Kolet (och oljan) som finns lagrad i underjorden befinner sig inte på sin naturliga plats. Det finns där för att ligninbaserade träd med bark utvecklades och spreds i stor mängd under karbon för 350 miljoner år sedan. Det hade då ännu inte utvecklats organismer som kunde bryta ned dessa sega ämnen, och kolet stannade därför i marken utan att förmultna.
Liv på land exploderade under devon (-390 Ma) med ormbunkar och andra växter som grönade en tidigare karg och steril stenmiljö. Växterna bildas av koldioxid i atmosfären under fotosyntes, med syre som restprodukt. För tillväxten behövs vatten, som tillförs i form av regn från atmosfären, samt mindre kvantiter mineralämnen, som bryts direkt från jordskorpan. Ännu en restprodukt av förloppet är framväxten av jord, den bruna massa som främjar ytterligare växtlighet och andra organismer.
Koldioxidhalten i atmosfären vid tiden för landväxternas radiering var 4000 ppm eller tio gånger högre än i dag, men till följd av gröningen sjönk den successivt till under 400 ppm under karbon, med en långvarig istid som följd.
Det lagrade kolet använder vi numera som bränsle, i princip lagrad solenergi, med resultat att koldioxidhalten ökar och temperaturen får en liten skjuts uppåt. Men det är att märka, att vi i geologiskt hänseende befinner oss under samma atmosfäriska omständigheter som under karbon–perm, med riktigt farligt låga nivåer av CO₂ under en pågående istid.
När klimatförvillarna vill skrika ut sitt larm visar man gärna hockeyklubbsgrafer över koldioxidhalten under historisk tid, eller möjligen kortare geologiska perioder. Vid konfrontation med spektrat över hela fanerozoikum (-542 Ma till nutid) menar de att det inte har relevans, och dessutom att förloppet nu sker så mycket snabbare än i tidigare faser.
Men kol är kol, och dess naturliga plats är antingen i atmosfären eller i organismer. Ju fler organismer, desto mindre koldioxid. I jorden gör kolet ingen nytta, annat än som en tillfällig reservoir av bränsle åt moderna människor. När vi spyr ut detta kol i gasform ger vi växtligheten bränsle.
Denna balans har upprätthållits i en halv miljard år, och det finns så att säga ingen anledning tro att det skulle brytas bara för att det befriade kolet återförs till atmosfären. Det blir varmare och fuktigare till en början, men också grönare och småningom kallare när extra syre kyler, allt i en dans inom välavgränsade regioner.
Argumentet att geologiska nivåer inte skulle spela någon roll måste avfärdas. Det spelar självklart roll, och är den karta med vilken vi kan förstå klimatet på riktigt lång sikt. Av den kartan förstår vi att varken jorden eller mänskligheten är hotad av lite varmare och blötare väder, och att det inte heller finns något linjärt samband mellan koldioxid och temperatur (se t.ex. jura–krita i diagram).
I själva verket säger denna utveckling att vi balanserar på randen till en intensifierad istid efter hundra miljoner år av konstant nedkylning, och att våra små tillskott av koldioxid i atmosfären är just den faktor som tar oss tillbaka till mer hälsosamma nivåer för jordens vidkommande.
I människans korta och snäva perspektiv är ett par meter högre havsvattennivå oroande, men på tusentals års sikt hade alternativet med en ny nedisning varit en fullständig katastrof. Människan fann upp civilisation i exakt rätt ögonblick, och människan skapade förbränningsmotorn med närmast gudomlig precision i tid. Bara tack vare kolet och oljan har civilisationen en framtid utan is, kyla och ond bråd död.