Kategori: Vetenskap

Kategorier
Asien Kina Kultur Matematik Politik Vetenskap

Nu tar Kina över

För några dagar sedan utdelades den kvadriennala Fieldsmedaljen, ett pris som brukar betecknas som matematikens Nobelpris. Tidigare medaljörer är bland andra sådana storheter som Terence Tao, som i år fick sällskap av ytterligare två personer av kinesisk börd: Wang Hong och Deng Yu.

Vänsterpressen förrättade ju sitt tarv i brallan för ett dussin år sedan, då iranskan Maryam Mirzakhani blev första kvinna att erhålla priset. I gengäld är det knäpptyst denna gång, då kinesiskan Wang Hong (王虹) erhåller samma pris. Ty det institutionaliserade kinahatet.

Wang gör sällskap med manliga kollegan Deng Yu (邓煜), samt en amerikan och en ryssfödd kanadick. Det är nog inte en tillfällig fluga, för någon gång ska ju Kinas resultat i matematikolympiaden omsättas i praktiska framsteg. Upplysningsvis dominerar Kina stort i nämnda olympiad, och så förstås även i de årliga Pisa-mätningarna.

Japan har av någon anledning inte någon större representation i matematikolympiadens medaljliga, men har i gengäld kammat hem en lång rad Nobelpris i fysik och andra naturvetenskaper genom åren. Det är förväntat att Kina övertar även den traditionen, givet landets smått makabra tillväxt i patent och forskningsartiklar.

Överhuvudtaget dominerar Östasien stort i dessa sammanhang, medan den forna ingenjörsnationen Sverige numera är att beteckna som ett matematikens u-land. Det blir så när man tvingas konfronteras med allsköns vänsterkommunistisk woke och nykulturella begrepp som hijab, haram och jihad istället för att fokusera sina krafter på matematik eller något annat fält i ett harmoniskt och stabilt samhälle.

Kina har på samma vis tidigare inte varit ett stabilt samhälle, utan nationen har kantats av revolution, inbördeskrig, japansk aggression och slutligen kommunistiskt vanvett under Folkrepublikens tidiga år, omfattande inte minst den kulturrevolution som stängde ned alla universitet och därmed sinkade landets intellektuella utveckling.

Men sedan Deng Xiaoping 1978 öppnade upp Kina för omvärlden och iscensatte marknadskapitalistiska reformer, har landet metodiskt arbetat sig upp från absolut fattigdom och efterblivenhet till att utgöra världens industriella produktionsverkstad och intellektuella kraftstation. Man har därvid gjort ungefär samma resa som tidigare Japan och Sydkorea, men med fördröjning på grund av de politiska och ekonomiska omständigheterna.

Härstädes har ju länge hävdats, utan att någon för den skull har lyssnat, att Kina småningom kommer att dominera allt mer i Nobelpris och andra intellektuella genrer, helt enkelt av matematisk nödvändighet givet landets exponetiella tillväxt i intellektuell verksamhet. Den tiden är nu kommen, och nu föreligger den brytpunkt vid vilken vi kommer att erfara en allt stridare ström av kinesiska representanter i dylika sammanhang. Nu realiseras Kinas århundrade.

Kategorier
Kultur Politik Ryssland Vetenskap

Rysslandsaktivist ur tiden

Problemet med forskare som tar aktiv ställning i politiska frågor finns inte bara i klimatforskningen, utan även i många andra fält, inte minst sådana som i sig är politiska. Forskarens uppgift är nämligen inte aktivistens, det vill säga att förfäkta ett visst narrativ, utan att objektivt, konsekvensneutralt och förutsättningslöst framlägga fakta och omständigheter.

I samma ögonblick forskaren tar ställning för en viss sak, svärtas hans akademiska gärning omedelbart, och tvivel uppstår kring hans egentliga bevekelsegrunder. Det är som med den moderna erans «agendasättande» journalister, en yrkeskategori som på allvar tror sig ha i uppdrag att frisera beskrivningen av verkligheten i syfte att förändra denna i någon riktning.

Den uppgiften ligger istället hos politiker, opinionsbildare, debattörer och andra med en tydlig roll att förfäkta just åsikter. Forskarens och nyhetsjournalistens uppdrag är istället att ge underlag åt sådan debatt, varvid opinionsbildaren kan välja de körsbär han tycker är smakligast och förkasta andra.

Men «forskare» som ger luft åt personliga åsikter saknas inte, och inte sällan har de hemvist vid Utrikespolitiska institutet. Det kan gälla «kinakännare» som Björn Jerdén, som portades från Kina för sin aktivism kring konfuciusinstitut, och som nu leder ett helt kotteri av aktivister i ett «nationellt kunskapscentrum», och det gäller även sådana som «rysslandskännaren» Martin Kragh, vars senare karriär främst har varit aktivistens.

Inte sällan extraknäcker den typen av aktivistforskare vid någon «tankesmedja» för att dryga ut månadspengen, medan andra figurerar som «experter» i medier. Just Kragh kröntes för det senare uppdraget i främst statsmedier, medan hans kolleger emellanåt syns i spalterna på obskyra rapporter med yttersta finansiär i amerikanska kongressen.

Det är också denna omständighet som motiverar de många lovtal som nu hålls över Kragh, efter att denne somnat in efter en längre tids sjukdom, en form av panegyrik som aldrig hade förekommit för en mer undanskymd forskare utanför den mediala manégen. Elogen har helt enkelt sin bakgrund i den hållning som präglade Kraghs aktivism, som resonerar starkt med allmogens av media inpräntade uppfattning.

Ty neutral var Kragh inte i förhållande till Putin, Kreml och allt som har med det moderna Ryssland att göra, utan han tog tydlig ställning mot Kremls «spinndoktorer» (som han uttrycker det i en essä utgiven på… Timbro). Det är också just denna omständighet som ligger till grund för statstelevisionens värvning, ty det statsmediala ukraïnalaget är som bekant allt annat än neutralt utan snarare att se som en propagandistisk del i Sveriges och Västs aktiva engagemang i kriget.

Tragiskt är förstås att människor går bort i relativt ung ålder, men den egentliga tragiken är att inte bara människan Kragh slocknade, utan även hans akademiska livsgärning. Den litteratur han producerade kommer snart att falla i glömska, och han kommer inte att sätta något som helst avtryck i den fortsatta diskursen om Ryssland. Och inte heller kommer hans aktivism att ha tjänat till något, vilket var och en kommer att bli varse en bit in i framtiden.

Människor kommer och går, men Kreml består.
Kategorier
Kina Kultur Teknik USA Vetenskap

Oimponerande Artemis

Regimkontrollerade statstelevisionen (S)(V)T har lika stort fokus på amerikanernas så kallade Artemis-program som på Klimat-Gretas Twitter-konto, det vill säga ett osunt för att inte säga patologiskt förhållande till händelsen, omfattande en märklig tillställning med fnittrande damer under själva uppskjutningen. Man har numera dagliga artiklar om den «historiska» händelsen.

Det ska ställas i kontrast till den futtiga och magra rapporteringen kring Kinas prestation att först landa en sond på månens bortre sida 2019 och därefter hämta hem prover från samma område 2024. Av det blev bara en notis, och verkligen ingen direktsändning – den fick man följa på tuben.

Intressant med statsmediernas rapportering av jänkarnas program är att man tydligen «bröt kontakten med jorden i 40 minuter», vilket låter som rena 1960-talet då man först rundade månen och då hamnade i radioskugga. Numera finns ju satellitsystemet Queqiao 2 ( 鹊桥二号) i jord-månesystemets L2-punkt, vilket medger direkt förbindelse med farkoster i sådan radioskugga.

Men tydligen får amerikanerna inte låna kinesernas system, vilket ju kan bero på att Nasa helt enkelt inte får samarbeta med sin kinesiska motsvarighet, enligt Wolf amendment från 2011. Detta för att kinesernas rymdprogram har militära kopplingar, till skillnad från det amerikanska… eh… ja, ni förstår ju själva logiken i detta.

Statsmediernas besynnerliga fokus på USA:s program och motsvarande nedtoning av det kinesiska illustrerar samtidigt den bias som präglar denna skattefinansierade statliga mediejätte, en partiskhet som även kommer till uttryck i det övriga utbudet och i nyhetsrapporteringen, där man mer tar parti mot Iran än det USA som oprovocerat initierade detta illegala krig. Vad heter Washingtons gubbe i statstevehuset?

Själva programmet så. Det är ju bra att jänkarna nu kammar ägget och kommer in i matchen, efter en rad förseningar och misslyckanden. I den mån det pågår en ny «rymdkapplöpning» är det nog mest i USA:s fantasi, men under alla omständigheter lär man inte vinna dragkampen mot Kina, i vart fall inte utan motsvarande satellitsystem.

Innan man ens kan försöka landsätta människor på månens bortre sida, måste man nämligen upprepa Kinas bravad att landa en obemannad farkost, ett företag som är avsevärt svårare än att bara forsla människor runt himlakroppen. Särskilt i radioskugga, eftersom det då blir en autonom tillställning utan kontroll från Houston.

Om Artemis kraschlandar på månen får vi alltså inte veta detta, och inte heller kommer spektaklet att kunna följas i direktsänd teve. Eftersom amerikanerna alltså inte har någon metod att kommunicera så länge man befinner sig i radioskugga. Det imponerar inte särskilt.

Kinas fördel: satellitsystemet Queqiao 1 och 2.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik USA Vetenskap

Ny matpyramid 2026

Året hade knappt börjat innan hela världsordningen ställdes på ända, även om detta förstås påbörjades långt tidigare än så. Den amerikanska administrationen rycker upp den nuvarande ordningen med rötterna, och det inte bara i geopolitiken, utan även i en lång rad andra frågor. Det är i grunden bra.

Under parollen Make America Healthy Again har således nya näringsrekommendationer utlovats, först till hösten 2025, med en drastisk bantning av formatet. Luntan landar slutligen på nio sidor, och ställer mycket riktigt den tidigare indelningen alldeles på huvudet.

Gryn och korn finns fortfarande i botten av pyramiden, det vill säga den nu på huvudet stående pyramiden. Därefter följer frukt och nötter, och i den bredare toppen finns kött, fisk, mejeri, ägg och grönsaker. Indelningen är mer eller mindre snarlik den jag har i min egen pyramid, och det är faktiskt ingen tillfällighet.

Det är nämligen så artriktig föda ser ut, och man betonar helt enkelt sådan verklig mat vi har ätit under tiotusentals år, medan ultraprocess och andra industriella formuleringar skjuts åt sidan. I de nya riktlinjerna nämns överhuvudtaget inget sådant som «växtbaserade smörgåsfetter» eller annat modernt påfund, och rapsolja och andra vegetabiliska industrioljor finns inte medtagna i rekommendationerna.

Istället betonas nyttigt fett, med vilket menas animaliskt omega-3, mättade fetter i mejeri och olivolja, det vill säga naturliga fetter som inte är framställda i kemiskt raffinaderi, utan sådana vi är utvecklade för att äta. Den stora fettstriden går därmed in i en ny fas, nu med amerikanska regeringen som företrädare för den goda kraften.

Förvånande är emellertid att de befängda saltrekommendationerna består, med max 2.3 gram per dag. Här hade man velat se en betoning på mer kalium och magnesium istället för mindre natrium, och riktigt alla moderna vetenskapliga rön verkar inte ha nått MAHA.

Rekommendationerna har mindre betydelse för den stora allmänheten, som kanske aldrig riktigt nås av påbudet och därtill översköljs av en störtflod av konkurrerande budskap, inte minst från den kommersiella industri som vill proppa oss fulla med industriell ultraprocess. Däremot har rekommendationerna tvingande status för offentlig verksamhet, det vill säga bespisning i skola, vård och annan omsorg, vilket naturligtvis är goda nyheter för den uppväxande generationen och socialt missgynnade grupper som länge har varit hänvisade till skadlig kost.

Huruvida de nya dietära riktlinjerna når Sverige och övriga omvärlden och i så fall när är en intressant fråga. USA har stor påverkansmakt i dylika spörsmål, men givet den radikala omsvängningen väntar man måhända in en ny demokratisk administration i förhoppningen om att rapsolja, gryn och korn åter ska stå på menyn, tillsammans med Ozempic. Jag skulle inte sätta en slant på det, de här rönen är här för att stanna, och de har inget speciellt med republikanerna att göra.

Däremot finns det förstås en radikal vänsterfalang som särskilt omhuldar de tidigare gröna rönen, men det främst av klimatskäl. Även svenska uppfostringsmyndigheter som Livsmedelsverket är starkt indoktrinerade i frågan, och har klimat som överideologi per instruktionsbrev från regimen. Detta måste förr eller senare ändras, och det vore en välgärning om den nya pyramiden snabbt funne väg in i den svenska diskursen.

Kategorier
Kina Kultur Politik Vetenskap

Att larma om Kina är psykbryt

Att «larma» om Kina är möjligen inte rasism, så som foliehattarna på Expressen uttrycker saken, men det är definitivt paranoja. I vanlig ordning motiverar man ett påstått fenomen med anekdoter, som en «ledande forskare» kring kinesiskt «tvångsarbete» som av universitetsledningen blev uppmanad att avsluta sin forskning på området för att strömmen av kinesiska utbytesstudenter var för svag.

Väl att märka är då att det var den brittiska ledningen som utövade påtryckningar, inte Kina. Men enligt Expressen är sinologer en «fokusgrupp» för Zhongnanhai, just i syfte att utöva påverkan. Till stöd för sin märkliga tes åberopar man en märklig «rapport» från det ännu märkligare «Kinacentrum», som i princip är ett kotteri för aktivister i kinarelaterade frågor.

Förvisso förekommer påverkan, men man ska nog inte utgå från att sådan enbart emanerar från Kina. För egen del har jag blivit kontaktad av Taiwans «kulturattaché» (med «ambassadörs» status), som ville komma till «mitt kontor» för en pratstund. Självfallet tackade jag nej, det är så att säga inte svårt att förutse vad ämnet skulle kunna tänkas dröja sig om.

En annan gång bevistade jag en kinesisk studentdemonstration i Malmö, varvid en av Washingtons gubbar med en orolig min plötsligt förhörde sig om vad detta kunde tänkas vara för manifestation, som om han ville pejla sentimentet bland åhörare. We call it freedom of speech, you should try it in your own fucking retarded country, blev svaret den gången. Han blev ganska häpen.

Den andra sidan har aldrig hört av sig, och varför skulle den det? Kinas intresse ligger knappast i att påverka normal akademisk verksamhet, men däremot att på olika vis stävja sådan «forskning» som saknar verklighetsanknytning, exempelvis angående «tvångsarbete» och «folkmord» bland uigurer, eftersom sådan aktivism skadar Kinas anseende och därmed dess relationer med andra nationer.

Man kan annars forska tämligen fritt även om «känsliga» ämnen, förutsatt att man saknar en politisk agenda eller på annat sätt avser bedriva aktivistisk verksamhet med udd mot Beijing. Det är när filurer som Adrian Zenz, Björn Jerdén med flera aktivister under täckmantel av forskning besudlar Kina som man reagerar, och varför skulle man inte det?

Den givna frågan är då vad det är för «forskning» som bedrivs av svenska sinologer som kan tänkas reta upp Beijing. Enligt rapporten i fråga utmärker sig Sverige i Europa i detta avseende, vilket förmodligen kan relateras till det svenska etablissemangets starkt negativa sentiment kring Kina. Den höggradigt politiserade forskningen i Sverige följer vanligen dessa sentiment, då anslagen beslutas politiskt och under politiska trender. Vanligt är även att man inte har någon egentlig forskning kring Kina, utan snarare verkar som demokratiaktivist i syfte att sprida det heliga demokratievangelium.

Rapporten berättar annars att det mest rör sig om kinesiska studenter i Sverige som säger sig utsättas för påverkan, och att de allra flesta i övrigt är mycket nöjda med samarbetet med kinesiska akademiska institutioner. Man är faktiskt mer oroad över att foliehattarna på Säpo har börjat stryka i korridorerna och utsätta kinesiska utbytesstudenter för någon svensk form av McCarthyism eller «China initiative», vilket man menar är en form av rasism. Vilket det förstås är.

Men framförallt är det en form av paranoja, som till yttermera visso är skadlig för Sveriges vidkommande. Kina är världens ledande forskningsnation och teknikmakt, och med den ska man hålla sig väl. Den beskedliga volym av «hemligheter» som lilla Sverige kan tänkas ha får man skydda mot alla möjliga intressenter, inte bara kinesiska, och under alla omständigheter lär sådan känslig forskning knappast bedrivas vidöppet vid universiteten.

Man har förstås alldeles fel fokus, och borde istället söka fördelar med relationerna med Kina. Varför har vi ingen gubbe i Tiangong med forskning i materialfysik eller botanik i gravitationsfritt tillstånd? Har vi fått del av de sällsynta mineraler som Kina tog hem från månens skuggsida? Har svenska forskare i Kina månne något att lära i de kinesiska akademierna? Forskning handlar om internationellt utbyte, inte att slå vakt om «hemligheter», särskilt inte mot en tekniskt överlägsen nation.

Vi vet alla varifrån detta «säkerhetstänk» kommer.