Deepseek blev för många en svart svan, en överraskande händelse man «inte såg komma». Nämligen för att det finns ett utbrett sentiment om att Kina med dess förment underlägsna modell inte kan jämföra sig med den fria världens kraft och styrka, och att kineserna bara förmår kopiera oss snarare än att driva utvecklingen i kreativ riktning.
Med ett sådant synsätt lurar man bara sig själv, och det är synnerligen olyckligt då vi i Europa just inte har råd med den sortens arrogans. Det är vi som inte längre förmår uppfinna, inte kineserna. Orsakerna härtill är inte svåra att begripa.
Till att börja med måste man förstå Kinas moderna utvecklingshistoria, från ett mätt och däst kejsardöme på världens topp till ett förfall som saknar motstycke, accentuerat av japansk aggression och invasion, inbördeskrig och småningom en period av politiskt vanvett under Folkrepublikens första decennier.
Folkrepubliken Kina var vid dess utropande 1949 ett av världens absolut fattigaste länder, med närmast universell analfabetism i den stora bondebefolkningen. Sådana länder kan helt enkelt inte prestera i vare sig akademiska eller industriella termer, utan har att först lägga en grund med primärutbildning och andra reformer kring hälsa med mera.
Trots det politiska vanvettet skedde faktiskt en sådan utveckling, och den borgade för att det efterblivna Kina småningom var moget nog att påbörja en omfattande ekonomisk liberalisering och industrialisering, nämligen då man under Deng Xiaoping införde dylika reformer från 1978 och framåt. Man kunde erbjuda politisk stabilitet, låga löner och skicklig arbetskraft, men man hade fortfarande inte så mycket att hämta i forskning och utveckling.
Man kopierade Japans koncept med joint venture-företag i syfte att erbjuda dessa ekonomiska fördelar i utbyte mot tekniköverföring, varvid Västs kunskap successivt överfördes till Kina. Kineserna har på så sätt kontinuerligt ökat både sin kunskapsnivå och sitt välstånd, varefter det bara skulle bli en tidsfråga innan man når en kritisk massa för att ta ledningen i fält efter fält.
Det är inte unikt för Kina, utan är en utveckling som präglar alla länder. Storbritannien kopierade Tyskland och Europa, USA kopierade Storbritannien och Japan kopierade USA. Innan man kan springa måste man lära sig att både krypa och gå.
Om Kina tidigare satsade på att bygga en bred bas med primär- och sekundärutbildning samt att lära på arbetsplatsen, förfogar man nu över högre utbildning av rang. Man producerar långt fler ingenjörer och doktorer i matematik och naturvetenskaper än Väst, så till den grad att man har ett stort akademiskt överskott som skapar vissa obalanser på arbetsmarknaden.
Den knivskarpa konkurrensen har gjort att man numera leder patentligan överlägset, samt dessutom presterar vetenskaplig forskning i ett mått som västerlandet inte längre kan matcha. Sådan forskning som sedermera omsätts i praktiska tekniska tillämpningar, exempelvis inom AI och kvantdatorer.
Nature, kanske världens mest ansedda vetenskapliga tidskrift, för statistik över vilka institutioner som publicerar sig, och när man sammanställer index över dessa framkommer att Kina har en helt brutal dominans i fråga om högkvalitativa forskningsartiklar. I exempelvis fysik tronar åtta av kinesiska universitet bland de översta tio, och bland de femtio första platserna återfinns inte mindre än trettiotre kinesiska institutioner, eller 67 %.
Det ser likandant ut i de flesta andra fält, medan den närmsta konkurrenten USA får nöja sig med ströplatser längre ned i fältet. Det är en fingervisning om vart Nobelprisen kommer att gå om tiotalet år eller så, givet att man inte helt sonika tillämpar något slags antikinesiska regler kring priset.
Men viktigare än äran är just de praktiska tillämpningarna, den teknik som blir resultatet av denna enorma forskningsinsats. Belackarnas och kinahatarnas tes om att Kina bara «kopierar» faller så att säga pladask under dessa förutsättningar, då Kina alltså leder utvecklingen och befinner sig i den yttersta spetsen.
Det vi ser nu i form av massiv dominans i fråga om solceller, vindsnurror, elbilar och annan grön teknik är alltså bara en mindre försmak av vad som ska komma längre fram i kedjan, när ny grundforskning spottar ut resultat. När Kinas rymdprogram ger civila tillämpningar av samma snitt som en gång det amerikanska Apollo-programmet. När Kina småningom rundar och tar sig förbi jänkarnas futtiga exportkontroller och andra obstruktioner, för att ta soklar ledning och lämna övriga världen långt, långt efter sig, i fält efter fält.
Väst kan för all del fortsätta förbjuda företag efter företag att etablera sig i Väst, med det ena korkade motivet efter det andra – ZTE, Huawei, Tiktok, Shein, Temu, BYD, Deepseek… – men småningom når vi en punkt då kinesiska produkter och tjänster blir lika oumbärliga som dagens amerikanska, och då uppstår ett svårt politiskt dilemma, i vart fall för den kinahatande klicken som i sin patologiska paranoja hellre stoppar huvudet i sanden än att förhålla sig till den verklighet som är förhandenvarande och allt mer uppenbar.
Omvänt är situationen för oss i Europa så mycket dystrare, då vi inte längre spelar i samma liga som USA och Kina. Vi har halkat efter, då vi hellre har satsat på byråkratisk reglering och «värderingar» än hårdkokt forskning och industriella tillämpningar. Den lilla spets som produceras flyr omedelbart till USA, där villkoren är så mycket bättre för företagande och utveckling.
Det är av denna anledning vi inte har några Google eller Baidu, Meta eller Weibo, Apple eller Huawei, OpenAI eller Deepseek, o.s.v. Och det är av denna anledning vår föråldrade bilindustri förfaller och går i graven, för att vi inte längre kan konkurrera, för att vi inte har förnyat oss, för att vi har alldeles fel fokus på «värderingar» och annat, för att det är alldeles för dyrt att producera, för att det finns alldeles för mycket röd tejp och regleringar. Europa har åderförkalkats.
Kinahatarnas dårpladder och åtgärder till trots kommer Kina otvetydigt att ta täten, och vi kommer därför att behöva förhålla oss till det på ett annat sätt än i dag. Ju förr desto bättre. Systemen kommer alltid att vara olika, även om Kina kommer att anamma allt större medborgerligt inflytande, kanske i analogi med Singapore. Det angår egentligen inte oss.
Men en sak är säker, och det är att om vi inte ser om vårt eget hus, och om vi stänger ute den ledande teknik- och forskningsmakten, så är Europas storhetstid definitivt förbi. Det finns inget axiomatiskt i att Europa ska befinna sig i täten, och emellanåt har vi ofta befunnit oss på botten. Vill vi ha en ny medeltid, eller vill vi åter bli en ledande region i världen?
