Kategori: Hälsa

Kommunistwebben SVT har behandlat ämnet protein, inte helt otippat under utfrågning av ännu en plantdriven «fysiolog». Kontentan är att för mycket protein kan vara riskabelt, och att optimalt intag av protein ligger på ett gram per kilogram kroppsvikt, såvida inte man hårdtränar.

Det går då stick i stäv med exempelvis de amerikanska dietära riktlinjerna, som hävdar 1.2–1.6 g/kg för friska, normalviktiga personer med måttlig fysisk aktivitet, medan hård träning kan kräva upp till 2.2 g/kg. Det är även i opposition till Livsmedelsverkets märkliga helomvändning av sina råd för äldre personer i riskzonen för sarkopeni.

Men det finns fler aspekter av högt proteinintag, varav en rör mättnad. Den som vill bli av med övervikt gör rätt i att gå till minst 2.0 gram protein per kilogram kroppsvikt i kombination med fett (protein och fett kommer alltid i ett paket) och ett minimum av kolhydrater. Sådan så kallad ketogen diet är överlägsen i att få kilona att smälta bort.

«Fysiologen» menar emellertid att högt proteinintag kan ge för mycket energi och «tränga undan» andra ämnen som kroppen behöver, som «fibrer, frukt och grönt och ‹bra fetter› (rapsolja)». Dubbelfel, med andra ord, eftersom protein dels är dyrare för kroppen att omsätta i energi och material, och dels av den ovan beskrivna mättnadseffekten.

TIll skillnad mot allmän tro i folkdjupet (och bland «fysiologer» och «dietister») har kroppen ingen särskild kalorimätare, utan fortsätter att signalera hunger så länge rätt ämnen i rätt mängd inte tillförs. Protein är ett sådant ämne, vilket förklarar mättnadskänslan.

Vidare är den vänstervridna plantskolans kötthets bara ämnad att förvärra problemet, då vegetabiliskt protein till skillnad från animaliskt inte är fullvärdigt. Man behöver alltså än mer protein om man främst har plantföda som källa, om man vill nå samma grad av mättnad och funktionalitet.

Man framhärdar även i den märkliga tesen att kroppen skulle «behöva» frukt, men det finns inte ett ämne i frukt som inte finns i grönsaker, utöver fruktos – ett veritabelt gift för kroppen, och som bara kan behandlas av levern. Kroppen behöver inte frukt, och inte heller så mycket fibrer som man gör gällande.

Människan är nämligen inte en gorilla som tuggar fiber dagarna i ända, utan i det närmaste obligat karnivor med en magsyra av samma surhetsgrad som asätare. Vi har av samma anledning små magar och korta tarmar, för att vi är utvecklade för att hantera mer färdig mat än rå fiberkost. Det sagt är mindre mängder grönsaker och bär (men inte frukt) ett bra komplement till animaliskt protein.

Angående «bra fetter» är sådana alltså inte rapsolja eller andra födoämnen med naken linolsyra, särskilt inte för att steka eller tillaga, såvida inte man gärna vill ha aldehyder och transfetter i sin kost. Den linolsyra kroppen behöver kan man hämta i nötter och andra skyddade miljöer, och det finns så att säga ingen risk för underdosering av ämnet.

Bra fetter är annars omega-3-syror som DHA och EPA, som finns i fet fisk, ägg och kött, och det är då fetter som är strukturella till sin art – de används som byggstenar, inte som energi. Bra fetter för energi är neutrala mättade fetter som inte kan oxidera samt enkelomättade fetter som oljesyra (i olivolja), den vanligaste kombinationen av fetter i animalisk föda.

Det vore bra om vi äntligen kunde lämna den metabola woke som statstelevisionens plantfysiolog representerar, för den leder inte till bättre folkhälsa. Till sådan woke hör definitivt rådet att sänka proteinhalten till miniminivåer, dels i syfte att omskola människor till veganer, dels för att domesticera mannen genom att sänka nivån av testosteron och andra hormoner.

Mäns testosteronhalt har i medel halverats under ett halvt århundrade, enligt en brittisk studie. Resultatet gäller män i Västvärlden i några utvalda länder, och man söker orsaken i bland annat ökad prevalens av diabetes och fetma samt mikroplaster och andra kemikalier i miljön.

Men det är då, vad gäller fetma och diabetes, fråga om samvariation snarare än ett strikt orsakssamband, och samtliga sådana metabola tillstånd har en gemensam grundorsak. Det är inte PFAS, även om mikroplaster inte kan uteslutas som bidragande orsak – normala testosteronhalter hos friska män undanröjer emellertid i stort den hypotesen.

Den gemensamma nämnaren står istället att finna i kost och grad av rörlighet samt i viss mån sexuell företagsamhet. Testosteronhalten korrelerar positivt med intag av mättat och enkelmättat fett, men negativt med fleromättat fett.

Djävulen finns i vanlig ordning i detaljerna, och bland fleromättade fetter är det omega-6-haltiga fettsyror som linolsyra som har en negativ effekt på testosteronhalten, medan omega-3-haltiga fettsyror som DHA och EPA i fisk (men inte tillskott!) har en positiv. Produktion av testosteron främjas även av zink och vitaminer D och B₁₂, omständigheter som gemensamt pekar mot animalisk kost.

Men som vi vet har den animaliska kosten kraftigt motarbetats under ungefär samma tidsperiod som testosteronhalten har reducerats. Först som ett resultat av den stora fettskrämseln under 1980-talet, då man lanserade «fettfria» ultraprocessade produkter eller sådana med lägre fetthalt, ett paradigm som än idag omhuldas av den svenska myndighetsvänstern med Livsmedelsverket i spetsen.

Framförallt motarbetar man det mättade fettet, och pratar istället om omega-6-haltiga fettsyror som linolsyra i rapsolja som «nyttiga» fetter, men resultatet talar så att säga för sig självt. Det är inte bara en korrelation mellan konsumtionen av matolja och förekomsten av metabolt syndrom med effekter som fetma, diabetes, cancer, demens och förstås minskad testosteronhalt, utan det rör sig om ett veritabelt orsakssamband.

Det är det forskningen visar, men som man väljer att blunda för, för att man har målkonflikter med överdoktriner kring «klimatet», för att livsmedelsindustrin korrumperar och för att ett allestädes förhärskande vänsterliberalt paradigm dominerar. Myndighetsvänstern driver alltså aktivt på för att yttermera rubba balansen mellan omega-3 och omega-6 samt minska intaget av animalisk föda.

Andra faktorer som påverkar produktionen av testosteron är regelbunden motion, dels aerobisk sådan, dels mer intensiv träning samt resistensträning av olika slag. Man kan här notera att myndighetsvänstern och den vänsterblivna politiken även på denna front aktivt motarbetar en frisk manlighet, genom att angripa den så kallade manosfären och det testosteronstinna innehåll av träning, animalisk kost och sex som präglar denna genre.

Även sexuella faktorer förekommer alltså vad gäller testosteronbildning, och bara att stöta på motsatta könet frisätter produktion av testosteron. Men för män är det numera händerna på täcket, och det ger väl minst två år i fängelse bara att lägga händerna på en kvinnas axlar – en «ovälkommen» invit som tolkas som försök till våldtäkt, eller vad det nu kan röra sig om i Aftonbladets föreställningsvärld.

Nu är testosteron förstås ett tveeggat svärd, och i kontrast till normal manlighet förekommer även avarter där hormoner inverkar negativt i form av våldsutövning. Samhället har sedan dess uppkomst för tio tusen år sedan mer eller mindre aktivt sökt reducera denna farligare sorts manlighet, och den trenden fortsätter in i vår tid.

Men saken gynnas nog inte av att reducera män till betacucks som käkar östrogenproducerande sojabönor eller blir soffpotatisar med man boobs, allt medan kvinnorna söker kärlek utanför gränserna eller bland det invandrade klientelet med mer traditionella manlighetsnormer. Det är så man förstör ett folk, eller snarare byter ut det mot ett annat i en märklig form av etniskt suicid.

Sojavänstern på vänsterkommunistiska Aftonbladet vaknade plötsligt till liv! I ett ledarstick undrar någon Lina om jordbruksminister Kullgren med ekipage äter «köttchips» på helgen, och menar att hetsen mot «sunda matvanor» måste upphöra. Alltså tydligen att äta rapsoljeindränkta akrylamidchips framför teven…

Ty om man äter riktig mat som kött i balans med ris och grönsaker, uppstår inte det där plötsliga insulininducerade hungersuget omedelbart efter att man har ätit någon plantbaserad ultraprocessad substans, som frukostflingor eller dylikt. Därmed uppstår inte heller behovet av att käka chips framför teven, eller att inta en massa sockriga «mellanmål» under dagens lopp.

Saken gäller egentligen den förhärskande vegonormen, det vänsterkommunistiska påfundet att «plantbaserat» skulle vara den mest nyttiga kosten, även för «klimatet», nota bene! Det är alltså ingen tillfällighet att det är klimatvänstern som är drivande i kötthetsen, den som jordbruksminister Kullgren förgäves söker motarbeta, då han inte har pli på myndighetsvänstern.

Enligt skribinnan Lina finns ett belagt negativt samband mellan köttätande och hälsa, men samtliga sådana «samband» är korrelationer byggda på epidemiologiska studier av ytterligt svagt värde. Däremot finns kliniska studier kring unga och äldres behov av animaliskt protein för att undvika kortväxthet alternativt skörhet på äldre dagar.

Det finns inte heller någon brist på studier kring den näringsbrist som plantbaserad kost ger upphov till, nämligen avseende mineraler som zink, selen och (hem)järn, fettlösliga vitaminer ADEK samt inte minst essentiella fettsyror som DHA och EPA, som i praktiken bara kan fås via fet fisk, ägg och kött.

Sådan näringsbrist ger upphov till kognitiva besvär som depression och småningom demens, och plantätare är överrepresenterade i statistiken för dessa åkommor. Den ensidiga plantdieten ger även upphov till diabetes, och man finner mycket riktigt den högsta prevalensen av diabetes i världen i kolhydratbältet mellan Mellanöstern och Indien, regioner där sockret dominerar stort i kosten.

Aftonbladet likväl som rapsoljevänstern i övrigt borde inse var det egentliga problemet ligger istället för att jaga den köttsliga väderkvarnen, nämligen i ultraprocess av alla de slag, inte minst i de chips som Lina tycks vilja tugga på utan att förstå konsekvenserna. Men eftersom ultraprocess i stort sett uteslutande är plantbaserad, kommer klimatargumenten alltid att ta överhanden – enskildas hälsa har aldrig varit ett mål för kollektivistiska strömningar som socialism.

Till yttermera visso vevar Lina blint med sina vänsterkrokar genom att bygga en rad halmgubbar kring skolmaten, som att «köttvång» skulle införas. Jimpan (SD) har varit tydlig med att vegetariska alternativ alltid ska finnas, så ock animaliska. Däremot inte nödvändigtvis halal, kosher eller andra märkliga särkrav. Det är en rimlig ordning som effektivt bilägger det nutritionella kulturkriget och ger skolbarnen vad de behöver.

I Sverige debatterar man att förbjuda sociala medier för ungdomar, men inte att förbjuda energidryck och ultraprocessade substanser som grundlägger sjukdom senare i livet. Man debatterar visserligen intag av koffein för barn och unga, men inte konsumtion av socker, vegetabiliska oljor och syntetiska ämnen som emulgeringsmedel.

För vuxna går debatten hellre kring det naturliga köttet, som på falska grunder demoniseras som hälsofarligt, samtidigt som myndighetsvänstern har dragit ut i försvar för ultraprocessade substanser som frukostflingor. Detta nämligen för att ultraprocess är plantföda och således en del i den kötthatande klimatvänsterns strategi för att ersätta animaliskt med plantbaserat.

Även högern har sin beskärda del av befängdhet, som de tokkristnas folkhälsominister Forssmed (KD), som hellre satsar på fritidskort för unga än att angripa livsmedelsindustrin och lagstifta kring ultraprocessade substanser. Forssmed verkar på allvar tro att man kan springa bort en dålig diet på ultraprocess, men det är det fetmaepidemin visar att man inte kan.

Fetmaepidemin visar också att personligt ansvar inte är en faktor för andra än ett mycket litet fåtal som i virrvarret av desinformation kan bilda sig en korrekt uppfattning om näringslära och sunda vanor. Epidemin, med behäftade sjukdomar, kan inte tryckas tillbaka med mindre än att industrin angrips, och detta är politikens självklara uppgift, på samma vis som man en gång angrep tobaksindustrin (som numera sätter avtryck i livsmedelsindustrin med samma metoder).

Kommerspressens lösning på dilemmat tycks vara att ge Ozempic till alla, det vill säga att bota symptomen med dyr diabetesmedicin från Danmark istället för att angripa rotproblemet med den utbredda förekomsten av ultraprocessade substanser. Det är uppenbarligen inte hållbart, och vad detta experiment på miljontals människor småningom resulterar i är inte heller känt.

Känt är däremot att ultraprocessindustrin – med företag som Nestlé, PepsiCo, Unilever, Coca-Cola, Danone, Mondelez, Kraft Heinz, Mars och Kellogg’s i frontlinjen – slåss med näbbar och klor i domstolar mot alla former av nationell reglering, och att man använder samma slags kemiska teknik som en gång tobaksbolagen för att göra de ultraprocessade substanserna beroendeframkallande med en given formel av socker, vegetabilisk olja, salt, smak och textur.

Inte minst barn utgör en stor målgrupp, och det är här frukostflingorna, den smaksatta och sockrade yogurten, läsken och andra substanser kommer in i bilden. Dels är barn och unga lätta byten för sådana produkter, då de saknar relevant information, och dels är det en målgrupp som man beräknar ha i sitt våld även i vuxen ålder.

Politikens uppgift måste framgent alltså vara att systematiskt angripa ultraprocessen. För ändamålet finns en rad hållpunkter som kan betas av för att komma till rätta med problemet, även om man kan räkna med att livsmedelsindustrin kommer att slå tillbaka med all kraft. Man kan även förutsätta att en stor del av politiken och myndighetsvänstern erhåller mutor av sagda bolag för att gå deras ärenden, det är så det ser ut i land efter land. Hållpunkterna så:

• inför straffskatt om 200 % på samtliga ultraprocessade produkter
• inför obligatorisk varningsmärkning på ultraprocessade produkter
• momsbefria hela och naturliga produkter som kött, fisk, ägg, bär och grönsaker
• totalförbjud all reklam för ultraprocessade produkter som chips och snabbmat
• utred korruptionsförhållanden i livsmedelsindustrin, omfattande element i politiken och myndighetsvänstern

Där har du vägen framåt, och det är för politiken bara att realisera. I vart fall om man vill få bukt med skenande utgifter för vård i kölvattnet av den fetamepidemi som primärt orsakas av ultraprocessade substanser samt förbättra folkhälsan. Brukar detta inte vara ett viktigt politiskt mål i Sverige? Varför är det då så tyst om den bevisat sjukdomsframkallande ultraprocessen?

Skummar man Livsmedelsverkets märkliga webbsidor nås man av beskedet att ultraprocessade industrilivsmedel som «granola», frysta pizzor och «wraps» skulle kunna bidra till hälsosamma matvanor, likaså frukostflingor och «vegetariska» burgare gjorda av ihoplimmade sojabitar extraherade i industriell process. Detta samtidigt som den akademiska världen allt mer kopplar ultraprocess till metabol ohälsa och en lång rad sjukdomar.

På verket är man även övertygad om den industriellt raffinerade rapsoljans förträfflighet, i den märkliga tron att kraftigt överintag av omega-6-haltiga fettsyror som linolsyra skulle gynna hälsan. Det är definitivt fastslaget att så inte är fallet, och att bara en mindre mängd av den sortens fleromättade fett behövs, därtill i fullständig balans med omega-3-haltiga fettsyror som DHA från fet fisk.

Till yttermera visso råder inga vetenskapliga tvivel om att nakna fleromättade syror oxiderar med den största enkelhet och då bildar aldehyder, fria radikaler och andra skadliga ämnen, varför sådana fetter inte ska och inte kan användas i upphettat tillstånd i matlagning, men det är ändå den rekommendationen Livsmedelsverket ger. Ska sådana syror konsumeras är det i bundet tillstånd i nötter och frön, inte i lösningsmedelsbehandlade och deodoriserade matoljor.

Här bör man alltså göra tvärtom och minimera linolsyrahaltiga produkter, enkannerligen ultraprocessade sådana som rapsolja. Den erforderliga mängden får man med enkelhet i sig med ordinär kost, och det är inte möjligt att lida brist på detta ämne. Däremot råder i största allmänhet brist på omega-3-syror som DHA och EPA, varför man gör bäst i att byta rapsoljan mot lax och makrill.

Steker firren gör man då förslagsvis i traditionellt smör, även det i kraftig opposition till verkets förlegade råd. De mättade fettsyrorna i smör oxiderar nämligen inte, och har således ingen menlig inverkan på hälsan. Det är i princip ren energi, medan de fleromättade fettsyrorna ska förstås som byggstenar snarare än energi.

Tanken att mättat fett skulle bidra till plackbildning och därmed hjärt- och kärlsjukdomar har inget verkligt stöd i litteraturen, utan är en vetenskaplig vanföreställning som har frodats i över ett halvsekel och under denna tid orsakat svår skada då industrin har kapitaliserat på fettfobin genom att extrahera fettet (ultraprocess) och i dess ställe lägga till socker (ultraprocess), vilket är den egentliga orsaken till fetmaepidemin.

Hjärt- och kärlsjukdomar vid den tiden orsakades istället av rökning, men sambanden etablerades relativt sent, och processen motarbetades kraftigt av industrin, på samma sätt som dagens livsmedelsjättar kontaminerar forskningen med egna «studier». Helt säkert finns ett antal medarbetare och «forskare» vid Livsmedelsverket som lyfter courtage från Kellogs och andra producenter för att framhålla sockrad «granola» och flingor som nyttiga livsmedel.

Samma sjukdomar i dag orsakas främst av övervikt och metabol ohälsa, vilket i sin tur är kopplat till den stora konsumtionen av ultraprocessade substanser, i synnerhet sådana med tillsatt socker, vegetabiliska oljor och ämnen som emulgeringsmedel, kemiska preparat som inte är avsedda för mänsklig konsumtion. Industrin tillåts dessutom designa produkterna för att orsaka beroende, samtidigt som dessa kemikaliebaserade substanser är så mycket billigare än verklig föda.

Staten har här inget intresse alls att råda bot på detta problem, utan som vi såg ovan uppmuntrar man missbruket av amerikanska sockerprodukter som «granola», majsflingor och «wraps», istället för att tokbeskatta ultraprocessen och permanent momsbefria nyttig mat. Den politiska regimen när samtidigt en vanföreställning om att man kan motionera bort dåliga matvanor medelst fritidskort och dylikt, men det är faktiskt omöjligt.

Så hur ska man då förhålla sig till de många myndigheternas knäppa råd? De flesta är naturligtvis inte ens medvetna om dem, även om man kanske har hört spridda amsagor om att äta mindre kött och salt, och kreti och pleti struntar därför helt enkelt i verket. Ett mer aktivt och rationellt val är emellertid att göra tvärtom emot verkets rekommendationer, för att gynna den egna hälsan maximalt.

Utöver att fimpa rapsoljan och annan ultraprocess bör man då studera rekommendationerna i detalj, för att se om de håller måttet. Exempelvis menar verket att det är bra för hälsan att äta färgglatt och att välja olika sorter, eftersom de olika färgerna kommer från skyddande ämnen.

Det man avser är antioxidanter, som finns i allsköns grönsaker, men vars konsumtion inte har någon som helst effekt på hälsan. Det där med att «äta regnbågen» är en marknadsgimmick som har nått ända in i Livsmedelsverkets rödgröna doktriner, men den krassa verkligheten är att det inte finns en enda studie – in vivo – som påvisar den allra minsta effekt. Antioxidanter på cellnivå bildar kroppen själv, främst under motion, fasta och andra påfrestande tillstånd.

Verkets rekommendation om att äta «mycket grönsaker, frukt och bär» kan man alltså strunta i, i alla fall av den orsaken. Frukt ska man helst inte äta annat än i undantagsfall, medan grönsaker och bär mest fungerar som bukfylla, det vill säga stoppar upp magen och förhindrar påfyllning av för mycket bränsle. Fibrer är det nyttigaste bland plantföda, då sådana binder socker och minskar insulinsvaret.

Man kan med fördel även strunta i Livsmedelsverkets märkliga nationalistiska hållning om att «miljömärkt och svenskt är bra miljöval», eller för den delen överdoktrinen om «klimatet» och att även «planeten» ska «må bra». För egen del ägnar jag mig inte åt köttchauvinism, utan äter gärna biff från Brasilien, nötfärs från Irland och bacon från Danmark – det svenska magra köttet är dessvärre dels smaklöst, dels hutlöst dyrt.

På samma sätt tar jag paprikan från Nederländerna, vitlöken från Kina och chilin från Marocko, medan fisken gör sig bäst fångad i Atlanten, skuren i Vietnam, paketerad i Kina och transporterad till Europa med containerfartyg. «Fair trade», «organiskt» och sådant går fetbort, eftersom marknadsekonomin allena är bäst skickad att allokera och prissätta resurser, och då «organiskt» har visat sig vara mindre näringsrikt, skadligt för kretsloppet och naturligtvis sämre för ekonomin.

Apropos kött rekommenderas numera en absurt liten mängd om 350 gram rött kött per vecka, med bud på 125 gram i kommande uppdateringar. Orsaken sägs vara att rött kött skulle orsaka cancer, och att boskapshållningen (ett slutet kretslopp) skadar «klimatet». Men nej, det finns ingen som helst kvalitativ studie som påvisar att kött skulle orsaka cancer (eller diabetes, som är den senaste skrönan från denna klick galna rödgröna forskare), utan man söker påvisa knappt mätbara samband medelst epidemiologiska studier med självrapportering, data som man sedan söker bearbeta med inte helt små mått av bias.

Naturligt rött kött orsakar inte cancer, inte heller saltat och rökt sådant, men möjligen kan man se en liten och knappt mätbar förhöjd risk av chark med tillskott av nitrit och nitrat. Man gör bäst i att ta det lugnt med korven, men framförallt med colan och pommes friten till burgaren, medan det rena köttet kan konsumeras i valfri mängd.

Och det gör undertecknad, med fingret i luften till verket. Inte mindre än tre gånger per dag, vilket väl då ger en samlad veckokonsumtion varje dag, minst. Lägg därtill fet fisk, som också inmundigas varje dag, och gärna en hel del ägg, allt stekt i rikliga mängder med härligt mättat smör!

Till köttet blir det förvisso en del smörstekta grönsaker, men även ris, som Livsmedelsverket inte heller rekommenderar. Desto större anledning att konsumera detta utmärkta livsmedel, i likhet med hälften av världens befolkning i övrigt. Verket menar här att «matgryner» och «korn» är nyttigare än ris, och återigen menar man att raffinerad ultraprocess som bröd skulle vara nyttigare än naturligt ris – så är helt enkelt inte fallet.

Gryn och korn äter jag alltså i princip inte alls, och inte heller bönor, ärter och linser, så som verket rekommenderar, Det skulle fullständigt riva sönder magen, samtidigt som det orsakar svårartad gasbildning. Är metan och koldioxid alltså plötsligt bra om hela mänskligheten är stadd i konstant pruttande av bönor?

Mina kötträtter med ris och stekta grönsaker saltar jag dessutom ovanligt friskt, medan Livsmedelsverket tycks lida av någon sorts vanföreställning kring att salt skulle vara skadligt. Bland annat tror man att salt orsakar hjärtinfarkt, stroke och högt blodtryck, men det är i bästa fall desinformation. Man tror också att kroppens behov täcks av 1.5 gram salt per dag, vilket i själva verket är en livsfarligt låg mängd.

Vi behöver alltså äta betydligt mer salt, runt tio gram eller mer. Men det är också en fråga om vilket slags salt, eftersom vi behöver olika sorter. Det vanliga bordssaltet med natrium höjer förvisso det osmotiska trycket, men dess syster kalium har den motsatta effekten. Vi behöver 3.5 gram kalium per dag, vilket är svårt att förlika med en mängd om 1.5 gram salt per dag – kalium kommer i regel i form av kaliumklorid, ett salt.

Därtill har vi magnesiumsulfat, ett annat slags salt, som ger magnesium med andra effekter för osmotiskt tryck och annat. Det vore alltså betydligt mer riktigt att rekommendera minskad mängd natriumklorid i kombination med ökad mängd kaliumklorid och magnesiumsulfat, väsentligen havssalt, Seltin och andra produkter snarare än rent bordssalt.

Man har faktiskt möjlighet att angripa problemet med för mycket natrium, socker och vegetabiliska fetter genom att skatteväxla ultraprocess och annan skräpmat mot nyttig föda som kött, ägg och grönsaker, samtidigt som man bearbetar skräpfödan med varningstexter av samma slag som för tobaksrökning. Det är en enkel politisk process, men viljan saknas eftersom kunskapen brister – inte minst genom Livsmedelsverkets desinformation om kött, mättat fett med mera.