Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Skrota nyckelhålet

Livsmedelsverket vill uppdatera «nyckelhålsmärkningen» med högre krav på lägre salthalt, och därtill upphöja påbuden till EU-norm. Detta för att reducera kardiovaskulära sjukdomar, då högt blodtryck kan orsaka hjärtinfarkt och stroke. Naturligtvis en beundransvärd ambition, men metoden är förlegad, felaktig och direkt farlig.

Man slänger sig dessutom med begreppet «salt» slentrianmässigt, utan att närmare redogöra för saltets komposition. I pressmeddelandet nämner man visserligen natrium, men utelämnar samtidigt andra salter som är av betydelse för hälsan, som magnesiumsulfat och kaliumklorid.

Minskar man mängden «salt» ytterligare åstadkommer man elektrolytisk obalans, som kan resultera i kramper, störd signalfunktion och kardiovaskulära åkommor. Vi behöver nämligen inte mindre än 3500 milligram kalium per dag för fullgod hälsa, eller motsvarande sju gram kaliumklorid – det är sju gram salt bara från behovet av kalium.

Ytterligare tre gram erhålls från natriumklorid, och ett gram från magnesiumsulfat, det vill säga ett minimum om elva gram salt per dag. Det är dubbelt så mycket som Livsmedelsverkets «rekommendationer» anger som maxgräns.

Nutilldags har man börjat lägga den här bisarra saltreduktionen bakom sig, och fokuserar istället på saltbalans. «Man» är WHO, eller Världshälsoorganisationen, om någon undrar. Samt förstås det medicinska samfundet i stort.

Det är inte någon nyhet att natrium höjer det osmotiska trycket, medan kalium har den motsatta effekten. Högt blodtryck i sig orsakas inte av salt överhuvudtaget, men när man väl har åkomman är förhöjda halter av natrium skadliga. Botemedel? Kaliumklorid. Så länge man kompenserar med kaliumklorid och magnesiumsulfat, behöver man således inte tänka på halten av natrium, eftersom effekterna tar ut varandra.

Därmed har vi också lösningen på livsmedelsoligarkernas överanvändning av simpelt bordssalt (ultraprocessat salt, ren natriumklorid), och en lämplig märkning för sunda livsmedel. En sådan märkning kan inte och ska inte ta fasta på enbart natriumhalten, utan saltbalansen i stort.

Samtidigt måste incitament ges till livsmedelsindustrin att verkligen efterleva kraven, varvid skatteinstrumentet är ett lämpligt verktyg. Ta ut en krona i straffskatt för varje gram ren natriumklorid, varje gram linolsyra, varje gram tillsatt vegetabiliskt fett, varje gram tillsatt socker (oavsett form och namn) samt varje gram extraherat naturligt fett.

En ny sådan hälsomärkning skulle således premiera vissa produkter, men samtidigt krävs nog en form av dödskallemärkning för alla former av ultraprocessade livsmedel, som bakelser, färdigrätter, matoljor som rapsolja, chips, godis, flingor, juice, energidrycker med mera, för att ytterligare ge incitament till konsumenter att välja naturliga livsmedel och laga maten själv från äkta råvaror.

I den mån färdigrätter erbjuds, ska de vara helt fria från tillsatser och ultraprocess för att komma i fråga för hälsomärkning och skattebefrielse. Det är inte svårt för industrin att åstadkomma detta, men det krävs tvång i form av ekonomiska styrmedel och annan form av lagstiftning.

Problemet är bara att lagstiftarna (Riksdagen) inte förstår problemet, och inte har något intresse av att komma till rätta med välfärdssjukdomar och den enorma kostnad dessa medför. Inte undra på det, när inte heller statens myndigheter för ändamålet har rätt fokus, utan sitter fast i lastgamla paradigm och samtidigt har «klimatet» som övergripande dogm.

Livsmedelsoligarkerna har fri lejd att göra dig sjuk för pengar.
Kategorier
Hälsa Kultur Vetenskap

Vattenfasta i två veckor

Merparten av sjukdomar stammar från cellulär oxidativ stress av något slag, ett uttryck för att mitokondrier och andra organeller inte opererar optimalt, och att cellerna i själva verket är en veritabel soptipp fylld av slagg. Normalt rensas sådant skräp kontinuerligt i autofagi, men om tillförseln av makronutrienter är hög i tid och kvantitet får kroppen aldrig möjlighet att städa ordentligt.

Bättre än att behandla sjukdomar är emellertid att förebygga, och här står några metoder till buds, helst i kombination. Regelbunden motion är en given ingrediens i ett sådant paket, god diet en annan och fasta en tredje.

Tidsbegränsat ätande eller intermittent fasta i regelbunden fason är en vanligare form av fasta, varvid kroppen får tillräcklig metabolisk vila under dygnet för att städa cellulärt skräp. Man äter då kanske under 6–8 timmar under dygnet, och ingenting alls övrig tid. En extrem variant är lejondieten eller ett mål om dagen, varvid man bara äter en timma om dagen.

Men ibland kan en djupare återställning behövas, och då är längre vattenfasta ett intressant verktyg. Längden brukar delas in i kort (2–7 dagar), medellång (8–14 dagar), lång (15–21 dagar) och utökad (över tre veckor). Normalt erhåller man alla fördelar under tre dagars fasta, varför upprepade sådana sessioner är en god praktik för att vidmakthålla och förebygga god hälsa.

Vid längre vattenfasta pågår cellreningen helt enkelt under längre tid, vilket ger utrymme för lite noggrannare städning. Autofagosomer agerar enligt en bestämd prioriteringslista, och den tar de allra enklaste objekten först, i ordning bakterier, virus och andra främmande element; trasiga organeller; felveckade proteiner; oxiderade mitokondrier och andra organeller.

Det egentliga syftet är emellertid inte rengöring, utan att samla aminosyror när ingen föda är tillgänglig. Kroppen befinner sig i ständig ämnesomsättning, som inte kan stanna upp med mindre än att organismen dör. Evolutionen har raffinerat denna process så att autofagosomer konsumerar med prioritet, det vill säga tar dysfunktionellt material i första hand, och först när allt sådant är konsumerat frisk vävnad – det sista sker bara vid regelrätt svält.

En samtidig process märker frisk vävnad för tillväxt så fort föda åter finns tillgänglig, varvid tillväxthormon snabbt återgenererar förlorad vävnad. Den nya vävnaden är alltså friskare än den tidigare förlorade, och i egentlig mening förlorar man ingen muskelmassa av att fasta. Det är en analog nedbrytning och uppbyggnad till den som sker vid träning.

Oro brukar annars alltid uttryckas kring att fasta leder till förlorad muskelmassa, men så är alltså inte fallet. Den mesta sådan förlorad massa är för övrigt glykogen och vatten (i viktproportioner 1:4), polysackarider som ansamlas i muskler och lever för snabb åtkomst till energi.

Den som fastar tappar därmed snabbt några kilo kroppsvikt, men det är i princip mest vatten. Den egentliga viktförlusten – fettförlusten – är mer beskedlig, men ändå påtaglig. I snitt kan man räkna med 0.3–0.4 kg fett per dag, vilket under två veckors fasta motsvarar 4–5.5 kg fett, eller fem enlitersflaskor med matolja om man så vill.

Fasta är således ett fantastiskt verktyg för den som vill speedbanta, men det förutsätter då att man ändrar livshållning efter fastan, annars går man upp den förlorade vikten tämligen snabbt. Den främsta vinsten är i regel inte viktförlust, utan det cellulära reningsbadet.

Vid fasta tar kroppen först och främst det metaboliskt aktiva fett som ansamlas kring inre organ, det som brukar benämnas det skadliga fettet. Därefter angriper den fett i ansikte och lemmar och allra sist partiet runt buken – det går inte att punktreducera, utan kroppen har en bestämd ordning.

Funktionen är sådan att blodsockerhalten sjunker, varvid även insulinhalten minskar. Den primära energikällan börjar sina, varför den sekundära kopplas in. Så länge insulin finns i omlopp spärras fett i princip från att frigöras från fettceller, och det omvända förloppet äger istället rum, nämligen att socker omvandlas till fett och lagras i fettceller med hjälp av insulin som medlare.

I frånvaro av insulin frigörs fria fettsyror från fettcellerna via lipolys, och strömmar ut i blodbanan medelst kolesterol och lipoproteiner. Kolesterol är här en taxi för att transportera fett till levern, då fett och vatten inte lirar så bra tillsammans. Lipoproteiner är den egentliga bäraren, och har för ändamålet ett hydrofilt yttre och lipofilt inre hölje.

Vid fasta ökar alltså mängden kolesterol och triglycerider markant under den första tiden (för att senare minska), inte minst det «skadliga» LDL. Av detta kan man dra slutatsen att kolesterol, som är en essentiell molekyl, knappast är skadligt i sig, utan möjligen en markör för ohälsa – kolesterol är skadligt enbart i oxiderad form till följd av oxidativ stress, usel föda med mera.

Triglyceriderna transporteras till levern, som omvandlar en del av fettet till glukos, tillsammans med en del återvunna aminsyror. Denna neoglukogenes garanterar att hjärna och några andra organ erhåller erfordelig mängd glukos för att fungera.

Merparten av fettsyrorna omvandlas emellertid till ketoner, i huvudsak betahydroxybutyrat (BHB) och aceton, som kan transporteras fritt i blodbanan och ge energi åt kroppens alla celler. Ketoner är ett mer effektivt och av kroppen föredraget energislag, men nyttjas nästan enbart i den sekundära energikällan – den moderna människan äter ideligen, och har därför föga praktisk erfarenhet av ketonmetabolism.

Den som fastar märker detta genom en form av mental klarhet och hög koncentrationsförmåga, vilket emellertid främst förklaras genom frånvaro av insulin och blodsocker, vars variation åstadkommer trötthet. Andra effekter av ketoner är minskat sömnbehov och vissa svårigheter att sova, samt att man kan få en acetonliknande odör (samma som alkoholister, i samma process, då alkohol är ketogent).

Lipolysen sker i samband med autofagi, och är alltså direkt kopplad till cellrengöringen. Vid autofagi (grekiska för självätning) bildar autofagirelaterade proteiner (ATG) strukturer som kallas autofagosomer, som kan liknas vid kroppens sopbilar, som transporterar avfallet till cellens lysosom för nedbrytning. Hela mitokondrier kan i förekommande fall konsumeras.

Processen är förebyggande, då skadade organeller och oxiderade mitokondrier kan ge upphov till allsköns sjukdomar, inte minst cancer. Det finns inga studier på långtidsfasta som sträcker sig över decennier, och därför kan man inte med visshet hävda att fasta påverkar livslängden.

Men utöver livsspann finns även hälsospann, det vill säga hur frisk man är under sin utmätta tid. Hälsospannet ökar definitivt av fasta, motion och god diet, varför vinsten är given. Man kan indirekt förutse att även livslängden påverkas av bättre cellulär hälsa, och effekten är påvisad hos möss.

I brist på hävdvunnen vetenskap duger en bildad hypotes gott, och av den anledningen fastar jag emellanåt. Denna gång har jag gett mig på hela fjorton dagars vattenfasta, och för närvarande befinner jag mig på min sjätte dag.

Negativa konsekvenser hittills är mest sömproblem och en psykologisk längtan efter mat. Det är inte fysisk hunger i egentlig mening, utan en dopaminrelaterad företeelse – man blir uttråkad av att inte få äta.

Hunger som sådan uppstår genom hungerhormonet ghrelin, och om ingen föda kommer avstannar hungern inom en timma. Sedermera dämpas den allt mer, och efter fjorton dagar lär den försvinna helt. Människor som aldrig har fastat tror emellertid att hunger är en linjär företeelse som bara ökar och ökar tills det blir outhärdligt, men så är alltså inte fallet.

Utöver vätska i form av vatten, kaffe eller te måste man tillföra elektrolyter som natrium, kalium och magnesium, exempelvis via mineralsalt. I annat fall kan man drabbas av lågt blodtryck och mer komplicerade syndrom av låga halter av dessa mineraler. Man kan också drabbas av ödem, frossa och våldsamt illamående när man bryter fastan, om elektrolytbalansen är i olag. Det är ett potentiellt dödligt tillstånd, varför tillskott av mineraler inte är valfritt.

Praktiskt tips nummer två är att inte äta för mycket då man bryter fastan, utan att ta det lugnt. Börja med soppa eller filmjölk. Ät sedan främst fett och proteiner (det bränsle kroppen nu går på) och möjligen fibergrönsaker för långsam tillvänjning av kolhydrater. Äter du i detta stadium mackor eller raffinerade kolhydrater, kommer du i bästa fall att få städa toaletten, i värsta tillkalla ambulans. Under alla omständigheter gör man bara det misstaget en gång.

Typiskt är att den som fastar för första gången undrar varför ingen har berättat om denna metod tidigare!? Men jag berättar ju här och nu, och om du inte vill lyssna är det inte mitt fel. Det är valfritt att tro på goda gener och hoppas att Ozempic ska lösa allsköns dietärt inducerade hälsoproblem, eller att tillämpa hävdvunna metoder för att bibevara hälsa, därtill utan att behöva betala ett endaste öre till medicinkrämare.

Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Statsradion kuggar Wold

Vänsterkommunistiska statsmedier opererar enligt vissa överideologier, till vilka hör «klimatet», «plantbaserad föda», *2SHBTQIAP++-normen med flera. Givet den premissen kan man kanske inte ha en vildhjärna som sjunger de mättade fetternas lov eller faktiskt berättar om transsexualitet som den psykiska sjukdom det defintionsmässigt är.

Frifräsaren i fråga är Agnes Wold, den folkkära läkarinnan som trotsar åsiktskorridoren och går mot strömmen, enkannerligen i allehanda medicinska frågor. Men det gör man alltså inte ostraffat i miljöer där vänsterkommunistisk ideologi är förhärskande, som i statsmediernas förljugna rum.

Det spelar alltså ingen roll att Wolds podd i statsradion är tämligen populär, bryter man mot den gängse vänsterkommunistiska ideologin alltför mycket blir man utrensad. Vilket är just vad som nu sker i statsradion, då podden ska läggas ned under lämpligt svepskäl.

Egentligen är det bra att program i statsmedierna läggs ned, och helst skulle alla erfara samma öde, det vill säga att regimmedierna upphörde att existera. Men givet statsmediernas faktiska existens är det en bekymrande utveckling.

Någon sverigedemokrat finner man ju inte vare sig i statsradions sommarprogram eller i den redaktionella miljön, eftersom man i det statliga mediehuset inte värnar åsiktspluralism, utan tvärtom likriktar sin personal i vänsterkommunistisk riktning. Men likriktningen gäller även allehanda vänsterkommunistiska åsiktsströmningar, och i det paradigmet har Wold nu blivit omöjlig.

Radio lyssnar jag aldrig på, men i den mån jag har tagit del av statsradions utbud pålina är Wolds podd det enda program jag överhuvudtaget har funnit värt att lyssna på. Kriminell gangsterrap från förorten, sportradio och sådant intresserar mig inte, inte heller propagandistisk nyhetsförmedling i vänsterkommunistisk tappning. Ändå ska jag bidra till att betala kalaset, utan att få något som helst av värde för det.

Kött, sprit och brudar får man aldrig i statsmedierna, men i vart fall köttet har Wold försvarat mot de veganistiska vänsterkommunisternas sjöpungspropaganda. Nu täpper statsradion till det hålet, och radiomediet blir mer efterblivet än någonsin.

Sådant här sticker ordentligt i ögonen på vänsterkommunistiska statsmedier, som inte vill höra något i den riktningen utan tvärtom vill kabla ut ett monotont budskap om att vi måste äta mer morötter och rapsolja för både hälsan och «klimatet».
Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Svenskt är att äta kött

Riksbögen Jonas Gardell har sökt i sitt inre efter det riktiga Sverige, och han fann då en tid då man blev mätt på mjölmat, nämligen då han själv växte upp under 1970-talet (Expressen). Det där med att äta kött menar han är en «lightversion» av MAGA, och det är i själva verket det (förment) myckna köttätandet nutilldags som är en «revolution».

Han säger detta i polemik med landsbygdsminister Kullgren och dennes sambo, den senare vilken har uttalat att våra skolbarn ska inte utsättas för experiment för att vi ska ha en vegetarisk revolution. Han går även i klinch med SD:s Tobias Andersson, som korrekt hävdar att köttkonsumtion motverkar feminisering, nämligen för att det är testosteronbildande – sen må det vara så att Andersson behöver än mer av den sorten, vilket Gardell pikar honom för.

Gardell menar vidare att det är en petitess att barn i skolan får äta vegetariskt «någon gång i veckan», men tycks inte förstå att det bara är smygstarten för en kommande helvegansk regim. Förmodligen kan han inte heller föreställa sig vilket ofantligt ramaskri det skulle bli i den vänsterkommunistiska pressen om en skola skulle få för sig att servera plantfritt en gång i veckan – det vill säga exakt samma sak, fast åt andra hållet.

Ingen korrelation föreligger mellan konsumtion av rött kött och cancer eller andra sjukdomar, och därmed inte heller något samband. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)

Klart är emellertid att Gardell inte har fakta på sin sida, och att han låter sin nostalgi ersätta hård statistik. Den senare står Jordbruksverket för, som har bokfört konsumtionen av olika livsmedel sedan 1960. Den statistiken visar att konsumtionen av rött kött inte har förändrats nämnvärt, utan ligger stabilt kring 50–60 kg per år och person. När Gardell var tonåring åt man 60 kg rött kött per år och person, medan konsumtionen 2024 låg på 55 kg – en minskning med nio procent.

Man kan även plotta mot incidens av fetma och diabetes, med samma resultat. Ingen korrelation föreligger. (Källor: Jordbruksverket, Folkhälsomyndigheten)

Samma statistik visar för övrigt att denna stabila konsumtion av rött kött inte korrelerar alls med den kontinuerligt ökande incidensen av fetma, diabetes och cancer. Korrelation innebär inte nödvändigtvis ett samband, men avsaknad av korrelation innebär faktiskt att samband inte finns överhuvudtaget. Men budskapet i den postvetenskapliga samtiden är ändå att rött kött ger cancer.

Konsumtionen av fågel har femtondubblats och står för nära hela ökningen av köttkonsumtionen sedan 1960. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)

Gardell torgför emellertid ett litet korn av sanning, i så måtto att konsumtionen av kyckling har ökat markant genom åren, från två till tjugotre kilogram per person och år mellan 1960 och 2024. I den meningen har den animaliska proteinkonsumtionen ökat.

Är det månne mjölken som ger cancer diabetes och annat, så som sojavänstern menar? Statistiken ger inget stöd för den befängda hypotesen, men däremot för dess motsats. Korrelationen är invers. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)

Men det sambandet grusas omedelbart av det faktum att konsumtionen av mjölk har minskat från 160 liter per person och år till blott 60 liter, en minskning med två tredjedelar. På Gardells tid drack man mjölk, med animaliskt protein, medan det numera har ersatts av «energidryck», Nocco och annan ultraprocess. Animaliskt protein i form av ägg och fisk har samtidigt varit stabilt konstant genom åren.

Den kolesteroltunga konsumtionen av ägg är statisk, och ger således ingen korrelation, och än mindre samband, med utveckling av sjukdom. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)
Gryn- och oljeätande arabvänstern angriper gärna alla slags animalier, men alla data visar entydigt att dessa inte har något att göra med sjukdomsincidens. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)

Hur var det då med mjölet? Jordbruksverket låter här meddela att totalkonsumtionen av mjöl och gryn utgjorde 60 kg / år / person när Gardell var tonåring (1970-talet), och den siffran är den samma 2024. Sant är visserligen att färskpotäterna har fallit tillbaka något, men de har i princip ersatts av ris, ett sädesslag som var mer exotiskt dåtilldags men nu är en stapelvara.

Konsumtionen av gryn, korn och mjöl är konstant genom åren. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)
Potatisen minskar.
Men riset ökar.

Totalkonsumtionen av potatis har emellertid legat stabil. Färskpotatisen har visserligen minskat från 70 till 57 kilogram, men det kompenseras med råge av potatisinnehåll i «förädlade» (ultraprocessade) produkter, som har ökat från noll till närmare fyrtio kilogram per person och år. I aggregat har potatiskonsumtionen legat konstant kring 80 kg per person och år.

Förädlad potatis (pommes frites) kompenserar minskningen av färskpotatis.

Det som har minskat mest är emellertid inte mjölken, utan en annan biprodukt av det animaliska jordbruket: smöret har gått från 10 kg per år och person till blott 3 kg. Korrelationen med cancer, diabetes, fetma och hela enchilandan av sjukdomar är alltså omvänd, medan korrelationen är närmast perfekt för de «nyttiga fetter» som har ersatt smöret, det vill säga plantbaserad rapsolja och annan hexan- och transfetthaltig matolja.

Kanske är det det förment skadliga mättade fettet som är upphovet till sjukdom? Nej, inte heller här ger tillgänglig statistik stöd för en sådan virrig hypotes, utan återigen för dess motsats. Korrelationen är invers. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)

Det som har ökat mest är, utöver det «fina» vita köttet i kyckling, grönsaker, det som Jordbruksverket kallar köksväxter. Ökningen är från 24 kg 1960 till 62 kg 2024, eller 160 % mer. Korrelationen är även här perfekt med incidensen av välfärdssjukdomar, men en korrelation är alltså inte ett samband.

Konsumtionen av grönsaker korrelerar väl med sjukdomsutvecklingen, men en korrelation utgör inte nödvändigtvis ett samband. En korrelation är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)

Det all denna statistik visar är emellertid att Gardell pratar i nattmössan, och att vi inte äter mer animalisk föda nu än tidigare – vi äter betydligt mindre – och att vi i gengäld äter betydligt mer plantbaserad föda, utan att det har någon positiv effekt på folkhälsan.

Det är inte heller unikt för Sverige, utan samma utveckling föreligger i samtliga jämförbara länder. I USA har köttkonsumtionen på samma vis minskat i takt med att fetman och följdsjukdomarna ökat, och här som där har naturliga animaliska produkter ersatts av ultraprocessade plantbaserade derivat.

MAGA är alltså svaret på denna utveckling, inte orsaken. Om Gardell är bekymrad över folkhälsan är det inte köttet eller andra naturliga livsmedel han ska angripa, utan ultraprocessen. Den förädlade potatisen (pommes frites), rapsoljan, färdigrätterna, kemikalierna, tillsatserna med mera.

Går vi längre tillbaka i tiden kan man konstatera att den europeiska moderna människan under den maximala nedisningen var i det närmaste obligat karnivor, särskilt i avsaknad av plantbaserad föda. Vi livnärde oss av den dåvarande megafaunan och fisk längs kusterna, medan spridda bär under den korta sommaren fick komplettera.

Det senare jordbruket gjorde oss sjukare och krympte dessutom hjärnvolymen, till följd av brist på protein och nyttiga omega-6-fetter som DHA och EPA i fisk, kött och ägg. Potatis är energirikt, men inte ens den kunde rädda Fattigsverige från svält och våldsam migration under bondesamhällets tid.

Svensk stam är alltså köttätande, i kraft av vårt istidsarv, vår genetik och vår indoeuopeiska boskapskultur. Vår nationalrätt är surströmming alternativt fläsk, och vi är inte kända för vårt plantbaserade kök. Vi är ett mjölkdrickande folk, eller var fram tills att vi blev feta och sjuka. Gardell får hitta något annat ämne om han i sin vänsterkommunistiska iver vill angripa nationalisthögern, ty här har han inte mycket att hämta.

Inte den matpyramid Gardell växte upp med, men denna är den näringsmässigt korrekta. Sjuttiotalets kostcirkel hade sin grund i matinflation, och fokuserade på mer på ekonomi.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Proteindesinformation

Kommunistwebben SVT har behandlat ämnet protein, inte helt otippat under utfrågning av ännu en plantdriven «fysiolog». Kontentan är att för mycket protein kan vara riskabelt, och att optimalt intag av protein ligger på ett gram per kilogram kroppsvikt, såvida inte man hårdtränar.

Det går då stick i stäv med exempelvis de amerikanska dietära riktlinjerna, som hävdar 1.2–1.6 g/kg för friska, normalviktiga personer med måttlig fysisk aktivitet, medan hård träning kan kräva upp till 2.2 g/kg. Det är även i opposition till Livsmedelsverkets märkliga helomvändning av sina råd för äldre personer i riskzonen för sarkopeni.

Men det finns fler aspekter av högt proteinintag, varav en rör mättnad. Den som vill bli av med övervikt gör rätt i att gå till minst 2.0 gram protein per kilogram kroppsvikt i kombination med fett (protein och fett kommer alltid i ett paket) och ett minimum av kolhydrater. Sådan så kallad ketogen diet är överlägsen i att få kilona att smälta bort.

«Fysiologen» menar emellertid att högt proteinintag kan ge för mycket energi och «tränga undan» andra ämnen som kroppen behöver, som «fibrer, frukt och grönt och ‹bra fetter› (rapsolja)». Dubbelfel, med andra ord, eftersom protein dels är dyrare för kroppen att omsätta i energi och material, och dels av den ovan beskrivna mättnadseffekten.

TIll skillnad mot allmän tro i folkdjupet (och bland «fysiologer» och «dietister») har kroppen ingen särskild kalorimätare, utan fortsätter att signalera hunger så länge rätt ämnen i rätt mängd inte tillförs. Protein är ett sådant ämne, vilket förklarar mättnadskänslan.

Vidare är den vänstervridna plantskolans kötthets bara ämnad att förvärra problemet, då vegetabiliskt protein till skillnad från animaliskt inte är fullvärdigt. Man behöver alltså än mer protein om man främst har plantföda som källa, om man vill nå samma grad av mättnad och funktionalitet.

Man framhärdar även i den märkliga tesen att kroppen skulle «behöva» frukt, men det finns inte ett ämne i frukt som inte finns i grönsaker, utöver fruktos – ett veritabelt gift för kroppen, och som bara kan behandlas av levern. Kroppen behöver inte frukt, och inte heller så mycket fibrer som man gör gällande.

Människan är nämligen inte en gorilla som tuggar fiber dagarna i ända, utan i det närmaste obligat karnivor med en magsyra av samma surhetsgrad som asätare. Vi har av samma anledning små magar och korta tarmar, för att vi är utvecklade för att hantera mer färdig mat än rå fiberkost. Det sagt är mindre mängder grönsaker och bär (men inte frukt) ett bra komplement till animaliskt protein.

Angående «bra fetter» är sådana alltså inte rapsolja eller andra födoämnen med naken linolsyra, särskilt inte för att steka eller tillaga, såvida inte man gärna vill ha aldehyder och transfetter i sin kost. Den linolsyra kroppen behöver kan man hämta i nötter och andra skyddade miljöer, och det finns så att säga ingen risk för underdosering av ämnet.

Bra fetter är annars omega-3-syror som DHA och EPA, som finns i fet fisk, ägg och kött, och det är då fetter som är strukturella till sin art – de används som byggstenar, inte som energi. Bra fetter för energi är neutrala mättade fetter som inte kan oxidera samt enkelomättade fetter som oljesyra (i olivolja), den vanligaste kombinationen av fetter i animalisk föda.

Det vore bra om vi äntligen kunde lämna den metabola woke som statstelevisionens plantfysiolog representerar, för den leder inte till bättre folkhälsa. Till sådan woke hör definitivt rådet att sänka proteinhalten till miniminivåer, dels i syfte att omskola människor till veganer, dels för att domesticera mannen genom att sänka nivån av testosteron och andra hormoner.

2.2 gram animaliskt protein per kilo kroppsvikt (eller 1 g/lbs) är standardrekommendationen utanför vänsterkotteriet.