Trägårdh et al har i halvannat år på regimens uppdrag slitit med att framställa ett stycke kulturkanon, som nu har överräckts till kulturdepartementet. Kommande vecka presenteras kanon i sig, vilket förstås kommer att leda till en frenetisk debatt om kanons vara eller icke vara eller dess representation, samt en mängd alternativa förslag.
Så var det i Danmark, och så blir det i Sverige, och så sker i varje del av världen där man försöker framställa en dylik likriktare, enkannerligen i det vänsterinfesterade kulturfacket, där så mången stark och egensinnig röst finns. Snobbiga luggmannen på Expressen har redan avfärdat kanonen som ett skämt, utan att känna dess innehåll.
Kritiken omfattar bland annat tanken att man konserverar kulturen på bekostnad av nyskapande, att det är en godtycklig punktlista som saknar egentligt slut, och så vidare. Så är det förstås, men då har man missförstått vad en kanon syftar till.
I själva verket har vi redan en mängd kanon, exempelvis Svenska akademiens årliga litterära pris till Alfred Nobels minne och en rad andra priser, nationella som internationella, samt motsvarande fenomen för andra kulturgenrer, eller varför inte skolans undervisning i litteraturkunskap med mera. Den kanon som snart presenteras är emellertid mer en officiell antologi över kultur som har format och definierar Sverige.
Det är i grunden en god idé, en rekommendation att förhålla sig till som såväl inhemsk svensk som nyanländ svenskländare. En grund som ger vissa kvalitativa gemensamma referensramar, och som man kan bygga vidare på. Utan sådana referensramar blir det svårare att kommunicera, man pratar då förbi varandra.
De gustibus non est disputandum, varför kanon i dess helhet inte kommer att gillas av någon, men det räcker om majoriteten av de presenterade verken behagar. Om danskarna listade tolv verk vardera i sju kategorier, kommer den svenska motsvarigheten att vara mer fyrkantigt SI-anpassad i form av en tio gånger tio verk stor matris.
Man kan förstå att film, litteratur, bildkonst, populärmusik och scenkonst kommer att finnas på programmet, och man kan gissa sig till en del av innehållet. Tio punkter per kategori förefaller kanske en smula magert, ett ofullständigt urval, men det är exakt det som är poängen, att det inte är en fullständig förteckning, utan en central startpunkt att förhålla sig till, goda exempel kring vad som utgör svensk kultur.
Ranelid kommer inte att finnas nedtecknad, icke heller Guillou, men helt säkert Astrid Lindgren, August Strindberg, Karin Boye och kanske Ulf Lundell. Erikskrönikan, helt säkert, som första svenska litterära verk överhuvudtaget.
I filmfacket är Ingmar Bergman spikad, men platsar Roy Andersson och Lukas Moodysson i konkurrens med pionjärer som Molander, Ekman och Stiller? Ruben Östlund eller Tage Danielsson? Det är den eviga slitningen mellan klassiskt och modernt.
Så där kan man hålla på att gissa fram och tillbaka, men facit kommer snart. Det blir emellertid en liknande framställning, och man ser enkelt att det där är vi, det där är Sverige, det där är vår kultur, det där är vad som kännetecknar oss. Vilket är avsikten.
Den stora och mer intressanta frågan är sedan hur många av dessa verk och företeelser som platsar i en internationell kanon, i konkurrens med världens alla mästerverk? Förmodligen väldigt få, om ens något, beroende på hur omfattande en dylik kanon är. Det i sin tur är ytterligare ett motiv till varför en liten kultur som Sverige måste ha en sådan likriktare eller rättesnöre, för att hävda sig mot andra kulturers ständiga angrepp och dominans.
