Etablissemangsmedier ylar i högan sky över att en «journalist» hörande till den våldsbejakande AFA-vänstern har gripits i Türkiet, anklagad för samröre med terrorister. Samtidigt är det knäpptyst kring motsvarande övergrepp på betydligt närmare håll, nämligen sådana som rör den så kallade alternativpressen i Sverige.
Dessa räknas vanligen inte som «riktiga» medier, och dess medarbetare inte heller som journalister, utan möjligen «swishjournalister» av sämre sort. Det är kutym bland myndigheter och politiker att bara lägga på luren när sådana organisationer undersöker korruption och maktmissbruk i den allmänna förvaltningen, och man tror sig stå fri från granskning från andra än etablissemangsnära vänstermedier som statstelevisionen.
Helt olika regler gäller även i praktiken för dessa olika slag av medier. Medan statstelevisionen och de stora mediekonglomeraten i princip alltid frias i rättegångar kring tryckfrihet, även för de mest solklara av övertramp, gäller det omvända för alternativmedierna och fria journalister. Ett exempel gäller den fängslade journalisten Mats Dagerlind vid Samnytt, som för närvarande avtjänar straff i hemmet med fotboja, under vilken tid han tydligen även nekas att ta sin cancermedicin.
Man kan tycka vad man vill om dessa figurer och medier, och man kan även utgå från att de slirar lika mycket – eller rent av mer – på sanningen som etablissemangsmedier och alltså talar i egen sak utan att presentera alla omständigheter, men sådan vinkling förtar emellertid inte grundfakta. Det vi ser är en form av diskriminering, att man behandlar personer och organisationer olika beroende på grad av etablissemangstillhörighet, och att man därmed frångår grundlagsfästa fri- och rättigheter.
Ytterligare ett exempel rör Fria Tiders chefredaktör Widar Nord, som häromdagen greps på Arlanda för att ha filmat en polis. Detta efter att han själv hade utsatts för närgånget filmande och oprovocerade trakasserier av snuten på grund av sin tillhörighet i den för etablissemanget så förhatliga alternativpressen.
Det anses vara helt i sin ordning att trakassera personer ur denna klick sålunda, på samma sätt som sagda medier fordom hade för vana att göra märkliga hembesök hos helt vanliga personer med fel slags åsikt (sådana åsikter som dock numera basuneras ut av sagda mediers opportunistiska ledarskribenter), eller personer som hade tagit sig friheten att kommentera anonymt och därför ansågs vara värda att «avslöja» medelst vänsterns informationsbyrå Expo och dess AFA-kopplade organ via olagligt intrång i databaser.
Alla omständigheter är inte kända, men man kan konstatera att Nord dels blev behandlad på ett diskriminerande vis, dels därefter betedde sig ganska omoget genom att reciprokera utan verklig anledning. Icke desto mindre är man fri att göra så, i vart fall än så länge – en ny lag som lär ska skydda polisen mot «ofredande» i form av att dokumentera dess övergrepp träder i kraft först i sommar, men man tycks här ha tillämpat den i förtid.
Den större problematiken är här att fascistbängen gör en storstilad återkomst med justitiefiguren Strömmers helt misslyckade försök att rensa bland kriminella element i förortsgängen. De lagar som stiftas och maktmedel som införs tenderar att användas på helt andra områden så fort möjligheten ges, vilket vi här har sett exempel på.
Utökade befogenheter används alltså inte främst för att komma åt gängens droghandel eller att bevaka gängkriminella, utan nyttjas hellre i den sedvanliga poängjakten och i den bisarra prioriteringen kring ideologiska brott mot staten, exempelvis när sexköpspolisen Simon och hans kommando får härja fritt bland hotell och thaibodar.
Som i vilken militärdiktatur som helst innebär ett sådant vidgat mandat att man missbrukar det gentemot både allmänheten och dissidenter snarare än nyttjar det för det avsedda klientelet i kriminella miljöer. Sverige autokratiseras i allt högre utsträckning när statens våldsapparat vänds mot den egna befolkningen och tillåts våldföra sig mot grundlagsfästa fri- och rättigheter.
När Sverige i praktiken blir just som Türkiet vänds blickarna dock inte inåt, mot hotet inifrån, utan riktas i sedvanlig ordning utåt, mot inbillade fiender och stater som anklagas för övergrepp mot svenska medborgare med rätt slags (vänster)politiska åsikter, medan man tiger som muren gällande exakt samma slags övergrepp i det egna landet, riktade mot personer med fel slags politiska åsikter.
Man fattar aldrig att pendeln kan slå åt andra hållet med exakt samma kraft, och att man därför måste stå upp för alla journalister och dissidenter, oavsett bakgrund och ideologisk plattform. Att alla slags yttranden måste vara lika skyddsvärda per princip, eftersom ett enda undantag per automatik leder till än fler och småningom perforerar fullständigt.
