Kategori: Hälsa

Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) tycker än det ena och än det andra, inte minst om skolmaten, men verkar ändå inte få mycket uträttat. Men varför är han då minister, om han inte har möjlighet att förändra? Och består övriga regimen i själva verket av rödgröna (v)eganer, eller hur ska man tolka att Livsmedelsverket får fortsätta ostört med sin märkliga vegoagenda?

Saken rör de nya «kostråd» som Livsmedelsverket har föranstaltat om, råd som du och jag inte behöver bry oss om, men som har tvingande verkan i skolavårdomsorg. Det uppväxande släktet likväl som det sköra äldre måste alltså hålla till godo med det som (v)erket rekommenderar, och dess påbud är mestadels plantbaserad föda och ett maxtak om 125 gram rött kött per vecka (mindre än en dagsranson!).

Det senare har att göra med att rött kött skulle kunna ge upphov till cancer, en obevisad skröna som inte har så mycket med verkligheten att göra, eftersom man inte skiljer på processat och oprocessat kött. Men allra mest har det att göra med det så kallade «klimatet», som utgör överideologi hos Livsmedelsverket likväl som andra myndigheter.

Att det förhåller sig så beror på att regeringen utfärdar myndighetsbrev som beskriver arbetet och de prioriteter som ska gälla, och uppenbarligen har den rödgröna moderatregimen låtit tidigare vänsterkommunistiska ministärs direktiv kvarstå oförändrade. Således kan Kullgren tycka vad han vill om att elever borde få äta animaliskt varje dag, men det har alltså ingen inverkan på myndighetens arbete eller verkligheten i den kommunala verksamheten.

Frågan är således varför moderatregimen inte har gjort som kollegerna i USA, nämligen att bokstavligen vända upp och ned på matpyramiden och föranstalta om mer animalisk kost i skola och annan vård och omsorg? Det måste rimligen vara för att man omhuldar den vänsterkommunistiska hållningen om att skolbarn behöver brist på vitaminer B12, A, D, E och K för hämmad tillväxt och negativ kognitiv utveckling?

För det blir nämligen resultatet av en mestadels «plantbaserad» kost med minimala inslag av animalisk föda. En «plantbaserad» kost har inte dessa ämnen i nämnvärd grad, och den pyttemängd kött och fisk som rekommenderas täcker inte tillnärmelsevis behovet.

Om barnen inte får näringsriktig och artriktig kost i skolan, finns inte heller någon garanti för att de får sådan hemma. I själva verket är missbruket av ultraprocessad skräpmat så utbrett numera, att det närmast är garanterat att barn av i dag lider av näringsbrist, inte minst avseende de uppräknade vitaminerna samt omega-3-fettsyror som DHA och EPA.

Den ursprungliga tanken med «gratis» skolmat var just att avhjälpa sådan brist i hemmiljön, men med den «plantbaserade» kostregimen åstadkommer man den diametrala motsatsen. Barn får varken näring eller mättnad av den fattiga veganmaten, och söker sig således till andra källor till energi – vanligen godishyllan i den lokala butiken.

Desto märkligare då att Livsmedelsverket motiverar sina råd med att de ska «främja hälsa hos barn som växer och utvecklas», när de i själva verket gör motsatsen. Detta måste alltså stävjas, och om inte regeringen agerar, vem ska då göra det?

Det massiva och bortkastade bidraget till Ukraïna uppgår för närvarande till 111 miljarder kronor, pengar som måste tas från något annat. Med det menas köpsvaga grupper som varken har motståndskraft eller politisk betydelse, främst personer i äldrevården, skola och annan institutionell omsorg.

I kombination med vanskötsel av makroekonomin innebär detta i praktiken att man skär i unga och gamlas meny, eftersom det är andra som bestämmer denna än individ eller familj. Till yttermera visso tas denna matsedel fram på politiska grunder, med «klimat» och «hållbarhet» som främsta ledord, snarare än näring och hälsa.

När statsmedier undersöker saken visar det sig att en tredjedel av kommuner har skurit i äldreomsorgen sålunda, främst genom att dra in på sådant som lax, kött, feta mejeriprodukter och smör, som ersätts med margarin och billiga kolhydrater av olika slag. Men man slår sig samtidigt för bröstet eftersom man tror sig gynna «klimatet», även om på bekostnad av unga och gamlas hälsa.

Det är ett bevis på att ett nytt Fattigsverige långsamt växer fram, där sparbetingen avlöser varandra och kakan att fördela ideligen blir mindre. Ett bevis på politiskt misslyckande av pyramidala mått, då man har offrat grunden för välfärden genom att lägga ned industrin och baskraften i energisystemet samt skattat och överreglerat samhället på alla nivåer. Ett haveri där man har prioriterat *2SHBTQIAP++, invandring, genusöverideologi, «klimatet» och annan woke framför folkets ekonomiska välfärd.

Men å andra sidan finns även en del att invända mot resonemanget, då det ska åligga det offentliga att hushålla. Lax äter inte heller jag, då jag inte har lust att sponsra de feta norrmännens ockerpriser på färgad odlingslax, och det finns billigare fisk att köpa. Smaksatt yoghurt är en typ av ultraprocessad substans som man under inga omständigheter borde utfodra människor i omsorg med. Och en fröoljebaserad raffinaderiprodukt som Bregott har inget i ett kök att göra, utan smörjer väl bäst mekaniska system.

Man kan komma undan ganska billigt med nötfärs eller i undantagsfall blandfärs då butiken har extrapris – eller kunde, innan politikens satsning på «klimatet» fick bönderna att lägga ned köttproduktionen, återigen ett skott i den egna foten. Men principen håller ändå, att man kan laga god, nyttig, fet, energirik och riktig mat från billigare ingredienser, som färs och grönsaker.

Oxbringa är inte en lyx kommunen ska bjuda på, och faktiskt inte heller lax. Makrill och ägg till frukost duger bra, tillsammans med osockrad naturell fil eller grekisk yoghurt. Kyckling, ris och grönsaker till lunch eller middag, naturligtvis med ett uppfriskande och aptitretande glas vin. Eller två, bara för att reta gallfeber på de folkpartistiska nykterhets- och klimattalibanerna.

I grunden handlar allt om balans mellan näring, ekonomi och välbefinnande, men den ekvationen hade varit så mycket lättare att balansera om det inte vore för tiondet till Ukraïna, vansinnesrustningen, den höga arbetslösheten, livsmedelsoligarkernas monopol, doktrinära satsningar på värderingsbaserad politik framför realia, med mycket mera. Med sunda statsfinanser och fokus på kärnuppgifterna hade detta problem överhuvudtaget inte existerat.

Uppfostringsmyndigheten Livsmedelsverket har klimatet som överideologi, per instruktionsbrev från regeringen. Därför genomsyrar klimatmässiga aspekter allt som verket handhar, från livsmedelshantering i butikerna till de kostråd man med jämna mellanrum publicerar.

Men eftersom sagda kostråd tar avstamp i klimatet snarare än artriktig näring, är råden inte kompatibla med verkligheten. Folk mitt i livet äter givetvis inte så som verket rekommenderar, och man är förmodligen inte ens medveten om att dessa knasiga rekommendationer ens existerar.

För prekariat av olika slag är emellertid Livsmedelsverkets rekommendationer A och O, och de styr således vad som serveras i institutionerna, som skolan, sjukvården, kriminalvården, äldreomsorgen med mera. Och det är just där bristerna i råden snabbt ger sig till känna.

Få kunde väl bry sig om att intagna klagar över den smala kosten, som man menar inte täcker det egentliga energibehovet. Men samma sak gäller det uppväxande släktet i skolan, som ratar baljväxter och rotmos till förmån för godis och «energidrycker» i närmaste butik. Detta enligt en ny rapport från verket självt, som dock menar att det inte är maten det är fel på utan den «stressiga miljön». Men hade det varit sant skulle man förmodligen ha köpt samma slags mat i butiken?

En annan grupp som drabbas hårt av Livsmedelsverkets «gröna» råd är seniorer, vars tilltagande sarkopeni inte gynnas av den veganska svältkost man tvångsserveras med på uppfostringsanstalter för äldre. På förekommen anledning har uppfostringsmyndigheten för detta klientel hastigt tagit fram rekommendationer som mer liknar de som den amerikanska administrationen nyligen lanserade, med betydligt större fokus på protein.

Proteinrik föda är inte minst kött, som verket har allergi mot. Rekommendationen om den absurt lilla mängden om 350 gram rött kött i veckan kvarstår visserligen även för äldre, men med tillägget: Rött kött och chark kan dock behöva prioriteras för att tillgodose ett tillräckligt intag av protein. […] Vid svårigheter att täcka energibehovet kan rådet om att begränsa köttintaget till högst 350 gram per vecka i vissa fall behöva stå tillbaka.

Även det 1950-talsmässiga fokuset på «magra» mejeriprodukter får ge vika för rådet: Vid svårigheter att täcka protein och energibehovet rekommenderas fetare mejeriprodukter, kvarg och ost. Man förespråkar till och med «energitäta» livsmedel för gruppen i fråga, för att motverka viktnedgång och därmed sämre hälsa och förtidig död: Vid svårigheter att täcka energibehovet kan energitäta och/eller näringsfattiga livsmedel ge ett kompletterande tillskott av energi.

Detta är ju alldeles utmärkt, men varför stanna vid dessa uppenbara prekariat? Alla människor behöver näringsrik föda med fokus på protein och näringsämnen av det slag som animaliska produkter ger. Ser vi månne nu en antydan till anpassning till såväl verkligheten som USA:s helomvändning i frågan?