Kategorier
Politik Ryssland Teknik USA Vetenskap

Havannadårarna

Aftonbladets särskilda idiotskribent Jonna Sima hör till de lättpåverkades och efterblivnas skara. Hen har sett US-programmet «60 minutes» om «havannasyndromet», och är numera övertygad om att ryssarna till sitt förfogande har ett «ljudvapen», med vilket man kan angripa utländsk underrättelsetjänst och andra entiteter.

Men för bara ett år sedan avfärdade inte mindre än sju amerikanska säkerhetstjänster «syndromet» som inbillning med psykosomatiska följdbesvär, liknande hur medarbetare vid det paranoida Säpo nyligen trodde sig ha utsatts för en «giftgasattack», även det med förmodade kopplingar till Ryssland.

Det är en del av krigspsykosen, och i de tokreligiösa amerikanska foliehattarnas fall ett utslag av en mer allmän paranoid sinnessjukdom där inte bara Ryssland och Kina framställs som «hot», utan även utomjordiska entiteter.

Man spekulerade länge i att det dröjde sig om ett «mikrovågsvapen» som kunde riktas med precision mot enskilda personer på avstånd, därtill inomhus bakom tjocka väggar på ambassader och andra kontrollerade beskickningar. Sedermera har hypotesen kompletterats till att omfatta ett «ljudvapen».

Amerikansk agent utsatt för de egna sinnenas spratt.

Här rekommenderas således en grundläggande kurs i fysik, då varken en «saser» eller en maser kan tränga igenom väggar på avstånd med bibehållet fokus, och än mindre nyttjas för att precisionsfölja och kontinuerligt rikta in sig mot enskilda individer vid beskickningar, det vill säga att man även har insyn i byggnaden i fråga via IR-ljus eller någon sådan mekanism.

Jonna Simas påfallande bildningsbrist kompletteras yttermera av politiskt kunskapsglapp, i det att hen inte tycks förstå hur amerikanska beskickningar är inrättade. Det är veritabla signalspaningsstationer fullpackade med elektronik, utrustning som enkelt skulle kunna snappa upp alla former av onormal elektromagentisk strålning, eller i förekommande fall ljud. Ändå har inte ett enda fall registrerats av oberoende mätutrustning.

Till yttermera visso har jänkarna kontroll över närområdet i stor utsträckning, och det skulle därför krävas någon form av «portabel» utrustning som opereras från markhöjd via något fordon som vid behov kan flyttas. Amrisarna själva har inte någon sådan science fiction-teknik, och naturligtvis inte heller ryssarna – för att sådan bara finns i fantasin.

Påståendet blir alltså inte sant bara för att medier än en gång försöker framställa saken, på samma sätt som historier om «aliens» inte blir mer trovärdiga bara för att de upprepas. Det spelar ingen roll hur «övertygade» enskilda personer är, när de fysiska beläggen lyser med sin frånvaro. Det finns inte tillstymmelse till oberoende bevis, och därför hör fenomenet till samma klass som «Elvis lever» eller den bombastiska smörja som emanerar från Aftonbladets ledarsida.

The Russkis are a-coming!
Kategorier
Filosofi Kultur Politik Vetenskap

Mustopi

En serie experiment med råttor och möss utfördes under 1940- till 1970-talen i syfte att studera hur en population under välfärd utvecklas under befolkningsökning och småningom överbefolkning. Det visade sig emellertid att populationerna aldrig kom i närheten av något befolkningsmaximum, utan småningom dog ut.

I ett av experimenten placerades ett antal populationer ut i ett välbyggt «universum», i vilket föda, dryck och andra förnödenheter fanns tillgängliga i överflöd. Inledningsvis förökade sig djuren normalt, men i takt med att populationen ökade infann sig allt mer abnorma beteenden.

Råttorna tenderade att samlas i stora antal i ett centralt skikt som förenade ett antal avdelningar i detta musiversum, varvid naturlig kamp om det sexuella herraväldet stördes. Visserligen utkristalliserades sedvanliga alfamöss som herre på täppan, men samtidigt utvecklade de förfördelade djuren patologiska beteenden. Gnagare bildar inte harem, utan har i det fria alltid möjlighet att finna en partner.

Det fanns visserligen gott om plats i de yttre skikten av musiversat, men råttorna föredrog ändå att trängas i mitten av sociala skäl. En del djur drog sig emellertid tillbaka helt, och levde i en isolerad tillvaro i utkanterna av den befintliga världen, varvid man sökte föda och dryck under irreguljära tider för att undvika kontakt med andra.

Andra djur utvecklade sexuella avvikelser, dels av homosexuell karaktär men senare även pansexualitet, varvid man försökte para sig med allt som rörde på sig i något slags desperat försök att föra sitt arv vidare. Ytterligare andra råttor utvecklade kraftig aggressivitet, och bet andra djur i svansen eller på annat sätt tillfogade dem skada.

Honor förföljdes av grupper av sådana desperata råttor, ända in i sina bon, där de emellanåt «våldtogs» och utsattes för skada. Honorna utvecklade i sin tur stressyndrom, och struntade i att ta hand om både sig själva och sin avkomma, som i förekommande fall åts upp av hannar som utvecklade kannibalism.

Sedermera upphörde all normal parningsverksamhet, samtidigt som barnadödligheten uppgick till närmare 96 %. Populationen hade förlorat den sociala förmågan nödvändig för att fortplanta sig, även om man tog ut de friskaste djuren och placerade dem i en ny miljö. Mustopin upphörde att existera efter mindre än två år.

Vid den tiden utgjorde fokus överbefolkning snarare än morbid beteendeförändring i sig, och man kunde inte finna mänskliga paralleller i tätbefolkade områden. Men nog kan man så här ett drygt halvsekel senare finna gott om beröringspunkter mellan dessa sociala experiment med möss och det storskaliga samhällsexperiment som har ägt rum sedan dess.

Japan och Sydkorea bjuder exempelvis på en svårt negativ befolkningsutveckling, med minskande befolkning och i Japans fall ointresse för sex bland yngre generationer. Parallellt föreligger perversa subkulturer, bland annat omfattande intresse för småflickor och -pojkar bland vuxna män. Tillbakadragna hemmasittare (hikikomori, 引き籠もり) i självpåtagen social isolering är ett annat fenomen.

I Väst föreligger sedan länge en trend med *2SHBTQIAP++, omfattande experiment på dagisbarn att bejaka sin inre transa och att «komma ut» på ett tidigt stadium, med resultat att det föreligger en veritabel explosion i gen Z med personer som bekänner sig som «ickebinära». Föga förvånande har samma generation omfattande psykiska problem, och är regelmässigt föremål för behandling med psykofarmaka och samtalsterapi för sina mångfasetterade bokstavskombinationer.

Omfattande migration har skapat ett överskott av unga män och därmed stört könsbalansen, varvid aggressivitet och andra störda beteenden har följt som konsekvens. Så kallade incels motsvarar de «probers» bland råttor som utvecklar aggressivitet mot honor när de inte får komma till skott.

Könskvotering och annan positiv särbehandling i radikalfeminismens namn har förflyttat kvinnorna mot allt högre status, utan att gruppen därvidlag har anpassat sitt sexuella beteende. Kvinnor – i vart fall heterosexuella sådana – söker därför alltjämt män med än högre status eller derivat därav, som pengar, varför den sexuella konkurrensen snedvrids.

En parallell till musiversat är här hur den västerländska kvinnan har slutat ta hand om sig själv och förfallit till burdust fetto, en veritabel kravmaskin renons på naturlig feminin charm, däst av ett omfattande utbud av svärmande nyanlända drönare och andra intressenter, i kombination med dragning åt «ickebinära» former av sexualitet. Som en följd tenderar män i stor utsträckning att attraheras av österlandets mer feminina ideal.

Härav föreligger även företeelser som en «non-fucking generation» i analogi med Japan, en armé av asexuella sojapojkar och -flickor som likt «beauty rats» i musexperimentet håller sig i periferin, och i förekommande fall likt japanska hikikomori isolerar sig. Även i Sverige har vi numera negativ demografisk utveckling.

Möss och människor är förstås olika arter, men gemensamt för båda är att de ytterst är hormonstyrda organismer i syfte att fortplanta sig under givna betingelser. När dessa betingelser ändras, förändras även beteenden i motsvarande grad, vilket är vad vi observerar i realtid.

Till sådana beteendeförändringar räknas även allt större könspolarisering i åsikter, med kvinnor som dras åt vänsterliberal woke och män som allt mer lutar åt högerkonservatism, naturligtvis som en reaktion mot det förra. Kvinnorna vill bevara sitt nyfunna privilegium i mustopin, männen vill återställa ordningen.

Förr eller senare brakar det dock samman, antingen i fullständig kollaps, som i musiversat, eller genom krig eller någon annan mekanism. Mustopin är ytterst en spegling av vårt eget samhälle, och det är genom den analogin vi kan förstå att det inte är helt friskt.

Kategorier
Kina Politik Teknik USA Vetenskap

USA kraschlandar

Den unga amerikanska nationen mäktade under 1960-talet med den oerhörda bedriften att landstiga på månen, i rymdkapplöpning med den tidens konkurrent i Sovjetunionen. Men man kan inte vila på gamla lagrar, och USA:s ambition att återerövra månen femtio år senare går så där.

Hafsverket Artemis har således åter stött på patrull, efter att månlandaren Peregrine fått problem med framdrivningen till följd av bränsleläckage. Någon månlandning blir det därför inte, och hela projektet försenas än en gång.

Måhända är det en i grunden god idé att involvera det privata näringslivet i sådana mastodontprojekt, bland annat för att kosteffektivisera och ta fram nya lösningar under konkurrens, men uppenbarligen har man i sådana kretsar inte lika rigorösa standarder som den statliga rymdadministrationen. Småningom ska man frakta människor, och då får inget gå fel.

Det ville sig inte för USA denna gång heller.

I detta avseende har den kinesiska motsvarigheten CNSA (国家航天局, Guojia hangtianju) betydligt större framgång, i så måtto att man skjuter upp raketer på löpande band utan att man registrerar några som helst missöden. Det är inte fråga om tur, utan om att förbereda sig väl, att testa till förbannelse och att inte lämna något åt slumpen.

Kina är fortfarande uppstickaren, och har ännu att sätta en kvinna på månen, men man har samtidigt momentet på sin sida. En lång och kontinuerlig satsning har gett resultat, och man är nu i teknisk paritet med jänkarna, trots – eller kanske snarare på grund av – amerikanska obstruktioner i form av Wolf amendment och liknande mekanismer.

Internationella rymdstationen ISS ska snart pensioneras, samtidigt som USA och Ryssland åter är dödsfiender, med resultat att Kinas himmelspalats Tiangong snart tronar i ensamt majestät i geostationär bana.

Kina har stor framgång, även om man ännu inte har satt människor på månens yta.

Det är förstås sådana omständigheter som har fått ett yrvaket USA att sent omsider känna kaffedoften och inse att man är på väg att bli akterseglad på område efter område, varvid man ämnar ta upp kampen i just alla tillämpliga avseenden istället för att satsa på kvalitet i ett snävare urval.

Man vill således inte bara ha en förnyad rymdkapplöpning, utan ska även utmana Kinas infrastrukturprojekt Ett bälte, en väg, ta hem den halvledarindustri man för länge sedan förlade i Kina och övriga Asien, utvinna och raffinera jordartsmetaller och en lång rad andra projekt. Viljan är det nog inget fel på, men nutidens USA har helt enkelt inte samma vigör och mod som 1960-talets motsvarighet, utan har stelnat i sin form.

Det är istället den unga Folkrepubliken som nu tar för sig med stor aptit, och som har både självförtroende och de resurser som krävs för vidare avancemang. Vem som kommer först till månen denna gång är kanske mindre viktigt, då sådana symbolfrågor är irrelevanta i sammanhanget, och mer trängande är att på allvar börja nyttja solsystemet för tekniska och vetenskapliga tillämpningar. Här har Kina nog fördel för närvarande.

Kina är den troliga segraren.
Kategorier
Kultur Teknik Vetenskap

AI-diffusion

Mycket trams har sagts om artificiell intelligens det senaste halvåret, efter en inkrementell uppgradering av en chattrobot. Bland annat har uttryckts farhågor om att generell artificiell intelligens är nära förestående, det vill säga den tekniska singularitet vid vilken AI kan driva sin egen vidareutveckling och hypotetiskt förslava människan i kraft av att besitta överlägsna kognitiva förmågor.

Kanske vill man på så sätt göra sig själv viktig (hej Max!) eller äska pengar för vidare innovation på området, men i den krassa verkligheten är man inte i närheten av sådan generell AI. Nog för att dessa assistenter kan spotta ut uppsatser, bilder och färdiga programlösningar tusentals gånger snabbare än människan, men det är inte ett kriterium för intelligens – i så fall är även miniräknare och datorer intelligenta.

För mitt vidkommande definieras intelligens som kreativ problemlösningsförmåga under medveten självbevarelsedrift, nämligen sådana omständigheter som har lett till uppkomsten av intelligens bland organismer. Ett djur med någon form av neuralt nätverk kan göra vägval vid olika situationer, och därmed öka chansen för överlevnad och vidare reproduktion.

Stegvis förfining och utbyggnad leder småningom till just självmedvetande, som hos högre primater, och allt större kognitiv förmåga att analysera och tolka verkligheten, som hos människan. Den senare har som bieffekt av tillväxt i hjärnan sett emergens i form av förmåga till abstrakt och symboliskt tänkande som matematik, konst och annan kreativ verksamhet, egenskaper som inte har någon egentlig naturlig funktion för arten i fråga.

AI-system av i dag förefaller ha sådan emergens, men det rör sig i själva verket om diffusion av ett flertal entiteter sammansmälta till en ny självständig form. Det är algoritmer som emulerar emergens, som dock ofta resulterar i hallucinationer, det vill säga att systemet fabulerar fritt utan att förstå någonting av vad det gör.

Intelligens finns förvisso i dessa system, men den sitter nog mest i den andra änden, hos alla de personer som har haft förmånen att få delta i utvecklingen av dessa algoritmer och tekniska tillämpningar. Ty det är makalösa maskiner och mackapärer, vars resultat för en utomstående kan framstå som magi eller trollkonst, men som under ytan är rå matematik och intensiv bearbetning av stordata enligt principiellt enkla algoritmer.

ChatGPT kan visserligen imponera vid en första anblick, men efter en mer noggrann analys förstår man att det alltjämt är en dum maskin som inte ens har en myras självbevarelsedrift och naturliga smarthet. Det är en virtuell assistent, en sökmaskin i n:te potensen, med förmåga att hämta allsköns information och smälta samman denna enligt instruktioner. Som sagt en fenomenal algoritm på input-sidan, men ofta med banala fel på output-diton.

Sådana algoritmer kan kanske komponera uppsatser till fuskande skolelever, men är inte förmögna till nyskapande analys, neologismer eller något annat som inte redan har sett dagens ljus. AI kan kanske ge programsnuttar snabbare än mänskliga programmerare och i det avseendet vara mer tidseffektivt, men i slutändan krävs mänsklig intelligens för mer optimal och avancerad programmering.

Man kan ändå förstå att AI-assistens kommer att effektivisera verksamheter och därmed möblera om i näringslivet, men det skiljer sig inte på något sätt från tidigare teknisk utveckling. Samtidigt tillkommer nya slags tjänster, exempelvis att hantera AI-monstren på olika vis.

Mer imponerande än ChatGPT är emellertid Dall-e, som nyttjar samma slags diffusion av enskilda företeelser för att forma en bild. Resultaten är i någon mån nyskapande, och här kommer hallucinationerna därför till sin givna rätt.

Inte heller Dall-e kan ersätta konstnärer i att skapa genuint ny konst, men det kommer att sätta sätta stor press på dussinartister som blir mer eller mindre överflödiga när man via ett knapptryck kan ta fram hyfsade illustrationer på under en minut. AI kringgår även problemet med upphovsrätt.

Dall-e är i någon mån en vidareutveckling av filter och insticksmoduler i digitala bildbehandlingsprogram, men på en helt annan nivå. Någon färdig bild att utgå från behövs inte, utan kan diffunderas fram från inlärt stordatamaterial.

Det man förlorar i kontroll och precision vinner man alltså i «kreativitet», och man måste tillstå att variationen och flexibiliteten är så omfattande att man nog aldrig tröttnar. Själv finner jag appen mer eller mindre beroendeframkallande.

Nackdelar i nuvarande implementation är begränsning i upplösning, hård wokeliberal filtrering av in- och utdata samt begränsad tillgång. Open AI tar numera betalt för funktionen, medan Bing har en fri version.

Småningom lär fler och mindre restriktiva lösningar under öppen källkod tillkomma, men ett problem är alltjämt den stora mängd träningsdata som behövs, och att den kontinuerligt behöver uppdateras. AI är extremt resurskrävande, vilket borgar för att kommersialisering och pekuniära incitament kvarstår för överskådlig tid.

Hallucinationerna ger inte alltid önskat resultat: observera det underliga brottet i ätpinnarna och hur flickan håller gaffeln.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik USA Vetenskap

Men om Kina vinner teknikkriget?

Kina stod 2019 för knappt hälften av världens alla superdatorer i Top500:s ranking, samtidigt som man ståtade med en tredjedel av den samlade beräkningskraften. I toppen av listan fanns 2016 Sunwai TaihuLight (神威·太湖之光, Shenwei · Taihu zhi guang, Gudomlig kraft · Taisjöns ljus), och 2018 Tianhe-2 (天河二号, Tianhe er hao, Vintergatan 2). Dessa system finns numera på platser elva respektive fjorton, sedan länge förbisprungna av främst amerikanska superdatorer.

På motsvarande vis har andelen kinesiska system sjunkit till en femtedel, medan totalkapaciteten motsvarar ynka sex procent. En anledning härtill är den amerikanska regimens beslut att strypa Kinas åtkomst till de mest avancerade processorerna, i det uttalade syftet att förhindra kinesisk militär från att «utveckla avancerade vapensystem» som kan hota amerikanska intressen.

Men den primära orsaken är att Kina i samband med att amerikansk exportkontroll infördes slutade anmäla sina system till rankingen, och istället mörkade utvecklingen. Bakom kulisserna har man emellertid fortsatt konstruera allt mer avancerade system, och i realiteten förfogar man numera över det näst snabbaste systemet i världen i form av Sunway OceanLight (神威·海洋之光, Shenwei Haiyang zhi guang).

Onkel Sam vill ha tekniskt världsherravälde.

Något förenklat kan man betrakta superdatorer som massiva kluster av standardkomponenter i form av reguljära processorer och grafikkort, och det man mäter är parallell beräkningskraft via standardiserade jämförelseberäkningar (typiskt med Linpack). Det säger sig då självt att Kina missgynnas av exportkontroll kring sådana komponenter, inte bara avseende superdatorer utan även i reguljära industriprocesser.

Exportkontrollen gäller även sådan litografisk utveckling som nyttjas för att producera inhemska processorer, varvid nederländska ASML har belagts med exportförbud avseende de mest avancerade systemen. Det är samtidigt en balansgång, eftersom Kina är största marknad för halvledarprodukter – man riskerar att missgynna de egna företagen.

Men Kina har alltså visat sig vara fullt kapabelt att runda exportkontrollen genom inhemsk utveckling, vilket man demonstrerade för en tid sedan då Huawei lanserade en telefon med en inhemsk 7 nm-process. Det är visserligen en bit bakom den ledande tekniken, men det är helt enkelt en fråga om tid innan man är ikapp i fråga om miniatyrisering.

Här gäller samtidigt att den fysiska gränsen snart är nådd för hur små komponenterna kan göras, och den vidare utvecklingen har mer att göra med parallellisering och tredimensionell utformning av processorer. Kina experimenterar för närvarande med synkrotronljus som litografisk källa (SSMB-EUV), och slänger i allmänhet så mycket pengar man kan på att runda exportkontrollen.

Om man tillfälligtvis missgynnas av begränsad åtkomst till de snabbaste processorerna, löser man emellertid den saken genom större grad av parallellisering. Redan Sunway TaihuLight hade över tio miljoner kärnor, vilket är fler än nuvarande amerikanska ettan Frontiers åtta miljoner, men Sunway OceanLight har över fyrtio miljoner kärnor.

Kina skalar sig således förbi problemet, och även om sådana system i jämförelse är dyrare och förbrukar mer energi, spelar det knappast någon roll i det stora hela. Kina har all erforderlig beräkningskraft för att bedriva spetsforskning kring såväl avancerade vapensystem som AI, meteorologi, klimat och andra tillämpningar, och man kommer även framgent att förfoga över allt skarpare system, alldeles oavsett amerikanska försök att sinka nationen.

Den amerikanska örnen angriper den sävliga kinesiska pandan.

Av detta förstår man också att USA:s ambition knappast är att förhindra Kina från att utveckla vapensystem, så som det heter i den officiella retoriken, utan snarare är ett koordinerat försök att begränsa Kinas tekniska utveckling i allra största allmänhet, på det att man inte ska kunna hota den amerikanska dominansen. Vapenutveckling kräver inte tillnärmelsevis samma kraft som konstruktion av flygplan (även om det naturligtvis finns militära tillämpningar) eller forskning kring AI och andra stordatatillämpningar för civilt vetenskapligt bruk.

Den amerikanska offensiven innehåller även förbud för Huawei, ZTE och andra kinesiska telekombolag att verka på den amerikanska marknaden, samtidigt som man övertalar allierade (inklusive Sverige) att införa motsvarande förbud, officiellt med hänvisning till «nationell säkerhet», men i praktiken som ett led i att sätta krokben för den kinesiska utvecklingen. Även i rymdteknik förhindrar man Nasa att samarbeta med Kina, men det har mestadels sporrat den kinesiska rymdtekniska utvecklingen – samma sak är att vänta med halvledarteknik.

Kinas utveckling i rymdteknik imponerar.

Möjligen förmår Washington vinna en smula tid, men förutsättningarna för att helt förhindra Kinas avancemang är nära nog obefintliga. Det är inte bara så att Kina redan är ledande teknikmakt med avseende på ett antal kritiska tillämpningar, utan även har det ekonomiska momentet i kraft av att behärska den globala logistik- och transportkedjan, samt inte minst har nära nog monopol på en rad kritiska produkter och tillämpningar som raffinering av jordartsmetaller.

Kina har till dags dato inte svarat på de amerikanska provokationerna med annat än symboliska motåtgärder, som att angripa amerikanska företag i Kina eller att införa exportkontroll av mindre viktiga metaller. Men vid vidare eskalering, har man möjlighet att slå betydligt hårdare.

Emellertid finns inga vinnare på en sådan upptrappning, utan det resulterar omedelbart i global ekonomisk kris. Samtidigt har USA alltjämt övertaget, och Kina skulle troligen förlora mest vid ett fullskaligt handelskrig av den sorten, även om vi alla skulle stå som förlorare i ett sådant scenario.

Kina söker inte heller sådan konfrontation, utan kommer i det längsta att försöka rida ut stormen på annat vis, bland annat genom att fortsätta kringgå de amerikanska fällorna. Kinas fortsatta välfärd hänger på handel och goda relationer med omvärlden, inte på maktkamp.

钞票 (chaopiao) eller pengar är kinesernas religion.

Givet allt annat lika kommer Kina med tiden att täppa till i stort sett alla luckor, och småningom utvecklas till inte bara den ledande teknikmakten, utan även den dominerande. Kina blir då som tidigare Japan, men i betydligt större skala, och utan att ha fallit in i samma slags amerikanska fälla som en gång riggades för Tokyo.

Om – eller snarare när – Kina vinner teknikkriget, är frågan då hur Väst ska förhålla sig. Man har i Bryssel och Washington försatt sig i en knepig sits genom dravlet om «derisking» och «decoupling», och det kan bli en svår politisk process att reversera den utvecklingen. Mycken prestige har byggts upp.

Kina kommer inte likt USA att försöka begränsa västmakternas åtkomst till kinesisk teknik, utan avser sälja för maximal vinning. Men däremot kommer man att ställa fullt rimliga krav om åtkomst till Västs marknader, och att alla hinder som nu etableras rivs ned. Det kan bli ett bittert piller att svälja för många.

Än bittrare för detta hatets klientel blir nog att se en allt större skara kinesiska mottagare av nobelpris i de hårda vetenskaperna, samtidigt som kinesisk teknik dominerar vardagen på ett helt annat sätt än i dag – det gäller då inte främst komponenter, utan system och märken avseende bilar, telefoner, skärmar, kameror med mera.

Och nog för att Kina gärna exporterar sin uråldriga kultur och söker förståelse för sin särart, men några planer på att i de missionerande amerikanernas anda söka global politisk hegemoni och sprida sin egenartade styrelseform har man helt enkelt inte. Kinesisk exceptionalism är till skillnad från den amerikanska varianten en mer godartad form för världens vidkommande.

Kina förblir sig likt, även i den avlägsna framtiden.