Njä, man ska nog inte övertolka det snabbt förändrade tonläget mellan Kina och Indien, utan det har sin grund i pragmatism och realpolitik mer än verklig vänskap. Tvisterna om gränsen ligger fast, och tills man har löst upp den knuten kommer spänningarna i grunden att bestå.
Men om man formellt uttalar att man är partner snarare än fiender, är det naturligtvis en grund för konstruktiva samtal om hur sådana tvister ska lösas. I grunden är emellertid båda länderna måna om att inte binda sig i allianser, och man vill stå fri från pakter av olika slag, för att kunna samarbeta med vemhelst man vill utan att ta hänsyn till andra.
Det är den ideologiska skillnaden gentemot Väst, som ständigt och jämt binder upp sig i sådana allianser och pakter, som med jämna mellanrum utlöses i regelrätt krig, som under första och andra världskrigen, och som under samtliga krig i Europas historia dessförinnan.
Draken – eller pandan – och elefanten dansar kanske för stunden, men det är en klumpig dans som inte leder vidare till äktenskap eller någon djupare relation, utan mestadels ekonomisk integration kring handel, turism och annat. Men den omständigheten i sig är ändå en del av den omdaning av världsordningen som är förhandenvarande, för den cementerar Asien som nytt centrum snarare än det gamla trötta Europa, som har spelat ut sin roll.
Kina, Indien och Ryssland är centrala medlemmar i Brics, men även i Shanghaigruppen (SCO), som för närvarande konfererar i undersköna Tianjin (天津), en halvtimmes snabbtågfärd från Beijing, där man på onsdag ska hålla en storslagen segerparad i åminnelse av krigsslutet 1945. Det är organisationer som utgör motvikter till G7 och andra västliga diskussionsklubbar, och de har inte bara större folklig representation i världen, utan allt mer ekonomisk och politisk kraft.
Att Indien graviterar mot Öst snarare än Väst är en given konsekvens av Trumps tullkrig och sanktioner, och därmed har man för lång tid framåt förlorat en «allierad» i den geopolitiska kampen att isolera och obstruera Kina. Man tänkte sig att det halvdemokratiska Indien skulle ersätta Kinas roll som Västs fabrikör, men det blir nog inte så mycket av den planen efter detta debacle.
Specifikt vill Trump nyttja tullvapnet som politiskt straff för att Indien handlar rysk olja, men det är en form av utpressning som Indien aldrig kan förlika sig med. Dels har man ingen möjlighet att ersätta den andel olja man handlar från Ryssland med annat, dels har man inget med det ryska inbördeskriget i Ukraïna att göra, och dels har Ryssland aldrig utövat kolonialism i Indien, till skillnad från de opålitliga västmakter som spottar fräser och hotar.
Förhållandet mellan Kina och Ryssland är även det pragmatiskt mer än ideologiskt, och de två staterna drar i grunden inte jämt. Men i ljuset av Västs aggressioner mot bådadera länderna, dras man naturligt till varandra, och därmed får sanktionerna mot Ryssland ingen effekt alls.
Om man hade tänkt sig att få med sig Kina mot Rysslands krigföring i Ukraïna, skulle man naturligtvis inte ha infört strafftullar mot kinesiska elbilar och annan grön teknik, och man hade inte heller lagt sig i kinesisk inrikespolitik i Xinjiang, Tibet, Hongkong eller för den delen Taiwan. Det är en märklig tanke att man först kan spotta någon i ansiktet, och därefter be vederbörande om hjälp, men det är så man behandlar Kina sedan lång tid tillbaka.
Och nu behandlar man Indien på samma sätt, vilket alltså leder till detta närmande, om än inte av djupare karaktär. Men om Västs konfrontationspolitik och eviga schackrande består, permanentas dessa relationer allt mer, vilket gynnar dessa inbördes parter samtidigt som det missgynnar oss. Det är helt självförvållat av Västs jubelidioter till politiker.