Kategori: Hongkong

De meningslösa protesterna i Hongkong fortsätter och tycks eskalera. Den väderkvarn man protesterar mot – Kina – har överhuvudtaget inget med saken att göra, men tvingas kanske ändå ingripa för att få slut på oroligheterna.

Det lagförslag om utlämningsavtal med Kina, Macao, Taiwan och en rad stater som initierade protesterna har lagts på is, men demonstranterna kräver att det skrotas helt, och att regeringen avgår. Det är ett ohemult krav, och de får helt enkelt finna sig i att en majoritet av församlingen tycker annorlunda och använda sin röst i nästa val.

Lagförslaget är självständigt initierat av Hongkongs regering, inte av Kinas centralregering så som en del tyckare i medier har fått för sig. Utlämningar måste prövas av Hongkongs domstolar, som åtnjuter integritet och inte dansar efter vare sig lokalregeringens eller centralregimens pipa – vilket inte hindrar medier från att hävda att Hongkongs domstolar styrs av kommunistpartiet. Lögnerna är legio i medier överlag.

Det blir allt mer uppenbart att Hongkong inte förmår hantera den demokrati de fått till skänks sedan överlämnandet till Kina. Att storma parlament är inte förenligt med demokrati. Att hindra förtroendevalda i sitt arbete är inte förenligt med demokrati. Att lamslå infrastruktur är inte förenligt med demokrati. Att i egenskap av högljudd minoritet avkräva majoriteten eftergifter är inte förenligt med demokrati.

För Kinas vidkommande kan man fördra sådana oroligheter, men allt har en bortre gräns. Det är här inte Kina som hotar en nation två system, utan de demonstranter som inte respekterar systemet och det avtal som ligger till grund för det. När aktivismen tangerar separatism riskerar man tvärtom att förlora det man har, för det är där centralregeringens ribba ligger. Separatism är alltså inte förenligt med en nation två system.

Avtalet stipulerar att Hongkong kan begära handräckning från centralmakten att slå ned oroligheter, men ingenting hindrar Beijing från att agera självständigt om man bedömer att saken spunnit ur kontroll. Det har den gjort nu, och man har styrkor på plats i Guangdong redo att sättas in på Xis order.

Samtidigt kommer uppgift om att Kina stoppar två amerikanska krigsfartyg från att lägga ankar i Hongkong som planerat, dels för att USA lägger sig i Hongkongs interna angelägenheter, men dels också för att man inte vill ge incitament till en vidgad konflikt om amerikanerna skulle få för sig att ingripa vid en eventuell stormning. Det är ett tecken Hongkong borde hörsamma, för det tyder på att Zhongnanhai börjar få nog.

Beijing har goda skäl att rida ut stormen och låta regeringschefen Lin «Carrie» Yue’e själv städa upp sin sörja. Dels vill man undvika internationell kritik och ytterligare påfrestning i ekonomin, och dels vill man inte ge bränsle till separatistiska krafter i Taiwan under valrörelsen därstädes.

Men till syvende og sidst är det stabiliteten och nationens enighet som är de fundamentalt avgörande bitarna, och om proteströrelsens terrorisering av stadens näringsliv inte snart ebbar ut kan vi nog räkna med att en urladdning kommer. Befrielsearmén har helt andra befogenheter än den lokala gummikulepolisen, och det lär bli en läxa de bortklemade studenterna sent ska glömma.

Hongkong är likt Australien en forna uppsamlingsplats för mänskligt avskräde. Till Hongkong har flytt inte bara triadgangstrar och andra ljusskygga typer, utan även en salig blandning av revolutionärer på alla sidor av det politiska spektret, tillsammans med ekonomiska migranter.

Den senaste tidens «demonstrationer», under vilka man ockuperade parlamentet och satte upp en brittisk kolonialflagga, följer en längre tradition av våldsamma upplopp i staden. 1956 drabbade prokommunistiska och pronationalistiska grupper samman, med ett femtiotal dödsoffer som följd, med upprinnelse i låga löner och andra usla arbetsvillkor.

Missnöjet med det brittiska kolonialstyret går tillbaka längre än så, till exempel när britterna instiftade raszoner för att hålla ett pestutbrott koncentrerat till de kinesiska arbetarna. Britterna lade beslag på de högre höjderna med de fina utsikterna, medan kineserna fick trängas i stanken och skiten i innerstaden.

En måttlig höjning av färjepriser ledde till uppror 1966, då demonstrationer urartade i våld och upplopp under några dagar. Det pyrande underliggande missnöjet med kolonialmakten och dess korrupta polis slog över i en ketchupeffekt över något så banalt som biljettpriser.

Oroligheterna fortsatte följande år, påeldade av kulturrevolutionen i Kina. Prokommunistiska grupper demonstrerade mot usla arbetsvillkor, men protesterna ledde småningom till regelrätta upplopp och sammandrabbningar, i vilka vapen som hemgjorda bomber användes i stor skala.

Det mer moderna Hongkong växte fram under 1970-talet, då man övergick från att tillverka krimskrams till att erbjuda finansiella tjänster i större utsträckning. Hongkong har som alla mindre politiska oaser en fördel av att kunna dra nytta av kapitalflykt från större omgivande regioner, samtidigt som man inte behöver bidra till gemensamma projekt på större landytor, som till exempel infrastruktur.

Men kapitaltillströmningen från Kina utgjordes till stor del av illegala transaktioner, och staden blev därför ett korrupt näste för triadgrupper. Korruptionen spred sig i alla nivåer, och guvernören fann att han måste åtgärda problemen. Det är i ljuset av den bakgrunden dagens strid om utlämningsavtal med fastlandet, Macao och Taiwan ska ses, då många skurkar tidigare har kunnat undvika rättvisans gång genom att utnyttja Hongkong som bas.

Hongkong som vi känner det i dag med en maffig skyline stammar från 1980-talet, då även Kina och andra asiatiska länder transformeras till ekonomiska under. Den tidigare fattiga staden utmärker sig för välstånd och ett blomstrande kulturliv, men det är också nu Storbritannien och Kina gör upp om överlämnande efter att avtalet löper ut 1997.

Det är först i detta skede kronkolonin börjar införa måttliga demokratiska reformer, med begränsade val till det beslutande rådet Legco. Britterna skyller på att man tidigare inte har vågat införa demokrati, då Kina har hotat att invadera. Men ingenting skulle ha hindrat sådana reformer, då Kina var svagt fram till 1980-talet – det är en tom ursäkt, en undanflykt.

Sedan överlämnandet 1997 har det demokratiska deltagande successivt ökat, och staden har aldrig haft ett större mått av demokrati än i dag, om än inte på fullt västlig nivå. Den Basic law som Kina och Storbritannien gemensamt utformade har följts till punkt och pricka, och det är inte så som det framställs i medier att Kina allt mer stryper friheter i Hongkong. Den som hävdar det talar i nattmössan och kan inte kvalificera påståendet.

De som deltar i demonstrationerna, nu som under paraplyupproret 2014, är i huvudsak studenter. De var knappt födda när Hongkong återlämnades till Kina 1997, och har inte en aning om villkoren dessförinnan. Det är därför de inte har stöd från stadens äldre majoritet och näringslivet, som vill ha smidiga relationer med Beijing.

Att smälla upp en brittisk kolonialflagga i parlamentsbyggnaden är alltså det närmaste man kan komma fullblodsidioti, fullt i paritet med utsagan att hongkongbor inte skulle vara kineser. De tror sig vara något slags finare växen, trots att de i grunden är en kolonial underklass av barn till förbrytare, gangsters och korrupta affärsmän.

De verkar längta tillbaka till en tid de inte känner, med korruption, rassegregering och våld under en diktatorisk kolonialregim utsedd av Downing street 10 i London. Påeldade av försåtlig västpropaganda från bland annat amerikanska NED utgör de inget annat än brickor i ett stormaktsspel, förvissade om att de skurkaktiga kommunisterna i Beijing vill strypa deras friheter – men i så fall hade Kina redan gjort slag i saken.

Hongkong har en alldeles lysande framtid även som – framförallt som – en del av Kina. Det finns anledning att vara vaksam mot kommunistpartiets intentioner och att vid behov manifestera motstånd, men i grunden har Beijing ingen anledning att förstöra den resurs som Hongkong utgör även för fastlandet.

Den största faran för Hongkong är just dessa separatistiska ansatser man kan skönja bland osnutna studenter, idealistiska foliehattar som tror sig vara något annat än kineser och som är beredda att arbeta för ett självständigt Hongkong – en tanke som inte har och aldrig har haft majoritetsstöd. Det är nämligen just sådana omständigheter som kan få Beijing att ingripa, eftersom man inte är beredd att kompromissa om kinesisk enighet.

Hongkongs utlämningsavtal med fastlandet och andra länder har egentligen inget med Beijing att göra, utan är iscensatt av den demokratiskt valda regeringen i Hongkong. Utlösande faktor var en incident med en i Taiwan mordmisstänkt man som kan åtnjuta friheten i Hongkong, och regeringen vill helt enkelt inte att staden ska bli ett paradis för kriminella (inklusive gangsters från Guangzhou).

Det hindrar förstås inte medier från att förvrida saken att framstå som att det är Zhongnanhai som drar i trådarna, och att utbrista i försvar för «demonstranterna». De mest förvirrade resonemang torgförs om att Kina står i begrepp att kväsa friheterna i Hongkong, trots att allt som hittills har skett är fullt i enlighet med den Basic Law Kina och Storbritannien enades om inför överlämnandet 1997. Hongkong har aldrig varit mer demokratiskt än i dag, inte heller friare. Det är lögn att påstå annat.

Faktiskt för fri, ty inte i någon annan demokrati tolereras att «demonstranter» blockerar parlamentsledamöter från att ta sig till sin arbetsplats, eller som 2014 att under flera veckor lamslå infrastruktur och sabotera för näringslivet. Sådana aktioner är inte en del av demokratin, utan är kriminella då de hindrar andras motsvarande friheter.

Angående utlämningsavtalet menar man att Kina är en skurkskstat som kommer att fabricera anklagelser för att få regimkritiker utlämnade. Det är för det första inte sant, men även om det vore så spelar det ingen som helst roll, då det är Hongkongs rättsväsende som avgör frågan. Man kommer grannlaga överväga varje sådan möjlighet till manipulation, och vid minsta misstanke om politiskt brott avslå ansökan.

Svårare än så är det inte, och saken är en ickefråga. Men i de socialliberala medierna tar man fasta på varje chans att puckla på Kina, även om det inte har någon som helst bäring i verkligheten, samtidigt som man naturligtvis bortser helt från dissidenter på betydligt närmare håll.

Angående Hongkongs framtid kommer systemet att bestå och utvecklas även efter 2047. Kina har ingen som helst anledning att slå sönder en struktur som tjänar landet väl, och man har inga problem att hantera två samtidiga system.

Antag ändå för resonemangets skull att Kina upplöser parlamentet och tar kontrollen – vad är det då för mening att ens bry sig om vad som sker i nuläget? Det är då bara en tidsfråga innan friheten krossas, och inget kan hindra det. Antingen har man tillförsikt, eller så har man det inte.

Att det inte kommer att ske någon förändring har rent praktiska orsaker. Dels vill Kina inte i onödan stöta sig med omvärlden, och dels vill man inte skrämma slag på Taiwan, som man vill locka in i ett motsvarande system. Att krossa Hongkong är som att skära av sig ena benet, och därför kommer det heller inte att ske.

Den forna brittiska kolonin Hongkong, som numera har demokrati istället för att styras av en guvernör utsedd av 10 Downing street, har beslutat upprätta utlämningsavtal med fastlandet, Taiwan och andra länder, det vill säga fullständigt normala verktyg för att kunna komma till rätta med gränsöverskridande brottslighet.

Beslutet ligger inför omröstning i sedvanlig demokratisk ordning, och det har en majoritet av Legco bakom sig. Ändå finner ett par hundra tusen (eller «miljoner», som det heter i den press som alltid skruvar upp siffror) hongkongbor att man inte vill låta sig nöja med detta demokratiska beslut, utan tar åter till gatorna för protester och våld.

Senast man blockerade stadskärnan och förstörde för näringslivet handlade saken om processen att utse representanter för chefsminister genom en nomineringskommitté, något delar av populasen heller inte kunde godta trots att det är vad Basic Law föreskriver.

Vänsterungdomar i Hongkong, likväl som västerländsk press, tycks helt enkelt inte fatta vad det är för dokument som ligger till grund för Hongkongs demokrati, och inte heller hur demokrati fungerar. Det den valda församlingen Legco beslutar är just demokratins innebörd, och om man är missnöjd får man ge sin röst åt andra i kommande val. Protesterna hade ingen politisk effekt 2014, och kommer inte heller att ha det nu.