma.
Ska EU överleva måste man således eliminera dessa hinder för den inre marknaden, upprätta gemensamma kompetenskrav för hela unionen, införa en rad federativa inslag för att kunna tala med en röst samt naturligtvis få till stånd någon mekanism med kvalificerad majoritet för att få fart på den sega politiska processen. Fienden är nämligen inte bara inom oss, fienden är vi själva.
