Under 155 år av brittiskt styre infördes aldrig allmän rösträtt i kronkolonin Hongkong (香港, Xianggang), den lilla arkipelago i södra Kina som man fick som förläning av Kina efter det första opiumkriget (1839/1842). Dock instiftades successivt indirekta val till det styrande Lagrådet (立法会, Lifahui) eller Legco (Legislative council) 1985, liksom en rad andra demokratiska reformer, med början 1984 då samtalen med Kina om återförening redan hade påbörjats.
Redan då förekom massprotester bland den spirande demokratirörelsen, som ju även hade en parallell på det kinesiska fastlandet, där den ställde till med viss oreda i slutet av 1980-talet. Aktivisterna krävde direktval till Legco och en snabbare utveckling av demokratin efter återföreningen. Kraven avvisades först, inte minst som Beijing motsatte sig en sådan utveckling, men i ljuset av händelserna vid Himmelsfridsportens torg 1989 infördes en rad stegvisa reformer.
Val till Legco skedde från början genom ett distriktbaserat elektorskollegium, funktionella valkretsar med representanter för vissa viktiga ämbeten och handelsorganisationer, samt i stor utsträckning genom direktutnämning av guvernören. 1991 tillkom geografiska valkretsar, i vilka 18 (av 60) parlamentsplatser tillsattes direkt av folket (bara 39 % utnyttjade dock sin rösträtt). 1995 valdes 20 medlemmar i geografiska valkretsar, 30 i funktionella, samt resterande 10 av en speciell valkommitté.
Ett system där större delen av platserna tillsätts av ett expertvälde kan knappast kallas demokrati i vår mening, utan liknar mer de system som fanns i Europa under 1800-talet. Men ett visst folkligt inflytande är naturligtvis bättre än inget alls, och det är den modell Hongkong ännu använder sedan återföreningen med Kina 1997. Förutom ett provisoriskt lagråd under 1997, har den demokratiska utvecklingen av Legco fortsatt med små steg, exempelvis att göra valsystemet proportionellt 1998, liksom att långsamt öka fördelningen av geografiska valkretsar och därigenom också inslaget av direktval.
Vid valet 2012 tillsattes 35 av 70 platser i geografiska valkretsar, och övriga 35 i funktionella. Gemensamt för alla val sedan återföreningen är att partier lierade med Beijing dominerar, inte minst på grund av de funktionella valkretsarnas inflytande. Prodemokratirörelsens partier har inte det universella stöd som man ofta förleds tro av framställningar i medier, utan är i klar minoritet.
Icke desto mindre pågår för närvarande nya demonstrationer i Hongkong, där nyformerade Occupy Central (和平占领中环, Heping zhanling Zhonghuan) protesterar mot den långsamma utvecklingen och vad man tror är förestående försämringar för demokratin under det pågående reformarbetet. Kraven gäller bland annat full allmän rösträtt till Legco 2020, alltså att de funktionella valkretsarna skrotas, och att även regeringschefen tillsätts i allmänna val (en möjlighet som inte existerar i exempelvis Sverige).
Regeringschefen, för närvarande Liang Zhenying (梁振英), ersatte ämbetet guvernör efter återföreningen med Kina, och tillsätts genom val i en 1200 man stark elektorskommitté, som i sin tur utses i de funktionella valkretsarna. Nationella folkkongressen (i Beijing) har här i en resolution beslutat om reformer för tillsättningen av ämbetet, som från och med 2017 kan väljas i direkta val.
En förutsättning härvidlag sägs dock vara att kandidater för ämbetet i förväg godkänns på premissen att inte vara emot Beijing, enligt en del uttolkare. Detta skulle då kunna förhindra företrädare för Prodemokratirörelsen att kandidera. Liang Zhenying förnekar detta, och menar att demonstranterna har dragit förhastade slutsatser.
Paradoxen är här således att Kina kan ge Hongkong full demokrati i valen 2017/2020, det som britterna aldrig förmådde under sitt långa koloniala styre, men att studentaktivister ändå ger sig ut på gatorna i någon sorts missriktad agitation, eller möjligen för att trissa upp förhandlingsläget. Trots vad aktivister och medier hävdar, fortskrider dock Hongkongs utveckling mot mer demokrati oavbrutet.
Det är inte som en del belackare hävdar en inskränkning av demokratin från Beijings sida, utan en utvidgning, när en allt större del av Legco väljs direkt av folket i geografiska valkretsar, och då regeringschefen inte längre kommer att tillsättas av ett expertråd, utan i direkta och allmänna val. Om det sker med vissa inskränkningar är det i så fall ändå en början, som kan utvecklas på samma gradvisa sätt som parlamentets demokratisering.
Anklagelser om att Beijing har «brutit sitt löfte» kan inte tas på allvar, eftersom Beijing aldrig har lovat något annat än höggradig autonomi, som alltså inte ska förväxlas med självständighet. Tanken har aldrig varit att Hongkong så att säga ska bli en egen stat, utan är och förblir en del av Kina, och har därmed en självklar plikt att agera i viss samstämmighet med centralregeringen.