Presentation av opinionsundersökningar hör till statstelevisionens givna uppdrag, och det måste erkännas att man ganska hyggligt bevakar den inrikespolitiska cirkusen, till skillnad från den spretiga och inkompetenta bevakningen av utrikespolitik, kultur och vetenskap. I opinionsunderlaget finns framförallt data som avslöjar extremerna inom partifloran, och det är väl det mest spännande med dessa undersökningar när valet 2026 redan förefaller vara avgjort till de rödgrönas fördel.
För de flesta är det visserligen inte någon överraskning att kvinnor är från Venus och män från Mars, och att det således föreligger vissa givna avvikelser i fördelningen bland sympatisörer. Men frågan är vad man drar för slutsatser av denna allt vidare polarisering.
Man kan konstatera att kvinnor är mest överrepresenterade bland Miljöpartiets sympatisörer, och man föreställer sig gärna en armé av unga klimatgretor som vill kämpa för «klimatet». Samtidigt finns tecken på att kvinnor allt mer överger den hållningen, i takt med att Klimat-Greta mer framstår som en allmän proffsaktivist på den vänsterextrema kanten.
Kvinnor är även överrepresenterade inom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna, och bilden som renderas på näthinnan är den av kvinnodominerade kommunalarbetaryrken i vårdskolaomsorg. Omvänt dominerar arga män i Sverigedemokaternas skock, men även bland Kristdemokraterna. Den lilla gruppen av «övriga» tycks mest bestå av vilsna män.
Generationsklyftan är tämligen vid, och speglar här det gamla talesättet att om man inte har varit kommunist innan tjugo så har man inget hjärta, men om man är kommunist efter tjugo så har man ingen hjärna. Den vänsterextrema flygeln i det rödgröna lägret har nämligen stark överrepresentation av unga i spannet 18–29 år, energiska, hoppfulla idealister redo att förändra världen, men utan den erfarenhet, kunskap och visdom som krävs för ändamålet.
Ju äldre man blir, desto mindre vänsterextrem och desto mer moderat eller gråsosse blir man i allmänhet. Bland pensionärer antar andelen vänsterextrema sympatisörer således ett minimum. Å andra sidan dominerar pensionärer bland Socialdemokraterna, det vill säga en tidigare boomergeneration som har vuxit upp med Partiet (och statskyrkan), och nu mest röstar med ryggmärgen i väntan på döden.
Sverigedemokraterna har en annorlunda profil i så måtto att man har mest representation bland etablerade yrkesverksamma, och färre bland unga och pensionärer. Det är verklighetens parti, till skillnad från idealismens partier på vänsterkanten.
Denna diskrepans är även tydlig med avseende på utbildning, där Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommunisterna återigen utmärker sig med överrepresentation bland unga som indoktrineras i vänsterradikala idéer vid universitet och högskola, medan personer med enbart grundskola eller gymnasium dominerar bland S och SD.
Även Centerpartiet och Folkpartiet har överrepresentation bland universitetsutbildade, i det förra fallet lantbrukare, i det senare lärare. Kristdemokraterna och Moderaterna har här den mest normala profilen bland sina sympatisörer.
Inte oväntat dominerar bönder och småföretagare på landsbygden i Centerpartiet, och det är inte heller förvånande att Vänsterpartiet kommunisterna, Folkpartiet och Miljöpartiet har flest sympatisörer i storstad. Det senare hänger samman med utbildningsnivån, och folkpartist respektive miljöpartist kan man bara bli genom indoktrinering vid större lärosäten, det är inte en naturlig hållning. Moderaterna är mer storstad, Sverigedemokraterna mer landsbygd, men i stort har de båda partierna en ganska balanserad fördelning, och så även Socialdemokraterna.
Vad gäller yrkesprofilen ser man bland Vänsterpartiet kommunisternas sympatisörer en våldsam överrepresentation bland arbetslösa, vilket då ska kombineras med det faktum att samma parti har främst unga universitetsutbildade i sitt hägn. Inte alla genusutbildningar leder till jobb, men till detta parti flockas även traditionell arbetarklass i låglöneyrken, samt inte minst bidragstagare.
En parameter som inte helt oväntat saknas i statsteves sammanställning är den om etnicitet, men vi vet från en rad undersökningar att invandrare i n:te generationen är överrepresenterade i VPK och S. Det är samtidigt den grupp som har högst arbetslöshet, vilket då ger det givna resultatet med arbetslösa kommunister. Även gruppen av övriga kantas av arbetslösa.
Även studerande är överrepresenterade bland kommunisterna, vilket förstås hänger samman med samma slags överrepresentation bland unga och högutbildade. Störst överrepresentation av studerande har man emellertid i Miljöpartiet, av samma skäl. Det är generation Z som här kommer i dagen.
En märklig kategori utgörs av «Annat». vad det nu kan tänkas innebära. Flest andel sådana finns bland Kristdemokraterna, som kanske anser att rollen som hemmafru eller missionär inte riktigt passar in i den givna kategoriseringen. Även VPK och MP har en stor andel sådana element, kanske kriminella, ekoterrorister, demonstranter, muslimer, passiva bidragstagare och andra grupperingar, vad vet jag.
Arbetarna finns numera främst hos Sverigedemokraterna, då det gamla arbetarepartiet S förvillat bort sig i extremvänsterns identitetspolitik samt vurmat för massinvandring. Men Socialdemokraterna behåller som sagt ändå de gamla arbetarna, de som numera är pensionärer.
Tjänstemän har högst andel bland KDS, VPK och MP, förmodligen socialsekreterare, präster, statliga handläggare och andra grupper. Egenföretagarna har samtidigt störst utbredning bland Moderaterna och Centern, samt bland «Övriga», kanske desillusionerade IT-konsulter.
Av detta kan man förstå den socialdemokratiska politiken att dels skruva upp volymen på invandringen, eftersom invandrare har en benägenhet att rösta rött; dels nyttja universitet och högskolor som arbetsmarknadspolitiska institut i syfte att indoktrinera unga i de rätta värderingarna; och dels att söka sänka rösträttsåldern, då det är uppenbart att viljan att rösta rödgrönt är som starkast bland unga idealister. Men detta visste vi förstås redan.