Kategori: Vetenskap

Kategorier
Afrika Europa Kultur Politik Teknik Vetenskap

Ny världskarta

Människan har existerat i några miljoner år, i vår form kanske 300 000 år, men ändå har i princip allting hänt under de senaste tio tusen åren. Världen som sådan har vi känt principiellt i omkring fem hundra år, men i detalj bara under de senaste två hundra åren.

Kartorna skvallrar om detta, då de länge var ofärdiga och inkompletta, eller i förekommande fall gissningar. Successivt har kartografin förfinats, och med den även vår föreställning om världen.

Man kan notera att Europa har haft en central roll i att utveckla kartografin, i egenskap av att ha iscensatt upptäcktstiden. Detta efter att osmanerna intog Konstantinopel 1453, varvid sidenvägen till Orienten stängdes.

Behovet av handel kvarstod emellertid, varför båtvägen blev den förhärskande. Standardmetoden vid tiden var att smeka Afrikas kustlinje ned till Godahoppsudden, för att därefter följa kustrutten mot Indien och Kina. En oerhört lång sträcka (18 000 km), som man ville förkorta.

Den konstgjorda Suez-kanalen fanns inte vid tiden, och inte heller förmågan att åstadkomma något liknande, vilket skulle halvera färdsträckan. Istället funderade man på att ta vägen västerut för att anlända till Orienten på kortast möjliga tid. Men eftersom man kände jordens omkrets, insåg man att den vägen vore ännu längre (21 000 km till Kina)

Alla utom Columbus, som förfäktade att vägen var betydligt kortare. Detta för att man vid tiden blandade olika måttenheter vilt, och inte hade samma slags matematiska färdigheter eller vetenskapliga synsätt som vi har i dag – den vetenskpaliga revolutionen kom senare.

Han fick som bekant ändå stöd av Spanien för sitt projekt, och kom därmed att upptäcka Amerika, som råkade ligga i vägen. Även om han länge trodde att han faktiskt hade kommit till Indien. På den vägen etablerades handeln på den nya världen, vilket födde behovet av ny kartografi för att dels kunna navigera bättre, dels avbilda de landområden man avtäckte.

Problemet att projicera en sfärisk kropp i två dimensioner är delikat, och kan göras på en lång rad sätt. Det blir emellertid alltid en kompromiss i egenskaper, och den förhärskande projektionen kom småningom att bli flamländske kartografen Mercators. Dess fördel är att så kallade loxodromer avbildas som räta linjer, vilket möjliggör att enklare hålla konstant kurs i ett väderstreck.

Nackdelen är å andra sidan att projektionen deformerar landmassor i proportion till avståndet från ekvatorn, vilket gör att exempelvis Grönland ser ut att vara lika stort som Afrika, medan det i själva verket är fjorton gånger mindre. Plana världskartor enligt Mercator var länge på utdöende under 1900-talet, samtidigt som förekomsten av jordglober pedagogiskt förmedlade jordens korrekta proportioner, inte minst i skolundervisning.

Men Mercator fick en renässans 2005, då Google etablerade en standard för webbkartor, som nyttjar en variant av Mercator. Samtliga aktörer använder numera den standarden, vilket gör att världskartor på webben typiskt använder Mercators projektion. Och världskartor på webben nyttjas tusenfalt mer än papperskartor, vilket gör att denna projektion får mer eller mindre monopol.

Det spelar ingen roll att människor någonstans «vet» att proportionerna är felaktiga och att Afrika är så mycket större än vad som framgår av projektionen, men den mentala bilden av länders och kontinenters ytor sätter sig ändå, vilket ger en motsvarande mental föreställning om regioners olika betydelse.

På förekommen anledning har Togo – ett litet land i Västafrika – väckt en resolution i Förenta nationerna om att fasa ut Mercator som standardprojektion, och i stället nyttja en projektion som bevarar ytmått i valfri region. Även här finns många varianter, som lider av samma problem att det alltid blir distorsion någonstans.

Resolutionen gick igenom med en enda nejröst (givetvis USA) och sex nedlagda röster. Den är inte bindande på något vis, men ger ändå utbildningsinstitutioner, teknikföretag och andra ett officiellt och formellt mandat att implementera den nya projektionen.

Och så kommer sannolikt att ske, med viss fördröjning. Upphovsmakarna till projektionen (Šavrič, Jenny och Patterson, 2018) har övervägt alla aspekter, inklusive beräkningsmässiga sådana för webbkartor. Konkurrensen i branschen samt behovet av förbättringar och nymodigheter kommer att driva på utvecklingen, och sannolikt går Kina i bräschen.

Det fanns som sagt en stark rörelse att frångå Mercator i ett tidigare skede, och den kan nu sägas ha fått en renässans. Projektion med bevarat ytmått ger en bättre föreställning om världens beskaffenhet, och därmed vilka aktörer som är av mest relevans.

Europa och sedermera USA hade länge problemformuleringsprivilegiet, och kunde tack vare industrialisering, kolonialism och slaveri få ett tillfälligt historiskt uppsving, som påpassligt framgår även i kartprojektionerna. Men den tiden är nu förbi, och världens tekniska, ekonomiska och vetenskapliga centrum skiftar allt längre österut, samtidigt som Afrika är en kontinent stadd i våldsam utveckling.

Den nya projektionen avbildar bättre dessa politiska förhållanden, särskilt om man centrerar kartan kring Stilla havet snarare än längs nollmeridianen genom London, den gamla världens centrum. I en sådan projektion förpassas Europa till den irrelevans som motsvarar dess faktiska status. Snart även i din lur.

Kategorier
Asien Kina Kultur Matematik Politik Vetenskap

Nu tar Kina över

För några dagar sedan utdelades den kvadriennala Fieldsmedaljen, ett pris som brukar betecknas som matematikens Nobelpris. Tidigare medaljörer är bland andra sådana storheter som Terence Tao, som i år fick sällskap av ytterligare två personer av kinesisk börd: Wang Hong och Deng Yu.

Vänsterpressen förrättade ju sitt tarv i brallan för ett dussin år sedan, då iranskan Maryam Mirzakhani blev första kvinna att erhålla priset. I gengäld är det knäpptyst denna gång, då kinesiskan Wang Hong (王虹) erhåller samma pris. Ty det institutionaliserade kinahatet.

Wang gör sällskap med manliga kollegan Deng Yu (邓煜), samt en amerikan och en ryssfödd kanadick. Det är nog inte en tillfällig fluga, för någon gång ska ju Kinas resultat i matematikolympiaden omsättas i praktiska framsteg. Upplysningsvis dominerar Kina stort i nämnda olympiad, och så förstås även i de årliga Pisa-mätningarna.

Japan har av någon anledning inte någon större representation i matematikolympiadens medaljliga, men har i gengäld kammat hem en lång rad Nobelpris i fysik och andra naturvetenskaper genom åren. Det är förväntat att Kina övertar även den traditionen, givet landets smått makabra tillväxt i patent och forskningsartiklar.

Överhuvudtaget dominerar Östasien stort i dessa sammanhang, medan den forna ingenjörsnationen Sverige numera är att beteckna som ett matematikens u-land. Det blir så när man tvingas konfronteras med allsköns vänsterkommunistisk woke och nykulturella begrepp som hijab, haram och jihad istället för att fokusera sina krafter på matematik eller något annat fält i ett harmoniskt och stabilt samhälle.

Kina har på samma vis tidigare inte varit ett stabilt samhälle, utan nationen har kantats av revolution, inbördeskrig, japansk aggression och slutligen kommunistiskt vanvett under Folkrepublikens tidiga år, omfattande inte minst den kulturrevolution som stängde ned alla universitet och därmed sinkade landets intellektuella utveckling.

Men sedan Deng Xiaoping 1978 öppnade upp Kina för omvärlden och iscensatte marknadskapitalistiska reformer, har landet metodiskt arbetat sig upp från absolut fattigdom och efterblivenhet till att utgöra världens industriella produktionsverkstad och intellektuella kraftstation. Man har därvid gjort ungefär samma resa som tidigare Japan och Sydkorea, men med fördröjning på grund av de politiska och ekonomiska omständigheterna.

Härstädes har ju länge hävdats, utan att någon för den skull har lyssnat, att Kina småningom kommer att dominera allt mer i Nobelpris och andra intellektuella genrer, helt enkelt av matematisk nödvändighet givet landets exponetiella tillväxt i intellektuell verksamhet. Den tiden är nu kommen, och nu föreligger den brytpunkt vid vilken vi kommer att erfara en allt stridare ström av kinesiska representanter i dylika sammanhang. Nu realiseras Kinas århundrade.

Kategorier
Kultur Politik Ryssland Vetenskap

Rysslandsaktivist ur tiden

Problemet med forskare som tar aktiv ställning i politiska frågor finns inte bara i klimatforskningen, utan även i många andra fält, inte minst sådana som i sig är politiska. Forskarens uppgift är nämligen inte aktivistens, det vill säga att förfäkta ett visst narrativ, utan att objektivt, konsekvensneutralt och förutsättningslöst framlägga fakta och omständigheter.

I samma ögonblick forskaren tar ställning för en viss sak, svärtas hans akademiska gärning omedelbart, och tvivel uppstår kring hans egentliga bevekelsegrunder. Det är som med den moderna erans «agendasättande» journalister, en yrkeskategori som på allvar tror sig ha i uppdrag att frisera beskrivningen av verkligheten i syfte att förändra denna i någon riktning.

Den uppgiften ligger istället hos politiker, opinionsbildare, debattörer och andra med en tydlig roll att förfäkta just åsikter. Forskarens och nyhetsjournalistens uppdrag är istället att ge underlag åt sådan debatt, varvid opinionsbildaren kan välja de körsbär han tycker är smakligast och förkasta andra.

Men «forskare» som ger luft åt personliga åsikter saknas inte, och inte sällan har de hemvist vid Utrikespolitiska institutet. Det kan gälla «kinakännare» som Björn Jerdén, som portades från Kina för sin aktivism kring konfuciusinstitut, och som nu leder ett helt kotteri av aktivister i ett «nationellt kunskapscentrum», och det gäller även sådana som «rysslandskännaren» Martin Kragh, vars senare karriär främst har varit aktivistens.

Inte sällan extraknäcker den typen av aktivistforskare vid någon «tankesmedja» för att dryga ut månadspengen, medan andra figurerar som «experter» i medier. Just Kragh kröntes för det senare uppdraget i främst statsmedier, medan hans kolleger emellanåt syns i spalterna på obskyra rapporter med yttersta finansiär i amerikanska kongressen.

Det är också denna omständighet som motiverar de många lovtal som nu hålls över Kragh, efter att denne somnat in efter en längre tids sjukdom, en form av panegyrik som aldrig hade förekommit för en mer undanskymd forskare utanför den mediala manégen. Elogen har helt enkelt sin bakgrund i den hållning som präglade Kraghs aktivism, som resonerar starkt med allmogens av media inpräntade uppfattning.

Ty neutral var Kragh inte i förhållande till Putin, Kreml och allt som har med det moderna Ryssland att göra, utan han tog tydlig ställning mot Kremls «spinndoktorer» (som han uttrycker det i en essä utgiven på… Timbro). Det är också just denna omständighet som ligger till grund för statstelevisionens värvning, ty det statsmediala ukraïnalaget är som bekant allt annat än neutralt utan snarare att se som en propagandistisk del i Sveriges och Västs aktiva engagemang i kriget.

Tragiskt är förstås att människor går bort i relativt ung ålder, men den egentliga tragiken är att inte bara människan Kragh slocknade, utan även hans akademiska livsgärning. Den litteratur han producerade kommer snart att falla i glömska, och han kommer inte att sätta något som helst avtryck i den fortsatta diskursen om Ryssland. Och inte heller kommer hans aktivism att ha tjänat till något, vilket var och en kommer att bli varse en bit in i framtiden.

Människor kommer och går, men Kreml består.
Kategorier
Kina Kultur Teknik USA Vetenskap

Oimponerande Artemis

Regimkontrollerade statstelevisionen (S)(V)T har lika stort fokus på amerikanernas så kallade Artemis-program som på Klimat-Gretas Twitter-konto, det vill säga ett osunt för att inte säga patologiskt förhållande till händelsen, omfattande en märklig tillställning med fnittrande damer under själva uppskjutningen. Man har numera dagliga artiklar om den «historiska» händelsen.

Det ska ställas i kontrast till den futtiga och magra rapporteringen kring Kinas prestation att först landa en sond på månens bortre sida 2019 och därefter hämta hem prover från samma område 2024. Av det blev bara en notis, och verkligen ingen direktsändning – den fick man följa på tuben.

Intressant med statsmediernas rapportering av jänkarnas program är att man tydligen «bröt kontakten med jorden i 40 minuter», vilket låter som rena 1960-talet då man först rundade månen och då hamnade i radioskugga. Numera finns ju satellitsystemet Queqiao 2 ( 鹊桥二号) i jord-månesystemets L2-punkt, vilket medger direkt förbindelse med farkoster i sådan radioskugga.

Men tydligen får amerikanerna inte låna kinesernas system, vilket ju kan bero på att Nasa helt enkelt inte får samarbeta med sin kinesiska motsvarighet, enligt Wolf amendment från 2011. Detta för att kinesernas rymdprogram har militära kopplingar, till skillnad från det amerikanska… eh… ja, ni förstår ju själva logiken i detta.

Statsmediernas besynnerliga fokus på USA:s program och motsvarande nedtoning av det kinesiska illustrerar samtidigt den bias som präglar denna skattefinansierade statliga mediejätte, en partiskhet som även kommer till uttryck i det övriga utbudet och i nyhetsrapporteringen, där man mer tar parti mot Iran än det USA som oprovocerat initierade detta illegala krig. Vad heter Washingtons gubbe i statstevehuset?

Själva programmet så. Det är ju bra att jänkarna nu kammar ägget och kommer in i matchen, efter en rad förseningar och misslyckanden. I den mån det pågår en ny «rymdkapplöpning» är det nog mest i USA:s fantasi, men under alla omständigheter lär man inte vinna dragkampen mot Kina, i vart fall inte utan motsvarande satellitsystem.

Innan man ens kan försöka landsätta människor på månens bortre sida, måste man nämligen upprepa Kinas bravad att landa en obemannad farkost, ett företag som är avsevärt svårare än att bara forsla människor runt himlakroppen. Särskilt i radioskugga, eftersom det då blir en autonom tillställning utan kontroll från Houston.

Om Artemis kraschlandar på månen får vi alltså inte veta detta, och inte heller kommer spektaklet att kunna följas i direktsänd teve. Eftersom amerikanerna alltså inte har någon metod att kommunicera så länge man befinner sig i radioskugga. Det imponerar inte särskilt.

Kinas fördel: satellitsystemet Queqiao 1 och 2.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik USA Vetenskap

Ny matpyramid 2026

Året hade knappt börjat innan hela världsordningen ställdes på ända, även om detta förstås påbörjades långt tidigare än så. Den amerikanska administrationen rycker upp den nuvarande ordningen med rötterna, och det inte bara i geopolitiken, utan även i en lång rad andra frågor. Det är i grunden bra.

Under parollen Make America Healthy Again har således nya näringsrekommendationer utlovats, först till hösten 2025, med en drastisk bantning av formatet. Luntan landar slutligen på nio sidor, och ställer mycket riktigt den tidigare indelningen alldeles på huvudet.

Gryn och korn finns fortfarande i botten av pyramiden, det vill säga den nu på huvudet stående pyramiden. Därefter följer frukt och nötter, och i den bredare toppen finns kött, fisk, mejeri, ägg och grönsaker. Indelningen är mer eller mindre snarlik den jag har i min egen pyramid, och det är faktiskt ingen tillfällighet.

Det är nämligen så artriktig föda ser ut, och man betonar helt enkelt sådan verklig mat vi har ätit under tiotusentals år, medan ultraprocess och andra industriella formuleringar skjuts åt sidan. I de nya riktlinjerna nämns överhuvudtaget inget sådant som «växtbaserade smörgåsfetter» eller annat modernt påfund, och rapsolja och andra vegetabiliska industrioljor finns inte medtagna i rekommendationerna.

Istället betonas nyttigt fett, med vilket menas animaliskt omega-3, mättade fetter i mejeri och olivolja, det vill säga naturliga fetter som inte är framställda i kemiskt raffinaderi, utan sådana vi är utvecklade för att äta. Den stora fettstriden går därmed in i en ny fas, nu med amerikanska regeringen som företrädare för den goda kraften.

Förvånande är emellertid att de befängda saltrekommendationerna består, med max 2.3 gram per dag. Här hade man velat se en betoning på mer kalium och magnesium istället för mindre natrium, och riktigt alla moderna vetenskapliga rön verkar inte ha nått MAHA.

Rekommendationerna har mindre betydelse för den stora allmänheten, som kanske aldrig riktigt nås av påbudet och därtill översköljs av en störtflod av konkurrerande budskap, inte minst från den kommersiella industri som vill proppa oss fulla med industriell ultraprocess. Däremot har rekommendationerna tvingande status för offentlig verksamhet, det vill säga bespisning i skola, vård och annan omsorg, vilket naturligtvis är goda nyheter för den uppväxande generationen och socialt missgynnade grupper som länge har varit hänvisade till skadlig kost.

Huruvida de nya dietära riktlinjerna når Sverige och övriga omvärlden och i så fall när är en intressant fråga. USA har stor påverkansmakt i dylika spörsmål, men givet den radikala omsvängningen väntar man måhända in en ny demokratisk administration i förhoppningen om att rapsolja, gryn och korn åter ska stå på menyn, tillsammans med Ozempic. Jag skulle inte sätta en slant på det, de här rönen är här för att stanna, och de har inget speciellt med republikanerna att göra.

Däremot finns det förstås en radikal vänsterfalang som särskilt omhuldar de tidigare gröna rönen, men det främst av klimatskäl. Även svenska uppfostringsmyndigheter som Livsmedelsverket är starkt indoktrinerade i frågan, och har klimat som överideologi per instruktionsbrev från regimen. Detta måste förr eller senare ändras, och det vore en välgärning om den nya pyramiden snabbt funne väg in i den svenska diskursen.