Regimtelevisionen SVT berättar att en av fyra svenskar inte håller med om att klimatförändringarna i huvudsak är orsakade av mänsklig aktivitet, enligt en opinionsundersökning i regi av Göteborgs universitet. «Siffrorna är bekymrande», låter man en klimataktivist kommentera resultatet.
Man framhäver att «klimatforskarna är överens» och att «vetenskapen har slagit fast» att mänsklig aktivitet orsakar utsläpp med temperaturstegring som följd. Det är förstås en «ickehjärnare» att det förhåller sig på det sättet, men problemen är 1) att detta konsensus stannar just där och inte har någon bäring på vad som bör göras åt saken, om något alls; och 2) att vi därmed har lämnat det vetenskapliga fältet för det politiska.
Statstelevisionens intervjuobjekt framhåller just den aspekten, nämligen att personer som «förnekar klimatvetenskap» kan påverka politiken. Det anses därmed vara bekymmersamt att befolkningen har andra politiska uppfattningar än klimataktivister och staten, en anomali som tydligen måste åtgärdas.
Det liknar äldre tiders nitiska förhållningssätt till den kristna religionen, som alla skulle omfattas av utan pardon. Avfällingar straffades hårt, och man höll religiösa husförhör för att säkerställa upprätthållandet av religiöst och politiskt korrekta tankebanor.
Samma ortodoxi tillämpas alltså i den moderna klimatreligionen, den helt politiska uppfattningen att det föreligger en «klimatkris», och att allmogen i dess helhet måste införstås med detta samt vidta omfattande personliga uppoffringar i det egna levernet, bland annat att äta mindre rött kött.
Eljest kan man konstatera att ingen annat samhällsfråga kräver sådan grad av samförstånd, men att just överideologier som «klimat» och tidigare «genus» tenderar att anta den aspekten. Man kan till exempel konstatera att en fjärdedel av svenskarna tror på en «högre makt», trots att vetenskapen inte känner någon sådan, och trots att en sådan tankefigur kan ha politiska konsekvenser, utan att detta ger upphov till «oro» i något elitskikt – allmogen har alltid varit dum i huvudet.
Hela fyrtio procent av de dumma svenskarna tror således på «paranormala» fenomen, som definitivt inte existerar enligt det mest fullständiga konsensus vetenskapen känner, men det anses för den skull inte vara ett samhällsproblem att medborgarna inte förstår fysikaliska grundkoncept. Nittionio procent av befolkningen, inklusive den samlade journalistkåren, kan för övrigt inte skilja på begreppen teori och hypotes, men allmogen anses ändå kapabel att ta till sig vetenskapliga rön om just klimatet.
Eller snarare är det nog fråga om att hamra in budskapet, att indoktrinera allmänheten i att politisk handling krävs för denna förment behjärtansvärda sak. För ändamålet har regimtelevisionen en stående agenda där «klimatet» görs till allestädes närvarande överideologi, inklusive illröda väderkartor och frenetisk jakt på skogsbränder världen över i syfte att utöva politisk påverkan.
«Alla ska med» när regimtelevisions klerker drar en lans för sin övertygelse, men det är i förstone en svårbegriplig ambition, då politiska beslut vanligen inte kräver mer än majoritet. Svårbegriplig, om man inte betraktar det som just religiöst nit, en missionerande hållning om att övertyga var och en om den enda rätta tron.
När mängden av «klimatförnekare» blir tillräckligt liten kan man nämligen tillämpa stigmatisering av olika slag med större effekt och därmed få genomslag för snurriga idéer om att vi måste ge upp vår grundkultur med boskapshållning och istället äta insekter och veganskt.
Så länge en betydande andel av befolkningen motsätter sig sådana ingrepp, kommer man ingen vart med sin vänsterextrema politiska agenda. Exempelvis anser alltjämt hälften av befolkningen att det är en dålig idé att införa «klimatskatt» på nötkött, och därför finns ingen politisk jordmån för en sådan reform – det är vad regimteve med flera arbetar för att förändra, att förflytta allmogens kultur samt bearbeta tankemönster och preferenser.
