Kärt barn har många namn, inte minst kvinnor. Men varför heter det kvinna, och varifrån kommer alla dessa benämningar på olika synonymer? Här är kinesiskan betydligt trevligare i etymologisk mening, eftersom den har sin yttersta grund i enkla piktogram, som 女 (nǚ) för kvinna: det vertikala strecket är kroppen, och de två nedre korsade strecken armarna. Tecknet är således sidställt.
Tar man nu ett annat tecken för kvinna, 婦 (fù, förenklat 妇), ser man att tecknet 女 ingår som en så kallad radikal i kompositionen, medan det andra tecknet utgörs av en kvast (帚, zhǒu): en kvinna är en person som hanterar kvasten. Kinesiskan uttrycker således i sina tecken en form av klichéer kring egenskaper förknippade med det som avbildas.
Ta exempelvis tecknet 好 (hǎo, bra), som utgörs av en kvinna och ett barn: bra är när man har kvinna och barn. På samma sätt är tecknet 安 (ān, stilla; tyst) komponerat av en kvinna under ett tak, med given innebörd. Stoppa in två prickar i tecknet 女 och vi erhåller 母 (mǔ, mor), det vill säga en kvinna med två bröst, redo att dia avkomman. Tre kvinnor 姦 (jiān) är detsamma som otrohet.
Så långt kommer vi inte i svenskan, ty i grunden finns den urindoeuropeiska (PIE) rekonstruktionen *gʷḗn, som inte har någon annan betydelse än kvinna. Denna rekonstruktion kan sedan avledas i flera förgreningar, men av intresse här är två ytterligare rekonstruktioner i urgermanskan (PG): *kwenǭ (kvinna) och *kwēniz (fru).
Från PG erhåller vi sedan alla kända former i den germanska språkfamiljen. Fornengelskan (FE) använde således cwene, vilket sedermera har utvecklats i engelskans queen (drottning) och det numera utdöda quean, som är en mer nedsättande term för kvinna: prostituerad. Fornnordiskan (FN) tog en annan vändning i form av kona (kvinna; fru), ur vilken runsvenskans (RS) kona stammar.
Typiskt för RS och andra forngermanska språk är samma slags morfologiska grammatik som latinet uppvisar, nämligen böjning av substantiv efter genus och kasus. Utvecklingen mot modern svenska har präglats av att ersätta morfologi med analys i form av prepositioner, modala hjälpverb och andra konstruktioner. En komplexitet har därmed förbytts i en annan, och egentligen större; modern svenska är faktiskt inte enklare än forna varianter, utan betydligt grötigare.
Ordet kona böjdes således efter numerus (singular och plural), kasus (nominativ, ackusativ, dativ och genitiv), liksom efter bestämd och obestämd form, inalles sexton olika former. I obestämd form fanns singular kona (n.) och kono (a., d., g.) samt plural konor (n., a.), konom (d.) och kvinna (g.). Motsvarande böjningar i bestämd form gavs av konan (n.), konona (a.) kononne (d.) och kononnar (g.) i singular, samt konornar (n., a.), kononom (d.) och kvinnanna (g.) i plural.
Ordet kvinna (quinna) i modern form är således obestämd form av plural genitiv för kona, det vill säga kvinnors med en modern beteckning. Det vore intressant att veta hur just den udda formen kom att dominera i den förenklade grammatiken, med tanke på att grannländerna har bevarat kona/kone intakt i nominativ singular.
PIE är grunden för alla europeiska språk, med några få undantag som finska, ungerska och baskiska. De tre huvudfårorna utgörs därvid av germanska, romanska och slaviska språk, en uppdelning som även ligger till grund för politiska konflikter i historien. Fornnordiskan har här varit ett centrum för germansk kulturberikning i Europa, tack vare vikingarnas handel och vandel på de brittiska öarna och delar av kontinenten, liksom i Ryssland.
Latinet (L), liksom tidigare grekiskan, har utgjort ett annat och mer självklart centrum. PIE ligger här till grund för många gemensamma former i latin, PG och deras derivat, som PIE *kʷod → L quod, PG hwat → eng. what, sv. vad, och så vidare. PIE för kvinna, *gʷḗn, är således också representerat i latinet som cunnus, som dock har tagit en huvudsaklig betydelse av vulva.
En vanligare beteckning för kvinna på latin är istället härlett ur PIE *dʰeh₁m̥h₁néh₂ (den som ammar), vidareutvecklat i uritaliska (PI) fēmanā, och därifrån till latinets femina och vidare i franskans femme, italienskans femmina och spanskans fémina.
Spanskan använder dock vanligen ordet mujer för kvinna. Härledningen är PIE *(h₂)moldus (mjuk; svag), från roten *mel- (mild), och härifrån får vi latinets mollis (mjuk; mild; svag). Komparera adjektivet som mollior (mjukare; mildare; svagare), och vi får småningom avledningen mulier (kvinna; fru; fegis), det vill säga ett adjektiviserat substantiv för det täcka könet. I de spanska delarna av Romerska riket dominerade uppenbarligen ett vulgärlatin med mulier som föredragen term.
Italienskan använder på motsvarande sätt vanligen formen donna, härlett ur latinets domna, kort för domina (dam; husfru), femininum av dominus (härskare), avlett från domus (hem). PI *domos och PIE *dṓm ligger här i grunden, med rotordet *dem- (bygga). Det svenska ordet dam har sedermera etablerat sig på fransk grund (dame).
Med domina och avledda former har ordet kvinna således även kommit att beteckna en sekundär betydelse som dominerande härskarinna över en domän, det vill säga en fru. Latinets huvudsakliga ord för fru, uxor, är dock ett isolat, och stammar inte från PIE. Man kan här erinra sig att Rom var granne med etruskerna, vars språk var isolerat, och därmed hade en del andra influenser.
Vårt ord fru kommer ytterst från PIE *pro-w-(y)o-s, som betyder den främsta. I PG finns den maskulina formen *frawjaz (herre) och den feminina *frawjǭ (fru), med en inneboende betydelse av dominans. Gudaväsen som Frej och Freja är avledda från denna etymologi, och betyder alltså inget annat än herre respektive fru, som är närmast universella beteckningar för gudar.
Fornengelskan renderade detta som frowe, medan fornnordiskan tidigt hade formerna frú, frúa och frúwa (samt det skojsamma frugha). Svenskans fru, i betydelsen härskarinna, förnäm kvinna eller åtminstone gift kvinna, stammar från denna utveckling. Härskarinna i huset var husfrun, som sedermera kom att uttalas och skrivas hustru. Från medelhögtyskans vrouwe utvecklades i medelnytyskan diminutivformen vrouwicken, vilken sedermera tog formen frögdeken i fornsvenskan och således fröken i svenskan, som en beteckning för en ogift kvinna. Det är inte mer annorlunda än att engelska master i diminutiv är mistress.
De brittiska öarna påverkades starkt av keltiskt språkbruk, och har därför en annorlunda grund än kontinentala Europa. PIE *gʰʷíh₂bʰ-, som betyder skam, sköte eller vulva, utvecklades i PG *wībą, som betyder kvinna eller fru. Den senare betydelsen har kommit att dominera, som i FE wif och wyf, FN víf, FS vīf och sedermera svenskans viv, ett ord som inte längre är i allmänt bruk. Wife är dock den gängse beteckningen i engelskan.
Nå, om kvinna egentligen är en kona, är då en konung en konas unge? Det är en skämtsam form av vulgäretymologi, men faktum är att det ändå är en träffande beskrivning. Kung, eller konung, stammar från PG *kuningaz, som i sin tur är avlett från *kunją (familj; klan; släktskap) och *-ingaz (stammar från). PG *kunją avleds i sin tur från PIE *ǵenh₁-, ett verb med betydelsen producera, ge upphov till, eller föda. Kung betyder därför avkomling från en förnäm släkt.
PIE *ǵenh₁- (föda) har nu ingenting att göra med PIE *gʷḗn (kvinna), utan är helt olika rötter. Men samtidigt existerar i FN en form kwenungaR som benämning för en fruktbarhetsgudinna, det vill säga ordet härskarinna avlett från ordstammen för kvinna. Även de tidigaste skrivarna kunde för all del nog tillåta sig att konstruera fyndiga nyord, och det är helt säkert en sådan ordlek vi här har att göra med. Och helt säkert är att varje kung ytterst stammar från en kona.