Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) tycker än det ena och än det andra, inte minst om skolmaten, men verkar ändå inte få mycket uträttat. Men varför är han då minister, om han inte har möjlighet att förändra? Och består övriga regimen i själva verket av rödgröna (v)eganer, eller hur ska man tolka att Livsmedelsverket får fortsätta ostört med sin märkliga vegoagenda?
Saken rör de nya «kostråd» som Livsmedelsverket har föranstaltat om, råd som du och jag inte behöver bry oss om, men som har tvingande verkan i skolavårdomsorg. Det uppväxande släktet likväl som det sköra äldre måste alltså hålla till godo med det som (v)erket rekommenderar, och dess påbud är mestadels plantbaserad föda och ett maxtak om 125 gram rött kött per vecka (mindre än en dagsranson!).
Det senare har att göra med att rött kött skulle kunna ge upphov till cancer, en obevisad skröna som inte har så mycket med verkligheten att göra, eftersom man inte skiljer på processat och oprocessat kött. Men allra mest har det att göra med det så kallade «klimatet», som utgör överideologi hos Livsmedelsverket likväl som andra myndigheter.
Att det förhåller sig så beror på att regeringen utfärdar myndighetsbrev som beskriver arbetet och de prioriteter som ska gälla, och uppenbarligen har den rödgröna moderatregimen låtit tidigare vänsterkommunistiska ministärs direktiv kvarstå oförändrade. Således kan Kullgren tycka vad han vill om att elever borde få äta animaliskt varje dag, men det har alltså ingen inverkan på myndighetens arbete eller verkligheten i den kommunala verksamheten.
Frågan är således varför moderatregimen inte har gjort som kollegerna i USA, nämligen att bokstavligen vända upp och ned på matpyramiden och föranstalta om mer animalisk kost i skola och annan vård och omsorg? Det måste rimligen vara för att man omhuldar den vänsterkommunistiska hållningen om att skolbarn behöver brist på vitaminer B12, A, D, E och K för hämmad tillväxt och negativ kognitiv utveckling?
För det blir nämligen resultatet av en mestadels «plantbaserad» kost med minimala inslag av animalisk föda. En «plantbaserad» kost har inte dessa ämnen i nämnvärd grad, och den pyttemängd kött och fisk som rekommenderas täcker inte tillnärmelsevis behovet.
Om barnen inte får näringsriktig och artriktig kost i skolan, finns inte heller någon garanti för att de får sådan hemma. I själva verket är missbruket av ultraprocessad skräpmat så utbrett numera, att det närmast är garanterat att barn av i dag lider av näringsbrist, inte minst avseende de uppräknade vitaminerna samt omega-3-fettsyror som DHA och EPA.
Den ursprungliga tanken med «gratis» skolmat var just att avhjälpa sådan brist i hemmiljön, men med den «plantbaserade» kostregimen åstadkommer man den diametrala motsatsen. Barn får varken näring eller mättnad av den fattiga veganmaten, och söker sig således till andra källor till energi – vanligen godishyllan i den lokala butiken.
Desto märkligare då att Livsmedelsverket motiverar sina råd med att de ska «främja hälsa hos barn som växer och utvecklas», när de i själva verket gör motsatsen. Detta måste alltså stävjas, och om inte regeringen agerar, vem ska då göra det?
