Kategorier
Filosofi Hälsa Kultur Liberalism Politik

Veganläkare

Rektorn sa att man inte har möjlighet att tillmötesgå önskemål om plantfri kost i skolan, eller ens erbjuda en plantfri dag, trots att man erbjuder andra grupper «köttfritt», «kosher», «halal» och allsköns annan religiös dynga. Tydligen går gränsen vid en naturlig och hälsosam karnivor kost, och man vill prompt tvinga på barnen insulindrivande socker och oxiderande fröoljor i födan – Kelloggs är säkert huvudsponsor för anstalten i fråga!

Nej, naturligtvis har ovanstående inte hänt, utan är en fiktiv situation i syfte att belysa det absurda i att enskilda individer ställer allt fler och allt mer långtgående krav på den offentliga verksamheten, på det att de egna religiösa eller politiska ståndpunkterna ska visas särskild respekt. Nu är karnivor eller ketovor kost alltjämt tämligen ovanliga företeelser, varför absurditeten här framstår mer tydligt i förhållande till majoritetssamhällets världsåskådning.

Men inte heller den diametrala motsatsen i veganism är särskilt utbredd, utan utövas av någon enstaka procent av befolkningen, enkannerligen unga fröknar i storstäder, i regel med vänstersympatier. Ändå har den livsstilen viss framgång i att öva inflytande i offentlig och annan verksamhet, kanske just för att det är en vänsterideologisk företeelse som puffas hårt av statsteve och andra propagandister i genren.

Veganer, muslimer, kristna och andra grupper ställer emellertid inte bara krav på särskild kost, utan vill även ha andra privilegier som inte tillkommer majoriteten. I exempelvis vården förekommer fenomenet med kristna sjuksköterskor som inte vill medverka vid abort, eftersom det strider mot deras personliga etik.

Fel person på fel plats.

Man åberopar härvidlag samvetsfriheten, en företeelse som bara är tillämplig då något slags tvång föreligger, exempelvis vid militärtjänstgöring. Den som av etiska skäl inte vill strida i krig kan då placeras i annan tjänst som inte orsakar moraliska dilemman.

Något tvång att bli sjuksköterska föreligger emellertid inte, och yrket existerar inte för att uppfylla enskilda individers drömmar och ambitioner, utan har ett givet syfte i att erbjuda vård åt patienter. Vården finns på patientens villkor, inte sjuksköterskans.

Samma sak gäller naturligtvis rollen som läkare, och medier berättar angående detta om en vegansk stolle som vill slippa moment som dissekering av djur, men ändå bli läkare. Läkarprogrammet ska här skräddarsys för denne enskilde individs speciella önskemål, istället för att personen i fråga anpassar sig till de förutsättningar och krav som gäller för utbildningen och yrket.

Inte heller här är samvetsfrihet tillämplig, och patienter ska inte behöva riskera liv och lem för att ömtåliga snöflingor inte har genomgått utbildningens alla moment. Vegan, muslim och så vidare kan man vara på fritiden, och sådan ideologisk bråte har ingen plats i yrkeslivet, i synnerhet inte den offentligt finansierade verksamheten.

Bevare oss från veganläkare…
Kategorier
Hälsa Kultur Liberalism Politik

Rökförbud

Den liberala ståndpunkten, uttryckt i skadeprincipen, är att var och en har frihet att söka lyckan i den definition man själv omhuldar, så länge det inte skadar andras motsvarande fri- eller rättigheter. Men djävulen finns i detaljerna, och staten kan inte bara back the fuck off från varje område med problematiska inslag.

Typiska problemställningar i denna genre av frihetsliberalism rör ämnen som sexhandel, dobbel och droger, men i förlängning även sådant som belastar den offentliga budgeten, exempelvis livsmedel som orsakar fetma och sjukdomar, som fröoljor och ultraprocessföda. Staten har här möjlighet och skyldighet att gripa in medelst en rad olika instrument, i allt från förbud till ekonomiska styrmedel och andra regleringar.

Skademinimering är en vägledande princip i sådant arbete, och kan omfatta angrepp mot problematisk prostitution och problematiskt bruk av droger med flera tillämpningar. Exempelvis alkohol kan medföra både omedelbara och kroniska problem avseende hälsa och olyckor, men regelrätt förbud fungerar inte i praktiken, eftersom stor efterfrågan medför att en svart marknad under kriminella nätverk tar form – vi såg detta i tjugotalets prohibition i USA, då maffian fick fäste, och som en konsekvens kvinnor började dricka i större omfattning.

Även i Sverige fördes en rusdrycksdebatt under frikyrkligt tryck från «frisinnade» folkpartister och andra godtemplare, med slutligt resultat att alkoholen reglerades under statligt monopol och licensiering, samt vissa försök med motbok. Här hade man att balansera mot förekomsten av hembränning och smuggling från utlandet, och det var för tiden en välavvägd lösning.

Numera har svenskarna, som traditionellt har hört till vodkabältet, lagt sig av med det tyngre bruket av ren alkohol och istället anammat mer kontinentala vanor med högre konsumtion av vin, samtidigt som medlemskapet i EU tagit udden av den traditionella politiken. Olika tider och förutsättningar ger olika svar, och en given konsekvens är därför att alkoholen borde släppas fri som på kontinenten.

Repressionen avseende övriga droger har inte gett avsett resultat, utan utmynnat i hög överdödlighet och oförmåga att ge missbrukare hjälp samt förstås gett upphov till grov organiserad brottslighet. Socialiststatens primitiva svar här är, på samma sätt som för sexhandel, att angripa efterfrågan på olika vis, exempelvis genom kriminalisering av innehav och stigmatisering av brukare, men utan avsett resultat – efterfrågan ökar, och kokainet flödar ända in i riksdagen.

Skademinimeringsprincipen ger här att staten måste ta ansvar för hanteringen av dylika rekreationsdroger, på samma sätt som för alkoholen, medelst licensiering av olika slag. Den trenden är redan inledd i USA och Europa, och kommer förstås småningom även till Sverige. Ju förr desto bättre.

Resultat av en sådan frihetlig reform är att a) resurser tillförs statskassan genom intäkter från bruket; b) resurser fråntas kriminella nätverk i motsvarande grad; c) resurser frigörs för ordningsmakten och vården att angripa problematiskt bruk, exempelvis beroendesjukdomar och bruk av tyngre droger som av olika skäl inte kan medges för rekreationsbruk, som opiater och derivat.

Om bruk av marijuana legaliseras och regleras, vore det kanske i förstone märkligt att i samma andetag föreslå förbud mot tobaksrökning (och derivat som vaping). Men det rör sig här om olika konsumtionsmönster av röken i fråga, olika slags beroendebilder och slutligen olika slags konsekvenser.

Tobaksrökning är en mer frekvent form av rökning, och ger upphov till femton procent av samtliga dödsfall. Rökningen åstadkommer även betydande ohälsa, och belastar därmed det gemensamma kontot. Därtill kommer att marknaden är stadigt vikande, och att sjuttio procent av rökare faktiskt vill sluta, men inte förmår detta.

Marknaden för tobaksrökning är stadigt vikande.

Här har staten därför ett givet incitament att sätta in nådastöten för tobaksrökningen – men förstås inte det harmlösa snuset – i traditionell och elektronisk form, efter decennier av reglering och punkttaxering. Boven i dramat är inte drogen i sig – nikotinet – utan transportmedlet i form av frekvent inhalering av giftiga ämnen.

Givet dessa förutsättningar ger skademinimeringsprincipen att förbud är en rationell lösning, och den kommer inte att ge upphov till någon omfattande svart marknad, så som man fordom kunde befara. Rökare får börja snusa, eller handla sina cigaretter utomlands, eller kanske köpa från enstala polska smugglare – en ruljangs som inte påverkar helheten under en vikande marknad och med alternativa former tillgängliga.

Nya Zeeland beslöt införa ett sådant förbud 2022, även om den senare konservativa regeringen beslöt upphäva lagstiftningen på märkliga grunder – man kan här ana intensiv lobbying och korruption. Storbritannien avser upprepa försöket, och det finns en betydande politisk majoritet för förslaget.

Men det skulle då avse ett partionellt förbud för personer födda 2009 eller senare att befatta sig med drogen, vilket är en märklig lagstitning som inte är kompatibel med liberal ideologi – lagen måste vara lika för alla. Det enda raka är således att visa ut cigarettindustrin helt och hållet, och Sverige kunde för en gångs skull göra skäl för sin förmyndarattityd och visa vägen i detta avseende.

Droger, ja – giftig rök, nej. Vi godtar nikotinet som rekreationsdrog, men avvisar carcinogena ämnen i transporten av drogen i fråga. En mer välavvägd tillämpning av skademinimeringsprincipen kunde knappast göras.

Hög tid att fimpa för gott.
Kategorier
Filosofi Hälsa Kultur Politik

Entovegansk agenda

Jordens befolkning har passerat åtta miljarder, och med tillskott av ytterligare tre miljarder afrikaner fram till sekelskiftet förväntas populationen plana ut kring elva miljarder, för att därefter sakta minska. Människan har då inte bara fyllt sin ekologiska nisch, utan lever sedan länge över sina tillgångar, inte helt olikt hur virus fortplantar sig.

Detta för med sig allt större konsekvenser, som att mer skog måste skövlas för att ge mark åt grödor, varvid naturliga habitat trängs ut och ger upphov till närmare kontakt mellan människa och tidigare isolerade arter. Artdöden härjar, samtidigt som zoonotiska virus lättare korsar den mänskliga barriärern och ger upphov till nya slags pandemier – corona var härvidlag bara en aptitretare.

Ytterligare ett problem rör energi, givet att de fossila energislagen är en ändlig resurs. Sol-, vind- och vattenkraft i all ära, men sådana källor duger inte för att producera konstgödsel, som över hälften av världsbefolkningen beror av för sin blotta existens. Det finns inte heller någon ekonomiskt hållbar metod för att producera betong, stål och plast utan fossila bränslen, samtidigt som modern infrastruktur är byggd på denna materiella grund. Elva miljarder människor kan inte bo i trähyddor.

Därtill kommer förstås klimatförändringar, som många menar är det största av alla problem. Ju fler människor vi blir, desto fler ton koldioxid kommer att spottas ut i atmosfären, och desto varmare kommer jordens klimat att bli. Men det blir även en fuktigare värld, med fler ytor som öppnas för jordbruk och habitat, och människan i egenskap av ekvatordjur kommer över generationer enkelt att anpassa sig till en varmare värld – det är därför en mindre svårighet i sammanhanget.

Människan sprider sig som virus.

De ovan skissade problemen är emellertid samtliga en funktion av volym, det vill säga storleken på världens befolkning. Det kan då tyckas vara en rimlig ambition att söka begränsa denna population med politiska medel, även om det a priori förefaller vara omöjligt att ena världens länder om sådana mål.

Detta för att befolkningtillväxt är en traditionell förutsättning för ekonomisk tillväxt, och ingen är villig att kompromissa om materiell välfärd, allra minst den fattigare delen av jorden, och inte heller den rika. Det ses som en både religiös övertygelse att populera jorden («föröken eder») och en mänsklig rättighet att få sätta till världen så många barn man vill utan att behöva tänka på konsekvenser för nästan, det vill säga kollektivet – det är en underlig etik.

Därmed måste resursfördelningen lösas på annat vis, och den enda möjligheten som då står till buds är att offra kvalitet för kvantitet. Ju fler människor vi blir, desto mer måste vi tränga ihop oss i förtätade storstadsområden, snåla med vatten och mat samt bli allt effektivare i att inte puffa ut mer växthusgaser. Vi måste alla ned på indisk nivå eller lägre för att de så kallade klimatmålen ska nås, oaktat att de övriga problemen med skogsskövling, artdöd, zoonotiska virus, konstgödsel och beroendet av betong och stål inte löses med en sådan ansats.

Det är under sådant tunnelseende klimatpolitiken verkar, och det är med den en lång rad underliga fenomen har uppstått. Till dessa hör entovegoagendan, ansatsen att människan av klimatskäl måste äta en allt «grönare» kost och därmed minska på köttet i motsvarande grad, eller i förekommande fall växla ned kvalitet i kött ytterligare ett snäpp genom att konsumera insekter längre ned i näringskedjan.

Den nya tidens entokapitalist kompletterar sojabönor med insekter.

Tanken är att uppfödning av insekter kan ske mer effektivt i klimathänseende och därmed reducera utsläppen med hälften i förhållande till kyckling och svin, men i verkligheten har man ingen aning om hur industriell uppfödning i stor skala påverkar den parametern, än mindre hur det slår mot ekosystemen i stort. Det är ett vanskligt experiment.

Än mer futil är tanken att man ska kunna producera «konstgjort kött» av ihoplimmade sojarester i ultraprocess på ett sätt som är mer effektivt än den mekanism i kretslopp naturen har vaskat fram genom evolution under miljarder år. Den hälsovådliga smörja man framställer kommer i vart fall inte på långa vägar att kunna mäta sig med äkta vara i näringshänseende, utan blir ett slags utfodring av människor som alternativ till riktig föda.

I båda fallen söker man samtidigt emulera köttet i smak och textur, det vill säga framställa «konstgjort kött» medelst insekter eller vegetariska komponenter i ultraprocess, för att på så sätt vänja människor vid den nya utfodringen. Man vill reducera en sedan tusentals år etablerad matkultur till en fråga om smak och förnimmelse, det vill säga lura hjärnan tro att man äter biff istället för nedmalna dyngbaggar och gräshoppor – I know this steak doesn’t exist. I know that when I put it in my mouth, the Matrix is telling my brain that it is juicy and delicious.

Å andra sidan har kommersiella krafter i maskopi med staten redan lurat människan att äta flingor, snabbmat och annan ultraprocessföda, med givna konsekvenser i allt mer utbredd fetma och välfärdssjukdomar. Grunden är därför redan lagd för att ytterligare reducera de skattskyldiga människoslavarna till simpla produktionsenheter som utfodras på billigaste vis och därmed blir maximalt lönsamma för de amerikanska producenterna av sojabönor och andra intressenter i kedjan.

Skattskyldig produktionsenhet utfodras med insekter, sojabönor och semaglutid.

Till dessa hör förstås det medicinindustriella komplexet, som täljer guld med pennkniv genom att sälja Ozempic, statiner och andra droger för att kompensera för fetman och sjukdomarna, på ungefär samma sätt som man ger grisar och höns antibiotika och tillväxthormon. Det är dubbelt klirr i kassan för de många producenterna av ultraprocessad föda och läkemedel – båda sorterar i USA för övrigt under ett och samma departement (FDA).

Det gör alltså inte så mycket om du blir sjuk, så länge man kan underhålla symptomen med någon medicinsk brygd. Det viktiga är att du hålls vid liv och är någorlunda funktionell, på samma sätt som värphönan på antibiotika och tillväxthormon, på det att människopopulationen kan maximeras och därmed ge högsta möjliga avkastning till dem det berör. Det är vad det dröjer sig om, och därför ska du utfodras med larver, industriell fröolja och «vegokorv».

Svensk regimtelevision är inte oväntat en tung förespråkare av entovegoagendan.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Sverigedemokratisk skolmat

Skolmaten är och har alltid varit äcklig, näringsfattig och framförallt inte tillräckligt mättande, samtidigt som barns hälsa lider av att befinna sig i en vänsterpolitisk experimentverkstad i vilken man vill införa «köttfria» dagar och mer «grönt» på menyn, i den enfaldiga tron att det skulle «rädda planeten», samtidigt som man kan dra in ytterligare på den redan snålt tilltagna bambabudgeten.

Man tycks i dessa kretsar inte förstå elementära dietära principer om att det uppväxande släktet är i behov av energisk och proteinrik (och därmed fet) föda, och det man serverar är typiskt ljummen lättmjölk istället för kall fet mjölk; råkost och energifattiga rotfrukter istället för kött; knäckebröd med oxiderande margarin istället för verkligt smör; samt någon ultraprocessad huvudrätt med oaptitliga restbitar av kött som inte ens kvalificerar som hundfoder.

Som konsekvens ser man typiskt ett lämmeltåg av skolungdom invadera den lokala butiken under rasterna i syfte att komplettera den urusla kosten med godis och «energidryck», medan äldre gymnasieelever kanske snarare väljer att besöka pizzerian för att fylla magen. Den senare dietära rutten valde jag själv under gymnasieåren, varvid mammas rikskuponger kom väl till hands.

Men man kan även gå i den andra riktningen, att i skolbespisningen erbjuda mättande och populär mat som makaroner och köttbullar eller falukorv varje dag, så som SD-politiker i en rad kommuner har föreslagit. På så sätt skulle barnen i vart fall få tillräckligt med energi, även om det knappast kan betecknas som varierande kost.

Men variationen kan man naturligtvis få till i ett bredare koncept med generell husmanskost i skolan, vad vi kan kalla en sverigedemokratisk diet eller kanske rättare sverigediet. Och i näringshänseende är det inte alls så pjåkigt som belackarna vill göra gällande, utan man får ledigt i sig minst en tredjedel av erforderliga ämnen samt mängder med energi – det lär vara så mättande att man skippar promenaden till livsmedelsoligarken, vilket bara det är en hälsovinst av stora mått.

En servettskiss på en måltid komponerad av en portion köttbullar och makaroner i kombination med ett glas mjölk eller filmjölk, en ostmacka och en banan ger som resultat drygt en tredjedel av energibehovet, med 40 % fett, 21 % protein och 38 % kolhydrat i makrokomposition – knappast keto, men ändå tämligen välbalanserat för barn och ungdom, och förstås betydligt bättre än den kolhydrattunga diabeteskost skolan vanligtvis erbjuder.

Liknande husmanskost omfattande falukorv, bacon, kött, köttfärs, ägg och fisk kan faktiskt varieras i det oändliga, med ungefär samma makro- och näringsprofil, naturligtvis under förutsättning att storkoket sker med naturliga ingredienser och utan inslag av «vegetabiliska» oljor, margariner eller annan ultraprocess. Ris och mer nyttiga former av makaroner, spaghetti och annan pasta måste naturligtvis nyttjas, medan den kokta potatisen bäst serveras kall – glykemiskt index blir då avsevärt lägre.

Det enda egentliga problemet med denna ansats är att budgeten av allt att döma inte räcker till, vilket illustrerar det brutala faktum att vuxna äter ihjäl sig under sina lyxluncher, medan barnen får nöja sig med dubbelt bark i det äckliga knäckebrödet och måltidsdryck med det nyttiga fettet konstlat utsuget.

Kategorier
Hälsa Kultur Liberalism Politik

Medeltida kristborgerligt snusförbud

Snuten får snart ännu ett medel för att plocka poäng en masse, nämligen att spana på skolungdom som olovligen snusar. Oral inspektion och avlägsnande av olaglig prilla samt beslag och förverkande av övrigt snus följs av en utredning kring vem som har försett vederbörande med det illegala stoffet.

Bakom lagförslaget står kristmuppen Jakob Forssmed, vars parti i vanlig ordning innehar posten som socialminister i den kristborgerliga regimen. Man kan alltid lita på kådisarna när det gäller att inskränka livsstilsval av olika slag, men som alltid går man alldeles fel i prioriteringarna.

Snus har nämligen inte likt röktobak några större effekter på «folkhälsan», och om avsikten så som hävdas är att förbättra denna, finns en lång rad andra åtgärder man istället kunde ha övervägt, som att införa drakoniska straffskatter på ultraprocessade livsmedel samt rakt av förbjuda de «energidrycker» ungdomar konsumerar.

Ungdomars hälsoproblem är nämligen inte att de snusar, utan att de är för feta, rör sig för lite och äter fel slags föda. Snuset registrerar knappt på radarn i det avseendet, och lagförslaget är därför ett medeltida utslag av kristen moralism von oben.

Snuset behandlas visserligen inte allena i utredningen, utan man föreslår även begränsningar kring nyttjande av lustgas och e-cigaretter, där man har betydligt bättre underlag för inskränkningarna. Lustgas kan ge nervskador, och det är nog ingen bra idé i allmänhet att strypa syretillförseln i hjärnan. E-cigaretter kan i förstone framstå som harmlösa, men man inhalerar förvisso förbränt stoff med respiratorisk åverkan som följd – de långsiktiga konsekvenserna är inte kända.

Men eftersom summan av lasterna är konstant, har man ändå att erbjuda ett grundläggande sortiment av uppiggande eller rogivande preparat, till vilka alkaloider som kaffein och förbränningsfritt nikotin är givna kandidater. Man borde alltså istället premiera snuset genom skattesänkning, samtidigt som man ger cigaretterna nådastöten.

I samma anda borde socialministern även lyssna till Folkhälsomyndigheten och vetenskapen i stort kring gräs, som nu legaliseras på bred front i världen som ett relativt harmlöst rogivande preparat. Genom att erbjuda denna och andra mildare rekreationsdroger tillsammans med alkohol under en statligt kontrollerad regim bekämpar man på allvar den kriminella miljö som för närvarande hanterar ruljangsen och därtill har betydligt tyngre stoff att erbjuda.

Regimen Kristerssons uppgift är att i fallande skala, från mest till minst effektiva respektiva angelägna åtgärd, angripa kriminalitet och åtgärda folkhälsoproblem, och inte som här att slå ned med godtycklig moralism i petitesser eller i övrigt inskränka medborgarnas elementära friheter. Detta är vad man brukar benämna government overreach.