Socialliberala etatistiska Folkpartiet är nere på mellanölsnivå i opinionen, och frågan är då vem som ska få den tvivelaktiga äran att leda partiet ut ur riksdagen och svensk politik. Svaret visar sig vara en ung trettioårig arabiska, och Folkpartiet går således full woke i något sista desperat försök att hålla sig ovanför ytan när man borde göra tvärtom.
Arabiskan är tämligen okänd och knappast ett namn på allas läppar, och har därför en lång ökenvandring att göra. Statsmedierna är säkert benägna att ge den draghjälp som erfordras med snäll utfrågning, i hopp om att kunna föra fram ett vänsterblock med Folkpartiet som lydig socialdemokratisk satellit. Men tiden är nog för knapp, och statsmedierna numera alldeles för irrelevanta.
Om Mohamsson kan man läsa sig till att hon är innevarande partisekreterare med rötter i Palestina och Libanon, och därmed en direkt effekt av massinvandringen. Hur hon ställer sig till judestaten och dess folkmord är inte känt, men det får nog sägas vara ett dilemma att som palestinsk arabiska leda ett utpräglat sionistiskt parti.
Däremot råder det ingen tvekan om var Mohammed – som hon egentligen heter – står i frågan om Kina, nämligen som en fradgatuggande antagonist med utpräglat hat mot landet, dess kultur och dess invånare. Tydligen har Mohamsson till och med skrivit en bok om «demokrati»-rörelsen i Hongkong, och det är alltid fascinerande med personer som skriver böcker om sådant de inte vet något om.
En osäkrad pistol som förordar vapenexport till provinsen Taiwan samt kritiserar Göteborgs vänortsavtal med Shanghai är så att säga inte en tillgång vid en möjlig regeringsbildning, utan ett direkt hot mot svensk industri och välfärd. Arabiskan menar nämligen på fullt allvar att Sverige bör «uppgradera» förbindelserna med Taibei, med konsekvenser som är kända på förhand.
Inrikespolitiskt har vi att göra med ett sedvanligt folkpartistiskt element som ideligen ska peta i skolan, partiets kärnfråga sedan decennier – utvecklingen sammanfaller med skolans (och partiets) kontinuerliga kräftgång. I vilken grad Mohammed är förbudsliberal av klassiskt snitt återstår att se, men gissningsvis har vi här inte att göra med frihetsliberal ideologi, utan med sedvanlig unken socialliberalism tangerande socialism.
Knäckfrågan är emellertid den om regeringsbildningen. Som satellit i vänsterblocket tillsammans med kommunisterna och ekofascisterna har partiet ingen chans att överleva överhuvudtaget, men om man åter ska orientera sig i borgerlig riktning har man att göra upp med förhållandet till Sverigedemokraterna.
Om man som parti med två procent i opinionen ska ställa ultimatum om att inte «släppa in» sverigevännerna gör man sig fortsatt hopplös, varvid det blir helt meningslöst för moderater och andra att ge de frisinnade en sista hand att klara livhanken med stödröster. Då dör Folkpartiet döden, och det det är kanske lika bra, eftersom det är ett parti som helt enkelt inte behövs.
