Bilden av Mao Zedong (毛泽东, 1893–1976) är i Väst relativt entydig, nämligen som en grym tyrann som hade ihjäl fler människor än både Hitler och Stalin tillsammans. Men även om planekonomiskt misslyckade reformer som Det stora språnget (大跃进, Dayuejin, 1958–1961) gav upphov till hungerkatastrofer som skördade fruktansvärda mängder offer, fanns i denna gärning ingen avsikt, och heller ingen illvilja, utan tvärtom en önskan om att leda landet och folket till framgång fortast möjligt – möjligen kan man anklaga Mao för likgiltighet när han ställd inför etablerat faktum först vägrade retirera.
Sant är att Mao Zedong och övriga i den kommunistiska ledningen under de omfattande landreformerna under Folkrepublikens första tid bryskt gjorde sig av med forna landägare som vägrade finna sig i den nya ordningen. Likaså kan man inte förneka att Mao var politisk huvudarkitekt bakom den maktkamp som gav upphov till Den stora proletära kulturrevolutionen (无产阶级文化大革命, Wuchan-jieji wenhua dageming, 1966–1976), en politisk galenskap som orsakade djupa sår i det kinesiska samhället och i princip jämnade hela den existerande kulturen med marken.
De politiska massrörelserna fram till Maos död 1976 ses också i Kina som tjugo förlorade år, även om man kan hävda att ett nytt Kina egentligen bara kunde byggas på grunden av raserade gamla strukturer. Mao var i grunden anarkist och hade sedan länge en önskan om att slå sönder de gamla institutioner som stod i vägen för ett modernt och starkt Kina: De fyra gamla (四旧, Si jiu), nämligen gamla seder, gammal kultur, gamla vanor och gamla idéer, sådant som ett otympligt teckensystem, konfucianism, buddism, patriarkat och väletablerade samhällsklasser.
Särskilt väl lyckades han dock inte med sitt uppsåt, och underligt nog var Mao även tämligen välbekant med den klassiska kulturen; på sin fritid diktade han. Såväl konfucianism som buddism genomlever idag en renässans i Folkrepubliken, och har maktens uttryckliga stöd; man ser här att dessa gamla institutioner ingalunda har hindrat smådrakarna (Singapore, Taiwan, Hongkong, samt även Sydkorea) från att utvecklas till moderna och rika regioner, och att de därför är högst kompatibla med den moderna världen. Ingen förordar heller längre att tecknen ska avskaffas.
Dock får det sättas på Maos pluskonto att han befriade kvinnan och hyvlade ned klasserna ordentligt, även om emancipationen knappast var fullständig utan mer av symboliskt slag, och även om dagens hyperkapitalistiska Kina har större klasskillnader än någonsin sedan Deng Xiaoping (邓小平) etablerade omfattande marknadsekonomiska reformer efter Maos död.
En vanlig slogan i Kina är att Mao var 70 % bra och 30 % dålig (三七开, san-qi kai), även om man kan diskutera de rätta proportionerna i en sådan avvägning. Under alla omständigheter ses Mao av de flesta ändå som en landsfader, och det säger sig självt att man inte använder en sådan ikon på sedlar och i andra sammanhang utan verklig orsak.
Det går utan tvivel hävda att Mao Zedong räddade Kina, först från japansk invasion och ockupation, sedan från nationalistiskt vanstyre med hyperinflation; man ska här komma ihåg att de kraftigt decimerade kommunisterna vann över de USA-understödda nationalisterna för att man hade folkets uttryckliga stöd och successivt kunde erövra fiendens vapen och territorium.
Men om Mao var en genial gerillageneral och härförare, var han samtidigt en ovanligt usel regent, som på klassiskt manér byggde en personkult kring sig själv istället för att driva det nya Kina framåt. Först när hans närmast kejserliga eller rentav gudomliga status vittrade bort när han dog 1976 kunde Folkrepubliken Kina på allvar utvecklas så som man hade önskat från första stund – men även om personkulten är borta fortgår intrigerna bakom kulisserna alltjämt.
Mao Zedongs egentliga arv kommer en dag att omvärderas i Kina, och förmodligen även i Väst. Det går inte att i svartvita drag teckna en bild av en så komplex person i ett så enormt land med en sådan våldsamt kaotisk och händelserik bakgrund, utan man måste ta hänsyn till alla de faktorer som samverkade till den faktiska utvecklingen i Kina – detta inte som ett försök till apologetik, utan som ett realistiskt synsätt.
Man kan här jämföra med den Vita terror (白色恐怖, Baise kongbu) som plågade diktaturens Taiwan (Republiken Kina, den förlorande sidan) under närmare 40 år, innan man fick ordning på nationen och demokratiserade – alternativet med nationalisternas Jiang Jieshi (蒋介石) som president för hela Kina skulle när allt kommer omkring inte ha varit en särskilt lockande tanke.