Kategori: Hongkong

De meningslösa protesterna i Hongkong fortsätter och tycks eskalera. Den väderkvarn man protesterar mot – Kina – har överhuvudtaget inget med saken att göra, men tvingas kanske ändå ingripa för att få slut på oroligheterna.

Det lagförslag om utlämningsavtal med Kina, Macao, Taiwan och en rad stater som initierade protesterna har lagts på is, men demonstranterna kräver att det skrotas helt, och att regeringen avgår. Det är ett ohemult krav, och de får helt enkelt finna sig i att en majoritet av församlingen tycker annorlunda och använda sin röst i nästa val.

Lagförslaget är självständigt initierat av Hongkongs regering, inte av Kinas centralregering så som en del tyckare i medier har fått för sig. Utlämningar måste prövas av Hongkongs domstolar, som åtnjuter integritet och inte dansar efter vare sig lokalregeringens eller centralregimens pipa – vilket inte hindrar medier från att hävda att Hongkongs domstolar styrs av kommunistpartiet. Lögnerna är legio i medier överlag.

Det blir allt mer uppenbart att Hongkong inte förmår hantera den demokrati de fått till skänks sedan överlämnandet till Kina. Att storma parlament är inte förenligt med demokrati. Att hindra förtroendevalda i sitt arbete är inte förenligt med demokrati. Att lamslå infrastruktur är inte förenligt med demokrati. Att i egenskap av högljudd minoritet avkräva majoriteten eftergifter är inte förenligt med demokrati.

För Kinas vidkommande kan man fördra sådana oroligheter, men allt har en bortre gräns. Det är här inte Kina som hotar en nation två system, utan de demonstranter som inte respekterar systemet och det avtal som ligger till grund för det. När aktivismen tangerar separatism riskerar man tvärtom att förlora det man har, för det är där centralregeringens ribba ligger. Separatism är alltså inte förenligt med en nation två system.

Avtalet stipulerar att Hongkong kan begära handräckning från centralmakten att slå ned oroligheter, men ingenting hindrar Beijing från att agera självständigt om man bedömer att saken spunnit ur kontroll. Det har den gjort nu, och man har styrkor på plats i Guangdong redo att sättas in på Xis order.

Samtidigt kommer uppgift om att Kina stoppar två amerikanska krigsfartyg från att lägga ankar i Hongkong som planerat, dels för att USA lägger sig i Hongkongs interna angelägenheter, men dels också för att man inte vill ge incitament till en vidgad konflikt om amerikanerna skulle få för sig att ingripa vid en eventuell stormning. Det är ett tecken Hongkong borde hörsamma, för det tyder på att Zhongnanhai börjar få nog.

Beijing har goda skäl att rida ut stormen och låta regeringschefen Lin «Carrie» Yue’e själv städa upp sin sörja. Dels vill man undvika internationell kritik och ytterligare påfrestning i ekonomin, och dels vill man inte ge bränsle till separatistiska krafter i Taiwan under valrörelsen därstädes.

Men till syvende og sidst är det stabiliteten och nationens enighet som är de fundamentalt avgörande bitarna, och om proteströrelsens terrorisering av stadens näringsliv inte snart ebbar ut kan vi nog räkna med att en urladdning kommer. Befrielsearmén har helt andra befogenheter än den lokala gummikulepolisen, och det lär bli en läxa de bortklemade studenterna sent ska glömma.

Hongkong är likt Australien en forna uppsamlingsplats för mänskligt avskräde. Till Hongkong har flytt inte bara triadgangstrar och andra ljusskygga typer, utan även en salig blandning av revolutionärer på alla sidor av det politiska spektret, tillsammans med ekonomiska migranter.

Den senaste tidens «demonstrationer», under vilka man ockuperade parlamentet och satte upp en brittisk kolonialflagga, följer en längre tradition av våldsamma upplopp i staden. 1956 drabbade prokommunistiska och pronationalistiska grupper samman, med ett femtiotal dödsoffer som följd, med upprinnelse i låga löner och andra usla arbetsvillkor.

Missnöjet med det brittiska kolonialstyret går tillbaka längre än så, till exempel när britterna instiftade raszoner för att hålla ett pestutbrott koncentrerat till de kinesiska arbetarna. Britterna lade beslag på de högre höjderna med de fina utsikterna, medan kineserna fick trängas i stanken och skiten i innerstaden.

En måttlig höjning av färjepriser ledde till uppror 1966, då demonstrationer urartade i våld och upplopp under några dagar. Det pyrande underliggande missnöjet med kolonialmakten och dess korrupta polis slog över i en ketchupeffekt över något så banalt som biljettpriser.

Oroligheterna fortsatte följande år, påeldade av kulturrevolutionen i Kina. Prokommunistiska grupper demonstrerade mot usla arbetsvillkor, men protesterna ledde småningom till regelrätta upplopp och sammandrabbningar, i vilka vapen som hemgjorda bomber användes i stor skala.

Det mer moderna Hongkong växte fram under 1970-talet, då man övergick från att tillverka krimskrams till att erbjuda finansiella tjänster i större utsträckning. Hongkong har som alla mindre politiska oaser en fördel av att kunna dra nytta av kapitalflykt från större omgivande regioner, samtidigt som man inte behöver bidra till gemensamma projekt på större landytor, som till exempel infrastruktur.

Men kapitaltillströmningen från Kina utgjordes till stor del av illegala transaktioner, och staden blev därför ett korrupt näste för triadgrupper. Korruptionen spred sig i alla nivåer, och guvernören fann att han måste åtgärda problemen. Det är i ljuset av den bakgrunden dagens strid om utlämningsavtal med fastlandet, Macao och Taiwan ska ses, då många skurkar tidigare har kunnat undvika rättvisans gång genom att utnyttja Hongkong som bas.

Hongkong som vi känner det i dag med en maffig skyline stammar från 1980-talet, då även Kina och andra asiatiska länder transformeras till ekonomiska under. Den tidigare fattiga staden utmärker sig för välstånd och ett blomstrande kulturliv, men det är också nu Storbritannien och Kina gör upp om överlämnande efter att avtalet löper ut 1997.

Det är först i detta skede kronkolonin börjar införa måttliga demokratiska reformer, med begränsade val till det beslutande rådet Legco. Britterna skyller på att man tidigare inte har vågat införa demokrati, då Kina har hotat att invadera. Men ingenting skulle ha hindrat sådana reformer, då Kina var svagt fram till 1980-talet – det är en tom ursäkt, en undanflykt.

Sedan överlämnandet 1997 har det demokratiska deltagande successivt ökat, och staden har aldrig haft ett större mått av demokrati än i dag, om än inte på fullt västlig nivå. Den Basic law som Kina och Storbritannien gemensamt utformade har följts till punkt och pricka, och det är inte så som det framställs i medier att Kina allt mer stryper friheter i Hongkong. Den som hävdar det talar i nattmössan och kan inte kvalificera påståendet.

De som deltar i demonstrationerna, nu som under paraplyupproret 2014, är i huvudsak studenter. De var knappt födda när Hongkong återlämnades till Kina 1997, och har inte en aning om villkoren dessförinnan. Det är därför de inte har stöd från stadens äldre majoritet och näringslivet, som vill ha smidiga relationer med Beijing.

Att smälla upp en brittisk kolonialflagga i parlamentsbyggnaden är alltså det närmaste man kan komma fullblodsidioti, fullt i paritet med utsagan att hongkongbor inte skulle vara kineser. De tror sig vara något slags finare växen, trots att de i grunden är en kolonial underklass av barn till förbrytare, gangsters och korrupta affärsmän.

De verkar längta tillbaka till en tid de inte känner, med korruption, rassegregering och våld under en diktatorisk kolonialregim utsedd av Downing street 10 i London. Påeldade av försåtlig västpropaganda från bland annat amerikanska NED utgör de inget annat än brickor i ett stormaktsspel, förvissade om att de skurkaktiga kommunisterna i Beijing vill strypa deras friheter – men i så fall hade Kina redan gjort slag i saken.

Hongkong har en alldeles lysande framtid även som – framförallt som – en del av Kina. Det finns anledning att vara vaksam mot kommunistpartiets intentioner och att vid behov manifestera motstånd, men i grunden har Beijing ingen anledning att förstöra den resurs som Hongkong utgör även för fastlandet.

Den största faran för Hongkong är just dessa separatistiska ansatser man kan skönja bland osnutna studenter, idealistiska foliehattar som tror sig vara något annat än kineser och som är beredda att arbeta för ett självständigt Hongkong – en tanke som inte har och aldrig har haft majoritetsstöd. Det är nämligen just sådana omständigheter som kan få Beijing att ingripa, eftersom man inte är beredd att kompromissa om kinesisk enighet.

Hongkongs utlämningsavtal med fastlandet och andra länder har egentligen inget med Beijing att göra, utan är iscensatt av den demokratiskt valda regeringen i Hongkong. Utlösande faktor var en incident med en i Taiwan mordmisstänkt man som kan åtnjuta friheten i Hongkong, och regeringen vill helt enkelt inte att staden ska bli ett paradis för kriminella (inklusive gangsters från Guangzhou).

Det hindrar förstås inte medier från att förvrida saken att framstå som att det är Zhongnanhai som drar i trådarna, och att utbrista i försvar för «demonstranterna». De mest förvirrade resonemang torgförs om att Kina står i begrepp att kväsa friheterna i Hongkong, trots att allt som hittills har skett är fullt i enlighet med den Basic Law Kina och Storbritannien enades om inför överlämnandet 1997. Hongkong har aldrig varit mer demokratiskt än i dag, inte heller friare. Det är lögn att påstå annat.

Faktiskt för fri, ty inte i någon annan demokrati tolereras att «demonstranter» blockerar parlamentsledamöter från att ta sig till sin arbetsplats, eller som 2014 att under flera veckor lamslå infrastruktur och sabotera för näringslivet. Sådana aktioner är inte en del av demokratin, utan är kriminella då de hindrar andras motsvarande friheter.

Angående utlämningsavtalet menar man att Kina är en skurkskstat som kommer att fabricera anklagelser för att få regimkritiker utlämnade. Det är för det första inte sant, men även om det vore så spelar det ingen som helst roll, då det är Hongkongs rättsväsende som avgör frågan. Man kommer grannlaga överväga varje sådan möjlighet till manipulation, och vid minsta misstanke om politiskt brott avslå ansökan.

Svårare än så är det inte, och saken är en ickefråga. Men i de socialliberala medierna tar man fasta på varje chans att puckla på Kina, även om det inte har någon som helst bäring i verkligheten, samtidigt som man naturligtvis bortser helt från dissidenter på betydligt närmare håll.

Angående Hongkongs framtid kommer systemet att bestå och utvecklas även efter 2047. Kina har ingen som helst anledning att slå sönder en struktur som tjänar landet väl, och man har inga problem att hantera två samtidiga system.

Antag ändå för resonemangets skull att Kina upplöser parlamentet och tar kontrollen – vad är det då för mening att ens bry sig om vad som sker i nuläget? Det är då bara en tidsfråga innan friheten krossas, och inget kan hindra det. Antingen har man tillförsikt, eller så har man det inte.

Att det inte kommer att ske någon förändring har rent praktiska orsaker. Dels vill Kina inte i onödan stöta sig med omvärlden, och dels vill man inte skrämma slag på Taiwan, som man vill locka in i ett motsvarande system. Att krossa Hongkong är som att skära av sig ena benet, och därför kommer det heller inte att ske.

Den forna brittiska kolonin Hongkong, som numera har demokrati istället för att styras av en guvernör utsedd av 10 Downing street, har beslutat upprätta utlämningsavtal med fastlandet, Taiwan och andra länder, det vill säga fullständigt normala verktyg för att kunna komma till rätta med gränsöverskridande brottslighet.

Beslutet ligger inför omröstning i sedvanlig demokratisk ordning, och det har en majoritet av Legco bakom sig. Ändå finner ett par hundra tusen (eller «miljoner», som det heter i den press som alltid skruvar upp siffror) hongkongbor att man inte vill låta sig nöja med detta demokratiska beslut, utan tar åter till gatorna för protester och våld.

Senast man blockerade stadskärnan och förstörde för näringslivet handlade saken om processen att utse representanter för chefsminister genom en nomineringskommitté, något delar av populasen heller inte kunde godta trots att det är vad Basic Law föreskriver.

Vänsterungdomar i Hongkong, likväl som västerländsk press, tycks helt enkelt inte fatta vad det är för dokument som ligger till grund för Hongkongs demokrati, och inte heller hur demokrati fungerar. Det den valda församlingen Legco beslutar är just demokratins innebörd, och om man är missnöjd får man ge sin röst åt andra i kommande val. Protesterna hade ingen politisk effekt 2014, och kommer inte heller att ha det nu.

Brittisk knarkhandel med Kina banade vägen för kronkolonin Hongkong. Handeln på Kina under 1600- till 1800-talen bestod i import av te, porslin, silke och andra eftertraktade varor, som betalades med silvermynt. Något annat europeiskt gods intresserade inte kineserna.

Krig i Europa och den ökade handeln på Kina dränerade Europa på silver. Minskad tillgång ledde till ökat värde, men bara för britterna, som därmed fick svårare att betala för de eftersökta kinesiska varorna. Kina begärde samma pris som tidigare, och påverkades inte av den europeiska silverkrisen, eftersom man kunde importera från Japan. Med guldmyntfotens införande 1821 tvangs britterna använda allt större del av sitt silver till egna mynt, vilket ytterligare förvärrade situationen.

Storbritannien hade således ett stort handelsunderskott mot dynastin Qing (清). Det sökte man minska genom en triangelhandel med opium, som odlades i det koloniserade Indien och infördes i smyg i Kina. Bruket tolererades till att börja med, eftersom det bidrog till skatt på handeln och eftersom betalningen skedde i silvermynt, som kunde återinvesteras i handeln.

Européerna hade inte tillgång till den inre kinesiska marknaden, varför lokala handlare utvecklade nätverk för att distribuera opiumet. Amerikanska och andra handelsmän konkurrerade småningom med britterna, vilket drog ned priset, samtidigt som efterfrågan steg exponentiellt. Silvret vände riktning, och flödade nu ut från Kina till de västerländska handlarna, som kunde fortsätta att importera kinesiska lyxvaror i allt större volymer.

Kina blev således en knarkarkvart, som finansierade sitt beroende med silver, som användes av de europeiska knarksmugglarna för att handla kinesiskt gods. Den ordningen var uppenbarligen inte godtagbar för Qing, som småningom fann sig nödgade ta i med hårdhandskarna för att stävja den förbjudna handeln. Drogen i sig var förbjuden att konsumera, och västerlänningarna hade inte rätt att smuggla in den.

Kejsar Daoguang (道光) utsåg 1839 kommissionären Lin Zexu (林则徐) att utrota handeln. Han stängde av Pärlfloden (珠江, Zhujiang) i Guangzhou (广州) och höll handlarna gisslan i staden, beslagtog opium på fastlandet, samt bordade fartyg med militärt våld för att förstöra den förbjudna lasten. Handlarna tvangs skriva på ett kontrakt om att inte handla med opium, men britterna vägrade.

Enskilda handlare som inte medförde opium skrev dock på, och den reguljära handeln kunde återupptas i mindre skala. Men britterna blockerade då Pärlfloden, och sköt varningsskott mot skepp som försökte bryta genom blockaden. Kinesiska marinen kom till undsättning för att försvara handelsfartygen, men led ett svidande nederlag.

Britterna visste att det bara var en tidsfråga innan förstärkningar skulle komma, och man valde att styra sin eskorterade flotta mot Tongluowan (铜锣湾, Cymbalbukten) i nuvarande Hongkong. Brittiska politiker ville nu slå ett slag för «frihandeln» med opium, och lät skicka förstärkningar från sina kolonier till Kina för ett begränsat krig.

I juni 1840 anlände en expeditionsflotta till Guangzhou, och man ställde ultimatum till Qing om kompensation för förlorade intäkter. Man begärde också att Qing skulle avträda en ö till britterna, som de kunde använda som handelsbas. Längre norrut i Zhejiang (浙江) ockuperades Zhoushan (舟山, Båtbergen) som en bas för vidare militära expeditioner.

Vintern 1840 påbörjades bombningar av kinesiska fort i Humen (虎门, Tigerporten), en strategisk infartsled mot Guangzhou. Britterna vann en övertygande seger, och Qings kommissionär Qishan (琦善) fann för gott att inte låta saken eskalera. Fördraget i Chuanbi (穿鼻) från 1841 stipulerade återöppnad handel i Guangzhou, lika diplomatiska rättigheter nationerna emellan, samt överlåtelse av ön Hongkong (香港, Xianggang, Väldoftande hamnen) till britterna i utbyte mot ockuperade Zhoushan.

Varken Qing eller Storbritannien undertecknade fördraget. Kejsar Daoguang var ursinning för att kinesisk mark hade avträtts, medan britterna var besvikna över att inte få mer. Krigshandlingarna återupptogs, och Guangzhou bombades för att småningom ockuperas. Även Xiamen (厦门) längre norrut ockuperades, liksom Zhapu (乍浦) i Zhejiang. I rask takt följde Ningbo (宁波), delar av Shanghai (上海) och Zhenjiang (镇江).

11 augusti 1842 stod britterna stationerade utanför Nanjing (南京), den historiska södra huvudstaden. Daoguang hade inte annat val än att underteckna det första i raden av ojämlika fördrag, Fördraget i Nanjing av den 29 augusti 1842. Utöver tidigare krav stipulerades att ytterligare fyra fördragshamnar skulle öppnas för brittisk handel i Shanghai, Xiamen, Ningbo och Fuzhou (福州). Ön Hongkong förlänades till britterna «i evighet».

Inget sades dock om opiumhandeln, inte heller något om andra nationers status. Opiumhandeln fortsatte därför som tidigare, och handlarna hade nu immunitet från kinesisk rättskipning. USA och Frankrike förhandlade fram liknande fördrag åren efter, på diplomatisk väg. Så började förödmjukelsens århundrade för Kina.

Fredsfördraget varade dock inte länge, utan stridigheter utbröt intermittent. Kineserna var missnöjda med främmande belägring, kolonisatörerna strävade efter mer. Västmakterna krävde omförhandlingar och utvidgningar av fördragen, och man väntade bara på en ursäkt för att anfalla på nytt. Ett beslagtaget tidigare piratskepp nu under brittisk handelsflagg blev en sådan banal utlösande faktor, som gav upphov till bombardemang av Guangzhou 1856. Andra opiumkriget var därmed ett faktum.

Fransmännen slöt upp med britterna efter att en av deras missionärer hade avrättats i Guangxi (广西), en autonom region som inte var tillåten mark för utlänningar. I januari 1858 ockuperades Guangzhou på nytt, och Qing kunde inte svara då man hade ett fullskaligt inbördeskrig i Taipingupproret att hantera.

Fördragen i Tianjin (天津) 1858 mellan Qing och respektive Storbritannien, Frankrike, Ryssland och USA stipulerade att ytterligare tio hamnar skulle öppnas för handel, utlänningar skulle kunna resa fritt i Kinas inland, få upprätta legationer i Beijing (北京) samt ha fri transport längs floden Yangzi (扬子江, Yangzi jiang) eller Långa floden (长江, Changjiang). Qing vägrade först gå med på villkoren, men gav småningom med sig.

Forten i Dagu (大沽) i Tanggu (塘沽) i Tianjin hade belägrats under kriget, men återbördades till Qing efter fördragen i Tianjin. Forten hade tidigare använts som försvar mot pirater, men besattes nu för att hindra vidare västligt avancemang. Ett andra slag utkämpades i forten i juni 1859 när en brittisk flotta om ett par dussin fartyg och ett par tusen man anlände till Tianjin för vidare färd i inlandet mot Beijing i syfte att upprätta diplomatiska legationer för Frankrike och Storbritannien.

Kineserna vägrade trupper att marschera mot Beijing, men tillät de diplomatiska sändebuden. Stridigheter utbröt, men britterna lyckades inte återta Dagu, utan fick se fyra av sina skepp sänkta. Svaret kom i augusti 1860, då 173 brittiska och franska skepp med 17000 man satte ut från Hongkong i en förnyad ansträngning att ta forten. På vägen ockuperades Yantai (烟台) och Dalian (大连), och man lade till vid Beitang (北塘) några kilometer från Dagu, som togs efter några veckors stridigheter.

Tianjin intogs, och vägen till Beijing tjugo mil norrut låg öppen. Kejsar Xianfeng (咸丰) ville förhandla om fred, men Storbritanniens diplomatiska sändebud ansågs ha förolämpat Qings sändebud, samtidigt som prefekten i Tianjin hade tillfångatagits. Britternas sändebud Harry Parkes och hans följe arresterades och förhördes, varav några senare avrättades med lingchi (凌迟) eller långsam uppskärning.

Det behövs inte påpekas att detta förargade britterna, eller att det var en ganska dålig idé från kinesernas sida. Den anglofranska styrkan slog sig fram till Beijing, och Xianfeng flydde då fältet för att låta sin bror prins Gong (恭亲王, Gong qinwang), egentligen Yixin (奕䜣), sköta förhandlingarna.

Västtrupperna plundrade i oktober 1860 de båda sommarpalatsen Yiheyuan (颐和园) och Yuanmingyuan (圆明园), de kejserliga parkerna, för att senare förstöra dem som straff. Qing gav då med sig, och undertecknade både Tianjinfördragen och tilläggsprotokollet kallat Konventionen i Beijing. Ytterligare villkor i denna konvention medgav utländska sjöstridskrafter på floder i inlandet, Tianjin som fördragshamn, tullfrihet för textilimport samt dryga böter.

Qing måste också avträda halvön Jiulong (九龙, Kowloon, Nio drakar) i Hongkong till britterna, samt en del norra landplättar till Ryssland. Därmed var de båda opiumkrigen till ända. Men ytterligare en konvention i Beijing skulle följa 1898, efter att Qing hade förlorat det första kriget mot Japan 1894/1895, och då andra europeiska makter ständigt naggade Kina i kanten.

Britterna behövde nyttja mer land för att kunna administrera ett växande Hongkong, och man tecknade därför ett avtal om att arrendera omgivande öar kring själva Hongkong och Jiulong, i vad som idag kallas Nya territorierna (新界, Xinjie), en landmassa som utökade Hongkong femfaldigt. Arrendet var hyresfritt, och skulle löpa på 99 år, till den 30 juni 1997.

I retrospektiv kan man se att ett liknöjt Kina hade stagnerat i utvecklingen, och inte förstod att omvärlden hade kommit ikapp och förbi. Europeiskt gods intresserade inte Qing, men i efterhand kan man konstatera att vapen och teknik borde ha utgjort bra betalning för te, silke och porslin. Istället kollapsade kejsardömet 1911, och det moderna Kina skulle uppstå under våldsamma former.

Europeiska makter formade städer som Shanghai, Tianjin och Qingdao, med väldefinierade kvarter vigda åt deras kontroll. Men Hongkong utmärkte sig som suveränt brittiskt territorium, och har gjort en egen historisk resa sedan 1842 fram till våra dagar.

Västerländsk utbildning och teknik skulle snart skilja Hongkong från utvecklingen på fastlandet, men också västerländska värderingar av annat slag. Ett utbrott av pest 1894 gav upphov till etnisk segregation, då högre belägna ytor vid Victoria Peak reserverades för européer. Pesten grundlades av hygieniskt tvivelaktiga vanor bland kineserna, som att kasta ut skräpvatten på gatan. Lagen avskaffades först 1930.

Hongkong blev en naturlig hamn för dissidenter i det kejserliga Kina, och därifrån smiddes planer på att störta imperiet. Under första världskriget skedde en omvänd flykt från Hongkong till fastlandet, av rädsla för att bli indragen i stridigheterna. Ändå växte staden som en svamp, och hade redan under första världskriget en halv miljon invånare.

Under andra världskriget ockuperades kolonin av Japan under knappt fyra år, med stagnerande ekonomi och befolkningsminskning som följd. Kinesiska inbördeskriget efter andra världskrigets slut gav dock upphov till en ny befolkningsexplosion, liksom den följande kommunistiska revolutionen och dess vanvettiga reformer. Hongkong blev en fristad för kinesiska dissidenter, konstnärer och andra fritänkare, och det kapitalistiska systemet tillsammans med lågavlönad arbetskraft borgade för god tillväxt.

Men även Hongkong drabbades av 1960-talets vänstervåg, med upplopp, terror och oroligheter som följd. Man fördömde kolonisationsmakten, som i tider av avkolonialisering ändå hade valt att behålla kronkolonin som en strategisk utpost. Under 1980-talet började frågan om Hongkongs framtid att bli aktuell, då Kina hade gjort klart att man inte hade för avsikt att förlänga avtalet. Utan visshet skulle bostadsmarknaden kollapsa, då ingen skulle våga investera i en osäker framtid.

Margaret Thatcher skrev 1982 under ett nytt avtal, som skulle ge Hongkong status som autonomt territorium med bevarat system under femtio år – ett land, två system – under kinesiskt styre. Hongkong skulle få råda i allt utom utrikespolitik och yttre försvar, i enlighet med den grundlag som ratificerades av Beijing och London. Hongkong återbördades så till Kina 1 juli 1997, för tjugo år sedan.

Hur har det gått? Man kan konstatera att britterna under sin långa regenttid inte införde demokrati i Hongkong, men väl demokratiska institutioner. Dessa populerades med britter i de övre leden, och Hongkongs guvernör utsågs direkt av 10 Downing street. Brittiskt medborgarskap medgavs inte hongkongborna. Britterna skyller (i efterhand) på att Kina hotade med åtgärder om man införde demokratiskt styre, och man fruktade att bli en bricka i kinesisk politik.

Först efter att Thatcher hade undertecknat avtalet om återlämnande av kronkolonin påbörjade man små demokratiska reformer, i enlighet med avtalet. Det lagstiftande rådet (立法会, Lifahui, eller Legislative council, Legco) skulle hädanefter utses genom indirekta val av företrädare för olika näringsgrenar. Demokratirörelsen förfäktade 1986 att allmänna val till Legco skulle införas 1988, men det rådde stor tvekan bland styrande politiker.

Efter incidenten vid Himmelsfridsportens torg (天安门广场, Tian’anmen guangchang) 1989 växte dock sentimentet för direktval till Legco, och regeringen beslöt att ställa 18 av 60 platser till folkets förfogande. 1995 valdes 20 medlemmar direkt i geografiska valkretsar, 30 indirekt i funktionella, samt resterande 10 av en speciell valkommitté. Siste guvernören Chris Patten införde dagarna före återlämnandet arbetsrätt och rätt till fackliga kollektivavtal, men Kina ansåg att åtgärden stred mot avtalet och annullerade lagen omedelbart 1997.

Sedan övertagandet har utvecklingen återgått till en mer långsam process än de impulsiva brittiska reformerna i slutsekunderna. Vid valen 2012 och 2016 tillsattes hälften, eller 35 av 70, platser i geografiska valkretsar, och övriga 35 i funktionella. Typiskt för de funktionella valkretsarna är att de betonar handel och ekonomi mer än demokrati för demokratins skull, och därför lutar åt smidigt samarbete med Beijing. På den andra prodemokratisidan överväger arga vänsteraktivister.

Får man tro västerländska medier har Kina lagt sordin på stämningen i Hongkong, men så förhåller det sig inte i verkligheten. Demokratirörelsen och medier är upprörda över att fullblodig demokrati med direktval utan så kallad screening ännu inte har införts, men det har faktiskt aldrig varit tanken, varken i London eller i Beijing. Artikel 45 i den grundlag som britter och kineser enades om säger entydigt att regeringschefen ska röstas fram i allmänna val, men att kandidater måste godkännas av en bred nomineringskommitté.

Detta för att Hongkong är en del av Kina, och inte ett självständigt land, och inte heller något som ska bli en självständig nation. Det är den enda egentliga invändningen centralregeringen har, att man är lojala mot moderlandet. Och den är rimlig. Under Beijings kontroll har demokratin ändå gått framåt, i det att regeringschefen utses i indirekta val, och att Legco till hälften väljs av folket, med goda utsikter för än större representation i framtiden. Det är långt mycket mer än britterna förmådde prestera.

Under Storbritanniens styre utsågs guvernören av London, utan någon konsultation av undersåtarna. Under Beijings styre utses regeringschefen, guvernörspostens motsvarighet, i allmänna val, efter att en 1200 man stark lokal nomineringskommitté har enats om lämpliga kandidater. Det är alltså först under kinesiskt styre som partiell demokrati har införts i Hongkong.

Inga inskränkningar har skett i de friheter som Hongkong åtnjöt under brittiskt styre, och inga försämringar i övrigt har skett. Rabaldret kring försvunna författare knutna till förlaget och bokhandeln Tongluowan (铜锣湾书店) är förvisso oroande, men de fem författare som har förhörts i Kina greps inte i Hongkong, utan på fastlandet och i ett fall i Thailand.

Givet den historiska bakgrunden med eviga svek, rackartyg och fult spel från britter och andra västerländska makter vore det inte oförsvarligt av Kina att helt enkelt strunta i ingångna avtal och ge britterna fingret. Men Beijing håller sig till uppgörelsen till punkt och pricka, för att det är en konfuciansk dygd.

Om man verkligen vill införliva Hongkong under allmän kinesisk kontroll kunde man ha gjort det för länge sedan, likaså vad gäller Macao med en liknande autonom ställning. Å andra sidan kan man också vänta in avtalstidens utgång, för att sedan racka ner på demokratin och ställa till med allmän repression. Men varför då? Vad skulle motivet vara för en sådan åtgärd? Hongkong fyller sitt syfte för Kina på samma sätt som tidigare för Storbritannien, och är på samma sätt en politisk experimentverkstad.