En statsunderstödd journalist vid namn Sallinen undrar varför de så kallade klimatförnekarna är så högljudda angående klimatet, men knäpptysta när det gäller betydligt «mindre studerade» upptäckter. Varför är rösterna frånvarande när det gäller existensen av svarta hål, de «djupt mystiska» neutrinerna och «gudspartikeln»?
Reportern snuddar delvis själv vid svaret, nämligen att astronomi och partikelfysik sällan har direkta konsekvenser för vardagslivet, medan klimatfrågan berör ekonomi och livsstil. Men frågan är felställd och premisserna felaktigt uppställda.
Till att börja med ska kort konstateras att existensen av svarta hål är säkerställd med i runda slängar hundra miljarder gånger högre tillförlitlighet än klimatprognoser. Det gäller för övrigt även neutriner och «the god damned particle» (higgs), som båda är teoretiskt och experimentellt verifierade med en noggrannhet som får klimatforskare att göra i byxorna av skam.
Klimatvetenskap står således inte på samma hylla som dessa exakta vetenskaper, utan är till sin natur statistisk, approximativ och evigt ofullständig. Det sagt är man en idiot om man förnekar vare sig partikelfysikens resultat eller den globala uppvärmningen.
Klimatförnekare finns förvisso, och man ser dem ideligen i diverse skumma fora. Men etiketten klistras också slentrianmässigt på dem som förnekar allvarligheten i förändringarna, på dem som inte stämmer in i att vi står inför en omedelbart förestående apokalyps, och på dem som inte ser Klimat-Greta som världens räddare.
De förra är få och i någorlunda konstant mängd, eftersom andelen idioter är någorlunda stabil. Idiotin härrör från kognitiva låsningar, som kan vara av religiös eller politisk natur. Många är klimatförnekare av den enkla orsaken att klimatrörelsen är en utpräglad vänsterfråga med allt vad det innebär i praktiska politiska konsekvenser.
De senare är dock betydligt fler, nämligen den majoritet som varken förnekar eller överdriver klimatförändringar. Det är den massa som inte demonstrerar för klimatet, som inte överväger att terminera sitt eget släktled, som inte har flygskam och som inte har en tanke på att sluta köra bil. Den populas som inte tror att uppryckelsen är här riktigt än, men som ändå kan tänka sig att sopsortera.
Klimatförnekare är således en extrem pol, med sin motsats i den andra extrema polen av klimatfascister i bland annat medier, de som upphöjer Klimat-Greta till Jesu efterträdare, de som sprider FUD om apokaplysen, och de attention whores som förespråkar att vi bör äta människokött för «klimatets» skull. Polerna existerar inte utan varandra.
Båda extremerna är för övrigt ungefär lika lite hemmastadda i vetenskap, och båda följer sin kognitiva bias. Förnekarna tar fasta på såväl all tänkbar opposition som rena konspirationshypoteser och illa underbyggda teorier, och saknar de intellektuella verktyg som krävs för en rättvisande bild. Samma sak gäller dock för ekofascisterna, som upphöjer Vetenskap med V som religion utan diskriminering av olika fälts faktiska förmågor – genusvetenskap står i deras bok på samma hylla som kvantfysik.
Att jämföra higgs och neutriner i den mest exakta och väletablerade av vetenskapliga teorier – standardmodellen – med imprecisa kurvanpassningsprogram med prediktiv förmåga i paritet med en apas handel på börsen kan bara journalister och kulturkoftor göra sig skyldiga till.
De förväxlar ett konsensus kring uppvärmningens natur med ett ickebefintligt konsensus kring dess konsekvenser och åtgärder. Därtill förväxlar de sin roll som granskare med en extatisk hänförelse i att förkunna en klimatreligion för allmogen. I själva verket ska de granska politiska organisationer som IPCC med samma frenesi som vilken makthavare som helst, och de ska granska klimatmodeller med samma nit som näringslivets skumma program för utlåning.
En förnuftig analys av problembilden, med nyfikna frågor kring hur forskningsanslag fördelas och en realistisk diskussion kring hur jordens termostat ska regleras i största allmänhet, är vad som borde utgöra journalistikens uppgift, snarare än att hylla en utvecklingsstörd liten flicka som varnar för jordens undergång. Men det vore förstås inte lika klickonomiskt lönsamt som att ge utrymme åt extremer som Klimat-Greta och Rockström.